Sparven stod där och betraktade Kornocs försök med neutralt uttryck i ansiktet. Han var kanske inte den bästa läraren i allmänhet eller säkraste flockledaren heller men han gjorde ju ett försök till ett försök ibland i alla fall? Vem visste egentligen med Sparven, hade Kornoc inte klarat det hela så skulle han antagligen ha lämnat honom till sitt öde för att själv äta men nu verkade Kornoc inte så dum som man kunde tro. Snart var han ju vid honom vilket fick Sparven att långsamt vrida huvudet mot honom med pupiller som inte verkade bestämma sig för om de skulle vara utvidgade eller normala, helt klart ett sinneskaos för Sparven. Han var inte den som höll tillbaka sina psykoser men det verkade inte som om han helt tappade förnuftet för ögonblicket. Om man nu kunde kalla hans personlighet för förnuftändringar. Han var väll mest bara kaotisk i allmänhet.

Vid Kornocs fråga så klickade han till med tungan innan han vred blicken mot hållet där alvskogarna befann sig för att visa vart de skulle ta sig. Förvånandsvärt nog så förklarade han ännu en sak för Kornoc dessutom. “När vi rör oss så håll blicken på mig, fokusera på mig, annars lär du tappa bort mig.” Sa han innan han försvann från stället för att börja röra sig snabbt mot alvskogarna, det var nu som Kornoc behövde fokusera på honom för att hinna med honom. Han brydde sig väll tekniskt sätt inte om Kornoc lyckades men kände ändå att det skulle vara mer roande att mörda med en kamrat ikväll vilket fick honom att kika bakåt i början för att se så han hann med honom, först när han försäkrat sig om att Kornoc fixade det hela så vände han fram blicken för att snabbt svepa över landsmassorna bort till början av alvskogarna.

Sparven stannade snart upp i utkanten av alvskogen och den gula blicken var fäst mot öppningen av en liten by som befann sig där. Han kände doften från alver och människor som bodde där inne medan Kornoc tog sig upp mot honom och började naffsa honom i ena örat. Han reagerade inte på det just för tillfället då han kände suget för blodet som befann sig inne i byn, speciellt den större villan där en fest höll på att ta form. Dit skulle dem ta sig men de behövde klä upp sig för det, han följde lukten av tyger till en butik i början av byn vilket var perfekt då de inte skulle ta sig långt nedblodade och smutsiga. Skogens början svepte runt byn som låg i utkanten och när Kornoc tryckte sig nära honom med naffsandet i hans öra så reagerade han först nu. Han snurrade med vampyrisk snabbhet runt med ena handen som greppade tag om Kornocs hals och den andra som tröck sig mot hans skrev med sin gula blick i hans, greppade tag om hans skrev med tungan som löpte över Kornocs smutsiga kind. Som vanligt visste man inte vad Sparven skulle göra och tydligen var detta något han gjorde just nu.

Handen masserade över hans kön retsamt medan han gav Kornoc en djup kyss innan han flötsligt släppte honom och vände sig om igen bara sådär, antagligen lämnandes Kornoc i en frustrerande situation. “Vi ska till tredje huset och hitta kläder och alvkvinnan där inne är vårat första mål för dagen. Hon är ensam tyvärr men vi får mer mat på festen. Se till att inte bloda ner dina nya kläder.” Sa han lugnt med pupillerna som utvidgades igen då hungern denna gång började ta över honom innan han började gå i normaltakt till byn. “Följ mig.” Sa han då de behövde hålla sig undan tills ombytet i alla fall.

Det krävdes en del för att få Sparven i ett ‘romantiskt’ humör, ja om man kunde kalla något som kom från Sparven romantiskt. Han var inte direkt den som fann romantiken i söta, snälla ting utan mer misär, elände och det viktigaste av allt; blod. Så att Kornoc inte lyckades för ögonblicket var ju inte allt för konstigt i denna lugna, ointressanta miljö. Sparven var inte petig när det kom till vilket kön någon hade utan allt hade med att göra vilken tid och plats man befann sig i och tiden samt platsen fanns inte nu. Just därför reagerade han inte ens på ynglingens frustrationer.

Då Kornoc verkade osäker på vad han skulle göra med dörren så höll sig Sparven bara lugn och enkelt öppnade dörren för att tillsammans med Kornoc ta sig in i ungmöns klädaffär. Han stände dörren lugnt bakom dem och låste den innan alven ens vänt sig om vilket gjorde att hon inget märkte, rörde sig sedan mot disken medan kvinnan med ett glatt leende vände sig om för att möta dem. “Välkomna! Hur kan jag hjälpa er?” Undrade hon med ett stort leende och blicken fäst mot dem båda. Skulle hon skrika skulle det säkerligen inte bli någon riktig fest i natt så detta krävdes taktik. Det var nästan skrämmande att se det otroligt vänliga leendet som lämnade Sparven, som att trycka på en motsatts knapp och han sken upp mot hennes glädje, självfallet var det en total lögn men en ofantligt bra sådan.

“Skulle du kunna hjälpa oss att finna passande kläder till nattens fest?” Undrade han glatt och hon bokstavligt sken upp över hans trevliga attityd. “Självfallet mina herrar! Det finns här borta, följ med!” Sa hon och började röra sig mot ett av hörnen av butiken men då hon passerade honom för att visa dem rätt så försvann hans ‘glädje’ lika snabbt försvann och hans hand hårt greppade tag över hennes mun och med andra handen hårt höll fast henne. Ett dovt ljud av skrämd förvåning lämnade henne där hon försökte bryta sig loss ur greppet men kom inte en centimeter. Sparvens kalla blick föll på Kornoc. “Se till att inte bloda ner kläderna, vi behöver dem.” Sa han medan han hårt vred hennes huvud åt sidan så att Kornoc kunde få sitt första, riktiga mål i sin vampyr existens. Kvinnan försökte desperat komma ur hans grepp med ohörbara skrik för hjälp men hon kom som sagt ingenstans.

Sparvens pupiller vidgades igen där han bevittnade Kornocs drickande av kvinnan som under hans hand kved och jämrade sig under försök till motstånd som föll meningslöst. Vampyrer var betydligt starkare än en alv och dessutom var de två som höll tag i henne just nu. Hon började kämpa emot mindre och mindre tills Kornoc släppte henne, visade för en sekund ett kort glimmer av hopp i hennes tårfyllda blick där hon kände att hon kunde överleva detta men det försvann sedan lika snabbt när Sparven våldsamt satt tänderna i henne. Drack girigt av henne tills döden inträffade och han släppte hennes ledlösa kropp med en duns på trägolvet. Han torkade mungiporna nästan graciöst för att få bort blodet medan han steg över liket för att undersöka kläderna hon lett dem till. Hur skulle man klä sig för dagen?

Han trummade snart med fingrarna på hyllplanen medan han undersökte urvalet innan han plötsligt stannade upp vid antagligen det dyraste de hade att erbjuda i denna affären vilket passade honom för dagen. Han nickade mot klädhyllan för att signalera att det var sådanna kläder de behövde medan han greppade tag i ett par som sade normal storlek på. Han var varken lång eller tung trots allt vilket sa honom att de skulle passa bäst. Säkerligen skulle den mindre storleken passa minst så bra men han uppskattade inte att den mindre storleken bara fanns i vitt med guldbroderier.. Det skulle ju så lätt synas. Färgerna han valde var färför mossgrönt med silver broderier, mest för den mörkare färgen än för något annat.

Utan mer än så slet han av sig sina smutsiga, blodiga och illaluktande kläder. De luktade inte illa från honom direkt utan mer för lager på lager av gammalt blod och tarminnehåll efter hans dekorerande. De gamla kläderna kastade han bara ner över det vackra liket från alven de nyss ätit upp innan han drog på sig de rena, fräscha kläderna istället. Sparven var smal utan tydlig muskelatur så han var inte bara kort liksom. Såg lite ut som om någan skapat honom med tanke på att han var helt utan skönhetsfläckar och huden var jämn och slät. Visste man inte vem han faktiskt var så hade han liksom ett sådantdär skört och tunnt utseende, som om man som stark skulle kunna bryta av honom på mitten utan större svårigheter. Lite som en tändsticka men man skulle inte direkt alltid lite på vad man såg, eller hur?

Väl färdig med att klä sig så tog han sig till en spegel för att gnugga bort syntlig smuts med en annan föredetta ihopvikt tunika. Han hade inte sagt något hittills men nu så öppnade han munnen till tal där han fixade till sig för att tas på allvar som adelsman. “Bete dig som att du äger ton av guld och folk kommer automatiskt respektera dig. Planen är den att vi gör kvällen till ett spel, ser hur många vi tar livet av innan andra börjar märka av det. Kul eller hur?” Sa han lätt med huvudet som tippades på sned i spegeln och ögonen som föll på Kornocs siluett bakom honom. Kanske var Sparvens humör lite mer outförsägelsebart idag? Antagligen inte men man kunde ju i alla fall tro det just nu.

Jo Sparven var inte den mest romantiska eller kärleksfyllda personen som funnits om sanninen skulle komma fram. Det han kunde tycka var romantiskt skulle helt klart få andra att svimma av från hur illa det faktiskt var så om Kornoc sökte efter hans mer romantiska sida så kunde det nog ta ett tag. Men vem visste egentligen? Att finna sig i Sparvens udda beteenden var ju ett uppdrag i sig och frågan var väll ens om någon alls kunde få honom öm mot dem. Hans tecken på ömhet var ju att sprätta upp någon trots allt, för hur kunde man egentligen komma närmre än sådan? Så fort någon tråkade ut Sparven så bytte han ju tvärt intresse vilket vanligtvis fick hans motpartner att dö.

Sparven såg snart rätt stilig ut där han klätt sig och fixade huden för närvarande både smuts och blodsfri. Det var egentligen kanske svårt att tro att någon som Sparven faktiskt kunnde se proper och ren ut; jag menar han var ju den som dekorerade en ruin med inälvor eller hur? Men nu var han där, ren och stilig med ett yttre som inte alls skrek av den psykiska bomben han egentligen var.

Han vände sig om mot betalningsdisken och tog ett par steg framåt för att greppa en illrosa blomma och fästa den på klädnaden som om det var det normalaste i den här delen av världen att män klädde sig i blomster. Inte för att det verkade betyda mycket för kvinnor i alla fall, han hade märkt att en udda sak som att ha en blomma på sig kunde starta en hel del olika konversationer, bra som dåliga. Sedan sa han lugnt; “Den som blir påkommen först förlorar dock automatiskt oavsett om denne leder.” Det var säkerligen dumt av honom att säga en sådan sak med tanke på att han inte direkt var en bra förlorare men det återstod väl att se eller hur?

“Är du redo?”

Sparven var ju inte den som direkt såg mänsklig ut heller men hade turen att hans naturliga hudton var av mörkare vilket i alla fall inte gav honom samma döda utseende som han skulle ha fått om han hade ljusare hudton. Visst såg hans hy inte direkt den hälsosammaste ut heller men nu när han precis ätit så hade den i alla fall mer lyster än vad den haft innan. Med sitt nya blomster för att ‘se normal ut’ vilket som sagt mest bara roade Kornoc så väntade han på att Kornoc skulle bli klar med vad det nu var som han behövde fixa innan de gick. Han kikade tomt ner på sin hög med mynt som skuffades över till honom utan att direkt förstå vad poängen var. Han hade pengar han alrig använde då han tenderade att ta det han ville ha oavsett, han hade inte ens något att ha mynten i. Men om Kornoc kände att han behövde pengar så fick han väll ta dem men Sparven lämnade mynten bakom sig då Kornoc gick ut från affären och stängde dörren efter sig där de klev ut i natten. Kornoc borde inte ens ha märkt att han lämnat mynten efter sig men oavsett så skulle det inte göra sparven något, han var inte direkt känd för att vara söt och rar precis.

Väl ute så riktade Sparven blicken mot riktningen där den lyxiga herrgården befann sig innan han flög iväg mot den utan ett ord för att stanna upp utanför ingången lite i skymundan för att inte bli påkommen. Väntade sedan på att Kornoc skulle dyka upp innan de beblandade sig med folkmassan på vägen in till festligheterna.

Sparven visste inte om han skulle låta den nya vampyren vinna eller inte vilket gjorde att han gick in i det hela utan planer alls. Han skulle ta det som det kom, vilket inte direkt var ovanligt. Han fixade oberört till sig lite grann innan de föll in i minglet som utspelade sig båe utanför i trädgården och inne i salarna. Antalet skulle inte spela någon större roll då det mest gick ut på att den som blev påkommen först var den som förlorade, det lät ju mest logiskt eller hur? Sparven tog alv liv efter alvliv. Stuvade undan kroppar bakom gardiner, möbler och skapelser av diverse sorter men efter ett tag blev han uttråkad. Medveten om att detta skulle betyda att han förlorade det lilla spelet mellan dem båda så började han leta upp en passande alv för nya påhitt. Väl hittad så började han tortera den vackra, blonda alvkvinnan som inte direkt ville låta honom göra detta. Han höll henne tyst ett bra tag medans djupa jack dök upp över hennes kropp, fick hennes vackra lilla klänning att tillslut falla avvilket självfallet betydde att hon naken låg och grät, dövt av hans kalla hand. Öronen vart styckvis avskurna, vartenda finger brutet innan ett ben slets av vilket gjorde att den nakna kvinnan tappade medvetandet självfallet.

Det var vid det här tillfället, omgiven av blod och tänderna i hennes axel som någon kom in i köket där de befann sig, antagligen för att fylla på tilltugg till gästerna. Ett brett leende föll snabbt förfärat bort och mannen tappade brickan han höll i med ett skrammlande som ekade mellan väggarna från synen han bevittnade. Allt från öronen på det blodiga köksgolvet till det avslitna benet som tidigare tillhärt den nakna döende alvkvinnan. Ett vrål från servitören fick soldater att börja dra sina vapen och springa mot köket där sparven avslutat kvinnans långa liv och reste sig upp, dränkt i blod och torkade sin lika blodiga mun. Verkade som han blivit påkommen först.. men han hade redan listat ut att det funnits en chans till detta. Han greppade det avslitna benets ankel, huvudet tippat åt sidan med blicken fäst på servitören innan han började gå mot honom. Släpandes det bleka alvbenet efter sig. Servitören snubblade snabbt bakåt där Sparven snabbt började röra sig framåt med pupiller stora som tefat. Snart hördes ett högt krasande då sparven vred nacken av servitören innan han slungade alvkvinnans ben mot de tre vakterna som sprang mot honom för att försöka sätta honom i kedjor. Det kunde de ju få tro. Benet träffade dem med sådan kraft att de for bakåt av träffen och tappade andan där de mötte stengolvet.

Snabbt så använde sig Sparven av sin vampyriska snabbhet, fann snart Kornoc som garanterat inte hann reagera förens Sparven blodiga hand greppat tag hårt om hans överarm och släpade med honom i snabbheten till motsatta delen av herrgården. Släppte honom där och stannade själv upp med blicken som en psykotisk varg. Snart satte han tänderna i ett alvbarn som skrek ut efter sina föräldrar som snabbt började ta sig mot platsen. Inte snabbt nog dock där den döda, barnkroppen släpptes ner på den smutsiga marken. Föräldrarnas fasa syntes på deras bleka ansikten men det tog inte många sekunder innan Sparven knuffat kvinnan bort på Kornoc och själv satte tänderna i den manliga alven. Allt under tiden som en gruppering av soldater var på väg åt deras håll.