Ariza

Som vanligt så hade Ariza vandrat bort från gruppen och djupare in i skogen. Hon hade sagt att hon skulle vara borta ett par dagar för att jaga en flock med hjortar som hon hade hittat spår av. Detta var delvis sant, hon skulle följa hjortarna om de var på väg åt det håll hon själv var på väg. Hon hade packat liten matsäck och svärden låg i sina slidor vid hennes svank för att inte vara i vägen för korgen med pilar på ryggen och i handen bar hon en enkel men bra båge. Hjortarna hade vandrat åt helt fel håll än hon själv och fastän hon var född och uppvuxen i skogen så var det mycket hon inte kände till. De violetta ögonen studerade trädens tjocka stammar och två ekorrar som jagade varandra mellan träden och fåglarna sjöng ovanför henne. Ariza hade vandrat länge, tills det började bli mörkt men det var något som höll henne vaken, som att något lockade henne. En doft långt borta fick henne att lämna gruppens överenskomna gräns till hur långt man fick gå och hon visste att hon skulle få problem om de fick reda på vart hon vandrat. Doften kom närmare och närmare. Detta var spännande och hon kunde känna hur hjärtat pumpade då hon kom allt närmare målet. Hon var otroligt smidig för att vara halvt varg och halvt människa. Grå öron på huvudet tillsammans med tjockt, grått hår. Grå och lurvig svans och ben som en vargs som gick på bakbenen. Hon hade även grå och vit päls som täckte hela kroppen och varglika drag i ansiktet. Hon var nog kanske en skrämmande syn för utomstående, men det var ingenting hon tänkte på i detta nuet. Istället såg hon något orangerött längre fram, kunde höra sprakandet från elden tack vare hennes hörsel och hon smög sig tyst närmare. Det var någon där.
Ariza var nyfiken och orädd, vilket fick henne att smyga så nära hon kunde utan att elden skulle avslöja henne och där satt hon på huk och studerade personen fram tills denne försvann in i något slags boende. Hon tippade huvudet lite frågande åt sidan. Vad var det där? Varför hade personen försvunnit in i den där? Ariza smög sig närmare, vädrade där personen suttit och smög runt i lägret, men höll hela tiden koll på det konstiga tygstycket. Då gryningen till slut kom så lämnade hon lägret enbart för att klättra upp i ett närliggande träd. Hon lade sig tillrätta bland löven med den violetta blicken riktad emot lägret, spänd och förväntansfull.

Ariza såg med uppmärksammad blick på mannen som kom ut från det konstiga, uppställda tyget och följde allt denne gjorde. Allt från att ta ner tyget, släcka elden och då han ätit innan det. Vad var det för någon varelse? Hon hade inte sett någon sådan innan, men med tanke på historierna som de äldre berättade så var det kanske en människa? Då varelsen pratade med sig själv så tippade hon huvudet lite åt sidan, varför pratade den med sig själv? Var det en hon eller han? Den hette tydligen Torin och rösten verkade mörkare än en kvinnlig så hon drog slutsatsen att det var en man.
Mannen började gå bort från lägerplatsen och Ariza klättrade tyst ner från trädet och började följa efter för att se vart personen tog vägen. De hade inte gått långt innan en älgko med kalv blev synlig och av döma av älgkons kroppsspråk så var hon arg och ville skydda kalven från mannen framför henne. Ariza drog snabbt fram en pil och bågen, laddade den och siktade mot älgkon från bakom personen hon följde efter och då älgen kom springande i blint raseri så avlossade hon pilen. Den flög genom luften, förbi mannens högra sida av huvudet och träffade älgkon i pannan, mitt mellan ögonen. Älgkon föll ner på marken och Ariza laddade om, siktade på kalven och avlossade nästa pil. Allting i rekordfart. Kalven blev också träffad i huvudet och med ett chockat läte föll den ihop där den nyss stått och Ariza sänkte bågen. Varför hade hon agerat som hon gjort? Det visste hon knappt själv, men där stod hon nu fullt synlig för mannen att se henne när denne väl vände sig om.

Hon kunde känna hur ett leende formades över hennes läppar medan hon studerade mannen som föll till marken och sedan drog upp den lilla kniven. Hennes huvud tippades lite åt sidan vid orden men hon stod kvar på sin plats fastän hon ville gå närmare och undersöka doften bättre, fast det fick vänta en stund. Det roliga var ändå att mannen sade att hon hade vapen, vilket inte hon höll med om riktigt. Visst, en kniv var ett vapen men om man jämförde de två så var Ariza beväpnad upp till tänderna med flera små kastknivar, två svärd, pilbåge och pilar. Man kunde vara för säker i skogen, eller hur? Vem visste vad man kunde springa på? Som nu till exempel, denna Torin verkade inte veta vad han sprungit in i och lika bra var väl det? Hon borde gå hem, ta lite av köttet från älgen och lämna hela scenariot för att inte hamna i problem, men hon var för nyfiken. Istället sjönk hon ner på alla fyra och började långsamt gå fram som en varg på alla fyra, dock lite hopsjunken för att snabbt kunna hoppa undan ifall det skulle behövas. Hon vädrade i luften, kände den främmande doften av mannen och hon stannade några meter ifrån honom.
“Vad är du?” frågade hon nyfiket och dom violetta ögonen studerade mannen framför henne, visste inte riktigt vad hon skulle tro. Men människa eller alv kanske var det närmaste? Orch? Mörkeralv? Nej, hon hade ingen aning eftersom hon aldrig sett någon utan bara hört historier som gått i generationer.

Människa och alv? Hur såg man skillnaden på dem? Dom violetta ögonen studerade mannen ingående men visste inte riktigt vad det var hon letade efter, om hon letade efter något överhuvudtaget. Hon tippade huvudet åt sidan och tog ytterligare några steg närmare samtidigt som hon vädrade i luften för att känna hans doft bättre.
”Jag är en Wolhu.” svarade hon med en ton som om det vore det mest självklara i hela världen. För henne var det ju det, men kanske inte för främlingen. Istället fick hon en till fråga och hon stannade upp, satte sig på huk en bit ifrån och ryckte på axlarna.
”Du verkar intressant, jag har aldrig sett någon som du förut.” erkände hon och fortsatte studera människoalven. Vad nu det betydde. Hon kröp fram, eller gick som en varg, några steg, drog in dofterna i näsan innan hon stannade ännu en gång.
”Vem är du?” frågade hon nyfiket och kastade en blick mot kniven som låg på marken, den som människoalven hade tappat ganska nyss. Hon bara antog att han tappat den, men varför hade hon ingen aning om.

Ariza var tyst fram tills mannen tog till orda och hon stannade upp, vädrade i luften innan hon reste på sig så att hon stod upp.
”Jag hade blivit förvånad om du hade sett en av oss, vi håller oss gömda.” svarade hon ärligt och tippade huvudet åt sidan medan hon talade. Sedan fick hon information om mannens föräldrar, men det sade honom inte speciellt mycket, hon kände ju inte till något om folkslagen. Eller de hade folksägner om dem men hur mycket sanning låg det i dom? Inte speciellt mycket antog hon. Då mannen sade sitt namn och sträckte fram handen så såg hon oförstående på handen, men höjde blicken snart och mötte mannens blick med sina egna violetta.
”Ariza.” svarade hon och slickade sig om läpparna. Hon skulle nog inte kunna stanna här länge till med tanke på hur tiden gick men det var spännande att träffa någon som inte ens var av samma ras som henne själv.
”Vad gör du i skogen själv?” frågade hon och tog några steg fram, plockade upp kniven denne Torin haft och stoppade den i mannens utsträckta hand.

Arizas blick var fäst på mannen som talade. Först ställde han frågor men hon hann inte svara på dom då han talade igen, svarandes på hennes fråga. Hur stor var världen utanför skogen egentligen? Det lockade verkligen att lämna byn hon bodde i och utforska allting, men det skulle leda till att hon visade upp att de fanns. Men vad gjorde det egentligen? De var gömda i skogen och försiktiga så egentligen skulle de nog klara av att hon gav sig iväg. Det hoppades hon i alla fall.
Han var redan vilse? Tja, hade man aldrig varit i en sån här skog förut så var det väl inte så konstigt. Ariza tippade huvudet lite åt sidan och drog in doften av Thorin och skogen.
”Jag kan hjälpa dig ut.” hon kunde lukta sin väg ut ur skogen i värsta fall, eller hur? Hon kunde säkert även spåra Thorins väg genom skogen, för det var något hon var bra på. Spåra och döda djur, hennes specialiteter.
Hon reste sig upp och lät den violetta blicken svepa över skogen där de var, svansen var ganska stilla bakom henne men hon rörde lite på öronen då och då, då hon hörde något djur i närheten eller fåglar som kvittrade. Men hon såg snart på Thorin igen.
”Om du inte vill stanna här vill säga?” ett mycket svagt leende blev synligt på hennes läppar, dolde fortfarande dom vassa tänderna som gömde sig i hennes käft.