Post has published by Lillian
Viewing 13 posts - 1 through 13 (of 13 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/08/2021

    Torin hade äntligen kommit till Harvadar skogen, efter flera månader av resande. Han torkade sitt smuttsiga hår, som en gång i tiden skimrat likt guld, ur ansiktet och kollade in i den hotfulla skogen med en gnutta rädsla i sina mörkblå ögon. Hans mamma hade avrått honom från att resa från deras hem i Celeras, då alla kanske inte var lika toleranta för hans påbrå som dom var hemma. Men självklart lyssnade han. Alla historier han hörde från kringresande hade skapat en nyfikenhet av att lära sig så mycket som möjligt om världen och hade på sin 19 års dag köpt det han behövde och gett sig iväg.

    Han sträckte på sig, då hans en liten gnista av rädsla hade beblandat sig med nyfikenheten och sa till sig själv

    “Det här klarar du Torin, du har ju alltid velat se hur världen ser ut och nu har du möjlighet att utforska en skog som du bara läst om i böckern.”.

    När han gått i flera timmar, och kollat på alla intressanta djur och växter han aldrig förut hade sett så märkte han att det blivit mörkt och bestämde sig för att slå läger och började med att sätta upp sitt tält för att sedan tända en eld. Han var glad att han hade lyckats fånga lite djur, men hoppades att dom inte var giftiga, för annars skulle han snart ha slut på mat. Sedan när han hade ätit så gick han in i tältet och rullade ut sin sovsäck och  försökte sova vilket, till en början, inte gick så bra då han hela tiden hörde ljud. Tänk om det bor farliga varelser i skogen? Men sedan tog hans glädje och upprymndhet över och han kunde äntligen somna när gryningen kom.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Ariza

    Som vanligt så hade Ariza vandrat bort från gruppen och djupare in i skogen. Hon hade sagt att hon skulle vara borta ett par dagar för att jaga en flock med hjortar som hon hade hittat spår av. Detta var delvis sant, hon skulle följa hjortarna om de var på väg åt det håll hon själv var på väg. Hon hade packat liten matsäck och svärden låg i sina slidor vid hennes svank för att inte vara i vägen för korgen med pilar på ryggen och i handen bar hon en enkel men bra båge. Hjortarna hade vandrat åt helt fel håll än hon själv och fastän hon var född och uppvuxen i skogen så var det mycket hon inte kände till. De violetta ögonen studerade trädens tjocka stammar och två ekorrar som jagade varandra mellan träden och fåglarna sjöng ovanför henne. Ariza hade vandrat länge, tills det började bli mörkt men det var något som höll henne vaken, som att något lockade henne. En doft långt borta fick henne att lämna gruppens överenskomna gräns till hur långt man fick gå och hon visste att hon skulle få problem om de fick reda på vart hon vandrat. Doften kom närmare och närmare. Detta var spännande och hon kunde känna hur hjärtat pumpade då hon kom allt närmare målet. Hon var otroligt smidig för att vara halvt varg och halvt människa. Grå öron på huvudet tillsammans med tjockt, grått hår. Grå och lurvig svans och ben som en vargs som gick på bakbenen. Hon hade även grå och vit päls som täckte hela kroppen och varglika drag i ansiktet. Hon var nog kanske en skrämmande syn för utomstående, men det var ingenting hon tänkte på i detta nuet. Istället såg hon något orangerött längre fram, kunde höra sprakandet från elden tack vare hennes hörsel och hon smög sig tyst närmare. Det var någon där.
    Ariza var nyfiken och orädd, vilket fick henne att smyga så nära hon kunde utan att elden skulle avslöja henne och där satt hon på huk och studerade personen fram tills denne försvann in i något slags boende. Hon tippade huvudet lite frågande åt sidan. Vad var det där? Varför hade personen försvunnit in i den där? Ariza smög sig närmare, vädrade där personen suttit och smög runt i lägret, men höll hela tiden koll på det konstiga tygstycket. Då gryningen till slut kom så lämnade hon lägret enbart för att klättra upp i ett närliggande träd. Hon lade sig tillrätta bland löven med den violetta blicken riktad emot lägret, spänd och förväntansfull.

  • Rollspelare
    Member since: 31/08/2021

    Torin vaknade efter några timmar och sträckte på sig. Sedan gick han ut ur tältet för att tända en eld så han kunde värma resterna från gårdagen. När han ätit så började han packa ihop sitt tält och släcka elden och kollade runt för att se vart han skulle gå

    Det var då han insåg att han inte alls visste vart han skulle eller vart han var någonstans. Som den nyfikna idiot han var så hade han bara gått in i skogen utan att alls tänka på vart han började. Men han antog att han någongång skulle komma ut ur skogen, för den var väll ändå inte oändlig. Så med en liten orolig klump imagen så lyssnade han på omgivningen och sa högt för sig själv

    ” Torin nu kör vi, nu utforskar vi mer av skogen och försöker hitta en väg ut! Och gärna drickbart vatten” sedan tystnade han för han hade helt plötsligt fått en känsla av att vara iaktagen.

    Han tog ett djupt andetag och sa tyst för sig själv. “Det är ingenting att vara orolig över, det bor ju många djur i skogen så självklart kommer någon iakta dig” och började tyst gå ifrån sin lägerplats

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Ariza såg med uppmärksammad blick på mannen som kom ut från det konstiga, uppställda tyget och följde allt denne gjorde. Allt från att ta ner tyget, släcka elden och då han ätit innan det. Vad var det för någon varelse? Hon hade inte sett någon sådan innan, men med tanke på historierna som de äldre berättade så var det kanske en människa? Då varelsen pratade med sig själv så tippade hon huvudet lite åt sidan, varför pratade den med sig själv? Var det en hon eller han? Den hette tydligen Torin och rösten verkade mörkare än en kvinnlig så hon drog slutsatsen att det var en man.
    Mannen började gå bort från lägerplatsen och Ariza klättrade tyst ner från trädet och började följa efter för att se vart personen tog vägen. De hade inte gått långt innan en älgko med kalv blev synlig och av döma av älgkons kroppsspråk så var hon arg och ville skydda kalven från mannen framför henne. Ariza drog snabbt fram en pil och bågen, laddade den och siktade mot älgkon från bakom personen hon följde efter och då älgen kom springande i blint raseri så avlossade hon pilen. Den flög genom luften, förbi mannens högra sida av huvudet och träffade älgkon i pannan, mitt mellan ögonen. Älgkon föll ner på marken och Ariza laddade om, siktade på kalven och avlossade nästa pil. Allting i rekordfart. Kalven blev också träffad i huvudet och med ett chockat läte föll den ihop där den nyss stått och Ariza sänkte bågen. Varför hade hon agerat som hon gjort? Det visste hon knappt själv, men där stod hon nu fullt synlig för mannen att se henne när denne väl vände sig om.

  • Rollspelare
    Member since: 31/08/2021

    Torin märkte älgen när den kom springande mot honom och eftersom han aldrig sätt en på riktigt och eftersom han inte visste vad han skulle göra så backade han långsamt, men älgen kom snabbt närmare. När den började närma sig honom ännu mer så kände Torin en vindpust vid sitt högra öra och såg den falla ihop på marken med en pil mellan ögonen. Sedan hörde han ett läte när nästa pil for förbi honom och såg en liten älg unge. Hans puls var hög och han hade fortfarande inte bearbetat vad som hände chocken gjorde att  han bara stod som förlamad och stirrade på dem utan att kunna förstå vad som hänt. Men när chocken hade lagt sig så   kom han på att någon måste avfyrat pilarna så han vände sig om och framför honom stod en varelse som både såg ut som en varg, men som stod på bakbenen, vad var det för varelse egentligen? Han hade aldrig hört om att någonting som såg ut som den skulle finnas. Han tog ett steg bakåt och skulle precis vända sig om och springa när hans fot fastnade i en rot och han föll till marken sedan vände han sig om och kollade upp på varelsen och tog fram sin täljkniv.

    ”Ko ko kom  inte nä närmare”, stammade Torin fram. ”Ja jag har ett va vapen”. Han sträckte fram båda händerna med sin kniv och svor lite för sig själv. Självfallet var det bara löjligt han skulle aldrig kunna göra varelsen illa. Men även fast hela kroppen skrek spring så tyckte hans hjärna att det var bättre att sitta kvar så det var vad han gjorde, hur korkat det egentligen var.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Hon kunde känna hur ett leende formades över hennes läppar medan hon studerade mannen som föll till marken och sedan drog upp den lilla kniven. Hennes huvud tippades lite åt sidan vid orden men hon stod kvar på sin plats fastän hon ville gå närmare och undersöka doften bättre, fast det fick vänta en stund. Det roliga var ändå att mannen sade att hon hade vapen, vilket inte hon höll med om riktigt. Visst, en kniv var ett vapen men om man jämförde de två så var Ariza beväpnad upp till tänderna med flera små kastknivar, två svärd, pilbåge och pilar. Man kunde vara för säker i skogen, eller hur? Vem visste vad man kunde springa på? Som nu till exempel, denna Torin verkade inte veta vad han sprungit in i och lika bra var väl det? Hon borde gå hem, ta lite av köttet från älgen och lämna hela scenariot för att inte hamna i problem, men hon var för nyfiken. Istället sjönk hon ner på alla fyra och började långsamt gå fram som en varg på alla fyra, dock lite hopsjunken för att snabbt kunna hoppa undan ifall det skulle behövas. Hon vädrade i luften, kände den främmande doften av mannen och hon stannade några meter ifrån honom.
    “Vad är du?” frågade hon nyfiket och dom violetta ögonen studerade mannen framför henne, visste inte riktigt vad hon skulle tro. Men människa eller alv kanske var det närmaste? Orch? Mörkeralv? Nej, hon hade ingen aning eftersom hon aldrig sett någon utan bara hört historier som gått i generationer.

  • Rollspelare
    Member since: 31/08/2021

    Torin fortsatte att hålla fram kniven medans han såg varelsen komma närmare. Han kunde också känna sin puls slå snabbare ju närmare den kom. Han upprepade sin varning, men blev så chockad när han hörde varelsen prata, som en människa. Efter det så tappade han sin kniv då chocken gjorde att han glömde bort att han höll i den och sa med snabb röst

    “Jag är människa och alv, vad är du själv?” Sedan när han hade kollat på varelsen lite så började han, utan att egentligen veta varför, slappna av då varelsen inte verkade speciellt aggresiv och hade stannat en bit framför honom. Sedan kom han också på att den hade räddat honom från en säker död och frågade osäkert “varför räddade du mig?”

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Människa och alv? Hur såg man skillnaden på dem? Dom violetta ögonen studerade mannen ingående men visste inte riktigt vad det var hon letade efter, om hon letade efter något överhuvudtaget. Hon tippade huvudet åt sidan och tog ytterligare några steg närmare samtidigt som hon vädrade i luften för att känna hans doft bättre.
    ”Jag är en Wolhu.” svarade hon med en ton som om det vore det mest självklara i hela världen. För henne var det ju det, men kanske inte för främlingen. Istället fick hon en till fråga och hon stannade upp, satte sig på huk en bit ifrån och ryckte på axlarna.
    ”Du verkar intressant, jag har aldrig sett någon som du förut.” erkände hon och fortsatte studera människoalven. Vad nu det betydde. Hon kröp fram, eller gick som en varg, några steg, drog in dofterna i näsan innan hon stannade ännu en gång.
    ”Vem är du?” frågade hon nyfiket och kastade en blick mot kniven som låg på marken, den som människoalven hade tappat ganska nyss. Hon bara antog att han tappat den, men varför hade hon ingen aning om.

  • Rollspelare
    Member since: 31/08/2021

    Torin försökte att inte springa då han inte trodde det skulle hjälpa och det var ändå någonting, med varelsen som gjorde honom nyfiken. När varelsen berättade vad den var för något så undslapp ett åh hans läppar och han började tänka. En Wolhu var en varelse han aldrig hört talas om och han hade ändå hört många historier från personer som varit ute och rest runt om i världen. Han undrade också om han kanske inte varit tydlig nog så han svarade

    “Åh inte? Ska jag vara ärlig har jag inte sett någon som är dom dig heller,” sedan tog han en liten paus innan han fortsatte. “och om du blev förvirrad och undrade hur jag kunde vara både människa och alv så är det för att min mamma är människa och min pappa är en alv.

    När wolhun kom närmare så började han slappna av för nu trodde inte Torin att den skulle skada honom, kniven han hade haft bortglömd.

    “Åh jag är Torin förresten vad heter du?” Sedan sträckte han fram handen och log

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Ariza var tyst fram tills mannen tog till orda och hon stannade upp, vädrade i luften innan hon reste på sig så att hon stod upp.
    ”Jag hade blivit förvånad om du hade sett en av oss, vi håller oss gömda.” svarade hon ärligt och tippade huvudet åt sidan medan hon talade. Sedan fick hon information om mannens föräldrar, men det sade honom inte speciellt mycket, hon kände ju inte till något om folkslagen. Eller de hade folksägner om dem men hur mycket sanning låg det i dom? Inte speciellt mycket antog hon. Då mannen sade sitt namn och sträckte fram handen så såg hon oförstående på handen, men höjde blicken snart och mötte mannens blick med sina egna violetta.
    ”Ariza.” svarade hon och slickade sig om läpparna. Hon skulle nog inte kunna stanna här länge till med tanke på hur tiden gick men det var spännande att träffa någon som inte ens var av samma ras som henne själv.
    ”Vad gör du i skogen själv?” frågade hon och tog några steg fram, plockade upp kniven denne Torin haft och stoppade den i mannens utsträckta hand.

  • Rollspelare
    Member since: 09/07/2021

    Torin kollade först på kniven och blev förvirrad på varför hon la kniven i handen på honom, men han skakade lätt på huvudet och la kniven i sin ficka och kollade sedan på Ariza.

    ” Varför håller ni er gömda?” frågade Torin ” blir det inte tråkigt att inte träffa nya personer, eller finns det flera samhällen så ni går och träffar varandra?”

    sedan utan att egentligen vänta på svar så svarade han på varför han var i skogen.

    ”jag vet inte varför jag egentligen gick in i skogen, den tilltalade mig bara. och fast jag ångrar lite att jag gick in här, för jag tror jag är vilse och då har jag bara varit här en natt” Torin skrattade lite skamset och fortsatte ”men jag har alltid velat resa runt och lära mig mera om andra folkslag och samhällen eftersom jag alltid hört historier om andra platser som verkade mera intressanta än  min hemstad och denna skog är väldigt vacker.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Arizas blick var fäst på mannen som talade. Först ställde han frågor men hon hann inte svara på dom då han talade igen, svarandes på hennes fråga. Hur stor var världen utanför skogen egentligen? Det lockade verkligen att lämna byn hon bodde i och utforska allting, men det skulle leda till att hon visade upp att de fanns. Men vad gjorde det egentligen? De var gömda i skogen och försiktiga så egentligen skulle de nog klara av att hon gav sig iväg. Det hoppades hon i alla fall.
    Han var redan vilse? Tja, hade man aldrig varit i en sån här skog förut så var det väl inte så konstigt. Ariza tippade huvudet lite åt sidan och drog in doften av Thorin och skogen.
    ”Jag kan hjälpa dig ut.” hon kunde lukta sin väg ut ur skogen i värsta fall, eller hur? Hon kunde säkert även spåra Thorins väg genom skogen, för det var något hon var bra på. Spåra och döda djur, hennes specialiteter.
    Hon reste sig upp och lät den violetta blicken svepa över skogen där de var, svansen var ganska stilla bakom henne men hon rörde lite på öronen då och då, då hon hörde något djur i närheten eller fåglar som kvittrade. Men hon såg snart på Thorin igen.
    ”Om du inte vill stanna här vill säga?” ett mycket svagt leende blev synligt på hennes läppar, dolde fortfarande dom vassa tänderna som gömde sig i hennes käft.

  • Rollspelare
    Member since: 09/07/2021

    Torin kollade på Ariza som stog framför honom med förundran och blev lite glad över att han fick frågan om att stanna kvar, för det var någonting han hade tänkt sig att göra, eftersom skogen var vacker på dagen i alla fall och han ville veta mera om vad som fanns innut i den, då han aldrig carit i en skog. Men han sa med ett stort leende på läpparna när han såg att hon log

    “Åh, så snällt av dig att hjälpa mig ut, men jag hade tänkt vara kvar här i alla fall en dag till för som jag sa tidigare, det var någonting med skogen som cerkligen tilltallade mig, och denna skog är väldigt vacker!”

    Sedan när han tog en liten paus så kollade han på henne igen och frågade

    “Vet du vart det finns rent vatten man kan dricka? Jag har inte mycket vatten kvar”

Viewing 13 posts - 1 through 13 (of 13 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.