Kvinnan var mer eller mindre ivrig att få komma ut och sträcka sina ben vilket visades i att Tareq knappt hann öppna dörren till vagnen innan hon hade foten ute på trappsteget. Tacksamt tog hon hans hand som hjälp och även om hon önskat att slänga sig ut ur vagnen så rörde hon sig alltid med den graciösa hållningen som hon så hårt blivit upplärd att upprätthålla. Ena handen höll i hans medan andra höll upp den vita klänningen när hon tillslut kom ned på marken. Med en stor lättnad drog hon ett djupt andetag som fyllde hennes lungor med doft av gräs, solsken och hästar, helt magiskt om kvinnan själv fick beskriva det.
” Tack så mycket Tareq. Ska vi gå direkt och se vad för hästar som rör sig här?” Hennes leende prydde hennes fylliga läppar och hade genom åren fått många män ned på sina bara knän. Hon hade lärt sig att hennes styrka låg i skönheten och charmen om hon önskade slåss för sin sak. Svärdet hade aldrig varit till hjälp i de situationer som funnits runt omkring henne, det hade istället Kieran istället fått hjälpa till med.
Blicken såg ut över de gårdar som fanns och även på de hästar som verkade röra sig fritt bland det gröna gräset, frihet som hon aldrig fått känna av och som hon tyvärr nu skulle ta ifrån en stackare här. Hästen skulle få leva i lyx, likt henne men den skulle aldrig få känna på denna frihet igen.
” Vart vill du börja?” Kierans röst kom nu upp bredvid henne och med en bugning sträckte han ut ena handen åt ett håll för att indikera på att hon kunde välja fritt. Med lätta och energiska steg började hon röra sig på vägen framåt med blicken likt ett barn som letade efter godis i en butik flackade den från häst till häst. Solen glittrade mot hennes hår likt månens silvriga strålar på en sjö medan guldet som utsmyckade hennes kropp glänste likt eldarnas sista låga. Nu började hon äntligen känna att resan var mödan värd medan de alltför ömma musklerna fick vakna till liv i hennes kropp.
Väl vid den första gården blev hon hälsad av dess ägare som verkade vara ivrig att stå henne till lags. Det gick ju självfallet inte att undvika hennes rikedomar och dem flesta ville mer än väl försöka få ur henne varje slant som gick.
” Självfallet duger bara min bästa häst till er miss. Denna kommer från den finaste stammen, bästa hästen när det kommer till fart.” Han behövde tydligen bara vissla en väldigt specifik signal för att en hingst skulle komma fram till dem från sin vila ute på ängarna. Det var en stor hingst men med väldigt slanka muskler som syntes så väl under den näst intill guldiga pälsen. Den hade en färg som verkade väldigt ovanlig, mer crème färgad med ett skimmer av guld i solen. Den hade en lång man men som inte var speciellt tjock men ingen kunde undvika dess skönhet. Hingsten verkade väldigt framåt och nyfiken då den genast stod och nosade på hennes hand innan den slängde med sitt huvud. Hoven stampade lätt i marken för att påvisa den energi som befann sig där inne.
” Dess skönhet går verkligen inte att missa. ” mumlade kvinnan enkelt fram medan hon försiktigt försökte stryka honom efter halsen. Hon ville inte köpa den första bästa hästen på plats men denna låg verkligen bra till hos henne. Det var sällan en häst behövde hoppa högt eller springa långt så farten värdesatte hon ännu mer.
” Vad tror ni?” Hon slog blicken tillbaka på sina två vakter som verkade studera henne på avstånd.

Tareq hade alltid varit en skönhet att beskåda och lika mycket visste han om det själv. Han hade alltid en flörtig attityd men Sekaala var tillräckligt världsvan för att inte ta det så personligt. Han verkade vara så till många och hon tillhörde bara en i mängden. Kieran verkade mer obekväm med det hela då han inte gillade när någon blev för nära henne. Han var nästan lika beskyddande som hennes föräldrar men det var väl därför han hade sin position för stunden.
” Det är inte en dum idé Tareq.” Sken hon upp och försäljaren verkade mer än ivrig till detta då han genast gick och hämtade tränset och sadeln. Kieran verkade skruva på sig lite där bakom innan han gick fram till Sekaala.
” Jag kan följa med. Utifall något skulle hända. Lovar självklart att hålla mig i bakgrunden. Tareq kan stanna kvar här och vakta vagnen.” Kieran hade själv inga problem med att få en möjlighet till ensamtid med Sekaala. Även om de var vänner så hade han ömmare känslor djupt begravet där nere men han hade aldrig låtit dem visas. Plikten kom alltid först och de skulle aldrig kunna bli något mer än vänner.
Kvinnan verkade inte helt nöjd med förslaget men hon kunde inte heller säga emot då hon mycket väl visste att Kieran inte skulle vika sig. När mannen kom tillbaka för att börja göra iordning hingsten frågade hon försiktigt.
” Är det okej om jag rider barbacka och att min vän här få följa med? Utifall något skulle hända?” Mannen verkade vara lite förvånad men nickade bara enkelt. Han tränsade hingsten innan han gick in till stallet där en häst redan stod färdig. Den var lite nättare i storlek, ett sto med vacker brun päls och en stor vit bläs över ansiktet. Kieran hann knappt reagera innan kvinnan lade tyglarna över halsen på hästen och med en enkel rörelse fick hon hingsten att fatta galopp. Hon hade inte ens hoppat upp själv utan tog något steg efter innan hon i en smidig rörelse sköt sig upp på hingstens kropp. Utan några svårigheter fick hon hingsten att verkligen spänna på musklerna och sköt iväg med all sin styrka bort mot fälten. Kieran var lite mer tafatt då han inte alls hängde med men lyckades tillslut hänga efter i galoppen, dock en bra bit bakom henne.

Kvinnan brydde sig inte, hon verkligen manade på sin hingst som bara ökade stegen under sig. Han verkade knappt ha något stopp där de flög över gräset som om de kunde flyga. Hon kunde känna hans rörelser under sig, varje liten muskel som arbetade och följde med honom som om de aldrig gjort något annat tidigare. Håret yrde bakom henne likt en vild flod medan hon kunde känna hjärtat pumpa hårt i hennes bröst. Detta måste verkligen vara hur frihet kändes! Kvinnan verkade inte ens se sig omkring och uppmärksammade inte ens ryttare som fanns där framför. För henne existerade bara gräset, himlen och hästen medan ett lågt skratt släpptes ut från henens läppar.

Kieran såg förvånat på Tareq som kom ikapp innan blicken med ren och skär rädsla såg framåt på de som verkade närma sig framför dem. Sekaala verkade öka avståndet mellan dem allt mer, kom allt närmare de främlingar som fanns där borta.
” Se till att få henne härifrån säkert.” Röt han bara tillbaka då stressen började nå honom.
”Sekaala!” Ropade han ut med all den lungkapacitet han hade i ett hopp om att rösten skulle bryta igenom vinden och nå henne. Till sin tur verkade hon ha reagerat då han kunde se hur hingsten saktades in, inte mycket men åtminstone tillräckligt för att se skulle ha en chans. Han själv drog sitt svärd när han kunde se hur hon förvånat tittade bakåt vilket fick henne att direkt svänga av mot vänster då hon förstod att rakt fram inte längre var säkert. Hon kunde inte få hingsten att stanna upp helt men lyckades få honom att börja vända tillbaka. Hon hade inte sett vilka som kunde vara fara men hon hade lärt sig att ibland behövde hon heller inte veta om Kieran redan märkt dem. Hennes ända uppgift just nu var att hålla sig säker. Kieran kunde säkert hantera faran men han kunde inte göra det om hon stod i skottfältet.

Kvinnan lyssnade till hans ord och funderade om hon skulle ta täten eller låta honom göra det. Till hans ord flinade hon bara stort och åter manade på hingsten som ni sköt ivrigt iväg. Han verkade så gärna vilja visa upp sin skicklighet men hon kunde allt känna av tröttheten. Hans steg var inte lika energiska och även om han såg till att avstånd skapades fort mellan hennes och Tareq så dröjde det inte länge förrän hans steg saktades in. Flåset hördes tydligt men galoppen hölls ändå uppe medan de red mot huvudleden. Det tog dem inte alltför länge innan gräset ersattes av grus och även om de skapat mycket utrymme mellan dem och Kieran vågade hon inte se sig om. Det var lika bra att fokusera på sin situation än att oroa sig över andras. Hon kunde se efter när dem båda var i säkerheten men inget hjälpte Kieran om hon själv inte kunde hålla sig trygg.

Kieran hade börjat rida efter men höll ett öga på dem andra. De kan ju självklart ha missbedömt allt även om chansen var liten. Skulle de försöka något var han ivägen och kunde stoppa det hela. Hästen var inte snabb men verkade väldigt uthållen då inte ens en svettdroppe verkade synas på den bruna pälsen som var mer eller mindre silkeslen. Han höll sitt svärd sänk i ena handen medan tyglarna hölls i den andra. Hela tiden såg han bak mot ryttarna i ett försök att läsa av dem. De var nära men de hade inte varit hotfulla än och då han representerade ett hus kunde han inte bara attackera andra utan grund till det hela.

Kvinnan var inte alls beredd på att få något över huvudet vilket gjorde att hon skrek till vid förvåning och började flaxa med armarna i ett försök att träffa personen som än hade gjort detta. Påsen luktade jord och damm och var ganska sträv mot hennes hud medan en stor kropp kunde märkas bakom henne.
”Släpp mig genast!” Utbrast hon argt och försökte låta sin armbåge slå i mot kroppen bakom henne. Hade inte hingsten rört sig för fort hade hon försökt slänga av sig själv men detta kunde skada henne allvarligt om hon hade otur. Till hennes förvåning kunde hon höra Tareqs välbekanta röst bakom sig vilket inte gjorde det mer begripligt då hon inte kunde förstå vad allt handlade om. För att inte tappa balansen då hon inte längre hade synen som hjälp lutade hon sig enkelt bak mot honom och försökte nu få av sig påsen som fanns på hennes huvud.
” Varför skulle detta vara nödvändigt? Du hade bara kunnat hoppa upp på hästen utan denna dramatik!” Rösten var ganska irriterad då han inte alls hade gjort detta bra enligt henne själv. Kieran skulle troligen bli allt än imponerad av hans handling så det var bäst för honom att de snart skulle vara i säkerhet. Varför skulle hon vara säkrare om hon inte såg något? Dummast hon hört för även om hon var känslig och inte överdrivet världsvan skulle inte detta skrämma henne precis. Försökte han lura för följarna genom att dölja henne? Var det planen med det hela? Hon stack ju faktiskt ut men han stack inte precis ut mindre heller och speciellt inte denna hingst.

Inget av detta verkade vettigt och hon kunde inte heller höra Kieran på hela resan till säkerhet. Vad var det som hände egentligen? Ena sekunden lever hon sitt bästa liv någonsin och helt plötsligt satt hon här vid Tareq bakom sig och en illa luktande säck på huvudet. Eftersom det var Tareq stretade hon inte mycket emot utan fokuserade på att hålla sig kvar på hästryggen. Resan fram var betydligt mycket längre än hon förväntat sig men kvinnan var inte känd för att klaga. Hon var väldigt van att hålla sina känslor i schack och uthärda om det väl behövdes.
Äntligen stannade hästen upp och med ett nöjt läte sträckte hon ut sina armar som en gest att få komma ned men hon hade inte alls förväntat sig att hamna på Tareqs axel. Denna gång tänkte hon inte ta hans oförskämdheter och började direkt sprattla i ett försök att komma loss.
”Sätt ned mig genast Tareq! Detta är inte acceptabelt.” Utbrast hon ilsket då detta kändes mer eller mindre förlöjligande. Tydligen verkade han åtminstone lyssna då hennes rumpa snart sattes mot hårt trä, inte speciellt försiktigt heller. Den där tölpen skulle allt åka på en utskällning och Kieran skulle ge honom en ordentlig omgång när han väl var tillbaka. När potatissäcken väl åkte av behövde hon blinka flertal gånger innan hon kunde få tillbaka blicken som blivit ljuskänslig. Till sin förvåning stirrade hon upp på ett ansikte som inte var alls det hon förväntat sig. Personen i fråga var ett ansikte hon faktiskt aldrig sett, inte ens rasen var något hon tidigare kommit i kontakt med och därför stirrade hon bara tillbaka med stora förvånande ögon. Munnen var halvt öppen i ett försök att finna ord men inget med denna situation var begriplig för kvinnan. Det var inte förrän orken fortsatte att prata som en pollett verkade trilla ned för henne och ansiktet förvrängdes väldigt snabbt från förvirrat till rosenrasande. Av alla personer runt omkring henne hade hon aldrig trott Tareq eller Kieran skulle vara dem som förrådde henne. Han var rätt ny men de hade haft mycket tid ihop och aldrig hade hon trott att han ville henne illa.
”Din förrädare!” Vrålade hon ut mot honom och med väldigt snabba fötter kom hon upp till honom för att lika blixtsnabbt rycka tag i hans svärd och dra ut det. Hon tänkte inte låta honom få denna vinst så billigt som han fått det! Med stadiga steg backade hon bakåt mot räcket medan svärdet rörde sig emellan orken och Tareq i ett försök att hålla dem undan från henne. Hon försökte förtvivlat se sig omkring i hopp om att kunna komma på något men hennes bästa plan var att hoppa ned i vattnet då de fortfarande verkade vara vid hamnen. Därifrån kunde hon säkert ta sig någonstans säkrare.
” Kom inte närmare!” Hon gjorde en rörelse som ändå visade att kroppen inte var helt ovan vid att hålla ett svärd, lite som en varning till dem alla som fanns där. Hon kunde äntligen känna träet mot sin rygg och behövde bara ta ett stort hopp uppåt och luta sig bakåt för att kunna ta sig härifrån.

Hon brydde sig inte om deras hån! Det viktigaste var att ta sig härifrån och det illa bums innan de skulle vara mitt ute på havet och hon ingenstans att ta vägen.
” Det hade räckt med ridturen!” Ropade hon ilsket och slängde svärdet mot Tareq med en sådan kraft och precision att den troligen hade skadat en ovan person vid andra änden. Med dem orden tog hon snabbt tag om reglingen och med ett hopp lutade hon sig tillbaka för att falla rakt ned i havet. Hon hamnade långt ned under ytan och började simma till sin höger för att komma en liten bit ifrån dem innan hon nådde land. Ville helst komma i land på ett ställe som inte var lätt åtkomligt för dem. Tyvärr hade hon inte räknat med hur tungt guld och tyger faktiskt var under vattnet då hon aldrig simmat med dessa på sig. Med all sin kraft försökte hon ta sig till ytan men det kändes bara som om hon rörde sig några centimeter upp. Fan hon var inte tillräckligt stark för att klara av denna tyngd som nu började dra henne nedåt mot botten medan hon förgäves kämpade med att försöka ta sig upp. Vilket tragiskt slut på det hela egentligen men hon antog att detta ändå var bättre än att bli tagen av pirater. Gud vem vet vad de skulle ha gjort med henne? Den sista luften började nu gå ur hennes lungor och hon kunde känna hur den sista orken i hennes kropp sakta sinade medan medvetet sakta sjönk på samma sätt som hennes kropp. Kanske hade hon haft bättre chans med svärdet? Nä vem försökte hon lura. Tareq hade enkelt av beväpnat henne. Hon hade som bäst kanske lyckats skada honom vilket i och för sig hade varit otroligt skönt för den ilska hon nu kände för honom.

Det sista kvinnan såg var någon simma mot henne men hon hann aldrig riktigt se vem det var. Innerst inne önskade hon att det var Kieran men tyvärr skulle nog inte räddningen finnas för henne. Det var inte förrän kroppen slog åter ned på träts hårda yta som fick kroppen att vakna till liv och försöka dra efter andan. Vattnet hostades upp från hennes lungor medan hon försökte desperat greppa efter luft. Att drunkna var inte den värsta död hon kunde utsättas för men nog var hon allt lättad innerst inne över att leva. Hon hann knappt återhämta andan innan någon åter slängde henne över axeln och bar in henne till ett rum där solen inte längre kunde glittra över den genomblöta kroppen. Varför envisades alla att bära runt henne som en säck? Ville de förnedra henne på alla möjliga sett?
Väl på sängen började orken sakta komma tillbaka och blicken letade efter kroppen som yttrat orden. Det hon såg var en genomdränkt ork som inte verkade vara glad. Hade han lyckats bära upp henne ur vattnet helt själv?
”Om det är guld du vill ha kan jag betala med det jag har och se till att du får mer väldigt snabbt. ” Hon hade ingen utväg utan behövde nu försöka förhandla. Hennes största mål hade varit att ta sig av skeppet innan den lämnade hamnen men nu skulle den planen inte gå att genomföra. Pirater var väl alltid ute efter guld?
” Tareq vet att jag håller mitt ord. Jag kommer ge er guldet och ingen av vakterna kommer jaga efter er. Jag vill bara tillbaka till land.” Hon satte sig sakta upp och började knäppa av det tjocka guldet som låg över hennes axlar för att sedan lägga det på golvet framför sig. Under tiden lät hon blicken försiktigt se sig omkring i ett försök att hitta något vasst som kunde vara till hjälp i denna situation. Hon hade alltid varit fången men på något sätt hade det alltid varit frivilligt, denna gång tänkte hon inte sitta tyst och vänta på sin dom. Hon var inte begåvad i stridskonst och inte speciellt stark heller men det visste nog alla här redan. Just därför kunde hon använda sig av deras svaghet, de såg ned på henne och skulle inte förvänta sig mycket.

Varför kunde inte denna person vara lättmutad som alla andra? Vad hade hennes far som hon inte kunde ge orken direkt? Han hade rikedomar men hon kunde få fram dem minst lika snabbt. Ville hon åt makten han hade? Vad skulle en pirat med makt för högalvar till egentligen? Den lila klänningen slängdes mot henne och visst var den allt fin, ovanligt fin för att finnas ombord på detta skepp med bara män. Hon såg sedan ned mot sin egna genomblöta som tack och lov inte var helt genomskinlig. Den satt lite väl olämpligt slickat mot hennes kropp men den visade åtminstone inte mer än hennes former. Namnet som mannen nämnde lade hon väl på minnet för han hade inte tagit hennes erbjudande och då skulle hon allt se till att han fick betala, om hon nu togs sig härifrån någon gång.

Klänning lades på sidan av henne och hon ställde sig upp men tänkte inte byta om. Så fan heller att hon tänkte klä av sig naken framför denna vilde! Hon var allt sugen på att lägga sig i sängen igen för att göra den ännu mer dyngblöt. Skulle han inte få sova gott i alla fall! Små vinster var bättre än inga.
”Det måste vara något otroligt värdefullt om ni gått så långt som att infiltrera.” Hon ville försöka få ut lite information och rörde sig därför närmare orken i ett försök att läsa av de ansiktsdrag som fanns där. Hon hade levt bland lögner och masker i hela sitt liv, något hon lärt sig var att läsa alla de små detaljer på en persons ansikte.
” Så värdefullt att inte ens de rikedomar jag kan få fram är värt det.” Vad i hela friden ville dem ha egentligen? De var pirater, var inte guld och juveler allt dem önskade sig? Få resa över havet och leva det fria bekymmerslösa liv de önskade? Åh nej. Ensam kvinna på en båt full med män som inte hade något roligt på nätterna att göra mer än att spela och supa! Kanske kunde hon köpslå med kaptenen i ett försök att hålla sitt skinn i behåll?
” Jag kan inte fly, kan inte köpa mig fri, vet inte hur länge jag kommer vara ombord på detta förtjusande skepp. Kan jag köpa mig säkerhet åtminstone tills jag är tillbaka i mitt hem igen?” Hon vände sig om och rörde sig över golvet för att studera de detaljer som fanns här inne. Lät sitt finger sakta smeka ett välanvänt skrivbord medan hon väntade på svar, hoppfull att kanske kunna få något ut ifrån detta.