Hela följet var på sin vakt då de trädde in på området nedanför de äldres hall. Alla mindes hur Stalr brutit den senaste vapenvilan, särskilt Bain som sträckte på sig där han satt på sin häst. Blickarna som växlades mellan hirdmännen vittnade om att de säkerligen hade velat dra sina vapen mot varandra. Så som de var vana vid att göra. Bain försökte sig på samma bittra min som sin far och lät bli att se på någon särskild. Istället blickade han upp mot prakthallen där det redan samlats folk. Meoldar var sist av husen att anlända och förutom Stalrs banér skymtades också den vita hästen av hus Medna. Mednas överhuvud hade nyligen tillträtt efter att hans föräldrar gått åt i en av stridigheterna. Det var förvånande att huset än levt kvar.
Alla visste att den riktiga maktkampen var mellan Stalr och Meoldar.

Den stora merparten av deras följe stannade kvar nedanför hallen och de som fortsatte framåt fick lämna sina vapen, vilka inte fick bäras i den förgyllda hallen. Barahir tog täten i lika barsk takt som man kunnat förvänta sig. Bain hade inget val att följa efter, även om han slagits av en plötslig nervositet inför det som väntade.
“Få inte för dig att förråda oss igen nu lillebror,” Bain gjorde en grimas åt sin systers ord som hon väste i hans öra där hon slutit upp bredvid honom. Belinda var mörkhårig och med skarpa drag precis som resten av familjen, men det fanns någonting giftigt över henne. Någon sorts galenskap som sken igenom hennes ögon och det illmariga leendet som hon skänkte Bain där de gick. Hon hade tagit varje tillfälle hon kunde att sätta Bain i dåligt ljus och han hade fått illavarslande känsla att det hade med hennes egen ambition att göra. Bara i händelse av båda brödernas död skulle hon kunna ärva Wendylms högsäte. Bain påminde sig själv om att han hade fler fiender än Stalr och Medna.

Förutom två av sina avkommor följde även några närstående från deras släkt med Barahir och slutligen stannade det lilla följet utanför prakthallen där de andra redan väntade.
“Stalr,” var det enda till hälsning som Barahir gav Eothaín, rösten full av avsmak och ögonen lysande av hat. Hus Medna fick knappt en nickning. Bain stod tyst bakom sin far och med sin syster vid sin sida medan han diskret såg från den ena till den andra av de som samlats. Under färden, eller faktiskt sedan hans far beordrat honom att följa med, hade han hoppats att Saoirse skulle vara närvara. Något han intalade sig själv bara hade att göra med att hon då kunde bevisa att hon blivit lite rutten som alla andra av familjen Stalr.

“Furstar av Mahadwen. Stalr, Meoldar, Medna. Ni har kallats till kungsting av Eothaín Stalr med anledning av alvernas attacker mot människors riken,” började en av de äldre vilket fick Bain att se upp mot dem istället “Inför detta ting ska ingen bära vapen mot en annan eller spilla blod.”
Den yngre av de äldre började nu gå runt de tre följena för att erbjuda det traditionsenliga bröd och salt. När var grupp rörde på sig en aning så vände Bain åter blicken till familjen Stalr. Han svalde nästan fel då han fick syn på Saoirse. För hans inre hade han föreställt sig den snoriga jäntan han mindes henne som. Istället stod där en ung kvinna så vacker att det var hjärtekrossande. Det var tur att det blev hans tur att ta av brödet och saltet, annars hade han nog blivit påkommen med att stirra. Och för att slippa det så försökte han se på allt annat än åt hennes håll medan fatet av bröd och salt gick runt och följena snart bjöds in i hallen.

Även om han försökte se åt ett annat håll, vilket allt som oftast fick bli hans fars ryggtavla, så gäckade hennes närvaro honom. Det tog all viljestryka han hade för att inte vända blicken till henne när minnen från spelen kom till hans medvetande. Han mindes knappt hur han hamnat i situationen där han valt att hjälpa henne, bara att det hade känts rätt för stunden. Men ett minne som var synnerligen starkt var det sista hon sagt till honom. Konstigt nog hoppades han att det inte förändrats, i alla fall inte att hon tyckte att det förändrats. Hans tankar fortsatte då de började röra sig inåt och han sneglade snabbt åt hennes håll.

Väl inne i hallen tog han, hans syster och de övriga plats bakom Barahir Meoldar. Bain kunde knappt lyssna till det som sades. Det var svårt nog att lyssna till de äldres skrovliga stämmor som hade en viss sövande effekt. Men anledningen var hur distraherad han var av sina tankar och minnen. Det slog honom att Saoirse troligtvis hatade honom, det var ju trots allt hans fel att hennes mor var död. Och i förlängningen så många fler. Lite disträ drog han fingrarna över det ärr han fått från att ha avvärjt kniven som var tänkt att dräpa honom. Försjunken i sina egna tankar märkte han knappt att samtalet börjat lida mot sitt slut, det var först när hans syster reste sig som han insåg att han inte hängt med i vad som sagts. Deras följe samlade sig i ena hörnet av salen och Bain kände plötsligt att det var tur att hans far inte vände sig till honom för några råd. För här och nu skulle han knappast kunna ge några. Diskussionerna var lågmälda bland de olika husen, men drog ut på tiden och Bain kände en längtan efter att få komma ut ur salen. Det var kvavt där inne förutom någon enstaka vindpust som tog sig in genom öppna dörrar och fönster. Men slutligen var diskussionerna över och furstarna rörde sig tillbaka till sina platser.

“Tinget fortsätter med furstarna och furstarna endast. Gå nu, och minns att inget vapen ska höjas eller blod spillas,” kungjorde de äldre högtidligt och följena började röra sig ut från salen med viss tvekan. Oenigheten tycktes stor i vad man ansåg om alvproblemet, både mellan och inom husen. Bain kände sig bara lättad att få lämna salen och förhoppningsvis sina tankar också. Men så fort han höjde blicken så fastnade den vid Saoirse och vägen ut ur salen kändes plötsligt väldigt lång.

Han hade så många frågor han ville ställa. Både frågor från flera år tillbaka, och nya frågor. Det kändes som att någonting fanns osagt mellan dem, även om hans familj istället skulle sagt att det enda man ville en Stalr var att ha ihjäl dem. En uppfattning han trodde sig dela, men att se Saoirse igen gjorde honom osäker om det verkligen var så. Han kom på sig själv att stirra, eller snarare hans systers varnande harkling kom på honom, och vände bort blicken då de lämnade salens kvalmighet.

Väl utanför salen dröjde vissa ur följena kvar vid dess dörrar, medan andra verkade ivriga att ta sig ned till tältlägret som växt fram. Om det var för att stilla sin törst eller för att komma undan regnet som hängde i luften kunde bara var och en svara på. Bain stannade upp vid sin syster som hamnade i en diskussion exakt om de skulle vänta vid hallen eller gå ned till lägret. Hans blick gick ned mot tälten där nedanför och bestämde sig för att han skulle återvända dit.

Men just då han skulle börja styra stegen ditåt fastnade hans blick på Eomund Stalrs ryggtavla och det fick honom att stanna upp. Om Eomund var ensam undrade han vart Saoirse tagit vägen. Han höjde blicken för att se sig omkring då hans följe började röra på sig ned mot tälten, diskussionen fortfarande igång. Först skymtade han henne ingenstans, men så var det precis att han hann se henne försvinna bort runt hallen. Något fundersamt började han följa efter sin syster, men såg tillbaka åt det håll Saoirse försvunnit. Han tvekade men svor sedan tyst för sig själv då han kort såg sig omkring och sedan själv styrde stegen åt det håll hon försvunnit.

Han visste att det var dumt och tänkte flera gånger vända tillbaka, men ändå fortsatte han framåt bland gravkullarna. Vinden tycktes nästan vara stilla i respekt för de döda och han kom på sig själv att gå försiktigt fram. När han fick syn på Saoirse sittande på en av kullarna tvekade han igen. Vad höll han på med? Men även om hans sunda förnuft talade emot det så fortsatte han framåt ändå.

“…Hej,” han grimaserade inombords åt sig själv och sin mjäkighet, men fortsatte ändå “Kan jag slå mig ned?” han hade inte haft någonting emot att få göra de döda sällskap nu heller.

Hur hon ryckte till vid hans ord och rädslan i hennes blick fick skuld att hugga till i magen på honom. Hon hatade honom. Genast ångrade han sig att han följt efter henne och vägde tvekande på stegen. Man hade kunnat tro att hon sett ett spöke och han klandrade henne inte för det heller. Hennes ord fick honom att rynka på ögonbrynen och vända bort blicken över gravkullarna. Han borde absolut inte vara där, men ändå intalade han sig själv att han bara behövde få vissa saker sagda. Sen skulle han gå.

“Du har rätt,” sa han slutligen med en suck. Men även fast han visste att hon hade rätt så satte han sig ned, om än på behörigt avstånd. Fundersamt, obeslutsamt, hängde ord i luften som han inte vågade yttra direkt. För han visste inte nog inte helt säkert på vad han ville säga. Kanske skulle han bara be om ursäkt för det som hänt och sedan gå tillbaka till tälten. Tankarna som skavde fick honom att snegla upp på henne, sedan ut över gravkullarna. Nervöst drog han loss ett par grässtrån som han tvinade mellan fingrarna medan han samlade mod.

“Jo, jag tänkte…” började han tillslut, rösten osäker och han fick harklade sig för att han lät så mesig “Jag ville bara att du skulle veta att jag är ledsen för det som hänt,” fortsatte han, rösten inte alls säkrare och blicken fäst på grässtråna som han snurrade mellan fingrarna.

Bain var så inne i sina egna tankar om hur han skulle formulera sig att han först inte registrerade vad hon sa. Utan han satt där med blicken sänkt på grässtråna och såg allmänt besvärad ut. Han tycktes bara ha hört hennes varför då han fortsatte tala.
“Jo, alltså-” han avbröt sig och höjde blicken till henne. Vad sa hon precis? Lika förvånad som hon rynkade han på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet. Kanske hade han hört fel men det verkade inte som det hennes ansiktsuttryck att döma. Tveksamt sträckte han på sig där han satt och släppte grässtråna för att knäppa händerna i varandra.

“Va-Vad menar du?” han såg uppriktigt förvirrad ut “Jag menar förut, det som hände för flera år sen…” tveksamheten sken igenom och han såg avvaktande på henne. Kanske hade han misstolkat det, att hon pratade om det som precis avhandlats inne i salen. Aldrig att han skulle vara ledsen för att hennes bror blivit skjuten, det var ju något han nästan kunde hitta glädje i.

Att han inte riktigt förstod vad som pågick var helt uppenbart. Ögonbrynen var rynkade och munnen lite halvöppen i förvirring av hennes ord. Han väntade på någon slutkläm, något sista poäng som skulle få det hela att verka vettigt. Blicken gick från hennes ansikte till hennes händer som rivit upp gräs så tillbaka till hennes ansikte. Långsamt gick det upp för honom vad hon faktiskt sa, vad hon känt under den åren som följt. En viss tacksamhet över att hon hade varit ärlig gjorde sig påmind men samtidigt vände det sig i magen över hur lätt det varit för henne att ljuga. Han mindes tydligt hur han faktiskt trott det vid ett tillfälle.

När hon slutligen var klar föll tystnaden åter över gravkullarna medan hennes ord sjönk in. Bain såg på henne en lång stund innan han vände bort blicken. Han visste inte vad han skulle säga, eller känna för den delen heller. För bara en stund sedan hade han tänkt sig att han skulle få be om ursäkt och sedan skulle saken var ur världen. Aldrig hade han trott att hon klandrade sig själv, något som dessutom verkade ha plågat henne. Med en besvärad grimas såg han ned på sina egna händer. Knappt medveten om det drog han tummen över sitt ärr, något han upphörde med och knöt istället näven.

“Jag visste inte att du kände så,” sa han tillslut och en suck lämnade honom då han vände tillbaka blicken till henne “Jag har alltid tänkt att det var mitt fel och trodde att du hatade mig för det.”
Han såg bortåt igen och höjde ögonbrynen en aning då han kom till en insikt och la till.
“Vilket du såklart kanske gör.”

Utan att förstå riktigt varför så blev han lite besviken då hon sa att hon försökt hata honom. Av någon anledning bekom det honom på ett sätt som han annars inte brukade ta åt sig. Men hon fortsatte sitt resonemang och han sneglade tillbaka mot henne. Hon verkade annorlunda. Som en häst som piskats så mycket att den slutligen glömt sin styrka. Det gjorde honom sorgsen… och arg. Arg på sig själv för det han gjort och inte gjort men också arg för det han nu inte vågade säga. I behov av att pilla med någonting drog han upp ytterligare grässtrån för att tvina mellan fingrarna, blicken fäst på företaget.

“Det är inte du som orsakat något av mitt lidande,” svarade han med en liten suck och la till med en lägre och bittrare stämma “Det lyckas min familj med helt på egen hand.”
Med rynkade ögonbryn gick hans tankar bort till sin ambitiösa syster och våldsamme bror. En tankegång som tog honom tillbaka till natten då Saoirse mor miste livet. Han kunde inte säga det han tänkte, hur det ändå var hans fel att hon dött. Att han varit för rädd då, för feg och svag för att avväpna henne. Istället hade hans bror gått in och varit tvungen att skydda honom.

Bain höjde blicken med en suck. Hans tankar kändes lite mörka som regnmolnen som var i antågande.
“Oavsett vad som hade hänt förr så tror jag ändå att det varit strider mellan oss,” även om det bara var ett konstaterande så fann han både en sorts tröst i det, och förtvivlan “Helt ärligt tror jag att om alla anledningar tagit slut skulle vi slåss bara för sakens skulle. Det är så meningslöst.”
Han skakade lite på huvudet och vände slutligen blicken tillbaka till henne.
“Men kanske någon sorts enighet kan uppnås nu. Samlas mot en gemensam fiende och allt det där,” han försökte le lite uppmuntrande men det blev mest ett snett och uppgivet leende. Det kändes som att det inte fanns något hopp, bara om det var som i de gamla sagorna. Vilket bara gjorde honom mer sorgsen där han satt bredvid henne.

Hennes leende, om än litet och blekt, gjorde honom bättre till mods. Hon hade rätt i det hon sa, och det var ingenting att roa eller glädja sig över. Men något i hur hon sa det fick hans leende att bli bredare och mer genuint. Det var någonting i hennes självaste hållning som värmde i hans bröst. En glimt av någonting annat. Nästintill generad över att reagera så slog han ned blicken till sina händer igen, men hans leende var kvar på läpparna. Ett leende han inte kunde betvinga och ett skratt lämnade honom.

“Du har rätt. Det är ren galenskap,” han skakade på huvudet, blicken fortfarande fäst vid grässtrået han drog mellan fingrarna “Min far hade nog med glädje hjälp alverna snarare än att gå samman med din.”
Det var en bitter sanning som han hoppades det inte skulle bli verklighet av. Nästan instinktivt blickade han bort mot de äldstes hall innan han vände tillbaka blicken till Saoirse. För fem år sen hade fiendeskapet mellan familjerna nästan bara känts som en lek, en saga att skrämma små barn med. Men den var högst verklig och gjorde sig plågsamt påmind när han satt bredvid henne. För han kunde inte känna någon fientlighet mot henne, utan snarare en vilja att sitta kvar. Att bara prata, skratta och inte betungas av en uråldrig blodsfejd.

“Jag borde gå tillbaka,” sa han istället, sina tankar till trots men gjorde ingen ansats att resa sig.

Bain var inte beredd på hennes ord och inte heller hur mycket han önskade detsamma. Det var som att magen snörde åt sig i en smärtsam knut och han kunde inte annat än att le uppgivet, ett leende som kanske mer var en glädjelös grimas över situationen. Han slog ned blicken med en suck.

“Jag med,” erkände han lågmält medan han drog sönder det sista av grässtrået. Han kunde inte avgöra om ångestknuten i magen berodde på att han inte ville gå därifrån, eller om det var oro över vad som kunde ske om han inte gjorde det. Inte heller förstod han vart denna motvilja att lämna henne kom ifrån. De kände ju inte varandra. Något han dock ville göra.

Med en tankfull blick såg han upp på henne igen. Han visste inte om hon kände likadant, visst hade hon erkänt att hon inte hatade honom, men det var ju knappast en garanti för att hon skulle vilja träffa honom igen. Vart hon stod i den frågan behövde han veta även om han redan nu visste att han skulle bli besviken om hon inte ville träffa honom igen.

Efter den korta stunden av eftertanke reste han sig upp och såg sig kort omkring för att säkerställa att ingen annan var där. När han såg tillbaka till Saoirse blev han plötsligt nervös och fick svälja mot torrheten i halsen.

“Om.. Om det varit möjligt, hade du velat träffa mig igen?” han lät inte alls lika neutral och självsäker som han hoppats på och fick nästan svindel av att möta hennes blick.