- This topic has 65 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 7 månader sedan by
.
-
Hjärtat bankade hårt i bröstet. Nästan krampaktigt kramade han sina händer i varandra. Hade han verkligen kysst henne?… och hade det inte verkat som att hon besvarat kyssen? Tanken fick bara hjärtat att slå hårdare av den hisnande känslan av skräckblandad förtjusning. Han hade väntat sig ett slag, någon protest från henne, men så sa hon bara som hon sa. För ett ögonblick såg han förvånat på henne för att sedan skratta till. Ett lättat och hjärtligt skratt.
Med skrattet än i halsen la han ena armen om hennes axlar och drog henne till sig. Än var han lite för skamsen för att se henne någon längre stund i ögonen, men hennes ord hade tagit udden av det hela.
“Var det det enda du kom på att säga?” skrattet stillade sig men lämnade ett leende kvar på hans läppar “Jag trodde snarare att du skulle slå mig.” Han vände bort blicken mot elden och skrattade till igen.
“Men det kanske du gör beroende på mitt svar…” sa han sen och såg tillbaka mot henne, nervositeten fick honom att bita sig i insidan av läppen och han flackade med blicken. Hjärtat slog fortfarande hårt bara av tanken att säga det som han sa härnäst.
“Jag behöver nog en till kyss för att kunna av det dock,” han försökte säga det självsäkert och skämtsamt, men han lät nog bara mest nervös och mjäkig. -
Hans reaktion fick hennes kinder att hetta ännu mer än de redan gjorde, men hon hörde ingen hånfullhet i hans skratt och när han sen lade sin arm om hennes axlar så slappnade hon av något och andades ut ett andetag hon inte ens varit medveten om att hon hållit. Hennes huvud kändes som fyllt av ull, tankarna var svåra att hålla raka och trots att hon försökte se på honom med självsäkerhet så kunde hon känna sin blick flacka varje gång han såg på henne.
”Förlåt, jag…” Hon visste inte hur hon skulle fortsätta meningen, hon förstod ju hur löjliga hennes ord låtit och hans skratt lockade snart fram ett liknande från henne själv. Hon hade gått emot sin fars uttryckliga önskan om att hålla sig borta från alla som bar namnet Meoldar och smugit sig hela vägen in i fiendens läger, och ändå var det en simpel kyss som fick henne att känna sig nervös.
Med en liten suck lät hon sitt eget skratt klinga ut, situationen var så bisarr. Det var farligt och förbjudet, men samtidigt kändes det så rätt, så enkelt. Nervositeten fick hennes huvud att snurra, men ändå kändes det så naturligt att sitta där bredvid honom att hon inte ens tänkte en extra gång innan hon försiktigt lade en hand mot hans knä och vände ansiktet mot hans igen. Hans begäran fick hennes ögon att bli stora av förvåning.
”Antingen är du modig eller dumdristig… Bäst för dig att du svarar rätt,” sa hon med ett litet skratt innan hon lutade sig fram mot honom igen, med hjärtat i halsgropen, och lät sina läppar försiktigt möta hans ännu en gång.
-
Bain kände hur hjärtat slog hårt i bröstet och han ångrade genast sina ord. Det ögonblick det tog för henne att reagera på hans ord kändes som en evighet och han blev nervös, rädd att hon skulle dra sig undan. Men istället gjorde hon precis tvärtom och han kunde inte hjälpa leendet på sina läppar då det gick upp honom. Precis innan hennes läppar mötte hans.
Det kändes så rätt att alla tankar på att det skulle vara fel rann av honom då han mjukt besvarade hennes kyss. Att hans far skulle prygla honom om han någonsin fick veta, kanske till och med göra honom arvslös, var inte ens i närheten av hans tankar i denna stund. Från magen spred sig den spirande känslan i hela kroppen och han höjde handen till hennes kind. Kyssen blev längre än den första, och han drog sig knappt undan från henne, bara tillräckligt för att kunna möta hennes blick. Ömt strök han fingrarna över hennes kind och öppnade munnen för att säga något, men tycktes ångra sig och log bara istället.
Hjärtat slog fortfarande hårt, men nervositeten var nu ersatt av ett ungdomligt övermod. Just då fanns det inget hellre han ville än att känna hennes läppar mot sina. Så han drog henne närmare till sig och kysste henne igen, innerligare och inte lika trevande som tidigare. Han hade inte kysst många flickor i sitt liv, han hade aldrig gillat det. Det hade bara känts så konstigt så han hade undvikit att följa med på många skördefester för att slippa dras in i dans och tvingas utstå det hela. Men med Saoirse var det så annorlunda, så naturligt och fint att han insåg att han måste ha gjort fel förr. Eller så hade det alltid varit henne han velat kyssa och ingen annan.
Så det var motvilligt han avslutade kyssen och öppnade ögonen för att möta hennes blick. Handen han haft om hennes kind sänkte han till den hon lagt mot hans knä. Försiktigt tog han den i sin och lutade pannan lätt mot hennes. Åter växte ett leende fram och han fick bita sig i underläppen för att inte flina alltför fånigt. Han ville så gärna säga någonting, säga allt han kände och känt, men samtidigt fann han inga ord. Och det var nästan som att ord skulle bli överflödiga. Så istället förblev han tyst.
-
Hennes hjärta slog hårdare än hon trott möjligt när han kysste henne igen, och igen. Alla tankar kändes luddiga och långt borta och även om det knappast var möjligt så kändes det som om hon smälte där hon satt intill honom. Hela hennes kropp brann av en obekant värme som tycktes ha sitt ursprung i hennes bröst.
Först när Bain lät sina läppar lämna hennes så drogs hon tillbaka till någon form av verklighet. Ljuden utanför tältet återvände sakta över ljudet av hennes eget hjärta som dundrade i hennes öron. Hans leende gjorde henne knäsvag och om hon inte redan satt ned så hade hon nog behövt göra det för att inte helt skämma ut sig. Hon var dock tacksam över att han tog hennes hand i sin och hon kramade den lätt, som för att försäkra sig om att detta inte bara var en dröm.
”Nå..?” Frågade hon lite trevande. Det lät lite larvigt och fick leendet över hennes läppar att bli bredare. Själv var hon fullt övertygad om att hon aldrig ville kyssa någon annan igen, även om hon knappast kunde påstå att hon kysst särskilt många.
-
Hur skulle han kunna säga något än att det var helt magiskt? Att han aldrig skulle vilja kyssa någon annan och att han helst av allt bara ville fortsätta kyssa henne? Men han visste ju inte om hon kände samma sak, snarare tvivlade han på att hon gjorde det. Så det ungdomliga övermodet ersattes istället av ungdomlig osäkerhet. Och sådant fick en ofta att säga dumma saker för att verka säkrare än vad man var, istället för att säga vad man verkligen kände och ville.
“…Vi kan nog öva lite mer,” blev hans ord, visserligen med glimten i ögat och än med ett leende på läpparna. Men det hade ju faktiskt inte gjort honom något ont att säga rakt ut att han gärna ville kyssa henne igen. Men han hann knappt ångra sina ord förrän hastiga steg hördes utanför och tältöppningen drogs undan.
Bain släppte hastigt Saoirse hand och kom snabbt på fötter, blinkandes mot dagsljuset som kändes skarpt mot tältets dunkel. Han hade hunnit bli högröd i ansiktet av genans och även den unga man som nu stod i tältöppningen blinkade lite förvirrat. Bain var den som verkade återfå fattningen först och slängde en hastig blick mot Saoirse innan han spände blicken i den andre.
“Nå? Ut med språket Einar,” sa han mer barskt än han kanske hade velat. Einar såg från Saoirse till Bain och verkade då komma ihåg vad han var där för.
“D-det är ryttare som närmar sig-” Einar gjorde en plågad grimas, “Du bör nog se det själv,” fick han ur sig och Bain drog hastigt efter andan. Han hade ingen aning om vem det kunde vara, men han drog snabbt på sig sin rock. Men det var inte bara en oro över att det kunde vara fientliga ryttare, utan också om det var hans egen familj. För det skulle inte vara bra om de fann Saoirse här. Han vände sig därför till henne, oron tydlig i blicken.
“Vänta här,” var den enda uppmaning han kunde ge henne. -
Hans plötsliga osäkerhet var nära att smitta av sig, men istället lockade det, samman med hans ord, fram ett bubblande skratt från hennes läppar som fick nervositeten att rinna av henne som vatten. Hon ville dra honom till sig och kyssa honom igen men hann inte mer än att trycka hans hand innan de blev avbrutna.
Stegen närmade sig tältet hastigt och knappt hade hon hunnit blinka innan tältfliken drogs upp och Bain snabbt släppte hennes hand och reste sig upp. Där i tältöppningen stod samma unga man, eller pojke, som lånat ut sin häst till Bain senast hon varit här. Han blinkade lite förvånat och Saoirse kände hur hennes kinder hettade. Genansen varade dock inte särskilt länge, utan ersattes istället av en kall fruktan som fick hennes mage att knyta sig och hon kom snabbt på fötter, ena handen fortfarande hårt sluten kring muggen med kumis. Om hon blev påkommen här av fel personer… Hon ville säga något, men en blick mot pojken som hette Einar och hon hindrade sig själv.
Istället nickade hon bara tyst åt Bain innan hon tog ett steg bakåt, in i tältet. Nu kunde även hon höra hovslagen som närmade sig och ropen som beordrade de nyanlända att göra halt.
”Skynda dig”, viskade hon lågt och knyckte med huvudet åt tältets utgång.
You must be logged in to reply to this topic.