- This topic has 65 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 1 månad sedan by Maeve.
-
Sensommar 1422 TT
Åren som närmast följt de traditionella spelen hade fyllts av ökad orolighet mellan Mahadwens småkungar. Framförallt Meoldar och Stalr hade gått hårt åt varandra, trots de äldres uppmaning om fred efter Siobhán Stalrs död. En sorts vedergällning utan att kräva en direkt hämnd hade spillt så mycket blod att jorden fått sin beskärda del. Upptagna med sina egna skärmytslingar och räder brydde sig knappast hästfurstarna om världens konflikter. Barahir Meoldar, som såg sig som den rättmätige kungen av Mahadwhen och fruste över Wendylm hade vetat att vedergällning skulle kommit från Eothaín Stalr för sin sons dråp på den andres hustru. Något han beskyllde sin yngste son för, framförallt för det klandervärda i att ha hjälp Stalrs dotter. Barahir hade säkerligen sett det som mer ärevärt om det verkligen varit så som ryktet sagt.
Bain, som i tystnad klandrades för varje kusin, syssling och frände som dräptes, hade själv fått ta upp svärd och spjut för att både försvara sig och attackera. Ibland undrade han om hans far hoppades på att det var han själv som skulle stryka med, och att då slutligen Stalr skulle se blodpriset som betalt. Men allt efter att åren gick så avtog attackerna i intensitet. Så som det alltid hade varit, en ständig cykel av några intensiva år, åtföljda av några lugnare.
Det var i slutet av sommaren ett sådant lugnare år som ord om alviska attacker börjat nå Wendylm och Meoldras salar. Ett rykte om att Iserions furstinna Saskia Belsante blivit överfallen och tillfångatagen av alver följdes av en kallelse för Mahadwhens furstar att samlas.
Kungsting hade inte samlats på hundra år, men var en djupt rotad tradition från långt tidigare än Mahadwhens frihetstid. Likt spelen som hölls vart nionde år så var kungstinget ett möte där man tillfälligt grävde ner stridsyxan för att enas om en viktigare sak. En kallelse Barahir Meoldar inte skulle ignorera, även om hans hat för Stalr rann djupare än tidigare.
Eftermiddagssolen hotades av tunga regnmoln när följet från Wendylm närmade sig mötesplaten för kungstinget. En viss kyla i vinden vittnade om att sommaren snart var slut, men Bain välkomnade dess svalka. Han, liksom hela följet av hirdmän och krigare, bar både rustning och vapen på sin färd, något som kunde bli plågsamt varmt under ritten. Men hans far skulle knappast vara godtrogen nog att möta med Stalr och Medna utan att vara beredd för att en attack skulle ske. Kanske det också var anledningen till att Bains bror lämnades kvar i Wendylm. Säkra arvet och riskera den yngste sonen istället.
Bain skulle knappast vara förvånad om så varit fallet och än hade han överlevt sin faders prövningar. Så tänkte han även klara av denna. Tankarna kändes bitterljuva och han log lite matt för sig själv mot sin faders ryggtavla där denna red framför honom. Så mycket osämja som såtts i hans familj bara för att han hjälpt Stalrs dotter. Han undrade om även hon skulle vara där, och hur hennes liv blivit… Naiva tankar för en vettlös yngling. Men han var äldre nu, fjunen på hakan hade börjat ta form till ett skägg, det mörka håret långt nog att knyta tillbaka och han kunde nog mäta sig med sin bror i både längd och styrka. Däremot vad gällde sin fars gunst skulle han nog aldrig kunna göra det. Hur mycket han än försökte bevisa sig värdig av den.
-
Åren hade som gått sedan spelen hade inte varit särskilt fredliga och det var till stor del Eothaín Stalrs eget fel. Till en början hade hans hämndlystnad brunnit starkt och våldsamt och han hade tagit varje chans han kunde att attackera Meoldar utan att angripa Barahir Meoldar och hans söner direkt, men med åren hade vreden mattats av en aning. Hatet var fortfarande där, närvarande som alltid och kanske starkare nu än någonsin tidigare, men tiden läker många sår, och Eothaín Stalr började bli till åren. I ett av de senaste slagen hade hans ben blivit skadat och det hade inte läkt helt rätt, något som gjorde att han haltade när han gick och höll honom vaken med smärtor under nätterna.
Sen hade alverna attackerat hans son och arvinge. Han hade haft överseende med alvernas expansion, de hade alltid varit vänner och bundsförvanter, men efter att Saskia Belsante attackerats på deras slätter och hans son, Eomund, blivit skjuten i ryggen av alviska pilar när han försökte rädda henne, så tröt till sist hans tålamod. När alvdrottningen inte bemödade sig med att lyssna till hans ilska, eller för den delen straffa de skyldiga alverna, så vände han sig till de äldste.
Dagen till ära så var hus Stalr redan på plats när de andra husen anlände. Deras tält var redan resta nedanför den stora, förgyllda sal som tillhörde de äldste, i vilken tinget skulle hållas, och när Meoldar närmade sig så var det genast uppenbart att även Eothaín Stalr tagit med sig krigare och hirdmän som också de var rustade och beväpnade. Deras ogillande miner över att tvingas till vapenvila var svåra att missa, men de höll sig i skinnet medan de betraktade Meoldars intåg.
Till skillnad från Barahir Meoldar så hade Eothaín Stalr tagit med sig båda sina barn till kungstinget. Kanske var det dåraktigt, men ända sedan den dagen då hans fru dödats och hans dotter orsakat hela tragedin genom att rida iväg med Bain så hade han knappt släppt henne ur sitt sikte. Så han hade tagit med henne och nu stod hon en liten bit bakom sin far och sin bror uppe vid hallen och betraktade följet som närmade sig.
Hennes hår var lika ljust och lockigt som för fem år sedan, men det var längre nu och inte lika vilt. Någon hade tämjt det och tvingat in det i en tjock fläta, men ett par lockar hade brutit sig fria och ramade in hennes solkyssta ansikte och fräkniga näsa. Hon hade blivit vacker, det kunde ingen förneka, men precis som sin mor så var hennes gröna ögon sorgsna, en sorg som förklarades med hur hon klandrade sig själv för sin moders död, något hennes far aldrig valt att bestrida.
-
Hela följet var på sin vakt då de trädde in på området nedanför de äldres hall. Alla mindes hur Stalr brutit den senaste vapenvilan, särskilt Bain som sträckte på sig där han satt på sin häst. Blickarna som växlades mellan hirdmännen vittnade om att de säkerligen hade velat dra sina vapen mot varandra. Så som de var vana vid att göra. Bain försökte sig på samma bittra min som sin far och lät bli att se på någon särskild. Istället blickade han upp mot prakthallen där det redan samlats folk. Meoldar var sist av husen att anlända och förutom Stalrs banér skymtades också den vita hästen av hus Medna. Mednas överhuvud hade nyligen tillträtt efter att hans föräldrar gått åt i en av stridigheterna. Det var förvånande att huset än levt kvar.
Alla visste att den riktiga maktkampen var mellan Stalr och Meoldar.Den stora merparten av deras följe stannade kvar nedanför hallen och de som fortsatte framåt fick lämna sina vapen, vilka inte fick bäras i den förgyllda hallen. Barahir tog täten i lika barsk takt som man kunnat förvänta sig. Bain hade inget val att följa efter, även om han slagits av en plötslig nervositet inför det som väntade.
“Få inte för dig att förråda oss igen nu lillebror,” Bain gjorde en grimas åt sin systers ord som hon väste i hans öra där hon slutit upp bredvid honom. Belinda var mörkhårig och med skarpa drag precis som resten av familjen, men det fanns någonting giftigt över henne. Någon sorts galenskap som sken igenom hennes ögon och det illmariga leendet som hon skänkte Bain där de gick. Hon hade tagit varje tillfälle hon kunde att sätta Bain i dåligt ljus och han hade fått illavarslande känsla att det hade med hennes egen ambition att göra. Bara i händelse av båda brödernas död skulle hon kunna ärva Wendylms högsäte. Bain påminde sig själv om att han hade fler fiender än Stalr och Medna.Förutom två av sina avkommor följde även några närstående från deras släkt med Barahir och slutligen stannade det lilla följet utanför prakthallen där de andra redan väntade.
“Stalr,” var det enda till hälsning som Barahir gav Eothaín, rösten full av avsmak och ögonen lysande av hat. Hus Medna fick knappt en nickning. Bain stod tyst bakom sin far och med sin syster vid sin sida medan han diskret såg från den ena till den andra av de som samlats. Under färden, eller faktiskt sedan hans far beordrat honom att följa med, hade han hoppats att Saoirse skulle vara närvara. Något han intalade sig själv bara hade att göra med att hon då kunde bevisa att hon blivit lite rutten som alla andra av familjen Stalr.“Furstar av Mahadwen. Stalr, Meoldar, Medna. Ni har kallats till kungsting av Eothaín Stalr med anledning av alvernas attacker mot människors riken,” började en av de äldre vilket fick Bain att se upp mot dem istället “Inför detta ting ska ingen bära vapen mot en annan eller spilla blod.”
Den yngre av de äldre började nu gå runt de tre följena för att erbjuda det traditionsenliga bröd och salt. När var grupp rörde på sig en aning så vände Bain åter blicken till familjen Stalr. Han svalde nästan fel då han fick syn på Saoirse. För hans inre hade han föreställt sig den snoriga jäntan han mindes henne som. Istället stod där en ung kvinna så vacker att det var hjärtekrossande. Det var tur att det blev hans tur att ta av brödet och saltet, annars hade han nog blivit påkommen med att stirra. Och för att slippa det så försökte han se på allt annat än åt hennes håll medan fatet av bröd och salt gick runt och följena snart bjöds in i hallen. -
Den kalla vrede som bodde i Eothaín Stalrs ögon var svår att ta miste på när även han hälsade på fienden med ett namn, inget mer. Medan de äldre talade så tog han med sin gröna blick in följet som följt med upp på kullen, de som lämnat av sina vapen och som han nu skulle tvingas dela bröd med. Kanske var det enbart tack vare hans son, Eomund, som han svalde vreden nu, liksom han gjort när han först kallat till kungstinget, Eomund som trots allt som hänt fortfarande var en obotlig optimist. Han hade ett litet, trevligt leende på läpparna när turen kom till Stalr att ta del av bröd och salt, och det var han som lade en hand bakom sin systers rygg för att fösa henne framåt när det var hennes tur.
Saoirse hade hållit blicken mot marken, rädd för att se upp på de män och kvinnor vars lidande hon otvivelaktigt orsakat. Dessutom var hon rädd att Bain skulle vara där. Hon kunde fortfarande minnas hur han sett ut sist hon sett honom, blåslagen och med en blick som hon då tolkat som beskyllande. Hon kunde inte minnas att den också innefattat medlidande, kanske hade hennes skyldiga sinne förträngt den detaljen, omedvetet eller inte.
När det dock var hennes tur att ta del av bröd och salt så var hon tvungen att se upp en aning och då föll förstås hennes blick på Bain. Trots att han hade vuxit på sig och fjunet på hakan hade blivit till ett skägg så kände hon igen honom, hans ansikte hade hemsökt henne under så många år att hon inte kunde missta sig, och det fick hennes hjärta att kännas tungt. Ända sedan spelen så hade hon försökt vara bättre, hade försökt låta bli att tänka på det fatala snedsteg som hon gjort, hur hon försökt vara vän med fienden och hur det orsakat hennes egen mors död. Hon hade försökt måla upp Bain som ett monster, någon att frukta, men nu när hon såg honom igen så insåg hon plötsligt att hon misslyckats.
Så hon tvingade sig själv att vända ned blicken i marken igen och när hennes bror lade en arm om hennes axlar så följde hon lydigt med in i hallen.
Där inne brann ett par lyktor och flera av dörrarna hade ställts upp för att släppa in ljus och luft i vad som annars var en mörk och varm sal. Furstarna vallades in och tog sina platser i den stora, öppna salen som ordnats med sittplatser åt furstarna i dess mitt och bänkar bakom dessa för resten av deras följe.
Både Eomund och Saoirse ställde sig bakom sin far medan de äldste presiderade över sällskapet från sina platser längs salens ena långsida. Först skulle de gå igenom allt som hänt, fakta skulle läggas fram och de äldste skulle ge sina åsikter, sen skulle furstarna och deras följe ges möjlighet att diskutera det som tagits upp, innan enbart furstarna och de äldste skulle samtala i enrum för att fatta beslut. Det skulle troligtvis bli en utdragen affär och alla närvarande visste att natten troligen skulle hinna falla innan de ens kommit halvvägs..
-
Även om han försökte se åt ett annat håll, vilket allt som oftast fick bli hans fars ryggtavla, så gäckade hennes närvaro honom. Det tog all viljestryka han hade för att inte vända blicken till henne när minnen från spelen kom till hans medvetande. Han mindes knappt hur han hamnat i situationen där han valt att hjälpa henne, bara att det hade känts rätt för stunden. Men ett minne som var synnerligen starkt var det sista hon sagt till honom. Konstigt nog hoppades han att det inte förändrats, i alla fall inte att hon tyckte att det förändrats. Hans tankar fortsatte då de började röra sig inåt och han sneglade snabbt åt hennes håll.
Väl inne i hallen tog han, hans syster och de övriga plats bakom Barahir Meoldar. Bain kunde knappt lyssna till det som sades. Det var svårt nog att lyssna till de äldres skrovliga stämmor som hade en viss sövande effekt. Men anledningen var hur distraherad han var av sina tankar och minnen. Det slog honom att Saoirse troligtvis hatade honom, det var ju trots allt hans fel att hennes mor var död. Och i förlängningen så många fler. Lite disträ drog han fingrarna över det ärr han fått från att ha avvärjt kniven som var tänkt att dräpa honom. Försjunken i sina egna tankar märkte han knappt att samtalet börjat lida mot sitt slut, det var först när hans syster reste sig som han insåg att han inte hängt med i vad som sagts. Deras följe samlade sig i ena hörnet av salen och Bain kände plötsligt att det var tur att hans far inte vände sig till honom för några råd. För här och nu skulle han knappast kunna ge några. Diskussionerna var lågmälda bland de olika husen, men drog ut på tiden och Bain kände en längtan efter att få komma ut ur salen. Det var kvavt där inne förutom någon enstaka vindpust som tog sig in genom öppna dörrar och fönster. Men slutligen var diskussionerna över och furstarna rörde sig tillbaka till sina platser.
“Tinget fortsätter med furstarna och furstarna endast. Gå nu, och minns att inget vapen ska höjas eller blod spillas,” kungjorde de äldre högtidligt och följena började röra sig ut från salen med viss tvekan. Oenigheten tycktes stor i vad man ansåg om alvproblemet, både mellan och inom husen. Bain kände sig bara lättad att få lämna salen och förhoppningsvis sina tankar också. Men så fort han höjde blicken så fastnade den vid Saoirse och vägen ut ur salen kändes plötsligt väldigt lång.
Han hade så många frågor han ville ställa. Både frågor från flera år tillbaka, och nya frågor. Det kändes som att någonting fanns osagt mellan dem, även om hans familj istället skulle sagt att det enda man ville en Stalr var att ha ihjäl dem. En uppfattning han trodde sig dela, men att se Saoirse igen gjorde honom osäker om det verkligen var så. Han kom på sig själv att stirra, eller snarare hans systers varnande harkling kom på honom, och vände bort blicken då de lämnade salens kvalmighet.
-
Saoirse gjorde sitt bästa för att lyssna och vara uppmärksam, trots allt var det hennes bror som blivit skjuten i ryggen och det var deras marker som låg närmast alvskogen, men gång på gång fann hon att hennes blick gick till Bain Meoldar där han stod intill sin far. Hon undrade vad han tyckte om henne, hon som orsakat allt detta. Han bar rustning precis som sin far men hans ögon var mjuka och varma, precis som hon mindes dem, och det gjorde henne något osäker. Hon hade varit så säker på att han hatade henne, precis som hon borde hata honom, men när deras blickar som hastigast möttes där inne i salen så fann hon inget hat där, bara samma osäkerhet som hon själv kände.
När de slutligen läts lämna salen så var det med en viss lättnad som Saoirse gick ut i den friska luften tillsammans med sin bror. Han gick som alltid vid hennes sida men till skillnad från innan de stigit in i salen så fanns nu inget leende över hans läppar när han mumlade något om att pissa och få sig något stärkande i strupen. Han lämnade henne med en sista, förebådande blick innan han försvann ned mot deras tältläger.
Saoirse stod kvar utanför hallen en stund och andades in den friska luften. Det luktade som regn var i antågande och trots att det var dumt så stod hon inte ut med tanken på att behöva gå från en instängd plats till en annan. Så hon samlade ihop sin gröna klänning i ena handen innan hon smet iväg kring långhusets kortsida, bort från de uppslagna tälten och försvann in bland de små, ännu blommande kullar som utgjorde de äldstes gravhögar.
Först när hon kommit en bit in bland kullarna så sjönk hon ned i gräset ovan en av dem och drog ett djupt andetag.
-
Väl utanför salen dröjde vissa ur följena kvar vid dess dörrar, medan andra verkade ivriga att ta sig ned till tältlägret som växt fram. Om det var för att stilla sin törst eller för att komma undan regnet som hängde i luften kunde bara var och en svara på. Bain stannade upp vid sin syster som hamnade i en diskussion exakt om de skulle vänta vid hallen eller gå ned till lägret. Hans blick gick ned mot tälten där nedanför och bestämde sig för att han skulle återvända dit.
Men just då han skulle börja styra stegen ditåt fastnade hans blick på Eomund Stalrs ryggtavla och det fick honom att stanna upp. Om Eomund var ensam undrade han vart Saoirse tagit vägen. Han höjde blicken för att se sig omkring då hans följe började röra på sig ned mot tälten, diskussionen fortfarande igång. Först skymtade han henne ingenstans, men så var det precis att han hann se henne försvinna bort runt hallen. Något fundersamt började han följa efter sin syster, men såg tillbaka åt det håll Saoirse försvunnit. Han tvekade men svor sedan tyst för sig själv då han kort såg sig omkring och sedan själv styrde stegen åt det håll hon försvunnit.
Han visste att det var dumt och tänkte flera gånger vända tillbaka, men ändå fortsatte han framåt bland gravkullarna. Vinden tycktes nästan vara stilla i respekt för de döda och han kom på sig själv att gå försiktigt fram. När han fick syn på Saoirse sittande på en av kullarna tvekade han igen. Vad höll han på med? Men även om hans sunda förnuft talade emot det så fortsatte han framåt ändå.
“…Hej,” han grimaserade inombords åt sig själv och sin mjäkighet, men fortsatte ändå “Kan jag slå mig ned?” han hade inte haft någonting emot att få göra de döda sällskap nu heller.
-
Hon hade precis hunnit luta sig tillbaka i det solblekta gräset, ansiktet vänt mot det sista av solens strålar som ännu trotsade de tunga regnmolnen, när hon hörde steg närma sig. Hennes första tanke var att det var hennes bror som insett att hon smitit iväg själv och kommit för att hämta henne så hon vände inte blicken dit. Först när hon insåg att det var en annan röst som hälsade henne så ryckte hon till och vände upp blicken mot främlingen, som ett skadat djur som blivit påkommen av en varg.
Först vällde lättnaden upp inom henne när hon insåg att det inte alls var en främling, men när hon sen insåg exakt vem det var som kommit för att göra henne sällskap där bland de döda så fylldes hon av plötslig rädsla. Hade han kommit för att hämnas allt det blod som spillts på grund av henne? Hennes tankar hann gå till många mörka platser innan hon registrerade hans ord och då nickade hon som svar, men vände ned blicken mot gräset igen, hennes kinder blekare nu än för ett par ögonblick sedan.
”Du borde inte vara här.” Hennes egen röst lät liten och trots att hon menat att yttra orden som en varning så lät det mer som ett lamt konstaterande.
-
Hur hon ryckte till vid hans ord och rädslan i hennes blick fick skuld att hugga till i magen på honom. Hon hatade honom. Genast ångrade han sig att han följt efter henne och vägde tvekande på stegen. Man hade kunnat tro att hon sett ett spöke och han klandrade henne inte för det heller. Hennes ord fick honom att rynka på ögonbrynen och vända bort blicken över gravkullarna. Han borde absolut inte vara där, men ändå intalade han sig själv att han bara behövde få vissa saker sagda. Sen skulle han gå.
“Du har rätt,” sa han slutligen med en suck. Men även fast han visste att hon hade rätt så satte han sig ned, om än på behörigt avstånd. Fundersamt, obeslutsamt, hängde ord i luften som han inte vågade yttra direkt. För han visste inte nog inte helt säkert på vad han ville säga. Kanske skulle han bara be om ursäkt för det som hänt och sedan gå tillbaka till tälten. Tankarna som skavde fick honom att snegla upp på henne, sedan ut över gravkullarna. Nervöst drog han loss ett par grässtrån som han tvinade mellan fingrarna medan han samlade mod.
“Jo, jag tänkte…” började han tillslut, rösten osäker och han fick harklade sig för att han lät så mesig “Jag ville bara att du skulle veta att jag är ledsen för det som hänt,” fortsatte han, rösten inte alls säkrare och blicken fäst på grässtråna som han snurrade mellan fingrarna.
-
Trots att hon försökte hålla blicken riktad åt ett annat håll så kunde hon inte låta bli att kika på honom när han slog sig ned i gräset bredvid henne, om än på lagom avstånd. När han sen började tala så kunde hon inte låta bli att vända blicken helt mot honom, rädslan utbytt av en förvåning och tyst undran.
Hon såg hans fingrar som plockade nervöst med grässtråna, en gest hon mindes från deras barndom och som underligt nog fick en behagligt varm känsla att välla upp i bröstet. Hon såg sig själv i hans osäkerhet och trots att hon gång på gång försökt göra också honom till en fiende så såg hon det inte, lika lite som hon sett det för fem år sedan.
”Varför…? Det som hände var mitt fel”, sade hon utan att riktigt tänka sig för, uppenbart förvånad. Kanske missförstod hon honom men det lät som om han försökte be om ursäkt för vad som hänt, även om skulden inte var hans. Det var ju hon som börjat prata med honom från första början, hon som tvingat honom att hjälpa henne, och hon som ljugit för sin mor.
-
Bain var så inne i sina egna tankar om hur han skulle formulera sig att han först inte registrerade vad hon sa. Utan han satt där med blicken sänkt på grässtråna och såg allmänt besvärad ut. Han tycktes bara ha hört hennes varför då han fortsatte tala.
“Jo, alltså-” han avbröt sig och höjde blicken till henne. Vad sa hon precis? Lika förvånad som hon rynkade han på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet. Kanske hade han hört fel men det verkade inte som det hennes ansiktsuttryck att döma. Tveksamt sträckte han på sig där han satt och släppte grässtråna för att knäppa händerna i varandra.“Va-Vad menar du?” han såg uppriktigt förvirrad ut “Jag menar förut, det som hände för flera år sen…” tveksamheten sken igenom och han såg avvaktande på henne. Kanske hade han misstolkat det, att hon pratade om det som precis avhandlats inne i salen. Aldrig att han skulle vara ledsen för att hennes bror blivit skjuten, det var ju något han nästan kunde hitta glädje i.
-
Hans förvåning fick henne att rynka på ögonbrynen, och för ett ögonblick gav sorgen i hennes ögon vika för förvirringen då hon såg på honom. Först trodde hon att hon kanske missförstått, att han talade om hennes bror och alvernas attack, men sen förtydligade han, och då var det hennes tur att skaka på huvudet.
”Ja… Jag tvingade dig att hjälpa mig och sen ljög jag för min mor och gav henne anledning att misstro mig. Det var mitt fel att hon tappade fattningen och bröt mot vapenvilan, mitt fel att hon är död, att så många andra dött”, muttrade hon lågt innan hon såg tillbaka ned på sina händer. De hade börjat rycka upp gräs ur marken och hade redan hunnit skapat en liten hög av döda strån innan hon kom på sig själv och kunde sluta.
”Säkert hade det varit bättre om jag inte sagt sanningen och låtit de äldste tro på min mors anklagelser, då hade hennes handlingar kanske setts som berättigade och saken hade kunnat ordnats en gång för alla där och då… Men det hade inte varit rättvist. Jag kunde inte ljuga om en sådan sak, särskilt inte när du inte varit något annat än god mot mig”, tillade hon i samma lågmälda stämma, som om varje ord bara väntat på rätt tillfälle att få lämna hennes läppar. De kom vällande fram ur hennes hjärtas mörkaste vrår utan att hon kunde hindra dem, och trots att varje ord sved när de lämnade henne så kändes det som en lättnad att äntligen få säga dem högt.
-
Att han inte riktigt förstod vad som pågick var helt uppenbart. Ögonbrynen var rynkade och munnen lite halvöppen i förvirring av hennes ord. Han väntade på någon slutkläm, något sista poäng som skulle få det hela att verka vettigt. Blicken gick från hennes ansikte till hennes händer som rivit upp gräs så tillbaka till hennes ansikte. Långsamt gick det upp för honom vad hon faktiskt sa, vad hon känt under den åren som följt. En viss tacksamhet över att hon hade varit ärlig gjorde sig påmind men samtidigt vände det sig i magen över hur lätt det varit för henne att ljuga. Han mindes tydligt hur han faktiskt trott det vid ett tillfälle.
När hon slutligen var klar föll tystnaden åter över gravkullarna medan hennes ord sjönk in. Bain såg på henne en lång stund innan han vände bort blicken. Han visste inte vad han skulle säga, eller känna för den delen heller. För bara en stund sedan hade han tänkt sig att han skulle få be om ursäkt och sedan skulle saken var ur världen. Aldrig hade han trott att hon klandrade sig själv, något som dessutom verkade ha plågat henne. Med en besvärad grimas såg han ned på sina egna händer. Knappt medveten om det drog han tummen över sitt ärr, något han upphörde med och knöt istället näven.
“Jag visste inte att du kände så,” sa han tillslut och en suck lämnade honom då han vände tillbaka blicken till henne “Jag har alltid tänkt att det var mitt fel och trodde att du hatade mig för det.”
Han såg bortåt igen och höjde ögonbrynen en aning då han kom till en insikt och la till.
“Vilket du såklart kanske gör.” -
Hans tystnad, följt av hans ord om att han tänkt att det hela var hans fel fick henne att se tillbaka upp på honom där han satt bredvid henne i gräset. Varför skulle han ha klandrat sig själv? Det var ju inte han som dragit med henne någonstans och det var inte han som brutit mot vapenvilan. Tillräckligt många vittnen hade funnits för att stärka det faktum att det var hennes mor som gått till attack, något hon inte för en sekund betvivlade.
”Jag… Har försökt”, erkände hon något motvilligt innan hon med en suck tvingade sig själv att slappna av en aning där hon satt. ”Men man kan bara ljuga för sig själv så mycket. Om det inte varit för mig så skulle min mor aldrig ha försökt döda dig och hela den här fejden hade inte behövt eskalera…” Fortsatte hon i samma lågmälda ton. Det var som om hon var rädd att säga orden för högt, ett tema som genomsyrat hela hennes liv under de senaste åren. Hon hade brutit mot reglerna en gång redan och det hade orsakat obeskrivbar smärta för alla de inblandade, så nu försökte hon hålla sig strikt innanför ramarna. Inte ett steg utanför. Synas men inte höras, aldrig tala först, aldrig ta några risker. Och ändå satt hon där igen, bredvid Bain Meoldar.
”Och du? Hatar inte du mig för allt lidande jag har orsakat dig?” Frågade hon medan hon betraktade honom med ögonbrynen något rynkade över insikten att han trots allt varit den som sökt upp henne, och tydligen inte för att ha ihjäl henne.
-
Utan att förstå riktigt varför så blev han lite besviken då hon sa att hon försökt hata honom. Av någon anledning bekom det honom på ett sätt som han annars inte brukade ta åt sig. Men hon fortsatte sitt resonemang och han sneglade tillbaka mot henne. Hon verkade annorlunda. Som en häst som piskats så mycket att den slutligen glömt sin styrka. Det gjorde honom sorgsen… och arg. Arg på sig själv för det han gjort och inte gjort men också arg för det han nu inte vågade säga. I behov av att pilla med någonting drog han upp ytterligare grässtrån för att tvina mellan fingrarna, blicken fäst på företaget.
“Det är inte du som orsakat något av mitt lidande,” svarade han med en liten suck och la till med en lägre och bittrare stämma “Det lyckas min familj med helt på egen hand.”
Med rynkade ögonbryn gick hans tankar bort till sin ambitiösa syster och våldsamme bror. En tankegång som tog honom tillbaka till natten då Saoirse mor miste livet. Han kunde inte säga det han tänkte, hur det ändå var hans fel att hon dött. Att han varit för rädd då, för feg och svag för att avväpna henne. Istället hade hans bror gått in och varit tvungen att skydda honom.Bain höjde blicken med en suck. Hans tankar kändes lite mörka som regnmolnen som var i antågande.
“Oavsett vad som hade hänt förr så tror jag ändå att det varit strider mellan oss,” även om det bara var ett konstaterande så fann han både en sorts tröst i det, och förtvivlan “Helt ärligt tror jag att om alla anledningar tagit slut skulle vi slåss bara för sakens skulle. Det är så meningslöst.”
Han skakade lite på huvudet och vände slutligen blicken tillbaka till henne.
“Men kanske någon sorts enighet kan uppnås nu. Samlas mot en gemensam fiende och allt det där,” han försökte le lite uppmuntrande men det blev mest ett snett och uppgivet leende. Det kändes som att det inte fanns något hopp, bara om det var som i de gamla sagorna. Vilket bara gjorde honom mer sorgsen där han satt bredvid henne. -
Av anledningar som hon knappt vågade spekulera kring själv så hade hon svårt att ta blicken från honom. Hon betraktade hans händer när de började pilla med ytterligare ett grässtrå, och följde skiftningarna i hans ansiktsuttryck när han först lyssnade till hennes ord och sen själv började tala. Hon såg sorgen och bitterheten där, en som hon väl kände igen, men också uppgivenheten då han försökte låtsas som om allting kunde bli bättre.
Att höra honom säga att hon inte var orsaken till allt hans lidande och att han trodde att stridigheterna skulle ha skett oavsett vad de gjort eller inte gjort fick henne dock att känna ett visst mått av lättnad. Hon hade spenderat de senaste åren med att övertala sig själv att alla ansåg att saken var hennes fel och att alla alltid skulle hata och klandra henne för det. Att höra att Bain inte gjorde det, och att se att han inte blivit som sin far eller bror, tände ett litet hopp inom henne att saker kanske skulle kunna bli annorlunda i framtiden, även om hon inte riktigt vågade nära det hoppet allt för mycket.
”Kanske…” Svarade hon med ett litet, blekt leende, men det var uppriktigt även om hon inte riktigt vågade låta det synas för mycket.
”Men jag har svårt att se våra fäder komma överens om något. Jag vet att åtminstone min far hellre skulle se Haedos brinna för alvernas pilar än att låta din far beordra honom något. Det är dåraktigt. Vi borde vara samlade, enade, men istället strider vi sinsemellan bara för att varje furste själv vill vara kung”, tillade hon och skakade på huvudet så att de lösa lockarna dansade kring hennes ansikte, och för ett ögonblick skymtade andra, vildare känslor där bakom hennes mask av sorg och foglighet.
-
Hennes leende, om än litet och blekt, gjorde honom bättre till mods. Hon hade rätt i det hon sa, och det var ingenting att roa eller glädja sig över. Men något i hur hon sa det fick hans leende att bli bredare och mer genuint. Det var någonting i hennes självaste hållning som värmde i hans bröst. En glimt av någonting annat. Nästintill generad över att reagera så slog han ned blicken till sina händer igen, men hans leende var kvar på läpparna. Ett leende han inte kunde betvinga och ett skratt lämnade honom.
“Du har rätt. Det är ren galenskap,” han skakade på huvudet, blicken fortfarande fäst vid grässtrået han drog mellan fingrarna “Min far hade nog med glädje hjälp alverna snarare än att gå samman med din.”
Det var en bitter sanning som han hoppades det inte skulle bli verklighet av. Nästan instinktivt blickade han bort mot de äldstes hall innan han vände tillbaka blicken till Saoirse. För fem år sen hade fiendeskapet mellan familjerna nästan bara känts som en lek, en saga att skrämma små barn med. Men den var högst verklig och gjorde sig plågsamt påmind när han satt bredvid henne. För han kunde inte känna någon fientlighet mot henne, utan snarare en vilja att sitta kvar. Att bara prata, skratta och inte betungas av en uråldrig blodsfejd.“Jag borde gå tillbaka,” sa han istället, sina tankar till trots men gjorde ingen ansats att resa sig.
-
Hans leende och skratt förvånade henne en aning, men det lockade också fram ett lite bredare leende från henne själv och hon tvingade sig själv att slå ned blicken för att inte förrådas av den lätta rodnaden som spridit sig över hennes kinder. Det var farligt det dem gjorde, hon visste det, men det kändes bra att sitta där och bara prata. Så många saker hade fått förbli osagda och att äntligen få yttra dem kom som en lättnad, även om rädslan att bli påkommen eller förrådd inte var så enkel att skaka av sig.
När han nämnde att han borde gå tillbaka så väcktes hon dock ur sina funderingar och hon såg upp på honom igen där han satt, tillräckligt nära för att hon skulle kunna sträcka ut en hand och röra vid honom. Hon motstod impulsen.
”Jag vet…” Svarade hon lite motvilligt, trots allt så vore det klokast, att gå därifrån innan de blev påkomna, men hon ville inte riktigt att han skulle gå än.
”Jag önskar att det var annorlunda”, tillade hon nästan utan att tänka på det. Att få se Bain igen hade inte alls varit som hon förväntat sig och tanken på att han skulle gå så snart igen, att hon kanske aldrig skulle få prata med honom igen fick hennes mage att knyta sig.
-
Bain var inte beredd på hennes ord och inte heller hur mycket han önskade detsamma. Det var som att magen snörde åt sig i en smärtsam knut och han kunde inte annat än att le uppgivet, ett leende som kanske mer var en glädjelös grimas över situationen. Han slog ned blicken med en suck.
“Jag med,” erkände han lågmält medan han drog sönder det sista av grässtrået. Han kunde inte avgöra om ångestknuten i magen berodde på att han inte ville gå därifrån, eller om det var oro över vad som kunde ske om han inte gjorde det. Inte heller förstod han vart denna motvilja att lämna henne kom ifrån. De kände ju inte varandra. Något han dock ville göra.
Med en tankfull blick såg han upp på henne igen. Han visste inte om hon kände likadant, visst hade hon erkänt att hon inte hatade honom, men det var ju knappast en garanti för att hon skulle vilja träffa honom igen. Vart hon stod i den frågan behövde han veta även om han redan nu visste att han skulle bli besviken om hon inte ville träffa honom igen.
Efter den korta stunden av eftertanke reste han sig upp och såg sig kort omkring för att säkerställa att ingen annan var där. När han såg tillbaka till Saoirse blev han plötsligt nervös och fick svälja mot torrheten i halsen.
“Om.. Om det varit möjligt, hade du velat träffa mig igen?” han lät inte alls lika neutral och självsäker som han hoppats på och fick nästan svindel av att möta hennes blick.
-
Hans svar förvånade henne en aning, men samtidigt så var det kanske exakt vad hon behövt få höra, att han fortfarande var samma Bain som hon träffat för fem år sedan, att han inte hade blivit lika hatisk som resten av sin familj. Det lockade fram ytterligare ett litet leende från henne, även om det var något sorgset fortfarande, fullt medveten om att deras önskningar knappast skulle förändra något.
När han efter en stunds tystnad slutligen reste på sig så kunde hon inte låta bli att känna sig lite besviken. Hon förstod ju att han inte kunde stanna, det vore dåraktigt, så hon följde honom med blicken, fullt förberedd på att säga hej då för vad som kanske skulle vara sista gången.
Men han gav sig inte av med detsamma. Istället ställde han en fråga som fick henne att lite förvirrat rynka på ögonbrynen, som om hon trodde att hon hört fel, men hon insåg snart att så inte var fallet och då återvände leendet tillsammans med en lätt rodnad som hon omöjligt kunde dölja.
”Hemskt gärna”, var det enda svar hon fick ur sig, ett svar som dessutom lämnade hennes läppar innan hon riktigt förstått det själv, som om hennes undermedvetna bara väntat på rätt tillfälle.
You must be logged in to reply to this topic.