Okaji satt i sitt tält och målade. Hon hade skrivit klart sina namn och bränt dem redan och nu kände hon bara för att ta det lugnt. Hon visste inte varför, hon hade inte målat på månader, men just ikväll blev hon lockad av impulser att helt enkelt slappna av. När Toku kom däremot, klev Okaji upp hastigt och blicken slängdes hastigt mot brevet i hennes hand.

“Tack Toku!” Sa hon nöjt och sträckte ut handen och tog brevet. Trodde hon. Hon stötte på ett motstånd, i form av att Toku höll emot. Eh. Lite förvånad, men med leendet fortfarande på hennes läppar började hon en enligt henne lekfull dragkamp som hon plötsligt förlorade, och Okaji kände ganska snabbt att någonting var annorlunda med Toku. Det var inte bara hon som var retsam.

“Toku, varför vill du inte att jag läser brevet? Vad står det?” Hon höjde ett ögonbryn åt tjänarinnan, skeptisk åt situationen även om hon litade blint på kvinnan framför henne. Hon tog därför ett kliv bakåt hellre än att försöka ta det från henne igen, för att ge Toku en chans att förklara sig.

Okaji log tvingat åt Toku istället för att göra en grimas. Hon var verkligen på gott humör idag, Okaji, och retsamt ryckte hon brevet hur handen på Toku. Hon lät blicken vila på henne däremot, och klev närmare, för att ömt lägga sin lediga hand mot Tokus kind, och lät tummen hennes försiktigt stryka över Tokus underläpp, hennes blick lite ansträngd när hon lade märke till hur mycket Toku hade bitit på den.

“Jag är många saker, men förhastad är väl ändå inte en av dem?” Hon försökte le tryggande åt Toku innan hon vände uppmärksammade brevet. Hon ansåg det inte vidare anmärkningsvärt, trots det fina pappret, innan hon vände på det och såg emblemet. Hon rynkade på näsan, fnyste till och höjde blicken mot Toku kort, innan hon såg ner på brevet igen.

“Jag förstår.” Hon stod stilla med brevet i hand en stund, en miljon tankar snurrandes i huvudet, men inget uttryck alls på ansiktet, bara blankt stirrande halvt mot brevet i hennes sänkta hand, halvt mot marken i bakgrunden av handen och brevet. Brevet kunde innehålla vad som helst, emblemet var obrutet, Toku hade inte läst det.

Det kunde vara ett uppdrag. Osannolikt. Det kunde vara en krigsförklaring, utvisning eller ett fördömande och uteslutande. Sannolikt. Det kunde handla om hennes familj, hennes bror, hennes forna hem. Osannolikt. Det kunde vara en muta, en överenskommelse om betalning för att inte lägga sig i Nirais affärer, att aldrig lyfta vapen mot dem igen. Sannolikt. Men trots hennes logiska sinne tog det ansträngning att inte tänka på brodern hon aldrig träffat.

“Bränn det. Pappret brinner väl, du kan starta frukostelden enkelt med det.” Hon smällde ner brevet hårt på bänken bredvid dem, oöppnat, och vände sig om för att gå tillbaka till sin målning. Kanske skulle hon ångra sig, men vilket budskap skickas med brev istället för muntlig budbärare? Hemliga budskap. Så hemliga att man inte litade på en tredje part. Men även budskap så arroganta att mottagaren förväntades svara på avsändarens villkor. Eller någonting helt annat och oskyldigt. Osannolikt.

“Läs det om du vill, jag klandrar dig inte. Jag vet hur mycket du saknar det livet.” Hon erbjöd ett leende till Toku, men kämpade tillbaka andra känslor medans hon satt sig ner på marken inför sin målning igen, och plockade upp penseln.

Okaji höll hårt i penseln och stirrade blankt på målningen hennes. Det var inte ovanligt att Okaji målade samma bild tio gånger på rad, hon hade några scener hon ofta återkom till. Just den här målningen avbildade utsikten från hennes rum på palatset. Hon var duktig nog att bara målningen hade avslöjat för en av hennes krigare att hon levt i palatset, och de var smarta människor. Det hade inte tagit länge innan skvaller hade hittat sanningen i deras läger. Att hon målade hade blivit anledningen att alla hon ansåg stå nära henne i kompaniet visste sanningen om henne. Trots detta, fann hon stor ro i målandet. Men i just denna stund fanns det ingen ro att finna i bilden, bara minnen.

När Toku pratade sa Okaji först ingenting. Hon satt tyst och stirrade på bilden en stund till. Hon brukade alltid bränna sin konst efter hon målat färdigt, men det skulle kännas skönare än någonsin att göra det den här gången. Med ett visst mörker, eller kanske förlust i hennes röst reste hon sig försiktigt från sin plats och vände blicken mot Toku, hennes blick trött.

“Läs brevet, käraste Toku. Du får avgöra om det är någonting jag också borde läsa eller om vi bara bränner det.” Hon ville inte bli indragen i någonting politiskt, särskilt inte när det handlade om hennes familj. Bara tanken att det hade med hennes familj att göra gjorde ont i magen, hon kände sig omedelbart sårbar, som om hon vore ett barn igen. Prinsessan som slagits mot basilisker, orker, gnoller och andra monster, ville knappt veta av ett brev hemifrån.

Som om hon blivit slagen av blixte sköt en skarp känsla rakt genom henne, en som gjorde mer ont än vad det hade känts nästan oavsett vad annat det där brevet hade innehållit.

Okaji hade varit så uppslukad i sitt patetiska självömkande att hon inte för ett ögonblick hade tänkt på att det kunde ha handlat om Toku. Visst kom de båda från palatset, men aldrig hade hon ägnat ett ärligt ögonblick att tänka på de uppoffringar Toku gjort. Hon hade alltid bara varit där, villkorslöst följt Okaji, brutit ryggen för henne, plåstrat ihop henne oftare än kanske någon någonsin blivit ihop plåstrad. Känslan var som om Okaji vaknade ur en dröm. I alla dessa år hade hon tryckt undan sitt förflutna, annat än enstaka stunder, men hade aldrig insett att hon även tryckte undan Tokus.

Hon klev fram och lindade armarna runt Toku för en omfamning, och bara höll om henne en lång stund innan hon talade, och då höll hon det enkelt.

“Vad vill du göra?” Hon ville be om ursäkt, ville falla på knä, hon ville göra allt hon kunde för att bekänna hur självisk hon varit, men det hade såklart varit själviskt. Att hon ens tänkte på dessa saker i den här stunden störde henne. Hon skämdes, men hon svalde det.

Hon såg på Toku när hon inte längre omfamnade henne, och lade sina händer över Tokus som höll i brevet, för att försöka stilla dem, samtidigt som hon gav henne ett försiktigt leende.

“Är det en fälla utlöser vi den, och tar oss ur den som vi gjort alla tidigare gånger. Att inte närvara är inte ett alternativ, om det är vad du vill. Om du så önskar intar vi Mesai om så bara för att ge dig ett ögonblick på hans minnesstund.” De hade såklart inte antalen för att inta Mesai, men även om hela kompaniet visste det, så skulle sannolikt var och en vara redo att försöka, för Toku. Om inte henne, så Okaji. Och Okaji skulle stirra ner Ayperos själv för Toku.

“Vi är försiktiga, jag lovar att vara försiktig. Jag vill inte att du gör ett misstag på grund av mig.” Hennes röst var öm, omtänksam, och hon såg Okaji rakt i ögonen medans hon talade.

“Vi alla har dig att tacka för att vi alls lever. Ge oss en chans att återgälda din vänlighet.”

“Om vi ska vara petiga är det jag som utsätter dem för fara. Du håller dem hälsosamma nog att överleva den.” Hon log retsamt åt henne och höll om hennes händer med ett fast grepp som för att visa att hon stod med Toku vart dem här vinden än skulle blåsa dem.

Hon ryckte till lite åt håret i ansiktet, men hon skrattade mest bort det och förde sitt huvud närmare Tokus för att pressa sin panna mot hennes ömt, och blundade medans hon pratade.

“Du kräver ingenting av oss, det är inte du. Du blir erbjuden, och jag personligen tycker att du borde acceptera erbjudandet. Vi är Solfalkar, någon ynklig fälla från vår kära kejsare skulle inte vara det värsta vi överlevt. Tillåt oss det privilegium det skulle vara att få gr dig det här.” Hon öppnade ögonen och särade på deras huvuden, för att erbjuda ett leende Toku kunde se.

“Vi har tiden på vår sida, ja. Sedan är det såklart den absolut sista platsen de kommer tänka på att leta efter oss i.” Hon log åt Toku och tittade på hennes städande från sidan, fascinerad att i en stund som denna så började hon plocka upp efter Okaji.

“Våra förfäder må har fött oss, men kärlek är förtjänad, inte medfödd.” Svarade hon på impuls och fnyste sedan till åt sig själv, frustrerad av sina ord. Hennes svedor var inte Tokus, så det kändes otrevligt att bittra ner hennes positiva budskap. Hon drog obekvämt en hand genom håret och skapade viss oreda som följd.

“Ingen respektlöshet riktad mot dina förfäder såklart,” Hon hade en aningen skamsen ton till rösten innan hon drog händerna sakta över sitt ansikte, suckande.

“Jag är ledsen Toku, jag har börjat inse hur mycket jag tagit dig för givet, och nu vet jag inte vad jag borde säga eller göra. Förlåt mig.” Hon hade ett rynkat uttryck när hon sedan satt sig på marken med benen korsade, händerna knutna över dem. Hon skämdes för sina plötsliga tankar om hur mycket hon blint litat på att ha Toku bredvid sig, och böjde sig framåt i en sittande bugning.

“Jag överdriver inte. Du har varit av ett väldigt värde för hela kompaniet, men ändå mer för mig. Utan dig är jag säker på att jag antingen hade legat död i något dike, eller låtit min bitterhet förvandla mig till en våldsam själ utan mål.” Hon behöll sin bugning. Det kändes märkligt såklart. Antalet bugningar Okaji gjort de senaste åren gick att räkna på en hand, varav knappt någon var genuint utifrån respekt, olikt den här.

Okaji satte sig upprätt och såg Toku i ögonen, ett svagt leende på läpparna efter beröringen. Hon kunde inte sluta vara fascinerad av att Toku faktiskt tyckte om städandet. Var hon orsaken att Okaji var så stökig, för att Okaji förväntade sig att Toku skulle dyka upp och städa efter henne? Efter en stund av tankar skakade hon det. Nej, hon var bara stökig.

“Det här med känslor är inte lätt.” Sa Okaji enkelt och reste sig upp. Hon valde att acceptera komplimangen hellre än att kritisera, då Okaji inte själv trodde att hon innerst inne var ren i själen. God absolut, hon levde enligt tron att hon var god, men ren? Godhet tog mörka former ibland.

“Vi tar en mindre grupp. Har du en dag? Om vi inte är tillbaka i lägret inom en viss tid, får några väl lämpade komma till Mesai och söka reda på oss.” Okajis kompani var inte det största, eller mest kända, men få kompanier var så diversifierade i sina talanger. Det fanns kompani medlemmar som inte skulle kunna smyga om deras liv hängde på det, men släpp dem bland fiender och de är värda trettio man. Sedan fanns det de som inte skulle överleva två minuter i slagfältets mitt, men som skulle kunna stjäla kronan från pannan på Drottning Akila Tenír. Blev de tillfångatagna var Okaji inte orolig att vissa i gruppen skulle ha goda chanser att befria dem.

“Och Toku, jag beklagar verkligen din förlust. Jag kan inte föreställa mig hur det känns.” Hon hade förlorat många män, många hon höll kär, men aldrig familj, inte familj som gick att kalla familj utan att må illa.

“Du har bjudits hem till Masei av kejsarens egna folk, de kommer veta att leta efter dig. Jag håller med om att vi borde passa på att besöka marknaden, och jag tycker att du förtjänar lite tid där, men jag tycker inte om tanken att du går själv. Det skulle lugna mig om några från kompaniet var i din närhet, om inte jag själv.” Hon hade själv saker hon ville göra i Masei, kanske inte precis samma sorts saker som Toku, men hon hade saknat staden också och gillade känslan tanken på att besöka den gav henne.

Känslan blev såklart en svårsmält klump så snart hon tänkte på inbjudan, och hon lutade sig mot en av tältets stolpar med armarna i kors medans hon såg på Toku.

“Dai-nai är skyldig mig en tjänst sedan vi hjälpte hennes … värdshus.” Ett ord Dai-nai föredrog över sanningen. “Jag ska se vad hon kan berätta om den rådande politiken i palatset, det skulle vara nyttigt att veta vad vi faktiskt ger oss in i. Du kan göra ditt, så gör jag mitt, och så möts vi efteråt.”

“Aldrig är väl ändå ett ganska hårt ord,” Sa hon lite muntert, men också lite defensivt. “Men jag antar att jag har blivit lite extra försiktig sedan vi dödade en Laosin och hans fulla militärstyrka skickad av brorsan för att döda oss.” Hon log retsamt och skakade på huvudet. Hon hade varit lite spänd senaste tiden, men hur kort ‘koppel’ hade hon haft på kompaniet senaste halvåret? Började hon tappa fotfästet? Hon fastnade i oroliga tankar för en stund innan hon vände sig tillbaka till Toku.

“Jag kan påbörja kommunikation med Orochi, men vi måste vara försiktiga. Att han blivit Laosin istället för ett huvud kortare sedan slaget under reptilbergen  är ett rent under, smart som han må vara. Innan jag vet att han är helt öppen för det kommer jag inte riskera utsätta honon för risk. Vi kan också skicka Morvenn att prata med honom när vi når Masei, hon lär kunna göra det obemärkt.” Hon stannade upp och studerade Toku.

“Du behöver inte träffa Dai-nai, Toku, jag ska bara ta mig ett snack med henne. Vi kommer inte trassla in oss i hennes affärer något mer, vi har på tok för mycket på bordet redan.” Hon log åt tjänarinnan.