- This topic has 35 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 2 månader sedan by Hanlinn.
-
Solen hade precis nått över trädens toppar och i öst fanns det högresta berget Aras Erethil. Ståtligt förstås, men inte lika vackert som Solbergen. Tanken på att vara tillbaka i de vackra salarna, höra hennes klackar slå mot de välputsade stenarna i palatset många rum… Eller för den delen spegla sig i de. Minnen som ibland kändes som drömmar. Hade det egentligen hänt? Åtminstone hade hon fortfarande tyg och juveler som hon envisades att bära med sig. Trots att Okaji gång på gång hade klagat och försökt få henne att sälja dem. Till sämre tider. Hade hon intalat sig själv och Okaji, men egentligen handlade det nog mest om att ha något litet kvar av deras tid i palatset. En verklighet som blev allt längre bort från dem.
Inte för att Toku tyckte om att klaga, i ärlighetens namn trivdes hon i Okajis sällskap. Det var mest smutsen, dödandet och alla bakterier som skavde henne i ögat. Även om hon förstås höll sin forna dam ren, precis som resten av kompaniet. Det var få som klarade av Tokus bestämdhet när det kom till renlighet, trots allt ville de alla ha mat.
Nervöst fingrade hon på ett brev i sina händer, det var inte allt för ovanligt att de fick uppdrag på så sätt. Men det var något inuti henne som inte riktigt tyckte om tanken att ge detta till Okaji. Det glänsande emblemet som en gång varit hennes syntes på baksidan och hade nötts ut lite av hennes nervösa fingrandes. Hon fuktade sina läppar lite nervöst och Okaji skulle nog se att hon bitit sönder sin underläpp, då de flagnat en del skinn där.
“Ett brev till er, min dam…” sa hon och räckte fram brevet, men tycktes inte helt vilja släppa det när Okaji försökte ta det ifrån sina händer. Kuro, hennes orm som vanligtvis inte rörde sig så att man såg att det var något annat än ett halsband kunde känna hennes oro och tittade upp och lät blicken nästan lite oförstående röra sig mellan damerna. För att sedan visa sin tunga och lägga sig till rätta igen när Toku drog sitt ena finger över ormens huvud.
“Glöm det…!” kvittrade hon sedan för att hålla brevet lite tätare intill sin bröst korg. I slutändan hade väl det alltid varit på hennes lott att skydda sin dam ifrån allt. Även sina egna känslor, och oavsett om det skulle vara en inbjudan eller… ett arbete ifrån kejsaren i Nirai skulle allt båda illa.
-
Okaji satt i sitt tält och målade. Hon hade skrivit klart sina namn och bränt dem redan och nu kände hon bara för att ta det lugnt. Hon visste inte varför, hon hade inte målat på månader, men just ikväll blev hon lockad av impulser att helt enkelt slappna av. När Toku kom däremot, klev Okaji upp hastigt och blicken slängdes hastigt mot brevet i hennes hand.
“Tack Toku!” Sa hon nöjt och sträckte ut handen och tog brevet. Trodde hon. Hon stötte på ett motstånd, i form av att Toku höll emot. Eh. Lite förvånad, men med leendet fortfarande på hennes läppar började hon en enligt henne lekfull dragkamp som hon plötsligt förlorade, och Okaji kände ganska snabbt att någonting var annorlunda med Toku. Det var inte bara hon som var retsam.
“Toku, varför vill du inte att jag läser brevet? Vad står det?” Hon höjde ett ögonbryn åt tjänarinnan, skeptisk åt situationen även om hon litade blint på kvinnan framför henne. Hon tog därför ett kliv bakåt hellre än att försöka ta det från henne igen, för att ge Toku en chans att förklara sig.
-
En liten rodnad smög sig upp på Tokus kinder, egentligen var det inte enligt etikett att neka sin dam sådan information. Men samtidigt kunde det skada henne. Lite stressat och helt i sin egna tankar och oro drog hon handen över sin haka vilket gjorde att både guld och röd färg kladdades ut på hennes annars rena ansikte. Toku reagerade inte ens på detta, vilket var väldigt ovanligt med tanke på att hon var så nitisk nästan med renlighet.
Till slut suckade hon, andades ut så att axlarna sjönk ner lite och hon andades lite tyngre och djupare för att försöka lugna sig. Fortfarande med handen hårt sluten kring brevet. Vad skulle hon säga?
“Det… Snälla gör inget dumt eller förhastat…!” Sa hon till slut, så fort så hon nästan snubblade över orden och räckte fram det nästan skadade brevet.
-
Okaji log tvingat åt Toku istället för att göra en grimas. Hon var verkligen på gott humör idag, Okaji, och retsamt ryckte hon brevet hur handen på Toku. Hon lät blicken vila på henne däremot, och klev närmare, för att ömt lägga sin lediga hand mot Tokus kind, och lät tummen hennes försiktigt stryka över Tokus underläpp, hennes blick lite ansträngd när hon lade märke till hur mycket Toku hade bitit på den.
“Jag är många saker, men förhastad är väl ändå inte en av dem?” Hon försökte le tryggande åt Toku innan hon vände uppmärksammade brevet. Hon ansåg det inte vidare anmärkningsvärt, trots det fina pappret, innan hon vände på det och såg emblemet. Hon rynkade på näsan, fnyste till och höjde blicken mot Toku kort, innan hon såg ner på brevet igen.
“Jag förstår.” Hon stod stilla med brevet i hand en stund, en miljon tankar snurrandes i huvudet, men inget uttryck alls på ansiktet, bara blankt stirrande halvt mot brevet i hennes sänkta hand, halvt mot marken i bakgrunden av handen och brevet. Brevet kunde innehålla vad som helst, emblemet var obrutet, Toku hade inte läst det.
Det kunde vara ett uppdrag. Osannolikt. Det kunde vara en krigsförklaring, utvisning eller ett fördömande och uteslutande. Sannolikt. Det kunde handla om hennes familj, hennes bror, hennes forna hem. Osannolikt. Det kunde vara en muta, en överenskommelse om betalning för att inte lägga sig i Nirais affärer, att aldrig lyfta vapen mot dem igen. Sannolikt. Men trots hennes logiska sinne tog det ansträngning att inte tänka på brodern hon aldrig träffat.
“Bränn det. Pappret brinner väl, du kan starta frukostelden enkelt med det.” Hon smällde ner brevet hårt på bänken bredvid dem, oöppnat, och vände sig om för att gå tillbaka till sin målning. Kanske skulle hon ångra sig, men vilket budskap skickas med brev istället för muntlig budbärare? Hemliga budskap. Så hemliga att man inte litade på en tredje part. Men även budskap så arroganta att mottagaren förväntades svara på avsändarens villkor. Eller någonting helt annat och oskyldigt. Osannolikt.
“Läs det om du vill, jag klandrar dig inte. Jag vet hur mycket du saknar det livet.” Hon erbjöd ett leende till Toku, men kämpade tillbaka andra känslor medans hon satt sig ner på marken inför sin målning igen, och plockade upp penseln.
-
Så klart att just denna dag var en av Okajis gladare dagar. Det var inte svårt att se, när hon hade haft penseln i handen. Det hade kanske varit dåraktigt att inte se vilket humör hon var på. För att förstöra hennes dag, det var något som Toku absolut inte ville. Men samtidigt… hennes tankar avbröts när Okaji ryckte brevet ifrån henne och strök ett finger över hennes underläpp. Närheten fick henne att rodna, speciellt med tanke på att hennes hjärta slog några extra slag när hon var så nära Toku.
Lite omedvetet strök hon sin tungspets över sin sönderbitna underläpp medan hon såg på Okaji vars känslor och ord skulle för många tolkas som nonchalanta, men inte Toku. Det var inte svårt att se den inre striden hos sin nära vän. Att spela på att hon visste om att Okaji innerst inne brydde sig om brevet – kanske till och med slita sönder det – hade varit dåraktigt istället harklade hon sig lite försiktigt och skiftade sin vikt mellan sina fötter. Så som hon alltid gjorde när hon var nervöst, eller funderade på något.
“Det vore dåraktigt att bränna det, innan vi läst innehållet, Okaji.” påpekade hon, lite allvarligare för hon brukade sällan använda hennes namn och hon tog brevet för att sträcka sig efter den forna prinsessas ena knivar och med ett hastigt snitt öppna brevet. Det var däremot svårt att dra upp det, hon nästan skakade på fingrarna. För hur kunde det vara annat än dåliga nyheter?
“Om det… är något som vi aldrig velat läsa, då bränner vi det.” fortsatte Toku sedan med blicken på brevet och fortfarande darrande fingrar för att rodna lite. Hade hon varit för bestämd? Om det hade varit i palatset kunde sådana uttalande få hennes huvud att rulla. Eller bli en av de många karaktärerna i dockteatern som de skämtat om en gång i evigheterna sedan.
“Ni vet att det är viktigt, min dam, goda nyheter kommer sällan i pappersform.”
-
Okaji höll hårt i penseln och stirrade blankt på målningen hennes. Det var inte ovanligt att Okaji målade samma bild tio gånger på rad, hon hade några scener hon ofta återkom till. Just den här målningen avbildade utsikten från hennes rum på palatset. Hon var duktig nog att bara målningen hade avslöjat för en av hennes krigare att hon levt i palatset, och de var smarta människor. Det hade inte tagit länge innan skvaller hade hittat sanningen i deras läger. Att hon målade hade blivit anledningen att alla hon ansåg stå nära henne i kompaniet visste sanningen om henne. Trots detta, fann hon stor ro i målandet. Men i just denna stund fanns det ingen ro att finna i bilden, bara minnen.
När Toku pratade sa Okaji först ingenting. Hon satt tyst och stirrade på bilden en stund till. Hon brukade alltid bränna sin konst efter hon målat färdigt, men det skulle kännas skönare än någonsin att göra det den här gången. Med ett visst mörker, eller kanske förlust i hennes röst reste hon sig försiktigt från sin plats och vände blicken mot Toku, hennes blick trött.
“Läs brevet, käraste Toku. Du får avgöra om det är någonting jag också borde läsa eller om vi bara bränner det.” Hon ville inte bli indragen i någonting politiskt, särskilt inte när det handlade om hennes familj. Bara tanken att det hade med hennes familj att göra gjorde ont i magen, hon kände sig omedelbart sårbar, som om hon vore ett barn igen. Prinsessan som slagits mot basilisker, orker, gnoller och andra monster, ville knappt veta av ett brev hemifrån.
-
Lite tveksamt sneglade hon på målningen och svor inombords över sin egna dumhet. Nervöst darrande på fingrarna fortsatt drog hon ut pergamentet och bet sig lite i underläppen igen. Den dåliga vanan som hon alltid hade som sade att hon inte riktigt var bekväm eller nervös. Hon sneglade igenom pappret, först hastigt och sedan en gång till lite mer noggrannare så att hon inte missade någon information som skulle kunna vara viktig för dem.
“Det… är en inbjudan” sa hon lite tveksamt först och darrade lite lätt på läppen. Inte direkt ledsen över innehållet, men kanske för att hon inte kände någonting inombords över det som stod. Hon borde väl egentligen känna någonting, plikt, om inte annat. Eller sorg? Ilska? Men det var som ett tomrum där inom henne. Faktum var att hon redan trott att hennes föräldrar inte existerat något mer, men att få det nedskrivit… det gjorde det mer verkligt.
“Min… min far är död. Inbjudan är till hans…” avslutade hon, mitt i en mening oh med en liten darrande röst sänkte hon brevet och rynkade lite lätt på pannan över det hela.
-
Som om hon blivit slagen av blixte sköt en skarp känsla rakt genom henne, en som gjorde mer ont än vad det hade känts nästan oavsett vad annat det där brevet hade innehållit.
Okaji hade varit så uppslukad i sitt patetiska självömkande att hon inte för ett ögonblick hade tänkt på att det kunde ha handlat om Toku. Visst kom de båda från palatset, men aldrig hade hon ägnat ett ärligt ögonblick att tänka på de uppoffringar Toku gjort. Hon hade alltid bara varit där, villkorslöst följt Okaji, brutit ryggen för henne, plåstrat ihop henne oftare än kanske någon någonsin blivit ihop plåstrad. Känslan var som om Okaji vaknade ur en dröm. I alla dessa år hade hon tryckt undan sitt förflutna, annat än enstaka stunder, men hade aldrig insett att hon även tryckte undan Tokus.
Hon klev fram och lindade armarna runt Toku för en omfamning, och bara höll om henne en lång stund innan hon talade, och då höll hon det enkelt.
“Vad vill du göra?” Hon ville be om ursäkt, ville falla på knä, hon ville göra allt hon kunde för att bekänna hur självisk hon varit, men det hade såklart varit själviskt. Att hon ens tänkte på dessa saker i den här stunden störde henne. Hon skämdes, men hon svalde det.
-
Lite tafatt lade hon armarna om Okaji, även om hon uppskattade omfamningen var hon inte riktigt där i nuet med henne. Hennes hjärta tog inte de där extra skutten som de brukade göra av hennes närvaro. Hon verkade inte riktigt ens förstå vad hon gjorde, utan kanske gjorde det mest per automatik. Försiktigt klappade hon Okajis rygg – som alltid när hon tröstade henne – och växlade om för att ibland stryka över hennes rygg. Det enda som saknades var orden. Hon visste inte riktigt hur hon skulle forma dem. Hon svalde bara till svar först.
“Jag… trodde han dog vid den forna kejsarens sida…” påpekade hon tyst och skakade på huvudet över det hela. Det var en obeskrivlig klump som växte där inuti hennes mage och hon visste inte riktigt om det var oro, sorg eller uppgivenhet.
“Det… det kan vara en fälla. Att sätta sin fot dit vore ett dåraktig drag. Du kan ju dö!” utbrast hon och lade tyngden på Okajis hälsa och välmående igen för att skaka nätt på huvudet och lät ögonen nästan febrilt leta efter ett ljus att bränna brevet på samtidigt som handen fortfarande skakade med brevet.
-
Hon såg på Toku när hon inte längre omfamnade henne, och lade sina händer över Tokus som höll i brevet, för att försöka stilla dem, samtidigt som hon gav henne ett försiktigt leende.
“Är det en fälla utlöser vi den, och tar oss ur den som vi gjort alla tidigare gånger. Att inte närvara är inte ett alternativ, om det är vad du vill. Om du så önskar intar vi Mesai om så bara för att ge dig ett ögonblick på hans minnesstund.” De hade såklart inte antalen för att inta Mesai, men även om hela kompaniet visste det, så skulle sannolikt var och en vara redo att försöka, för Toku. Om inte henne, så Okaji. Och Okaji skulle stirra ner Ayperos själv för Toku.
“Vi är försiktiga, jag lovar att vara försiktig. Jag vill inte att du gör ett misstag på grund av mig.” Hennes röst var öm, omtänksam, och hon såg Okaji rakt i ögonen medans hon talade.
“Vi alla har dig att tacka för att vi alls lever. Ge oss en chans att återgälda din vänlighet.”
-
Ett litet skratt föll ur Tokus läppar – ta över Masei? Till och med hon, som inte var bra på strategi kunde förstå att det var ett omöjligt uppdrag för Solfalkarna. Även om det gjorde henne rörd att de alla skulle försöka och sätta sina liv i fara för hennes skull. Igen tuggade hon lite på sin underläpp medan hon funderade över det hela.
“Mig att tacka att ni lever? Du talar så mycket strunt! Det är du som håller dem vid liv, jag plåstrar mest om er och tvingar i er mat och till sängs.” sa hon med ett litet skratt och skakade på huvudet så att hennes hår flög omkring henne och träffade Okaji något i ansiktet, till och med så att några hårslingor undslapp hennes uppsättning. Fortfarande lite fundersamt korrigerade hon inte det direkt så som hon brukade göra.
Tystnaden fyllde tältet och det var svårt att riktigt avgöra vad som rörde sig i Tokus tankar, blicken vandrade till slut lite trött till bilden som Okaji nyss målat. Ett melankoniskt leende kunde skymtas som hastigast, det var som om hon kunde känna doften av de vackra liljorna som ständigt placerades i prinsessans rum. Till slut drog hon en djup suck och mötte Okajis ögon och sökte sig efter händer för att hålla dem ömt i sina.
“Enligt plikt och tacksamhet bör jag, men det vore själviskt att kräva en sådan sak av dig och resten av kompaniet.”
-
“Om vi ska vara petiga är det jag som utsätter dem för fara. Du håller dem hälsosamma nog att överleva den.” Hon log retsamt åt henne och höll om hennes händer med ett fast grepp som för att visa att hon stod med Toku vart dem här vinden än skulle blåsa dem.
Hon ryckte till lite åt håret i ansiktet, men hon skrattade mest bort det och förde sitt huvud närmare Tokus för att pressa sin panna mot hennes ömt, och blundade medans hon pratade.
“Du kräver ingenting av oss, det är inte du. Du blir erbjuden, och jag personligen tycker att du borde acceptera erbjudandet. Vi är Solfalkar, någon ynklig fälla från vår kära kejsare skulle inte vara det värsta vi överlevt. Tillåt oss det privilegium det skulle vara att få gr dig det här.” Hon öppnade ögonen och särade på deras huvuden, för att erbjuda ett leende Toku kunde se.
-
En brännande rodnad fanns där på hennes kinder och det var svårt att riktigt acceptera att de vackra ord om hon så enkelt strödde över Toku. Det kändes nästan fel. Hon harklade sig, så som hon gjorde när hon var obekväm och klämde Okajis händer lika hårt tillbaka för att sedan skaka på huvudet igen.
“Ibland säger du så mycket dumt och överdrivet.” påpekade hon med ett roat leende för att sedan se mot tavlan igen som Okaji hade målat för att ta upp den och borsta bort lite smuts från den. Samtidigt som hon började plocka lite andra små saker som hennes dam hade lagt omkring sig.
“Men du har rätt, det vore oartigt att inte göra det. Och vad vore vi, utan våra förfäder?” frågade Toku, kanske mest för sig själv och bäddade den forna prinsessans säng.
“Det är en evighet sedan vi satte foten i Masei… knappast skulle de minnas oss?”
-
“Vi har tiden på vår sida, ja. Sedan är det såklart den absolut sista platsen de kommer tänka på att leta efter oss i.” Hon log åt Toku och tittade på hennes städande från sidan, fascinerad att i en stund som denna så började hon plocka upp efter Okaji.
“Våra förfäder må har fött oss, men kärlek är förtjänad, inte medfödd.” Svarade hon på impuls och fnyste sedan till åt sig själv, frustrerad av sina ord. Hennes svedor var inte Tokus, så det kändes otrevligt att bittra ner hennes positiva budskap. Hon drog obekvämt en hand genom håret och skapade viss oreda som följd.
“Ingen respektlöshet riktad mot dina förfäder såklart,” Hon hade en aningen skamsen ton till rösten innan hon drog händerna sakta över sitt ansikte, suckande.
“Jag är ledsen Toku, jag har börjat inse hur mycket jag tagit dig för givet, och nu vet jag inte vad jag borde säga eller göra. Förlåt mig.” Hon hade ett rynkat uttryck när hon sedan satt sig på marken med benen korsade, händerna knutna över dem. Hon skämdes för sina plötsliga tankar om hur mycket hon blint litat på att ha Toku bredvid sig, och böjde sig framåt i en sittande bugning.
“Jag överdriver inte. Du har varit av ett väldigt värde för hela kompaniet, men ändå mer för mig. Utan dig är jag säker på att jag antingen hade legat död i något dike, eller låtit min bitterhet förvandla mig till en våldsam själ utan mål.” Hon behöll sin bugning. Det kändes märkligt såklart. Antalet bugningar Okaji gjort de senaste åren gick att räkna på en hand, varav knappt någon var genuint utifrån respekt, olikt den här.
-
Lite obekväm av de orden som lämnade Okajis läppar rynkade hon på sin panna medan hon fortsatte att städa efter henne, mest för att hon inte riktigt var säker på hur hon skulle reagera. Överrumplad och för att vara ärlig så gav städande henne en ro och ett sätt att tänka efter vad hon faktiskt tyckte och kände.
Till slut rörde hon sig mot henne och böjde sig ner för att börja justera Okajis hår som var en röra efter att hon dragit sitt hår igenom det och hon kunde inte rå för att skratta lite lätt. Hon satte sig på huk framför henne, för att sedan lägga sin hand under hennes haka och strök sedan sin tumme över sin mun för att fukta den lite för att få bort lite av målarfärgen i den forna prinsessans ansikte.
“Smutsig och skiten kanske, min dam. Men sällan skulle du vara bitter och våldsam, det går emot din rena själ.” sa Toku med ett svagt leende och sedan drog hon lätt efter andan.
“Okaji” började hon, och man visste direkt att hon var allvarlig när hon inte använde hennes titel eller etikett. Hon skakade nätt på huvudet åt hela situationen.
“Var stolt, du behöver inte buga dig för mig. Vi finns för varandra, inte sant?” frågade hon och strök milt kanske lite väl ömt, sin tumme över Okajis läppar för att sedan resa sig upp igen.
-
Okaji satte sig upprätt och såg Toku i ögonen, ett svagt leende på läpparna efter beröringen. Hon kunde inte sluta vara fascinerad av att Toku faktiskt tyckte om städandet. Var hon orsaken att Okaji var så stökig, för att Okaji förväntade sig att Toku skulle dyka upp och städa efter henne? Efter en stund av tankar skakade hon det. Nej, hon var bara stökig.
“Det här med känslor är inte lätt.” Sa Okaji enkelt och reste sig upp. Hon valde att acceptera komplimangen hellre än att kritisera, då Okaji inte själv trodde att hon innerst inne var ren i själen. God absolut, hon levde enligt tron att hon var god, men ren? Godhet tog mörka former ibland.
“Vi tar en mindre grupp. Har du en dag? Om vi inte är tillbaka i lägret inom en viss tid, får några väl lämpade komma till Mesai och söka reda på oss.” Okajis kompani var inte det största, eller mest kända, men få kompanier var så diversifierade i sina talanger. Det fanns kompani medlemmar som inte skulle kunna smyga om deras liv hängde på det, men släpp dem bland fiender och de är värda trettio man. Sedan fanns det de som inte skulle överleva två minuter i slagfältets mitt, men som skulle kunna stjäla kronan från pannan på Drottning Akila Tenír. Blev de tillfångatagna var Okaji inte orolig att vissa i gruppen skulle ha goda chanser att befria dem.
“Och Toku, jag beklagar verkligen din förlust. Jag kan inte föreställa mig hur det känns.” Hon hade förlorat många män, många hon höll kär, men aldrig familj, inte familj som gick att kalla familj utan att må illa.
-
Känslor. Vad var det egentligen som hon kände nu? Sorg? Ilska? Det enda ordet som lite liknande hennes känsla var tomhet. Det var som om hon inte kände någonting. Även om hennes föräldrar hade varit i hela hennes ungdomliga liv hade de alltid behandlat Okaji bättre och mer som en dotter än henne själv. Kärleken fanns inte direkt över till henne. Och varför skulle den? Okaji var, eller hade varit, skaparen bland dem.
Det var deras uppgift, precis som hon hade sin att uppfylla. En uppgift som hon gjorde med både glädje och stolthet. Hon skakade lite lätt på huvudet åt beklagandet. Det fanns inte riktigt något att säga så ett enkelt ord föll ur hennes mun. Tomt. Men det var inget som hon ville fokusera på utan istället nickade hon till Okajis fråga.
“Vi behöver lite mat och förnödenheter, kanske jag borde ta mig till Maseis marknader innan? För att spana, du vet att jag är försiktigt. Och vem skulle se mig? En simpel tjänarinna.”
-
“Du har bjudits hem till Masei av kejsarens egna folk, de kommer veta att leta efter dig. Jag håller med om att vi borde passa på att besöka marknaden, och jag tycker att du förtjänar lite tid där, men jag tycker inte om tanken att du går själv. Det skulle lugna mig om några från kompaniet var i din närhet, om inte jag själv.” Hon hade själv saker hon ville göra i Masei, kanske inte precis samma sorts saker som Toku, men hon hade saknat staden också och gillade känslan tanken på att besöka den gav henne.
Känslan blev såklart en svårsmält klump så snart hon tänkte på inbjudan, och hon lutade sig mot en av tältets stolpar med armarna i kors medans hon såg på Toku.
“Dai-nai är skyldig mig en tjänst sedan vi hjälpte hennes … värdshus.” Ett ord Dai-nai föredrog över sanningen. “Jag ska se vad hon kan berätta om den rådande politiken i palatset, det skulle vara nyttigt att veta vad vi faktiskt ger oss in i. Du kan göra ditt, så gör jag mitt, och så möts vi efteråt.”
-
“Ni tycker aldrig om att jag går själv, min dam.” påpekade hon, lite roat och det fanns en rodnad över Okajis oro över henne. Även om det förstås fanns någon sanning i det. Toku var trots allt en nyckel till Okaji. Det var väldigt liten chans att hon skulle lämnas ensam i Masei. Tanken på att hennes vän, eller snarare familj, skulle skadas gjorde ont i Toku och hon bet sig lite nervöst i underläppen.
Hon nickade lite lätt och fundersamt över hennes ord. Dai-nai var en av de personerna hon egentligen tyckte de skulle komma bort ifrån och lite försiktigt harklade hon sig sedan.
“Tror ni inte att… Mäster Orochi… skulle ta in oss i sitt hem?”
-
“Aldrig är väl ändå ett ganska hårt ord,” Sa hon lite muntert, men också lite defensivt. “Men jag antar att jag har blivit lite extra försiktig sedan vi dödade en Laosin och hans fulla militärstyrka skickad av brorsan för att döda oss.” Hon log retsamt och skakade på huvudet. Hon hade varit lite spänd senaste tiden, men hur kort ‘koppel’ hade hon haft på kompaniet senaste halvåret? Började hon tappa fotfästet? Hon fastnade i oroliga tankar för en stund innan hon vände sig tillbaka till Toku.
“Jag kan påbörja kommunikation med Orochi, men vi måste vara försiktiga. Att han blivit Laosin istället för ett huvud kortare sedan slaget under reptilbergen är ett rent under, smart som han må vara. Innan jag vet att han är helt öppen för det kommer jag inte riskera utsätta honon för risk. Vi kan också skicka Morvenn att prata med honom när vi når Masei, hon lär kunna göra det obemärkt.” Hon stannade upp och studerade Toku.
“Du behöver inte träffa Dai-nai, Toku, jag ska bara ta mig ett snack med henne. Vi kommer inte trassla in oss i hennes affärer något mer, vi har på tok för mycket på bordet redan.” Hon log åt tjänarinnan.
You must be logged in to reply to this topic.