- This topic has 35 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 4 månader sedan by Hanlinn.
-
“Alla tror förmodligen att du redan är död, Okaji.” påpekade Toku, lite allvarligare nu när hon sa hennes dams namn. En suck av lättnad lämnade hennes läppar vid det sista. I ärlighetens namn hade hennes närvaro alltid gjort henne nervös. Speciellt efter hon föreslog att Toku skulle vara i hennes tjänst. Inte för att det var något som hon någonsin skulle säga till sin dam, tvärtom, hon höll det så långt borta ifrån henne som möjligt.
Hon skakade nätt på huvudet åt det hela. Som om hon fortfarande inte var helt säker på om det hela var en riktigt god idé. Det var väl dårskaper alltihop? Kanske de bara borde röra sig till andra änden av världen?
“Du borde inte… vara allt för mycket i hennes sällskap. Hon är inget bra… influens på dig!”
-
“Kanske det. Men det känns dumt att skynda med att råka bevisa motsatsen. Du har rätt, jag är nog lite för försiktig i frågan, men kan vi åtminstone låta mig vara paranoid tills besöket i Masei är förbi?” Hon ville inte kväva Toku såklart, men vad hade Okaji gjort om någon tog Toku? Hade hon gjort allt för att få henne tillbaka? Hade hon trotsat logik och på riktigt försökt inta Masei? Okaji ville inte veta, men hade en gnagande känsla att hon för varje dag kom närmare stunden hon skulle behöva få reda på det.
“Jag kan hantera Dai-nai, och det är hon som är skyldig mig en tjänst. Jag trycker på det, hämtar lite information och är tillbaka till att plåga dig med mitt beskydd på en timme eller två. Jag är Skaparen förkroppsligad trots allt, det är inte som om jag kommer ge bort min kropp.” Hon log retsamt åt Toku och klev fram för att placera en öm hand på kinden Tokus.
-
Toku gjorde en lite grimas. Hennes ord var någon slags logik om man nu skulle tro de och hon lade sina händer omkring hennes mjuka hand och såg henne i ögonen med en liten road glimt i sina ögon. Kanske till och med lite utmanande.
“Och vad gör det mig? Din trogna tjänare?” frågade hon lite roat för att kyssa hennes hand nätt mellan sina för att sedan dra en lite otålig suck.
“Jag tycker inte om er plan, min dam. Det är allt för mycket som kan gå fel…” påpekade hon och rynkade på näsan.
-
Toku gjorde en lite grimas. Hennes ord var någon slags logik om man nu skulle tro de och hon lade sina händer omkring hennes mjuka hand och såg henne i ögonen med en liten road glimt i sina ögon. Kanske till och med lite utmanande.
“Och vad gör det mig? Din trogna tjänare?” frågade hon lite roat för att kyssa hennes hand nätt mellan sina för att sedan dra en lite otålig suck.
“Jag tycker inte om er plan, min dam. Det är allt för mycket som kan gå fel…” påpekade hon och rynkade på näsan.
-
“Jag är vår skapare, är inte alla mina trogna tjänare?” Hon hånlog. “Jag undrar hur det fungerar egentligen. Lämnade skaparen mig när rätt person föddes, eller är jag fortfarande skaparen? Om de försökte döda mig, vilket vi kan konstatera att de försökte, är jag skaparen tills jag dör?” Hon lekte ibland med tankarna, men ärligt brydde hon sig inte så mycket. Hon trodde på högre makter, men att hon eller hennes familj var det, hade hon svårt att tro.
“Såklart mycket kan gå fel, jag kan bli tillfångatagen av henne och säljas till kejsaren för en lax, men helt ärligt har jag saknat att ta del av lite skvaller och att få använda huvudet. Vi har inte njutit av ett slag på veckor, och kan jag inte få ett uppdrag, kan jag åtminstone få ge mig själv ett.” Hon ryckte på axlarna och log för sig själv.
-
Hennes funderingar fick henne att le, men det var svårt att riktigt greppa. Hur var det egentligen?
Roat skakade hon på huvudet åt det andra och höjde ena ögonbrynet samtidigt som hon korsade sina armar och hummade lätt.
“För du har bara suttit och inte använt det på länge menar du?” frågade hon och verkade glömma etiketten för ett litet tag för att sedan skaka på huvudet igen.
“Nej, min dam! Ni får inte gå dit ensam. Låt mig följa med.”
-
“Får inte?” Hon såg roat på Toku, ett litet skratt lämnande hennes läppar. Det var roande att se Toku så rak och tydlig. Okaji klev fram och satte händerna på hennes axlar.
“Om du säger det så. Jag vill inte uppröra min dam.” Mungipan var spänd från att Okaji försökte säga det med en rak min, men hon nickade sedan för att bekräfta oron.
“Dai-nai är alla sorters farlig och olämplig, jag förstår det. Om det gör dig orolig att jag går dit själv, så ska jag såklart inte hindra dig från att följa med. Men detsamma gäller för dig vet du. En skönhet som sig är någon hon absolut vill sätta klorna i.”
-
Med ett roat skratt knuffade hon bort Okajis händer ifrån sina axlar för att fnysa lite lätt åt orden och hennes sätt. Fast leendet avslöjade henne att hon fann det roligt och hon skakade lätt på huvudet åt det hela.
‘Ibland gör ni mig nervös, min dam. Nervös att alla de slagen mot ditt huvud inte har gjort dig särskilt klok. Dam, skönhet, jag?!’ sa hon och skrattade åt det för att skaka på huvudet igen åt Okajis dumheter.
‘Nå, när tar vi oss till ondskans näste?’
-
“Kom igen, Toku, vi vet båda att du har en adelskvinnas hållning och skönhet. Minns du inte jobbet i Seiwan? Det fanns inte en person som inte var övertygad om att du var en mångenerationell adelskvinna av gyllene börd. Du är bättre på det än mig, både adelsdelen och skönheten.” Hon log åt henne och såg sedan över mot brevet för att reflektera över det, och sedan ta ett mer allvarligt uttryck.
“Snarast. Bevakningen efter oss kommer vara som tätast dagen innan och samma dag som det händer, så om vi redan befinner oss i Masei då, kommer det vara lättare för oss att vandra omkring. Vi vill slippa passera portarna när man som mest väntar sig oss. Sedan kommer vi såklart oundvikligen behöva visa oss i enlighet med inbjudan för att kunna visa respekt till din far, men risken att vi blir svepta till någon håla är större om de tar oss vid porten än om vi visar oss bland människor viktiga för kejsaren att behålla respekt från.”
-
För att vara ärlig skulle de kunna stå och gräla om den enkla saken i timmar, faktum var nog att de redan gjort det ett par gånger. Men denna gången nöjde sig Toku med att rynka på näsan och göra en grimas av misstycke. En liten fnysning lämnade hennes läppar och hon till och med sträckte ut sin tunga. För att sedan räta på sig och plocka några hårstrån som hade undsluppit hennes vackra uppsättning.
“Ni har rätt min dam.” påpekade hon, med en allvarlig nickning och gick genast igenom vad de skulle behöva för en sådan resa. Vilka sjuka som fanns i lägret, som hon hade behövt kika på innan de rörde sig och ge klara instruktioner till de falkar som fanns kvar. Hon hummade lite lätt.
“Tänker du… avslöja varför till resten av falkarna?”
-
Det kändes märkligt i stunden att bli pampad av Toku. Hennes far hade dött, och där var hon och fixade Okajis hår. Trots all deras tid tillsammans skulle hon nog aldrig helt förstå Toku. Hon förstod att detta kunde lugna henne, men hur det var alls möjligt var märkligt för Okaji.
“Det får du avgöra. Allt de behöver veta är att vi är kallade till Masei, av kejsaren. Kommer vi inte tillbaka vet de vart vi är, eller var innan vi dog. De har en rätt att få veta så mycket. Men orsaken är bara din att avslöja, den bär jag ingen rätt till. Hur vill du göra?”
-
Ett litet frustrerat läte lämnade Tokus smala läppar. Irriterad och arg för att hon inte hade ett vettigt svar på det hela. Hon korsade sina armar lite, medan hon funderade och gjorde sedan en gest mot Okaji för att sedan dra en djup suck.
“Om vi berättar om min far, kommer din bakgrund att avslöjas. Det är väl inget vi vill.” påpekade hon till slut, för att gnugga sig själv i pannan. Det var lite för mycket just nu. För många tankar och speciellt oroliga som rörde sig där.
-
“Det börjar kännas mindre och mindre viktigt att bevara vårt förflutna. Vårt kompani är informellt i krig med självaste Nirai, någon i palatset vet helt klart, om inte hela palatset. Det kanske börjar bli dags att låta kompaniet vara delaktiga i helheten.” Hon ryckte på axlarna och log åt Toku.
“Skulle det inte göra vår vardag lite mer spännande om vi var mer öppna med allting? Orochi hade dödat oss på det där berget om han inte kände igen mig, vi kanske har färre fiender där ute än vi tror?” Hon talade frågande, men mest tänkte hon nog högt. Däremot plågade det henne att de nu var fiender till kejsaren, av anledningarna många inom hennes kompani inte visste om, och som folket i Nirai kanske förtjänade att veta.
-
Förslaget fick henne att rynka lite på näsan. Faktum var att Toku inte var allt för bekväm i förändringar. Men som alltid lyssnade hon på sin dam med sin fulla uppmärksamhet. Det fanns något i det som hon sa, ville Toku motvilligt erkänna och hon sträckte på sig. För att ge sig lite mer betänketid innan hon till slut nickade.
‘Det ligger något i det ni säger min dam, och det skulle ge dem en ärlig chans att bestämma om de står vid vår sida eller ej ‘ instämde hon och hummande lite lätt.
‘Kanske begravningen är rätt ställe att visa dig överlevnad….’ klurade hon sedan vidare.
-
“Men det skulle innebära en massa politik.” Suckade hon och sänkte på huvudet. “Eller kan vi hoppas att alla bara fortsätter med sin vardag efter jag meddelat att jag finns, de kanske inte bryr sig om arvslinjen och annat tjafs?” Hon påtvingat log för sig själv åt tanken. Nej det skulle bli en outhärdlig, lång period av tjafs om arvsrätt, tronsfölje, kejserliga plikter och mer. Om de inte dog på fläcken. Men Okaji tvivlade på att det skulle göras öppet, det skulle inte se bra ut.
“Jag kunde inte bry mig mindre om tronen, men jag kan inte föreställa mig att de skulle tro mig. Däremot kan vi inte bara låta dem jaga oss till döds, vilket är det oundvikliga slutet om vi inte lämnar Nirai, men kanske inte ens det skulle vara tillräckligt. Att röra om i grytan är nog exakt vad vi behöver göra, vilket jag vet att du älskar.” Hon hånlog för sig själv och sneglade mot Toku.
“Skulle du vara okej med det? Att visa mig på begravningen? Det kommer nog påverka hela tillställningen ganska mycket.”
-
Lite skeptiskt höjde Toku ögonbrynet åt hennes dåraktiga hopp och skakade lätt på huvudet åt det hela för att stryka en hand igenom sitt hår. Allt gjorde henne nervös, men ju mer hon tänkte på det… Fanns det verkligen någon annan utväg? Inte direkt.
Inte om de skulle ordna deras egna död, förstås. Synligt för alla. Men var det verkligen något som skulle… göra Okaji glad? Någonting inom henne tvivlade, trots allt visste hon att någonstans där inne fanns en liten saknad.
“Älskar, hatar… är det inte samma sak?” frågade Toku med en grimas och ryckte på axlarna för att till slut, lite mer bestämt nicka.
“Det vore väl… de vettigaste… eller mest dåraktiga.”
You must be logged in to reply to this topic.