Flygningen behövde tydligen inte bli lång för att hitta orättvisor i detta land. En eld längre fram hade lockat hennes ögon där fem stycken män satt och pratade, det var självklart inte så intressant utan vagnen längre bort var det som fångat hennes fulla intresse. De beklädda vingarna var mer än välbekanta och saknaden av kroppar fick det att bli ännu mer uppenbart vad som faktiskt hade hänt. Det var vidrigt att de tvingat hennes egna att bara kunna gå när de hela sitt liv haft friheten att flyga. De som råkat ut för en olycka i hennes by och inte längre kunde flyga hade sakta tynat bort till inget på grund av depressionen av att inte kunna känna den oförglömliga känslan av frihet som dessa vingar gav. Att gå på marken var som en förbannelse, något bestraffande och dessa män hade varit omakat någon detta.

Hon letade lite till med sin blick och kunde tillslut se någon sitta bunden vid ett träd, var det personen som blivit av med sina vingar? Hämnd hade aldrig varit något för henne, därav hade hon inte planerat att agera mot dessa män, men att rädda någon var en helt annan sak. Hon drog därav sin båge och med blixtsnabba rörelser lyckades hon avfyra två pilar direkt efter varandra som träffade en varsin man i halsen. Detta fick dock dem andra tre att reagera och direkt gömma sig vid träden där det var svårare för henne att träffa. De hade tydligen stött på en Eshim tidigare så de borde vara medvetna om hur de ska slåss mot en men frågan var om de hade stött på en krigare tidigare? Hon flög närmare träden men försökte hålla sig tillräckligt ifrån så de inte kunde nå henne. Väntade på att dem skulle göra sitt första drag. När en verkade tappa tålamodet och klev ut för att sikta sin pilbåge mot henne var hon snabbare och träffade först, lika dödligt som innan. Då bara två verkade vara kvar och de inte ville visa sig blev hon tvingade att landa men såg till att landa vid trädet där personen hölls fånge. Snabbt tog hon fram sin kniv och började skära loss repen för att befria honom, hann precis inte få loss repen förrän en av männen attackerade. Hon släppte sin kniv vid fötterna hos fången innan hon behövde dra sitt svärd och försvara sig, denna gång lite mera klumpigt än när hon var i luften. Mannens styrka överträffade självklart hennes och hon kunde inte göra annat än att försvara sig, blev tvingad att backa bakåt medan fötterna försökte göra allt för att inte snubbla över stenar eller rötter. Hon gillade inte alls att slåss med svärd vilket syntes på hennes rörelser som knappt hängde med mannens. Som tur kunde hon gömma sig snabbt bakom något träd för att inte behöva parera varje slag han gav och vingarna var inte precis till hjälp här på marken, mer ivägen om sanningen skulle fram. ” Du kommer allt få betala för det du precis gjorde kvinna. Dina vingar ser extra fina ut och kan säljas till ett bra pris!” Morrade mannen argt där han svingade sitt svärd. Den sista som levde hade hon inte alls sett skymten av än vilket var lite oroväckande.

Vart den andra mannen tagit vägen fick hon dock reda på snart och dem båda stannade upp från rösten av mannen. Hon var nära på att lägga ned sitt egna svärd innan hon insåg att han borde hjälpa henne. Blicken studerade dem alla tre medan musklerna var på helspänn för att se vad den andra mannen skulle göra. Efter att han stått och tänkt ett bra tag med blicken rörandes mellan dem två verkade han sucka till och släppte tillslut sitt svärd. Charmeine var snabbt fram och sparkade undan hans svärd innan hon med en kraft slog till honom med skaftet mot hans bakhuvud så han föll till marken avsvimmad. Hon gick fram till deras vagn och tog fram lite rep som hon använde för att binda fast både hans armar och ben utifall han skulle vakna inom kort. Hela tiden höll hon ett vaksamt öga från mannen hon nyligen befriat utifall något skulle hända och han behövde hjälp. Dessa män verkade hala och duktiga på sin sak så tillräckligt försiktig kunde hon inte vara i ett sådant läge, speciellt när hon aldrig riktigt slagits utanför sin by, fanns mycket mer att hålla koll på då!

” Jag hoppas dem inte skadad dig när de tillfångatog dig.” Hon gick något steg fram för att se om hon kunde se någon skada och räckte över ett rep, om han önskade hjälp med den fånge han nu hade i sitt grepp. Han var en ras hon aldrig tidigare beskådat men det gjorde henne inte räd, bara mer nyfiken, speciellt när hans utseende tilltalade henne på ett mystiskt sätt. ” Mitt namn är Charmeine förresten.” Hon kom på att de inte alls presenterat sig och att hon precis hjälp en främling men han var trots allt i knipa mot dessa onda män. Det dem hade gjort var oförlåtligt, den stackars Eshim var horribelt men hon kunde inte göra något där, däremot kunde hon hjälpa denna man framför henne som blivit orättvist behandlad.

Han var ganska fåordig vilket fick henne att inte överdriva sina egna ord. Hon hade lärt sig att alla inte uppskattade ljud som bara fyllde ett tomrum och denna man kanske var en av dem? Hon lät istället studera omgivningen något för att försöka få ett bättre grepp om situationen men det stod ganska tydligt att dessa män jagade efter ovanligheter att sälja till andra, exakt hur en sådan byteshandel fungerade hade hon absolut ingen aning om och inte ville hon veta i detalj heller. De båda männen låg nu nedslagna på marken och skulle förhoppningsvis inte vakna än på ett tag.
” Trevligt att träffas Kedath även om omständigheterna är tråkiga. Hur önskar du göra med dessa män? ” Hon hade ingen anledning att bestämma deras öde då hon inte hade blivit orättvist behandlad. De kunde gärna få ligga kvar här medan de båda gav sig av då hämnd aldrig riktigt varit hennes drivande kraft. Rättvisa men inte hämnd.

Hon lät sina vingar hänga efter ryggen avslappnat där några få fjädrar drog sig efter marken där hon smått vankade omkring, visste inte riktigt alls vad hon skulle göra nu då dessa scenarion inte var något hon hanterade ofta, eller rättare sagt aldrig hanterat. ” Om du vill ha sällskap kan jag följa dig en bit på vägen utifall mer farligheter lurar i skogen.” Att gå ensam var aldrig bra och även om hon hellre flög än gick så kunde hon inte bara lämna honom här ensam efter allt som hänt. Han var säkert inte försvarslös men dessa skogar gömde tydligen mer än vad dem båda fantiserat om.

“Av någon anledning så tror jag inte stackars man är det som beskriver dig.” Log hon varmt tillbaka lite skämtsamt då hon hade tagit hans ord med en nypa salt. Han verkade trevlig och ha humor vilket var positivt om de skulle röra sig en bit på vägen ihop. Hon följde honom med blicken när han kände på pulsen av en av männen. Hans ord fick henne att fundera en aning för svaret var inte enkelt. Hon önskade ingens död men hon förstod vad som kunde bli för konsekvenser om de fick leva. Kanske inte för henne själv men för andra. ” Tror vi aldrig kommer få veta vad som är rätt här. Jag tror aldrig på döden men jag tror på rättvisa. Dessa män har plockat lemmar från andra. Vi kan betala tillbaka på samma sätt och dem kommer ha svårt att utföra sitt jobb igen.” Hon gillade det inte alls då det enklaste hade varit att bara lämna männen åt sitt egna öde. Hennes förslag var något mellanting men hon kunde inte säga att det var det bästa valet. Utifall han skulle önska detta gick hon fram till elden och lade sitt svärd över. Om deras händer skulle huggas av var det bäst att stänga såren med hjälp av varm metall då de troligen inte hade så mycket annat här ute att använda sig av.

Feghet eller själviskhet kanske vissa hade kallat det men hon ville inte göra detta själv. Dubbelmoral var också ett ord som kom i hennes tankar då hon ville låta rättvisan skipas men hon ville inte smutsa ned sina egna händer för det. Han verkade ta det lite enklare än vad hon väntat sig eller så gömde han sina känslor bakom humor för att inte behöva känna tyngden av situationen. Detta var dock inte något hon hade förväntat sig att hamna i så fort efter att ha lämnat sin trygga by men det gick inte längre att ångra sig heller. ” Jag vet inte vad du gör om kvällarna men människors kroppsdelar håller inte mig varm.” Skämtade hon tillbaka men höll sig vid elden med blicken studerandes på mörker alven. Hon var beredd att agera utifrån det han valde men hon tänkte inte skynda på honom heller med sig val.

” Även om jag är lite nyfiken på hur du lyckas med det så tar jag gärna den historien en bit framåt i tiden.” Hon skakade lätt på huvudet och såg hur han sträckte sig efter svärdet. Hon hade tänkt att titta på för att inte vara helt befriad från denna tyngd men då alven gav henne ett val tänkte hon faktiskt inte hoppa det. Snabbt vände hon ryggen emot men höll inte för öronen. Hon behövde vara beredd med svärdet som värmdes av elden om det skulle önskas hjälp. Nu när hon stod med blicken mot skogens trädstammar insåg hon egentligen hur konstig hela denna situation var. Hon hade redan gjort saker som skulle få många att bannlysa henne från sin by men ändå fanns det inte mycket ånger i hennes kropp. Kanske hade det funnits mer ånger om de inte stulit vingar från hennes folk.

” Ropa om du behöver hjälp.” Nämnde hon bara snabbt medan hon väntade spänt.

Ljudet från en avkapad läm är svår att beskriva och det krävdes en del för att inte få upp maginnehållet där över elden. Det var tur i sig att mannen inte var vaken för hans skrik hade troligen väckt dem döda igen. Det som förvånade henne lite var hur snabb och effektiv alven var i sitt agerande kring hela förloppet. Hon hann knappt reagera förrän armarna var inlindade och stoppade blodflödet.  ” Är detta något du gjort innan?” Även om rösten var retsam låg något oroande i hennes blick där hon studerade honom. Vid hans ord på mardrömmar skakade hon smått på huvudet och suckade tungt. ” Jag har sett blodigt tidigare med detta kommer nog inte lämna mig i första taget.” Hade någon frågat henne för bara några timmar sedan vad hon förväntade sig av denna resa så hade detta aldrig ens funnits i hennes vildaste drömmar, eller ja mardrömmar. Hon hade räddat någon i alla fall vilket för en liten tröst i det hela.

” Så vad nu? Försöka hitta närmsta by eller vad säger du?” Hon hade inga direkta planer på något utan tänkte ta allt som det kom. Skulle något ske kunde hon alltid använda sina vingar och flyga iväg.

Det var väl positivt att han hade hjälp till bland dem sjuka, det gjorde ju saken lite mindre påtaglig och läskig i det stora hela. Sen hade hon inte tänkt backa från detta då han hade haft all rätt att utföra detta men hon lugnade lite sina tankar med att han inte gjorde detta ofta. När han pratade om sin plan sken hon upp en aning när han nämnde att hjälpa andra. Hon var ju på dessa äventyr för att få hjälpa till och utnyttja sina kunskaper. ” Jag tycker det låter väldigt bra. Önskar du sällskap så följer jag gärna med för att se om fler behöver hjälp.” Hon log nu varmt mot honom och såg sig sedan lite fundersamt omkring. “Frågan är om jag flyger ovanför och du tar en häst? Jag kan hålla utkik efter faror och jag behöver inte oroa mig för mina vingar.” Att rida hade hon gjort förut men det hade varit väldigt mäckigt och läskigt då vingarna var ytterst ivägen för både henne och hästen. Där var det betydligt enklare att flyga och så mycket friare. Det är ju ingen konstighet att hon föredrog himlen än marken.

Med dem orden spred hon ut sina vingar något och kom smidigt upp till luften igen trots de träd som kunde tyckas vara ivägen. Hon höll ett öga på sin nyfunna vän för att vänta in honom och när han var redo började hon flyga mot en riktning som kändes bäst. Hela tiden höll hon ett öga runt om i skogen medan vinden vänligt smekte hennes kind och lekte med hennes hår. Solens varma strålar värmde hennes rygg och gjorde att flygturen inte var så kall medan den spred sitt sken på allt liv under sig. De flög en bra bit och ibland fick hon stanna upp och cirkulera när något hinder kom upp för hans väg. Någon gång hade hon dirigerat om dem för att inte springa på möte. Det var inte förrän hon kunde se en by längre fram som hon kom ner närmare trädtopparna och pekade åt det håll för att indikera på att en by fanns i närheten.

Hon flög tillräckligt nära för att höra hans ord och det fanns en sanning i det även om fågelfä var ett ogillande smeknamn. Detta fick henne att fnysa smått och flög ned bland träden, lyckades akta sig smidigt för dess stam och kom allt närmare honom. Hästen blev självklart orolig över att någon flög bakom dess bak men hon ignorerade det något och med vana rörelser i farten såg hon till att hennes rumpa hamnade bakom mörkeralven på hästryggen, armarna hårt greppade om honom för att lite ta emot sig. Hästen blev självklart rädd och hoppade till något men hon var ändå lite van och lyckades hålla sig kvar med ett stort flin på sina läppar. Hoppas han blev något rädd utav detta och funderar nästa gång han hänvisar till henne som ett fågelfä. “Jag har svårt att dölja mina vingar men okej vi gör det på ditt sätt.” Skrattade hon milt bakom honom.