Post has published by Beckan92
Viewing 10 posts - 1 through 10 (of 10 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

     

    Det hade verkligen krävts mycket samlat mod för att ta detta steg men när väl den friska vinden låg under hennes isblåa vingar fanns det inget längre som höll henne tillbaka. Månader hade hon i smyg samlat på sig proviant och mod att våga ta detta gigantiska kliv som hon faktiskt tagit, bort från sin familj och bort från sin trygghet, slänga sig in i det okända. Självklart hade det kostat henne rätt mycket, tillit från sin familj och striden som uppstått när hon väl försökt ge sig av, hon hade till och behövt skada en av sina medkrigare för att komma dit hon var nu, svävandes i luften över okänd mark. Hon flög nu över Askbergen, vad hon visste mot Dar Zakhar. Lite kunskap om olika länder hade hon men den var väldigt bristfällig och minimal. På en lektion hade de fått beskåda en gammal karta som visade de olika länderna något överskådligt men mer en det kunde hon inte på rak arm säga att hon kunde. Vinden var lite kyligare här uppe vid bergen men den var frisk och adrenalinet höll henne fortfarande varm och vaken efter allt som hänt. Solen sken sina varma strålar mot hennes ansikte och kropp medan några få moln verkade röra sig sakta ovanför. Nedåt på marken verkade det rätt lugnt med bara några få som gick på de stigar som fanns men ingen verkade bry sig om henne, trodde troligen att det var en fågel så högt upp som hon flög. Charmeine däremot kunde studerade dem väldigt noga med sin exemplariska syn och var väldigt nyfiken på allt som hände där nere. Hon hade aldrig beskådat andra raser så självklart var allt så nytt och spännande men hon tänkte inte stanna för varje liten ny sak. Nej hon hade gett sig iväg för att hitta sitt kall, det hon kände att ödet kallade henne mot. Hon var ämnade för något annat än sin by, vad visste hon inte exakt.

    Redan som ung hade hon alltid varit mer intresserad av det runtomkring än det som fanns framför henne. När bråk uppstod var hon alltid snabbt att välja sida, den som verkade ha mest rätt i sin sak. Flertal gånger hade hon fått tagit stryk på grund av detta men viljan och envisheten gjorde att hon aldrig vek sig, och kanske aldrig riktigt lärde sig. För henne var världen mer svart eller vit, ond eller god, det fanns inte så mycket där emellan enligt henne själv. Denna bild kom kanske ifrån en väldigt fredlig och trygg uppväxt med inte så mycket orättvisa eller bråk. Sin starka vilja för rättvisa hade dock tagit henne ganska långt i byn och hon var en av de främsta krigarna när det kom till pilbåge, tränade varje dag för att bli absolut den bästa men svårt att hitta förbättringar då det inte fanns så många att jämföra sig mot.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lycka var väl makt? Allt som han någonsin hade önskat sig och strävat efter. Fanns det ens något annat val? Jakten på lycka hade tagit Kedath upp på ytan. Något som han själv aldrig trott att han skulle nå. Han trivdes i mörkret och hade inte haft några planer att lämna det. Inte förrän han hade hört om kristallen som skulle kunna hjälpa hans härskarinna. Men framförallt, hjälpa honom. Även om hans härskarinnas kärlek värmde honom. Så värmde alltid hans egenkärlek honom bäst. 

    Förstås hade han hört om hatet mot dem på ytan, men aldrig förstått varför. Sådana skönhet och styrka. Vem såg ner på sådant? Han hade inte kommit längre än till början av Klippbranterna förrän han hade mött gruppen människor. Hans studier att döma, förmodligen prisjägare och annat pack.  De hade överbemannat honom i ett bakhåll, tio mot en. Vem tyckte om de oddsen?  Den enda glädjen han hade var att han hade dödat fem av dem.

    Lägerelden värmde inte Kedath, förstås hade de bundit honom långt ifrån den. Däremot gjorde inte kylan honom något. Snarare föredrog han den. Lycklig var han dock att de bundit honom nära nog för honom att urskilja planerna han hade för honom. Ett experiment? Flera mörkeralver? Kanske var det ett annat uppdrag hans härskarinna hade haft i åtanken. Ära kunde de bringa åtminstone. 

    Prisjägarna, hade tyckts haft en bra jakt. Ett par Eshimvingar fanns på vagnen. Förstås utan kropp, vad var det för värde i det? Några andra bestars horn och huvuden fanns också förstås på vagnen.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Flygningen behövde tydligen inte bli lång för att hitta orättvisor i detta land. En eld längre fram hade lockat hennes ögon där fem stycken män satt och pratade, det var självklart inte så intressant utan vagnen längre bort var det som fångat hennes fulla intresse. De beklädda vingarna var mer än välbekanta och saknaden av kroppar fick det att bli ännu mer uppenbart vad som faktiskt hade hänt. Det var vidrigt att de tvingat hennes egna att bara kunna gå när de hela sitt liv haft friheten att flyga. De som råkat ut för en olycka i hennes by och inte längre kunde flyga hade sakta tynat bort till inget på grund av depressionen av att inte kunna känna den oförglömliga känslan av frihet som dessa vingar gav. Att gå på marken var som en förbannelse, något bestraffande och dessa män hade varit omakat någon detta.

    Hon letade lite till med sin blick och kunde tillslut se någon sitta bunden vid ett träd, var det personen som blivit av med sina vingar? Hämnd hade aldrig varit något för henne, därav hade hon inte planerat att agera mot dessa män, men att rädda någon var en helt annan sak. Hon drog därav sin båge och med blixtsnabba rörelser lyckades hon avfyra två pilar direkt efter varandra som träffade en varsin man i halsen. Detta fick dock dem andra tre att reagera och direkt gömma sig vid träden där det var svårare för henne att träffa. De hade tydligen stött på en Eshim tidigare så de borde vara medvetna om hur de ska slåss mot en men frågan var om de hade stött på en krigare tidigare? Hon flög närmare träden men försökte hålla sig tillräckligt ifrån så de inte kunde nå henne. Väntade på att dem skulle göra sitt första drag. När en verkade tappa tålamodet och klev ut för att sikta sin pilbåge mot henne var hon snabbare och träffade först, lika dödligt som innan. Då bara två verkade vara kvar och de inte ville visa sig blev hon tvingade att landa men såg till att landa vid trädet där personen hölls fånge. Snabbt tog hon fram sin kniv och började skära loss repen för att befria honom, hann precis inte få loss repen förrän en av männen attackerade. Hon släppte sin kniv vid fötterna hos fången innan hon behövde dra sitt svärd och försvara sig, denna gång lite mera klumpigt än när hon var i luften. Mannens styrka överträffade självklart hennes och hon kunde inte göra annat än att försvara sig, blev tvingad att backa bakåt medan fötterna försökte göra allt för att inte snubbla över stenar eller rötter. Hon gillade inte alls att slåss med svärd vilket syntes på hennes rörelser som knappt hängde med mannens. Som tur kunde hon gömma sig snabbt bakom något träd för att inte behöva parera varje slag han gav och vingarna var inte precis till hjälp här på marken, mer ivägen om sanningen skulle fram. ” Du kommer allt få betala för det du precis gjorde kvinna. Dina vingar ser extra fina ut och kan säljas till ett bra pris!” Morrade mannen argt där han svingade sitt svärd. Den sista som levde hade hon inte alls sett skymten av än vilket var lite oroväckande.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vad var det där? En eshim? Han kisade lite med sina ögon, för vad han hade hört skulle de alla vara för sig själv mestadels. Och vem kunde klandra det, i en värld som denna? Lite vaksamt, men samtidigt lite nyfiket, betraktade han hur kvinnan stred mot männen. När hon sedan försökte befria honom, men inte riktigt hann, fick han sig en liten närmare blick på henne. Vad var hennes tanke egentligen? Befria honom? Varför? 

    Inte var väl någon så dåraktig att de skulle befria någon, utan att veta vad de hade gjort för att bli fångad? Men han kastade en blick ner på kniven och repen. Det var inte mycket kvar där, han drog hårt ett par gånger mellan benen för att sedan smidigt ta kniven med sina fötter och ge den till sin ena hand och skära loss repen. Och nu? 

    Egentligen skulle han vilja fortsätta ensam. Men, han hade redan kommit i skuld till henne. Inombords fnös han, för att greppa lite hårdare i kniven och sjunka in bland skuggorna. Snart fann han den sista mannen som han enkelt lade kniven längst dess strupe, enbart några meter ifrån eshimen.

    “Släpp svärdet…” väste han.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Vart den andra mannen tagit vägen fick hon dock reda på snart och dem båda stannade upp från rösten av mannen. Hon var nära på att lägga ned sitt egna svärd innan hon insåg att han borde hjälpa henne. Blicken studerade dem alla tre medan musklerna var på helspänn för att se vad den andra mannen skulle göra. Efter att han stått och tänkt ett bra tag med blicken rörandes mellan dem två verkade han sucka till och släppte tillslut sitt svärd. Charmeine var snabbt fram och sparkade undan hans svärd innan hon med en kraft slog till honom med skaftet mot hans bakhuvud så han föll till marken avsvimmad. Hon gick fram till deras vagn och tog fram lite rep som hon använde för att binda fast både hans armar och ben utifall han skulle vakna inom kort. Hela tiden höll hon ett vaksamt öga från mannen hon nyligen befriat utifall något skulle hända och han behövde hjälp. Dessa män verkade hala och duktiga på sin sak så tillräckligt försiktig kunde hon inte vara i ett sådant läge, speciellt när hon aldrig riktigt slagits utanför sin by, fanns mycket mer att hålla koll på då!

    ” Jag hoppas dem inte skadad dig när de tillfångatog dig.” Hon gick något steg fram för att se om hon kunde se någon skada och räckte över ett rep, om han önskade hjälp med den fånge han nu hade i sitt grepp. Han var en ras hon aldrig tidigare beskådat men det gjorde henne inte räd, bara mer nyfiken, speciellt när hans utseende tilltalade henne på ett mystiskt sätt. ” Mitt namn är Charmeine förresten.” Hon kom på att de inte alls presenterat sig och att hon precis hjälp en främling men han var trots allt i knipa mot dessa onda män. Det dem hade gjort var oförlåtligt, den stackars Eshim var horribelt men hon kunde inte göra något där, däremot kunde hon hjälpa denna man framför henne som blivit orättvist behandlad.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Utan att ens lägga en tanke på hans ras, eller vad han var för någon typ, hade hon redan gett sitt namn och önskat honom välmående. Tanken var förvirrande, något han aldrig upplevt innan. Att önska välmående var något som man sällan gjorde, om nästan aldrig i hans egna minnen. Det hela fick honom att skratta hastigt, även om det inte var mer än korta utandningar genom näsan. Han fann det hela  skrattretande, på samma sätt som det var absurt.

    Skärpning! Inte kunde han visa sina egna tankar utåt. Han var bättre än så och drog ett djupt andetag för att lugna sig för att sedan låta den gråvita blicken vändas mot kvinnan och Kedath böjde på huvudet i en respektfylld gest. För att sedan sträcka på sig, stolt som han var och ta in Eshimen. Ståtlig, måste han ändå erkänna för sig själv.

    “Tack för omtanken, min dam, men det hade nog kunnat gått värre.” påpekade han, med sin mörka röst som vibrerade i hans röst för att sedan låta tystnaden fylla mellanrummet mellan dem. Vanligtvis brukade han inte lägga allt för mycket tanke över artighetsfraser och sådant. Men… Tillsammans kanske de skulle nå längre.

    “Kedath” sa han sedan, och lade sin ena hand på sin bröstkorg för att antyda att det var hans egna namn för att sedan harkla sig lite.

    “Och ni, min dam, är ni oskadd?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Han var ganska fåordig vilket fick henne att inte överdriva sina egna ord. Hon hade lärt sig att alla inte uppskattade ljud som bara fyllde ett tomrum och denna man kanske var en av dem? Hon lät istället studera omgivningen något för att försöka få ett bättre grepp om situationen men det stod ganska tydligt att dessa män jagade efter ovanligheter att sälja till andra, exakt hur en sådan byteshandel fungerade hade hon absolut ingen aning om och inte ville hon veta i detalj heller. De båda männen låg nu nedslagna på marken och skulle förhoppningsvis inte vakna än på ett tag.
    ” Trevligt att träffas Kedath även om omständigheterna är tråkiga. Hur önskar du göra med dessa män? ” Hon hade ingen anledning att bestämma deras öde då hon inte hade blivit orättvist behandlad. De kunde gärna få ligga kvar här medan de båda gav sig av då hämnd aldrig riktigt varit hennes drivande kraft. Rättvisa men inte hämnd.

    Hon lät sina vingar hänga efter ryggen avslappnat där några få fjädrar drog sig efter marken där hon smått vankade omkring, visste inte riktigt alls vad hon skulle göra nu då dessa scenarion inte var något hon hanterade ofta, eller rättare sagt aldrig hanterat. ” Om du vill ha sällskap kan jag följa dig en bit på vägen utifall mer farligheter lurar i skogen.” Att gå ensam var aldrig bra och även om hon hellre flög än gick så kunde hon inte bara lämna honom här ensam efter allt som hänt. Han var säkert inte försvarslös men dessa skogar gömde tydligen mer än vad dem båda fantiserat om.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Kanske det vore en god idé. Nu när min riddare i skinande rustning erbjuder sitt sällskap och möjlighet att skydda en stackars man som mig själv.” sa han med ett svagt leende. Kanske det hade låtit som glåpord eller liknande i andras öron men för Kedath var det en vardag med kvinnor som var starkare än honom. En kort blick kastade han mot männen som var avsvimmade. Om han vore  själv, skulle han dödat dem för länge sedan.

    Men… han ville inte att främlingen skulle se honom som en hatiskt mörkeralv. Trots allt, hur skulle han då kunna nå dit som han önskade då? Ett litet fundersamt hummade lämnade hans läppar och han satte sig på huk för att känna efter männens puls. Mest för att vinna sig själv tid att bestämma vad som skulle vara det bästa sättet att hantera det hela.

    “Är det rätt att låta män som dessa att leva? Ge dem en chans att göra samma sak igen?” frågade han och lät blicken vandra upp mot eshimen.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    “Av någon anledning så tror jag inte stackars man är det som beskriver dig.” Log hon varmt tillbaka lite skämtsamt då hon hade tagit hans ord med en nypa salt. Han verkade trevlig och ha humor vilket var positivt om de skulle röra sig en bit på vägen ihop. Hon följde honom med blicken när han kände på pulsen av en av männen. Hans ord fick henne att fundera en aning för svaret var inte enkelt. Hon önskade ingens död men hon förstod vad som kunde bli för konsekvenser om de fick leva. Kanske inte för henne själv men för andra. ” Tror vi aldrig kommer få veta vad som är rätt här. Jag tror aldrig på döden men jag tror på rättvisa. Dessa män har plockat lemmar från andra. Vi kan betala tillbaka på samma sätt och dem kommer ha svårt att utföra sitt jobb igen.” Hon gillade det inte alls då det enklaste hade varit att bara lämna männen åt sitt egna öde. Hennes förslag var något mellanting men hon kunde inte säga att det var det bästa valet. Utifall han skulle önska detta gick hon fram till elden och lade sitt svärd över. Om deras händer skulle huggas av var det bäst att stänga såren med hjälp av varm metall då de troligen inte hade så mycket annat här ute att använda sig av.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite förvånad över hennes svar, höjde han på ögonbrynen, som om han var säker på att hon skulle ångra sig. Men när hon inte tog tillbaka sina ord hummade han lätt och drog fram sin ena kniv för att se på henne.

    “Så, ni vill inte ha äran att lemlästa dem?” frågade han, kanske med en nonchalant ton för att sedan le svagt. Högtidligt höjde han sin kniv, lite skämtsamt som om det faktiskt skulle vara en ritual eller något stort. För att sedan se på männen framför sig och kunde inte rå för att le lite större.

    “Ingen specifik del som damen önskar, hm? Kanske något att hålla dig varm om kvällarna?”

Viewing 10 posts - 1 through 10 (of 10 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.