Asgeir Ulfhedna hade alltid funnit midvinterblotet en trevlig och nostalgisk fest. Från barndomen mindes han det mest som en intim fest med sin familj i den lilla stugan han vuxit upp med, trots allt hade Kaldralnds och Frostheims före detta ledare alltid hållit firandet i Sätet exklusivt för de jarlarna och deras familjer, snarare än att göra det till den folkfest hans föräldrar kung Audgisil och drottnign Ranghildr ändrat det till då de förkunnat sig själva rikets ledare många år sedan.

Detta midvinterblot var lite annorlunda än de andra, denna gång var familjen splittrad. Hans far var ute i kriget, hans syster likaså, Kettil var död… Men åtminstone hade han sin tvillingbror Eirik och sin mor i Frostheim denna gång, så helt ensam var han inte.  Detta år var det också lite extra spännande, för bara kort efter skulle han resa österut till Utgård, i hopp om att finna allierade för deras kamp mot Svartfåglarna och Turin Hrafn. Men för tillfället drog han ett djupt andetag, och valde att glömma det för en stund och bara ta in dekorationerna och folkets glädje. Denna dag kändes det nästan som om kriget inte existerade.

Lite demonstrativt vandrade han genom den stora salen som var i full gång med förberedelser, som vanligt slängde han ut hälsningar och komplimanger till höger och vänster, så väl som till tjänstefolk, krigare, jordbrukare, jarlar och allt där emellan. Sådan hade han alltid varit, och försökte fortsätta med att ge lite tid och uppmärksamhet till alla han mötte och passerade.

Med bestämda steg vandrade han ut ur Högsätets sal och ut för att inspektera tältet som lagts upp för att bjuda in alla så nära varandra som möjligt. Han log för sig själv då han tog in ljudet av hornen och trummorna, firandet var i full gång. Dagen till ära hade han tagit på sig lite finare kläder, i blått och vitt med lite guldetaljer i Kaldrländsk stil, som framhävde hans blå ögon. Det långa blonda håret var uppsatt så ansiktet var fritt från hår, men sedan hängde det fritt ned över hans rygg och axlar.

Tillbaka till festen satt han muntert och samtalade med Ylvas familj, trots allt hade de som tradition att bjuda in någon hårt arbetande familj varje år till hedersplatsen, denna gång smederna som jobbat så hårt under krigstiden för att förse dem med utrustning. Att se Ylva i klänning fick honom att le lite roat, då han bara dagen innan besökt smedjan för att se hur arbetet gick. Kontrasten mellan hennes vanliga utstyrsel och hon bar denna dag var stor nog så det nästan såg ut som olika personer.

Det var dags för ett litet öppningstal, och denna gång med Audgisil frånvarande fick Asgeir stiga upp och ta över. Det stampades och klappades för att fånga uppmärksamhet, innan han tog till orda och hälsade alla välkomna på sitt lediga och varma vis, fick alla att känna sig välkomnade, innan han höjde en skål som alla muntert deltog i, innan de kunde hugga in i måltiden bestående av alla dess slag som hörde midvinterrblotet till.

Då det hela var över satt han sig ned, och studerade sin mor och sin bror som satt intill, fångade deras uppmärksamhet och höjde sitt horn till en skål, för att sedan vända blicken till Ylva som inte satt långt bort.
‘Fina kläder!’ sa han, lite högre för att överrösta sorlet av samtal, skratt, musik och andra ljud som fyllde salen.
‘Nästan svårt att känna igen dig, utan allt sot i ansiktet!’ skämtade han muntert. ‘Skål!’ han höjde sitt stop, och tog en rejäl klunk.

‘Har du förresten träffat min mor, Ranghildr?’ undrade han med ett muntert leende, trots allt om det var så att Ylva önskade en gård som hon nämnt i förbifarten i smedjan, var det nog Ranghildr hon skulle charma då kungen inte längre var i huvudstaden. Han vände huvudet till Ranhildr.

‘Mor, detta är Ylva, och misstar jag mig ej är hon vår bästa smed. Jag ska visa dig vapnet hon gjort senare, det är mer fantastiskt än något jag sett förr. Med det i mina händer behöver du inte oroa dig för min och Eiriks hemkomst mer!’ sa han glatt.

Midvinterblot, Ranghildr hade alltid varit förtjust i det. Inte själva blotet i sig, men hur hela familjen alltid var samlad och stämningen. Men i år symboliserade det snarade när hon skulle bli ensam igen och innerst inne kliade det i fingrarna att vara kvar i högsätet själv. Som någon trött regent med en för stor bak. Precis som konung Iki en gång varit.

När väl de unga avbröt hennes tankar log hon svagt för att sträcka sig efter lite mjöd som hon sköljde ner maten med för att sedan humma något över orden. Lite road över Asgeirs, som vanligt, lovande ord och sedan flickans ord lite mer försynta.

“Nu låter ni båda som vinter och sommar, regn och sol… Två olikheter. Verkligheten är inte så svart och vitt. Även ett okunnigt barn kan döda någon med ett rätt skapt vapen. Samtidigt som förstås en kunnig en kan göra större skada” hummade Ranghildr med ett svagt leende. För att granska familjen framför sig med ett varmt leende.

Hon tog sig lång tid och granskade var och en av syskonen med ett svagt leende. En samlad familj, något hon själv längtade efter och ett tag verkade hon vara i minnenas tid.

“Ni vet, jag är uppvuxen på en smedja?” frågade Ranghildr och hade blicken fixerade på en punkt bakom Ylva. För att sedan försöka att inte fastna i sina minnen. Faktum var att hon hade en tendens att gå tillbaka till dem nu, de senaste dagarna. Vilket var tvärtemot vad hon annars hade gjort, när hon knappt pratade om sina minnen. Framförallt inte de innan Asgeir.

När hon dock märkte vad hon hade sagt högt, gav hon ett roat skratt för att sedan klappa Asgeir på axeln, för att dra bort fokus ifrån sig själv.

“Jag ser framemot att se det vackra svärdet, min son här brukar inte ha fel när det kommer till sådant. Kanske ni får gjuta ett nytt vapen för mig med.”sa Ranghildr med ett varmt leende, trots allt var hennes forna spjut inte med henne längre.

Ulyria Stjärnklaras fader hade förbjudit henne att segla till midvinterblotet eftersom hon var 17år gammal. Hon var en kvinna i gudarnas syn och således vägrade hon bli behandlad som ett barn, vilket hennes överbeskyddande far gjorde i varje situation. Ulyria hade under största hemlighet smugit sig ut i natten och bordat långskeppet Draktunga, ett formidabelt krigsskepp med besättning på femtio man, tjugofem åror på vardera sida med utrymme för både gods som plunder värdiga starka män.
Hon blev varken hörd eller sedd av dom starkaste krigarna och deras listiga anförare Berond när hon smög ombord skeppet, vilket var en stor bedrift även för fullvuxna män. Kanske var det hennes nätta figur med sina lätta steg som gjorde att hon lyckades. Skeppet Draktungas uppgift var i normala fall avsett för krig, tillverkad med tungt bepansrad kropp, murbräcka i fören med rundsköldar vilket skyddade sidan, skeppet var minst sagt imponerande. Då resan var avsedd för firande lastade manskapet istället för krigsmateriel; femton tunnor saltad fisk, tio lådor smör, tolv tunnor jäst, nitton flaskor valfett, tio säckar vete, nitton sidor fläsk, tjugo lådor salt.

Långbåten slog igenom iskalla vågor under högt segel, masten knakade av vinden och manskapets ledare Berond haglade order. Manskapet sprang runt båten i olika riktningar, drog i taljor samt rodde stenhårt i takt med trummornas ljudliga slag. Hon hade alltid varit rädd för vatten, trots att hennes folk bodde på vulkanön Elydir och bedrev sjöbaserad krigsföring som legosoldater utöver Kaldrland.

Det var ljust när Ulyria vaknade, hon hade givetvis blivit upptäckt halvvägs där hon sov under knoprepen som skulle avgöra vilken hastighet skeppet seglade i. Att hon var Jarl Odenstjärna’s dotter hade undgått dom flesta, men inte alla. Anförare Berond hade omedelbart beordrat två män från sitt personliga garde att följa efter Ulyria, hon fick till varje pris inte bli skadad eller bortrövad.

När skeppet väl ankrade i hamn och ingen verkade bry sig om henne, steg hon i land. Det första hon upplevde var musiken som ekade längst hamnen, vevlirans vibrerande toner resonerade runt om området som förtrollande landet till en själslig stämning, det var blot. Det andra hon upplevde var fyllan, trots dagens ringa ålder var festligheterna i full gång med både förberedelser och verbal aggressivitet.
Då hennes nätta figur knappast gick att tacklas med var hon tvungen att dyka flera gånger när bastanta män klampade fram med armbågarna utåt. Hon letade sig långsamt fram i riktning mot öltälten, fann musikerna. Utan att tveka gick hon fram till dom, öppnade sin läderväska och plockade upp en träflöjt. Efter ett stort andetag blåste hon liv i den, ljudet var skarpt och blandades med dom övriga instrumenten som tillsammans ljöd som om gudarnas närvaro gick att ta på.

Hennes gyllenblonda hår fladdrande i vinden när en vindby svepte in, björnpälsrocken täckte det mesta av kroppen och läderkängorna var fodrade med renpäls. Skyddshalsbandet av silver, Algiz hängde med sina graverande mönster runt hennes hals.

Efter cirka tio minuter blev musikerna infösta i stora hallen, beordrad av en väderbiten man i tjock läderharnesk att spela. Vilket dom gjorde så väl att det blev helt tyst i hallen, Ulyria’s hjärta hoppade ur plats innan hon lyfte träflöjten till munnen igen. Ljudet som rang fick gensvar av ekot i salen, studsande först till höger sen till vänster, trummorna dundrade så hårt att bröstkorgarna skallrade för lyssnarna. Sångens starka övertoner spreds med klagan runt om hallen, den övergick till ett djupt skri för att sedan stegras till en platå till vilket musiken kunde dala ut och lämnade alla i tankar. Det blev återigen tyst.

Ett litet höjt ögonbryn fanns där i sköldmöns ärriga ansikte åt sin ena sons kommentar. Munter? Inte var hon så omunter så han hade behövt kommentera det så öppet. Blicken drogs långsamt mot Eirik, för att försöka få någon bekräftelse ifrån honom i frågan.  Till slut ryckte hon på axlarna åt det hela för att klappa hennes son Asgeir på axeln igen med ett roat leende, snett som alltid efter ett ärr i mungipan.

“En gammal kärring som jag? Nog finns det betydligt mer intressanta sköldmör än mig.” påpekade Ranghildr roandes men det fanns en nästan barnslig glimt där i hennes ögon som tändes. Trots allt hade hon alltid älskat att slåss, barnsligt mycket. Något som hon var duktig över och hon skrattade hjärtligt till.

“Kanske till och med gamla tanter som jag kan dansa med unga töser som du, eller någon av dina bröder kanske, hm?” frågade hon roat för att sedan låta blicken vandra mot musiken. Överraskande för henne med men likt som resten av publiken klappade Ranghildr – lite i otakt – när musik inte direkt varit hennes essä. Fanns lät gjorde det ju och alla blickar drogs då och då mot henne för att se vilka reaktioner de skulle ge musikerna. Så det kändes viktigt att försöka åtminstone, hon drämde till med sin näve flera gånger i bordet ett flertals gånger så att glasen skakade. För att sedan svära lite åt sig själv när hon, förvånansvärt smidigt, hoppade upp på sin stol och sedan på bordet för att hålla fram sin hand mot sin son lite roat och retsamt kanske.

Ulyria vek blicken mot stengolvet när applåderna haglade, hon vände sig om, nickade mot musikerna som tack innan dom fortsatte spela en välkänd visa, ”Drygir den starke”. Dom stående ovationerna hade varit en skräckblandad förtjusning och blev allt för mycket för henne. Hon smög därför ut ur salen i jakt på något annorlunda, det var trots allt öppet för alla människor från alla hörn av landet. Hon orkade inte vara i stora salen då hon insåg ”att det var runt tältstaden allt händer”, där vanliga män och kvinnor spelar bort allt dom äger och finner sig i våldsamma handgemäng. Hon behövde inte gå långt innan hennes tankar bevisades.

En stor lång man med breda axlar och rött flätat hår lyfte sin motståndare i bältet utan ansträngning upp och ner med axlarna i linje med varandra. Ulyria såg med intresserad blick när den andre kämpen återfick balansen på vägen ner, landade på fötterna samtidigt som han parerade med samma grepp. Den rödhårige mannen som var större lyckades inte återfå balansen när hans hydda föll ner över ekbordet vilket gick i bitar. Folket runt om området var i extas, klappade händer, och skålade ölkrus mellan varandra.

Solen var på väg ner vid det här laget, skymningens blodröda färg la sig över himlen och dom stora stentrummorna började ljuda. Det skulle dröja länge innan blotet. Ulyria blev livrädd när hon kände en hand över sin axel men lugnade sig omedelbart när hon såg att det var Gerion, hennes faders representant ifrån Elydir, vulkanön. Han talade i en lugn ton och förklarade att hon inte var ensam, att hon hade krigare runt sig som om nödvändigt skulle offra sina liv för henne. Gerion nickade mot Ulyria innan han gick vidare. Hon visste inte vilken fara hon svävade i, Erik Odenstjärna, hennes far hade dolda dödssvurna fiender överallt.

Taktkänsla, det var något som Ranghildr inte hade. Däremot verkade hennes känsla och glädje sprida sig genom salen till den önskade effekten. Kroppen var svårare att få att lyda henne än vad den varit innan hennes nuvarande skador, men det var inget som hon visade utåt.  Även om hon bad åt Gudarna att musiken snart skulle tystna.

Även om den inte gjorde det förrän andan nästan dog i henne. Men hon hoppade ner, för att sjunka ner på stolen. Drog några djupare andetag, men det såg snarare ut som hon skrattade. För att sedan svepa ner ett mjödstop för att uppmana folket att fortsätta innan hon drog undan sitt röda hår där några slingor hade klistrat sig fast i ansiktet av svett.

Blicken vandrade något disträ i salen, som om hon önskade att Audgusil magiskt skulle uppenbara sig, eller Maeve. Men ännu var det inget som skedde och hon drog en liten suck för att se in i en av de många eldarna.

“Många stora män och kvinnor som lämnat oss detta år..”

Eirik satt tyst mitt i allt dansande, i sin relativt enkla rock. Han hade velat ha på sig en simpel grå tröja med grå byxor, men kören av övertygande röster hade slutligen fått honom att ta en brun rock med röda band längs med ärmarna och ryggen. “Som representant för Ulfhedna borde du klä dig festligt”. I värmen av Sätet började det nu kännas som ett misstag.

Konstigt nog hade Blotet alltid fått Eirik att känna sig illa till mods, som en man lärd i det mytiska borde det här varit hans höjdpunkt på året. En högtid för gudarna och deras tjänare. Men nej. Av någon anledning var julblotet aldrig riktig så för Eirik. Asgeir hade någon gång skämtat om att det nog bevisade att Eirik var en bortbytig, om inte Eiriks magi gjorde det. Kanske var det magin som gudarna inte gillade. Skulle Tor inte ha varit den ende manliga magikern? Hur som helst var idag annorlunda, värre annorlunda. Det var något utöver det vanliga som störde Eirik där han satt och, blind till alla försök att få med honom i dansen, slevade i sig sin gryta. Kanske var det att han kommit sent… Eller att han stigit upp tidigt för att spana för ett anfall från svartfåglarna. Ingen rapport hade indikerat att de skulle försöka något, men det var inte en omöjlighet… Det hade så klart inte funnits någon attack. Eirik hade bara slösat sin tid… Det var något annat som var… fel?

Utan en egentlig anledning rös han till, blinkade och såg sig runt nästan som nyvaken. Någon försökte dra upp honom, men var nog för full för att få ett bra grepp. En kort stund var Eirik förvånad över att Asgeir hade försvunnit, men när han såg honom dansa kändes det självfallet. Att mor dansade med honom kändes fortfarande som en överraskning, en glad överraskning.

“Hur mycket har jag druckit?” Eirik muttrade för sig själv. Att knappt sova och sedan bli full var inte den bästa kombinationen. Det fick honom att bli lite virrig. Han ruskade på sig, tog en klunk vatten. Det visade sig vara mer mjöd. Trots det verkade hans huvud klarna till lite. Hade han dåst till vid bordet? Det verkade redan som dansen höll på att dö ner. Flåsande satte mor sig ner igen, efter vilket många andra följde hennes exempel. En stund såg hon nästan sorgsen ut, men Eirik kunde inte riktigt följa hennes blick. Sedan skrattade Asgeir till. Han verkade ha en… tävling? med en av de andra dansarna? Var det inte henne han velat ha med på resan? Eirik blickade de andra Sigvaldarna. Av dem var hon nog den Turin var mest benägen att närma sig med ett erbjudande, om han gjort det. En skicklig smed som inte verkar ha fått det erkännande hon borde fått. Dock skulle det vara dumt för henne att bedra Ulfhedna nu.

Eirik hade bara lyssnat på samtalet med ett halvt, kanske egentligen med ett fjärdedels, öra, men något fångade upp hans uppmärksamhet. Utmanade Asgeir precis omgivningen till att vinna, vad var hennes namn nu igen… Ylva? Detta komplicerade saker. Det kunde så klart vara ett misstag. Kanske han egentligen menade att de skulle tävla mot henne. Asgeir var sällan sen till att dricka trots allt, att han varit så tydlig med sina ord hittills var ett under i sig. Med skeden ritade Eirik en run i grytan och tyst önskade att Oden delade med sig av sin visdom till brodern. Kan vara att det var någon annan som svarade, då Eirik plötsligt fick en längtan att klappa till sin bror… hårt.

“Asgeir!” Ropade han och reste sig. “Vad sägs om en liten broderlig kamp?”

Asgeir ryckte till lite förvånat nästan då hans bror daskade till honom.
‘Aj!’ utbrast han, mest av reflex än att det faktiskt gjorde ont då taniga Eirik daskade till hans muskulösa med sin lilla taniga näve. Han skrattade till.
‘Vad, en broderlig kamp, säger du?’ frågade han muntert.
‘Så klart!’ om någon var intresserad av broderliga kamper och möjligheter att skapa broderliga band genom slagsmål var det väl Asgeir, säkert något Ylva och hennes bröder skulle förstå och uppskatta, de som var definitionen av syskonkärlek genom slagsmål och heder. Han log upprymt mot Ranghildr.
‘Och mor måste så klart vara domaren!’ sa han muntert, och vände huvudet tillbaka till Ylva.
‘Vad är skillnaden?’ frågade han retsamt, och tog en klunk ur sitt stop medan han mötte smedens blick.
‘Men tydligen har min bror anspråk på mig först!’ han sträckte fram en hand och daskade till Eirik retsamt tillbaka som svar på hans gest innan. Muntert drog han upp Ranghildr, Eirik och Ylva på deras fötter.
‘Ut i snön är det väl!’ skrockade han, tog en rejäl tugga av köttet på sin tallrik, innan han höjde rösten.
‘KAMP!’ utropade han glatt, vilket fick gensvar i hurrarop och skålningar, medan han drog med sig sin familj och Ylva ut ur Sätet och ut i den kalla luften som kände förfriskande efter den varma och rökiga luften i Sätet, med en följarskara efter dem med dryck i handen, intresserade av att se vad som skulle komma.
‘Så, vad sker först? Kamp, broder mot broder?’ frågade han.

Det var nog alkoholen, men just nu kände Eirik för spektakel. Med stora steg gick han ut med skaran. Nästan obemärkt klev han ur sina skor, och fortsatte barfota genom snön. I en grandiös gest skakade han av sig rocken, som sjönk ner i snön och avslöjade en grov, grå, ärmlös särk med matchande byxor. Med armarna upp i luften vrålade han, och fick genast gensvar i publiken. Det var just den här typens av skådespeleri han oftast avskydde, men nu… det var som om det värmde hans blod. Var han äntligen…? Men även genom alkoholen kände han av sin magi, bortom fingertopparna men inom räckhåll. Asgeir hade inte magi, få i publiken hade det… hur många skulle välkomna det så öppet? Medvetet ignorerade Eirik alla tankar om “bortbyting”.

“Endast styrka?” Eirik höjde ett ögonbryn år sin broder. Asgeir var större, starkare, antagligen snabbare och han hade inte varit uppe halva natten på jakt efter svartfåglar. Vid det här laget var det omöjligt att veta vem av bröderna druckit mer. Med två ord och en gest erbjöd Eirik att upp sin enda fasta fördel. Visserligen var det en något orättvis fördel. Han skulle få hoppas på att en full Asgeir skulle underskatta honom. Med i princip vem som helst förutom brodern skulle han kunnat räkna med att överraska med sin styrka, fart eller rena färdighet, men om det var någon som inte lät sig luras var det Asgeir.

Det plötsliga uppenbarelsen av en fullt utrustad styrka dämpade sammankomsten något. Under ett kort ögonblick sträckte Eirik efter sin magi, övertygad om att det var ett anfall han och hans spioner missat under natten, men när han kände igen Odenstjärna kunde han slappna av. Eller i alla fall slappna av så mycket som en man som lovat slåss med Asgeir kunde göra. I tysthet spårade han en runa uppför sitt lår.

“Var välkomna!” Det var konstigt. Under så många månar hade han hatat att ta emot gäster, ta hand om politiska relationer och representera familjen, men nu kände han att han nästan välkomnade allt det. När han äntligen hade Mor och Asgeir här var det ändå han som steg fram. Vilken annan dag hade han låtit dem ta tag i det, och bara klivit fram ifall ingen annan gjort det, men idag gick de fram tillsammans.

Odenstjärna synade Ranghildt’s bekväma fattning runt kastspjutet, han visste som alla andra hur pass skicklig hon var med vapnet, hennes rykte och bravader kunde ofta höras i sång runtom vulkanön Elydir’s fäste, Himlarnas sal. Hon var äldre än sist han såg henne, det var han också. Hennes skönhet var fortfarande lysande trots ärret, vilket i Odenstjärnas mening bara visade på styrka och på mod, något han värderade högst av allt.

Då han inte van vid beröring kunde han inte undgå att rodna, något som han hade saknat utan att inse det själv under en väldigt lång period. En skälvande känsla skar igenom kroppen när hon klappade han på axeln igen och blev därmed helt avväpnad. När Ranghildr vände samtalet helt utan förvarning, skållades Odenstjärnas stolthet på ett sätt bara drottningar kan göra. Han talade därefter.

”Ser så ut, då söners avvägande i styrka mot varandra är en härlig syn, är en förlupen dotter något annat. Efter mitt så kallade ärende och kampen mellan söner är avslutat lär en strid mellan oss envisa, äldre krigare emellan bara resultera i blodsutgjutelse, vilket är som alla vet reserverat enbart för blot.”

Med en nickande gest signalerade Odenstjärna dom två kämparna mot sina soldater vilket formade en oval ring av sköldar i snön. Kampen alla hade väntat på var här.