Post has published by EdenX
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 41 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022


    Ylva Sigvaldadottir

    Snön hade legat djup i månader nu men ingen dag var så lång och så mörk som denna. Förberedelserna för firandet av midvinterblotet, årets längsta och mörkaste dag, hade pågått i dagarna tre och stämningen var spänd i hela staden för att kulminera denna dag.
    Folk hade städat, fejat, dekorerat och gjort de mindre husliga offren flitigt under dagarna som ledde upp till det stora firandet och det fanns nog inte en enda invånare i Frostheim som inte hade tvagat sig och klätt sig i sina finaste kläder inför firandet.

    Det låg en spänning i luften som nästan gick att ta på och Ylva älskade den här dagen mest av alla dagar på året. Hon kände aldrig Gudarnas närvaro så påtagligt som denna. Att det också ordnades kamper, bjudningar, danser, firande, blot, yttrande av en och annan blodsed och utbyte av gåvor och lyckönskningar gjorde det hela ännu bättre. Hjärtat hamrade i bröstet av förväntan och lycka på säkert fler än bara henne. Hon visste att hennes bröder älskade den här högtiden lika mycket som henne och de hade alla vaknat långt innan soluppgången. Förutom att ta hand om djuren och göra de dagliga offren så var midvinterblotet en dag där det inte utfördes allt för tunga sysslor. Det var mer avsatt för kamper, god mat, god dryck och offer.
    Sedan familjen Ulfhedna tagit över regerade över riket hade firandet också blivit större. Där deras föregångare endast bjudit in till firande i Högsätet för speciella familjer och utvalda hade Ulfhedna öppnat portarna till alla som önskade närvara. Utanför den stora byggnaden hade långa bord också dukats upp för de som inte fick plats inne, segelduk spänts upp som tak och hon och hennes familj hade smitt dussintals eldkorgar som placerats ut på lämpliga platser för att värma upp alla som önskade besöka Högsätet. Vid offerlunden hade också förberedelser gjorts för nattens stora blot.

    Redan under morgonens tidiga timma hade firandet börjat för många och ljud av både kamper och sång spred sig i staden. Vid timman då solen stod som högst på dagen hördes även de djupa tonerna av hornen och trummorna som symboliskt startade högtiden. Inför detta hade många samlats i och vid Högsätet och det skålades i både öl och mjöd till det rytmiska trummandet.
    Ylva hade blivit bjuden till högsätet av Asgeir vid hans sista besök i hennes familjs smedja. Det var öppet för alla men han hade ändå mer formellt bjudit in henne och hennes familj som tack för det hårda arbete de lagt ned med att få dem resklara för dagarna efter midvinterblotet och de satt nu vid ett av de stora stadiga borden inne i Högsätet. De skålade högljutt och glatt tillsammans med den regerande familjen och de andra gästerna som fått plats inne i värmen.
    Salen var vackert smyckad och dekorerad, borden redan fulla med mat och dryck.

    Hon precis som de andra hade klätt sig i de finaste kläderna hon ägde. Hon hade velat om hon skulle ta klänningen eller inte då det inte direkt gick att delta i kamperna i klänning men hade ändå valt plagget. Hon skulle trots allt förhoppningsvis visa sig värdig sitt namn och heder under den kommande resan och det skulle vara dumt att riskera att skada sig så nära inpå resan.
    Klänningen var ärvd av hennes mor och kanske av ett inte allt för modernt snitt men hon älskade den. Utanpå den djupt gröna långärmade klänningen hade hon en överklänning med stora djävulsfönster. Överklänningen var gjord i det mjukaste mörkt hjortskinn. Den gröna klänningen var vackert broderad med guldtråd både kring ärmsluten och halsringningen. Hon bar ett vackert dekorerat bälte och smycken, något hon inte gjorde allt för ofta trots allt. Smycken var inte direkt praktiska att bära i en smedja. Det blonda håret var vackert flätat men den stora skillnaden mot vardagen var trots allt att hon var hel och ren. Inte det minsta spår av smuts och sot. Hennes bröder hade skämtsamt sagt att det faktiskt fanns en rätt vacker tös under smeden trots allt.
    Hon såg sig om i den packade salen och upptäckte många hon kände, både vänner och ovänner. Men just i denna stund kunde de alla lägga aggen och sidan och trots allt höja stopen tillsammans.

    • This topic was modified 1 månad sedan by EdenX.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir Ulfhedna hade alltid funnit midvinterblotet en trevlig och nostalgisk fest. Från barndomen mindes han det mest som en intim fest med sin familj i den lilla stugan han vuxit upp med, trots allt hade Kaldralnds och Frostheims före detta ledare alltid hållit firandet i Sätet exklusivt för de jarlarna och deras familjer, snarare än att göra det till den folkfest hans föräldrar kung Audgisil och drottnign Ranghildr ändrat det till då de förkunnat sig själva rikets ledare många år sedan.

    Detta midvinterblot var lite annorlunda än de andra, denna gång var familjen splittrad. Hans far var ute i kriget, hans syster likaså, Kettil var död… Men åtminstone hade han sin tvillingbror Eirik och sin mor i Frostheim denna gång, så helt ensam var han inte.  Detta år var det också lite extra spännande, för bara kort efter skulle han resa österut till Utgård, i hopp om att finna allierade för deras kamp mot Svartfåglarna och Turin Hrafn. Men för tillfället drog han ett djupt andetag, och valde att glömma det för en stund och bara ta in dekorationerna och folkets glädje. Denna dag kändes det nästan som om kriget inte existerade.

    Lite demonstrativt vandrade han genom den stora salen som var i full gång med förberedelser, som vanligt slängde han ut hälsningar och komplimanger till höger och vänster, så väl som till tjänstefolk, krigare, jordbrukare, jarlar och allt där emellan. Sådan hade han alltid varit, och försökte fortsätta med att ge lite tid och uppmärksamhet till alla han mötte och passerade.

    Med bestämda steg vandrade han ut ur Högsätets sal och ut för att inspektera tältet som lagts upp för att bjuda in alla så nära varandra som möjligt. Han log för sig själv då han tog in ljudet av hornen och trummorna, firandet var i full gång. Dagen till ära hade han tagit på sig lite finare kläder, i blått och vitt med lite guldetaljer i Kaldrländsk stil, som framhävde hans blå ögon. Det långa blonda håret var uppsatt så ansiktet var fritt från hår, men sedan hängde det fritt ned över hans rygg och axlar.

    Tillbaka till festen satt han muntert och samtalade med Ylvas familj, trots allt hade de som tradition att bjuda in någon hårt arbetande familj varje år till hedersplatsen, denna gång smederna som jobbat så hårt under krigstiden för att förse dem med utrustning. Att se Ylva i klänning fick honom att le lite roat, då han bara dagen innan besökt smedjan för att se hur arbetet gick. Kontrasten mellan hennes vanliga utstyrsel och hon bar denna dag var stor nog så det nästan såg ut som olika personer.

    Det var dags för ett litet öppningstal, och denna gång med Audgisil frånvarande fick Asgeir stiga upp och ta över. Det stampades och klappades för att fånga uppmärksamhet, innan han tog till orda och hälsade alla välkomna på sitt lediga och varma vis, fick alla att känna sig välkomnade, innan han höjde en skål som alla muntert deltog i, innan de kunde hugga in i måltiden bestående av alla dess slag som hörde midvinterrblotet till.

    Då det hela var över satt han sig ned, och studerade sin mor och sin bror som satt intill, fångade deras uppmärksamhet och höjde sitt horn till en skål, för att sedan vända blicken till Ylva som inte satt långt bort.
    ‘Fina kläder!’ sa han, lite högre för att överrösta sorlet av samtal, skratt, musik och andra ljud som fyllde salen.
    ‘Nästan svårt att känna igen dig, utan allt sot i ansiktet!’ skämtade han muntert. ‘Skål!’ han höjde sitt stop, och tog en rejäl klunk.

    ‘Har du förresten träffat min mor, Ranghildr?’ undrade han med ett muntert leende, trots allt om det var så att Ylva önskade en gård som hon nämnt i förbifarten i smedjan, var det nog Ranghildr hon skulle charma då kungen inte längre var i huvudstaden. Han vände huvudet till Ranhildr.

    ‘Mor, detta är Ylva, och misstar jag mig ej är hon vår bästa smed. Jag ska visa dig vapnet hon gjort senare, det är mer fantastiskt än något jag sett förr. Med det i mina händer behöver du inte oroa dig för min och Eiriks hemkomst mer!’ sa han glatt.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon och hennes familj hade fortfarande svårt att tro att de satt vid hedersplatserna närmast högsätet. Hennes bror Torbjörn hade hon aldrig sett så chockad och mållös som när tjänaren fångat upp dem i dörren och visat dem till sina platser. Torbjörn hade flera gånger frågat den stackars mannen om han inte misstagit sig. Men tjänaren hade varit väldigt bestämd och nu satt de här i den vackert dekorerade salen och höjde sina stop och horn i flera skålar. Torbjörn, som trots allt var familjens överhuvud numera satt närmast högsätet följt av Einar, Balder och Esbjörn. Sist och längst ut satt hon mer eller mindre gömd bakom sina högresta och bredaxlade bröder. Hon var glad att hon satt närmast Esbjörn. Han var den mest lättsamma av bröderna och också den hon kände att hon hade lättast att fira med. Och fira gjorde dem. Hon applådera, skålade och hurrade lika högt som alla de andra här inne efter Asgeirs välkomnande tal.

    Musiken återupptogs och pratet spred sig återigen i salen. Sorlet var så högt att hon inte hade uppfattat att Asgeir riktat uppmärksamheten till henne och Esbjörn armbågade henne i sidan och nickade mot Asgeir. Hon sträckte på sig, lutade sig framåt över bordet för att möta hans blick och drog lite på munnen vid hans ord. Hon visste inte varför orden stack lite men ställde sig sedan upp vid den bortre delen av bordet med sitt stop i handen så hon kunde se honom ordentligt. Hennes bröder såg mellan dem men sa inget, dock kunde hon se Torbjörns nästan varnande blick. Hon bet ner impulsen att himla med ögonen åt honom.
    ” Du låter som mina bröder. ” svarade hon med ett roat litet leende. Hon tystnade en kort sekund och såg hur Torbjörn började öppna munnen för att säga något. Men hon log hastigt ett snett, vänligt leende. ” Men till skillnad från dem väljer jag att ta dina ord som en komplimang.” . Hon höjde sedan stopet i en skål innan hon tog en klunk. Esbjörn fnös ljudligt, så pass att hon trodde att till och med Asgeir skulle höra det.
    Hon vände blicken till Esbjörn och flinade mer lättsamt och retsamt mot honom och la handen lätt på hans axel i en skämtsam gest. Men inom henne kände hon ändå ett litet sting någonstans långt nere i magen och hon kunde inte riktigt förstå heller varför hans ord sårat henne till viss del.

    Då Asgeir återupptog samtalet så såg hon på drottningen och böjde huvudet i en gest av respekt för henne. Hans fortsatta ord och komplimang fick en rodnad att ofrivilligt sprida sig över hennes kinder och hon var glad att hon hade så många män mellan dem att han och de andra förhoppningsvis inte såg det. Erkännandet så öppet och högt i salen gjorde att till och med hennes bröder stelnade till och verkade för en sekund ovetandes om hur de skulle reagera.
    ” Orden är allt för vänliga och jag kan inte ta åt mig all ära. Smedjan är min brors, Torbjörn, och arbetet där är vårt gemensamma slit” svarade hon allvarligt. Hon ville inte dryfta slitningarna de hade inom familjen angående hennes teknik och smide. Hennes bröder ansåg inte alls att det var något att arbeta vidare på och hon hade endast fått göra det i mån av tid utöver det dagliga arbetet. Hon kunde se Torbjörn höja ett frågande ögonbryn mot henne då Asgeir nämnde svärdet. Hon ignorerade honom och höll blicken på drottningen istället. ” Och jag är säker att det är era söners skicklighet snarare än vapnen i deras händer som kommer se till att vi kommer hem segerrika. Ett vapen är inget i händerna på någon som inte kan använda det.” Hon lät blicken vandra upp till Asgeir och kände en viss rodnad sprida sig på kinderna igen innan hon hastigt vände bort den från honom och tillbaka till hans mor istället. “Jag och min familj är hedrade att vi fått den här platsen den här kvällen och natten.” Hon nickade och böjde återigen huvudet i tacksamhet och respekt för regenterna.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Midvinterblot, Ranghildr hade alltid varit förtjust i det. Inte själva blotet i sig, men hur hela familjen alltid var samlad och stämningen. Men i år symboliserade det snarade när hon skulle bli ensam igen och innerst inne kliade det i fingrarna att vara kvar i högsätet själv. Som någon trött regent med en för stor bak. Precis som konung Iki en gång varit.

    När väl de unga avbröt hennes tankar log hon svagt för att sträcka sig efter lite mjöd som hon sköljde ner maten med för att sedan humma något över orden. Lite road över Asgeirs, som vanligt, lovande ord och sedan flickans ord lite mer försynta.

    “Nu låter ni båda som vinter och sommar, regn och sol… Två olikheter. Verkligheten är inte så svart och vitt. Även ett okunnigt barn kan döda någon med ett rätt skapt vapen. Samtidigt som förstås en kunnig en kan göra större skada” hummade Ranghildr med ett svagt leende. För att granska familjen framför sig med ett varmt leende.

    Hon tog sig lång tid och granskade var och en av syskonen med ett svagt leende. En samlad familj, något hon själv längtade efter och ett tag verkade hon vara i minnenas tid.

    “Ni vet, jag är uppvuxen på en smedja?” frågade Ranghildr och hade blicken fixerade på en punkt bakom Ylva. För att sedan försöka att inte fastna i sina minnen. Faktum var att hon hade en tendens att gå tillbaka till dem nu, de senaste dagarna. Vilket var tvärtemot vad hon annars hade gjort, när hon knappt pratade om sina minnen. Framförallt inte de innan Asgeir.

    När hon dock märkte vad hon hade sagt högt, gav hon ett roat skratt för att sedan klappa Asgeir på axeln, för att dra bort fokus ifrån sig själv.

    “Jag ser framemot att se det vackra svärdet, min son här brukar inte ha fel när det kommer till sådant. Kanske ni får gjuta ett nytt vapen för mig med.”sa Ranghildr med ett varmt leende, trots allt var hennes forna spjut inte med henne längre.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir log bara muntert åt Ylvas pik.
    ‘Vad annat än en komplimang kunde det vara, ett hedrande för din yrkesskicklighet, precis som er plats här?’ undrade han med en gest över platsen där de satt, där de hade full överblick över hela salen och alla kunde se dem. Han viftade bara åt hennes anspråkslösa ord.
    ‘Så klart, allt vår kunnande är ett resultat av vår omgivning, men bara vi själva är i slutändan ansvariga för vad vi gör med våra kunskaper.’ artighetsbollandet fram och tillbaka fick honom att skaka lite på huvudet, roat. Nå, så här hade det alltid varit sedan de blev upphöjda i status, folk kände sig konstant tvungna att vandra försiktigt kring dem och svara med artigheter och beröm.
    ‘Det är vi som är hedrade, som har så kunniga personer i vår närhet!’ kontrade han, nästan lite retsamt, och höjde sitt horn igen. Då hans mor kom in med sina tunga ord himlade han med ögonen.

    ‘Mor, det är jul, upp med hakan och muntert sinne, som far brukar säga!’ Lite vaskamt studerade han sin mor då hon började tala om sin barndom, kvinnan som knappt kunde yttra ett ord om det förflutna och nu gjorde det inför främlingar. Lite oroligt studerade han henne, och sträckte fram en hand för att röra vid hennes arm, luta sig fram och viskade lågt.
    ‘Vi kommer få hem far och Maeve, oroa dig inte. Försök vara lite munter nu, för folkets skull och moralens skull? Alla ser på dig som en inspirationskälla, vet du. Du är sköldmön Ranghildr som befriade detta rike från kung Iki, glöm inte det. Det är så de ser dig.’ han mötte sin tvilligns blick hastigt, innan han sedan la på ett stort leende igen och vände blicken mot Ylva och bröderna.

    ‘Så klart, kanske vi måste ta en liten svärdsdans här senare, för att visa det fina ni skapat!’ med ni menade han så klart Ylva, men det verkade som om hon var fast besluten i att inte ta någon personlig ära och ville dela den med sina syskon.
    ‘Och alla skulle älska att se sköldmön Ranghildr slåss, inte sant Ylva?’

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Ulyria Stjärnklaras fader hade förbjudit henne att segla till midvinterblotet eftersom hon var 17år gammal. Hon var en kvinna i gudarnas syn och således vägrade hon bli behandlad som ett barn, vilket hennes överbeskyddande far gjorde i varje situation. Ulyria hade under största hemlighet smugit sig ut i natten och bordat långskeppet Draktunga, ett formidabelt krigsskepp med besättning på femtio man, tjugofem åror på vardera sida med utrymme för både gods som plunder värdiga starka män.
    Hon blev varken hörd eller sedd av dom starkaste krigarna och deras listiga anförare Berond när hon smög ombord skeppet, vilket var en stor bedrift även för fullvuxna män. Kanske var det hennes nätta figur med sina lätta steg som gjorde att hon lyckades. Skeppet Draktungas uppgift var i normala fall avsett för krig, tillverkad med tungt bepansrad kropp, murbräcka i fören med rundsköldar vilket skyddade sidan, skeppet var minst sagt imponerande. Då resan var avsedd för firande lastade manskapet istället för krigsmateriel; femton tunnor saltad fisk, tio lådor smör, tolv tunnor jäst, nitton flaskor valfett, tio säckar vete, nitton sidor fläsk, tjugo lådor salt.

    Långbåten slog igenom iskalla vågor under högt segel, masten knakade av vinden och manskapets ledare Berond haglade order. Manskapet sprang runt båten i olika riktningar, drog i taljor samt rodde stenhårt i takt med trummornas ljudliga slag. Hon hade alltid varit rädd för vatten, trots att hennes folk bodde på vulkanön Elydir och bedrev sjöbaserad krigsföring som legosoldater utöver Kaldrland.

    Det var ljust när Ulyria vaknade, hon hade givetvis blivit upptäckt halvvägs där hon sov under knoprepen som skulle avgöra vilken hastighet skeppet seglade i. Att hon var Jarl Odenstjärna’s dotter hade undgått dom flesta, men inte alla. Anförare Berond hade omedelbart beordrat två män från sitt personliga garde att följa efter Ulyria, hon fick till varje pris inte bli skadad eller bortrövad.

    När skeppet väl ankrade i hamn och ingen verkade bry sig om henne, steg hon i land. Det första hon upplevde var musiken som ekade längst hamnen, vevlirans vibrerande toner resonerade runt om området som förtrollande landet till en själslig stämning, det var blot. Det andra hon upplevde var fyllan, trots dagens ringa ålder var festligheterna i full gång med både förberedelser och verbal aggressivitet.
    Då hennes nätta figur knappast gick att tacklas med var hon tvungen att dyka flera gånger när bastanta män klampade fram med armbågarna utåt. Hon letade sig långsamt fram i riktning mot öltälten, fann musikerna. Utan att tveka gick hon fram till dom, öppnade sin läderväska och plockade upp en träflöjt. Efter ett stort andetag blåste hon liv i den, ljudet var skarpt och blandades med dom övriga instrumenten som tillsammans ljöd som om gudarnas närvaro gick att ta på.

    Hennes gyllenblonda hår fladdrande i vinden när en vindby svepte in, björnpälsrocken täckte det mesta av kroppen och läderkängorna var fodrade med renpäls. Skyddshalsbandet av silver, Algiz hängde med sina graverande mönster runt hennes hals.

    Efter cirka tio minuter blev musikerna infösta i stora hallen, beordrad av en väderbiten man i tjock läderharnesk att spela. Vilket dom gjorde så väl att det blev helt tyst i hallen, Ulyria’s hjärta hoppade ur plats innan hon lyfte träflöjten till munnen igen. Ljudet som rang fick gensvar av ekot i salen, studsande först till höger sen till vänster, trummorna dundrade så hårt att bröstkorgarna skallrade för lyssnarna. Sångens starka övertoner spreds med klagan runt om hallen, den övergick till ett djupt skri för att sedan stegras till en platå till vilket musiken kunde dala ut och lämnade alla i tankar. Det blev återigen tyst.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon såg på drottningen och på dennes söner och kände hur kvinnan, sköldmön och personen hon så länge beundrat på håll lät blicken vila på henne en bra stund innan den vandrade över hennes bröder. De stannade en stund på var person ur hennes familj innan de vandrade tillbaka till henne. På något vis kände hon sig som om hon var under någon sorts granskning men istället för att skruva på sig och vika undan med blicken så sträckte hon på sig. Hon var stolt över sitt arbete och sin familj. Varken kunglighet eller någon annan för den delen skulle få henne att tvivla över den saken.
    Hon drog på munnen i ett snett leende då hans mor också verkade pika dem och deras olikheter. Instinktivt tyckte hon om kvinnan, även om det verkade vila en tyngd över henne för stunden sa hennes magkänsla att drottningen varit en livfull karaktär en gång i tiden. ” Det är sant, det ni båda säger.” svarade hon med ett litet skratt. Hennes leende spred sig över ansiktet och blev större. Hon mötte Asgeirs blick med en retsam sådan”  Men jag väljer att tro att det är era söners skicklighet som kommer att hjälpa mig att återse min familj igen. Det inger inte direkt ett förtroende för mig att se dem som små barn som springer runt med vassa vapen. Hur vackert och överlägset min svärdsgåva än må vara.”  Hon nickade lite och skrattade lite mer lättsamt som för att försöka bryta den mer formella stämningen som tyckts lägga sig över hedersbordet.

    En kort tystnad la sig innan drottningen återigen talade och nämnde sin bakgrund. Ylva log ett större leende och tog några steg fram mot kvinnan och Asgeir. Hon hamnade bakom ryggen på sin äldsta bror som satt närmast dem i högsätet. Varför skulle hon inte? Uppenbart hade Asgeir vänt samtalet till henne snarare än hennes bröder och hon ville inte låta ett sånt här tillfälle slinka mellan hennes fingrar. Men samtalet om hennes mer enkla bakgrund verkade påverka drottningen och hon kunde se hur hennes son utbytte några ord i förtroende till henne. Hon  övervägde kort att vända på klacken och återgå till sin plats igen då Ragnhildr vände uppmärksamheten och nyfikenheten mot svärdet istället. Hon nickade lite, hennes ögon lyste upp vid talet om hennes arbete. Hon var stolt över det och hon visste att i det här så hade hennes bröder fel. Hennes teknik, hennes arbete var överlägset deras. Men det var också den här vetskapen som slagit en kil mellan henne och familjen.
    Det var också därför framgången för den kommande resan, över det här mötet och utgången av kvällen var så viktig för henne.
    En egen gård, en egen smedja. Hon hade aldrig önskat något så mycket i hela sitt liv. Men det var en plan och en önskan hon inte delat med sin familj än och hoppades skulle ligga dold en stund till.

    Vid nämnandet av svärdet igen och då drottningen själv öppnade upp för möjligheten att hon kunde få smida fler kunde hon nästan ta på den stela stämningen och iskylan som kom från hennes äldsta bror. Hon såg i ögonvrån hans mörka blick, hur käkarna var hårt ihopslagna och munnen till ett smalt streck. Hon visste att de kommande dagarna i smedjan skulle bli minst sagt utmanande men valde att ignorera honom och de andra för att istället fokusera på möjligheten som visat sig.
    Asgeir och hans mor verkade ovetandes om missnöjet som spridit sig hos hennes familj, eller så valde de att ignorera det och hon vände blicken till Asgeir igen då han återigen vände frågan till henne.
    Hon nickade lite och såg mellan de två. ” Jag… .” Hon visste inte ens vad hon skulle svara. Hans mor verkade tveksam och något tillbakadragen. Hon ville inte sätta ljus på kvinnan om hon inte såg fram emot möjligheten att visa sin skicklighet själv. Så hon gjorde det enda hon kunde komma på. ” Hur mycket jag än beundrar min drottning  och skulle vilja se hennes skicklighet närmare själv så måste jag ändå erkänna att jag skulle hellre vilja få möjligheten själv. Om du inte är rädd att svärdet skulle svika dig för dess skapare istället så klart.” La hon till med en mer utmanande och retsamt ton. Hon lät sin blick vandra upp över Asgeir långsamt som om hon mätte honom inför en kamp men då den landade vid hans ansikte och ögon så hoppades hon att han kunde se värmen och den kamratliga retsamhet som hon menat orden med.

    Hennes ord hade också öppnat upp möjligheten för drottningen själv att ställa upp under egna villkor och inte pressen från besökarna här för kvällen. Dock verkade hennes retsamma tonläge snarare tolkas som oförskämdhet hos hennes äldsta bror som slog näven i bordet och reste sig häftigt upp. ” Ylva! ” utbrast han varnande. Hennes bror intill honom tog tag i hans arm och Ylva själv vände blicken mot honom, hon blängde ilsket på sin äldsta bror som tornade upp över henne, väl över två huvuden längre än henne. Hon skulle precis öppna munnen för att bita tillbaka då en grupp spelmän föstes in i hallen och började spela. Musiken var så hög och vildsint att det fick hela hallen att stanna upp. Hon, lika förvånad och tagen som de andra i salen vände därför istället uppmärksamheten dit.
    Musiken svepte genom hallen och flera besökare stampade takten, slog takten med sina händer och stop. Det eskalerade till ett dån för att sedan plötsligt dö ut. Tystnaden var nästan öronbedövande innan ett högt ljubel utbröt där applåder och visslingar följde. Hon och hennes bröder var också till dem som föll in i detta och hon var tacksam över avbrottet då Torbjörn knappast var känd för att vara den mest lugna personen i Frostheim.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett litet höjt ögonbryn fanns där i sköldmöns ärriga ansikte åt sin ena sons kommentar. Munter? Inte var hon så omunter så han hade behövt kommentera det så öppet. Blicken drogs långsamt mot Eirik, för att försöka få någon bekräftelse ifrån honom i frågan.  Till slut ryckte hon på axlarna åt det hela för att klappa hennes son Asgeir på axeln igen med ett roat leende, snett som alltid efter ett ärr i mungipan.

    “En gammal kärring som jag? Nog finns det betydligt mer intressanta sköldmör än mig.” påpekade Ranghildr roandes men det fanns en nästan barnslig glimt där i hennes ögon som tändes. Trots allt hade hon alltid älskat att slåss, barnsligt mycket. Något som hon var duktig över och hon skrattade hjärtligt till.

    “Kanske till och med gamla tanter som jag kan dansa med unga töser som du, eller någon av dina bröder kanske, hm?” frågade hon roat för att sedan låta blicken vandra mot musiken. Överraskande för henne med men likt som resten av publiken klappade Ranghildr – lite i otakt – när musik inte direkt varit hennes essä. Fanns lät gjorde det ju och alla blickar drogs då och då mot henne för att se vilka reaktioner de skulle ge musikerna. Så det kändes viktigt att försöka åtminstone, hon drämde till med sin näve flera gånger i bordet ett flertals gånger så att glasen skakade. För att sedan svära lite åt sig själv när hon, förvånansvärt smidigt, hoppade upp på sin stol och sedan på bordet för att hålla fram sin hand mot sin son lite roat och retsamt kanske.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir flinade lite över Ylvas sätt att tala till hans mor. Ja de hade nog båda vassa tungor, en viss likhet där – åtminstone då Ranghildr var på humör för sådant. Han skulle ändå tro att de två kunde komma överens, och att Ylva genom att lära känna drottningen lite kunde få det hon önskade sig – gården hon nämnt att hon drömde om då de talat i smedjan. Oavsett vad bröderna tyckte eller ansåg, valde han att fokusera på Ylva. Det var trots allt hon som utmärkt sig, snarare än hennes bröder. Hon som tagit hans uppdrag, hon som kommit med kreativa inslag och idéer som kunde ge dem ett övertag.

    Asgeir ryckte till lite då brodern slog med även, och rynkade på ögonbrynen något. Men den dåliga stämningen verkade tillfälligt avbrytas av toner som fyllde salen, men han var för fokuserad på konversationen för att vända blicken ifrån de två damerna vid hans sida. Då stunden lugnat sig något skrattade han lätt åt sin mors ord.

    ‘Se så, du är den mest spännande sköldmön i landet, alla vill se dig slåss – förutom de som kanske vill se Maeve, så klart.’ hans syster hade trots allt fått mer beröm än han på senare tid, något som var lite besvärligt ibland.
    ‘En sådan dans, tror jag många här skulle vilja se! En dans som visar alla hur vi med säkerhet har de skickligaste här i våra hallar denna kväll!’ han sträckte upp sin hand utan att blinka åt sin mor, och steg upp på bordet med henne. Eirik hade dött av skam, så det var ju bra att Ranghildr drog upp honom istället, och med säkerhet började han dansa till musikens takt och skepnad.
    ‘Se så kära mor, visa oss det flammande håret fladdra!’ skrattade han och snurrade runt henne.
    ‘Och Ylva med!’ sa han i en piruett och vinkade upp henne, men gav henne en chans att neka om hon hellre önskade.

     

    • This reply was modified 1 månad sedan by Amdir.
  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Ulyria vek blicken mot stengolvet när applåderna haglade, hon vände sig om, nickade mot musikerna som tack innan dom fortsatte spela en välkänd visa, ”Drygir den starke”. Dom stående ovationerna hade varit en skräckblandad förtjusning och blev allt för mycket för henne. Hon smög därför ut ur salen i jakt på något annorlunda, det var trots allt öppet för alla människor från alla hörn av landet. Hon orkade inte vara i stora salen då hon insåg ”att det var runt tältstaden allt händer”, där vanliga män och kvinnor spelar bort allt dom äger och finner sig i våldsamma handgemäng. Hon behövde inte gå långt innan hennes tankar bevisades.

    En stor lång man med breda axlar och rött flätat hår lyfte sin motståndare i bältet utan ansträngning upp och ner med axlarna i linje med varandra. Ulyria såg med intresserad blick när den andre kämpen återfick balansen på vägen ner, landade på fötterna samtidigt som han parerade med samma grepp. Den rödhårige mannen som var större lyckades inte återfå balansen när hans hydda föll ner över ekbordet vilket gick i bitar. Folket runt om området var i extas, klappade händer, och skålade ölkrus mellan varandra.

    Solen var på väg ner vid det här laget, skymningens blodröda färg la sig över himlen och dom stora stentrummorna började ljuda. Det skulle dröja länge innan blotet. Ulyria blev livrädd när hon kände en hand över sin axel men lugnade sig omedelbart när hon såg att det var Gerion, hennes faders representant ifrån Elydir, vulkanön. Han talade i en lugn ton och förklarade att hon inte var ensam, att hon hade krigare runt sig som om nödvändigt skulle offra sina liv för henne. Gerion nickade mot Ulyria innan han gick vidare. Hon visste inte vilken fara hon svävade i, Erik Odenstjärna, hennes far hade dolda dödssvurna fiender överallt.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon och hennes familj likt de andra i salen underhölls av musiken. Det var ett bra avbrott och fick hennes äldsta bror på andra tankar och han riktade uppmärksamheten återigen mot dryck, mat och musik istället för henne. Hon misstänkte dock att sammandrabbningen med honom skulle ske förr eller senare innan hennes avresa.
    Men just i den här stunden sköt hon tankar och oro åt sidan. Det var ett firande trots allt och hon älskade Midvinterblotet och allt som hörde till.
    Det verkade också Asgeir och hans mor göra för innan hon hann reagera hade de båda hoppat upp på bordet och engagerat varandra i en virvlande dans. Hon såg upp på dem med ett skratt och överraskat leende. Inte att folk dansade på de breda, stadiga borden, men för att det trots allt var de två som startat det hela.
    Det var som startskottet för hela hallen och på alla bord var det minst ett par stycken som drog sig upp.

    Hon var själv inte en dålig dansös men hon var inte helt säker på att hon önskade att snurra runt och undvika stop och tallrikar. Men då Asgeir vände uppmärksamheten till henne igen med en uppmaning att göra honom och hans mor sällskap kunde hon heller inte backa undan. Hon backade sällan undan en utmaning och vem tackade egentligen nej till Ragnhildr och Asgeir? Hon kunde se Esbjörn vid bordets bortre ända klappa händerna och med eggande rop och visslingar egga på henne att ta den utsträckta handen och göra de två dansarna sällskap på deras bord.
    Hon vände blicken till Asgeir igen och lät honom hjälpa henne upp på bordet. Ett litet glatt tjut undslapp hennes läppar samtidigt som ölet skvalpade ur hennes stop hon höll i den andra lediga handen. Hon drack några djupa klunkar innan hon kastade det tomma stopet mot Esbjörn som fångade det. Hon skrattade glatt och följde med i stegen.
    Han och hans mor var klart bättre dansare än hon själv, i hennes eget tycke, men hon var ändå glad att hon kunde stegen så pass bra att hon inte skämde ut sig och sin familj totalt.
    Tankarna vandrade kort till Villi. Hon hade inte sett honom här under dagen eller kvällen men något sa henne att om han hade sett henne så hade han skrattat och klappat godkännande. Att dansa på bordet verkade helt klart vara något i hans stil, tycke och smak.

    “Inte visste jag att du var så duktig på att dansa! För att ha en så stor kroppshydda är du förvånansvärt smidig” retades hon hjärtligt med Asgeir som klart kunde följa tonerna och rytmen bättre än hon själv. Hon snurrade några varv och lyckades precis manövrera så att hon inte stampade foten i en tallrik med köttrester och ben som lämnats kvar åt hundarna. Hon skrattade roat och såg på Ragnhildr som med lätta steg som ett sagoväsen dansade längs långbordet. Gammalt tant…hon fnös inombords med ett leende åt kvinnans ordval om sig själv. Hon rörde sig smidigare än många kvinnor i staden som var i hennes egen ålder.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Taktkänsla, det var något som Ranghildr inte hade. Däremot verkade hennes känsla och glädje sprida sig genom salen till den önskade effekten. Kroppen var svårare att få att lyda henne än vad den varit innan hennes nuvarande skador, men det var inget som hon visade utåt.  Även om hon bad åt Gudarna att musiken snart skulle tystna.

    Även om den inte gjorde det förrän andan nästan dog i henne. Men hon hoppade ner, för att sjunka ner på stolen. Drog några djupare andetag, men det såg snarare ut som hon skrattade. För att sedan svepa ner ett mjödstop för att uppmana folket att fortsätta innan hon drog undan sitt röda hår där några slingor hade klistrat sig fast i ansiktet av svett.

    Blicken vandrade något disträ i salen, som om hon önskade att Audgusil magiskt skulle uppenbara sig, eller Maeve. Men ännu var det inget som skedde och hon drog en liten suck för att se in i en av de många eldarna.

    “Många stora män och kvinnor som lämnat oss detta år..”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir hade nog gissat att Ylva inte skulle tacka nej till dansutmaningen, och vad var skadan då det spred mycket glädje i salen? Relativt bra klarade han sig utan att sparka till muggar och annat, men lite spill hörde ju till då man dansade på ett kaldrländskt bord. Musiken blev mer intensiv ju längre denna inledande dans pågick, och snart skrattade alla i salen och applåderade i den ökande takten.

    ‘Kallar du detta duktig?!’ skrockade Asgeir mitt i stegen. ‘Men en svärdskämpe bör vara smidig nog att dansa, har jag hört, eller vad säger du mor?!’ frågade han och tog tag i sin mors hand och snurrade runt henne igen. Snart tystnade musiken plötsligt, och alla kunde skratta och applådera, medan musiken gick över till mer muntrare och lugna toner för att fylla salen med bakgrundsmusik. Asgeir gav Ylva ett uppmuntrande leende, innan han klev ned och höll fram en hand för att stöda henne där bland tallrikar och stop.
    ‘Vad sa du mor?’ frågade han över axeln, då hon sagt något där hon satt sig ned med Ylva, lite fundersam över hennes sinnesstämning, men han kunde ju gissa – hon hade varit i mörka tankar en längre tid nu, han önskade att han visste vad som skulle få tillbaka den gamla muntra Ranghildr.

    ‘Nästan lika duktig dansare som smed.’ sa han muntert åt Ylva, innan han satte sig ned och tog en klunk ur sitt stop, och lutade sig mot sin mor.
    ‘Oroa dig inte, allt kommer ordna sig. Försök njuta lite av firandet nu.’ han böjde sig fram och kysste Ranghildr på huvudet bland allt rött hår, i ett försök att visa henne lite värme.
    ‘Se så mor, vad säger du, en liten kamp utanför Sätet, för att avreagera dig lite?’ frågade han och sneglade mot Ylva och hennes bröder.
    ‘Jag är säker på att här finns flera män som tror sig kunna vinna dig.’

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Eirik satt tyst mitt i allt dansande, i sin relativt enkla rock. Han hade velat ha på sig en simpel grå tröja med grå byxor, men kören av övertygande röster hade slutligen fått honom att ta en brun rock med röda band längs med ärmarna och ryggen. “Som representant för Ulfhedna borde du klä dig festligt”. I värmen av Sätet började det nu kännas som ett misstag.

    Konstigt nog hade Blotet alltid fått Eirik att känna sig illa till mods, som en man lärd i det mytiska borde det här varit hans höjdpunkt på året. En högtid för gudarna och deras tjänare. Men nej. Av någon anledning var julblotet aldrig riktig så för Eirik. Asgeir hade någon gång skämtat om att det nog bevisade att Eirik var en bortbytig, om inte Eiriks magi gjorde det. Kanske var det magin som gudarna inte gillade. Skulle Tor inte ha varit den ende manliga magikern? Hur som helst var idag annorlunda, värre annorlunda. Det var något utöver det vanliga som störde Eirik där han satt och, blind till alla försök att få med honom i dansen, slevade i sig sin gryta. Kanske var det att han kommit sent… Eller att han stigit upp tidigt för att spana för ett anfall från svartfåglarna. Ingen rapport hade indikerat att de skulle försöka något, men det var inte en omöjlighet… Det hade så klart inte funnits någon attack. Eirik hade bara slösat sin tid… Det var något annat som var… fel?

    Utan en egentlig anledning rös han till, blinkade och såg sig runt nästan som nyvaken. Någon försökte dra upp honom, men var nog för full för att få ett bra grepp. En kort stund var Eirik förvånad över att Asgeir hade försvunnit, men när han såg honom dansa kändes det självfallet. Att mor dansade med honom kändes fortfarande som en överraskning, en glad överraskning.

    “Hur mycket har jag druckit?” Eirik muttrade för sig själv. Att knappt sova och sedan bli full var inte den bästa kombinationen. Det fick honom att bli lite virrig. Han ruskade på sig, tog en klunk vatten. Det visade sig vara mer mjöd. Trots det verkade hans huvud klarna till lite. Hade han dåst till vid bordet? Det verkade redan som dansen höll på att dö ner. Flåsande satte mor sig ner igen, efter vilket många andra följde hennes exempel. En stund såg hon nästan sorgsen ut, men Eirik kunde inte riktigt följa hennes blick. Sedan skrattade Asgeir till. Han verkade ha en… tävling? med en av de andra dansarna? Var det inte henne han velat ha med på resan? Eirik blickade de andra Sigvaldarna. Av dem var hon nog den Turin var mest benägen att närma sig med ett erbjudande, om han gjort det. En skicklig smed som inte verkar ha fått det erkännande hon borde fått. Dock skulle det vara dumt för henne att bedra Ulfhedna nu.

    Eirik hade bara lyssnat på samtalet med ett halvt, kanske egentligen med ett fjärdedels, öra, men något fångade upp hans uppmärksamhet. Utmanade Asgeir precis omgivningen till att vinna, vad var hennes namn nu igen… Ylva? Detta komplicerade saker. Det kunde så klart vara ett misstag. Kanske han egentligen menade att de skulle tävla mot henne. Asgeir var sällan sen till att dricka trots allt, att han varit så tydlig med sina ord hittills var ett under i sig. Med skeden ritade Eirik en run i grytan och tyst önskade att Oden delade med sig av sin visdom till brodern. Kan vara att det var någon annan som svarade, då Eirik plötsligt fick en längtan att klappa till sin bror… hårt.

    “Asgeir!” Ropade han och reste sig. “Vad sägs om en liten broderlig kamp?”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir.

    Hon höll jämna steg i dansen med både Asgeir och hans mor. Kvinnan var uthållig som en arbetshäst trots allt eller så var hon bara envisare än Gudarna själva. Ylva kände själv att värmen spred sig i kroppen av allt snurrande och skuttande, andningen ännu inte ansträngd men med magen full av mat och öl kändes det trots allt inte lika lätt och ledigt att röra fötterna som annars.
    Ölen hade också fått det lätt att surra i huvudet och magen. Hon visste att det inte var många stop ifrån för hennes del att göra sämre genomtänkta beslut och hon skrattade högt åt insikten.
    Så dog sakta tonerna ut och hon kunde med Asgeirs hjälp graciöst kliva ner från bordet. Han satte henne intill sig, på Torbjörns plats och hon sökte med blicken efter sin äldsta bror. Han hade lämnat platsen vid hedersbordet, något hon ändå inte trott men då hon såg anledningen kunde hon inte annat än att skratta lite. För vad skulle få en man att lämna sin plats intill regenterna om inte en kvinna. Hon kände igen henne, det var kvinnan som strukit runt smedjan de senaste veckorna och hon kunde också se att hennes bröder följde händelseutvecklingen med samma nyfikna blick och roade leende. Torbjörn var allt annat än smidig med fruntimmer och det hela var nästan plågsamt att se.

    Hon kände hur hennes uppmärksamhet drogs tillbaka till Asgeir då han talade till henne igen och hon skrattade igen. Han fick henne att skratta och hon undrade om fler visste hur rolig och lättsam han var att tala med? Var det fler som fick chansen att se det? Hon himlade lite med ögonen. ” Mmm men bara nästan. ” svarade hon  på hans kommentar att hon nästan var en lika bra dansare som smed och skakade på huvudet igen. Hon skulle precis säga något då han fortsatte och hon blev sittande mållös för en stund. Hade han precis sagt det hon trodde att han sagt? Hon såg inte ens åt sina bröder vid bordet som också vände huvudet mot konungasonen.
    Hon rynkade pannan något och la huvudet lite på sned. Kanske hade ölet stigit honom åt huvudet också? Hon la armarna lite i kors över bröstet och skrattade till. ” Vinna -över- mig eller vinna mig? ” Frågade hon tveksamt och med en något mer utmanande ton. Hon kunde känna kinderna hetta lite över vad han faktiskt satt och var osäker på om det var av en god anledning eller inte.
    Hon hade inte direkt en strid ström karlar efter sig, de få som vågat visa något intresse hade också mött väggen av motstånd som var fyra äldre bröder.

    Sorlet i salen fortsatte, musiken likaså och hon studerade hans ansikte något närmare och skulle precis fråga honom om han själv tänkt vara en av dem som trodde sig kunna vinna henne då någon med klar och tydlig ton påkallade hans uppmärksamhet. Rösten lät arg, eller upprörd och hon lutade sig fram något för att se Eirik resa sig upp. Han såg ut som…ett åskmoln. Hon hade nog aldrig hört honom tala. Hon såg uppriktigt förvånad ut. Han hade följt med Asgeir mer än en gång till smedjan men hon hade aldrig hört honom tala, eller ens uppmärksamma henne och nu pratade han plötsligt så högt att halva salen kunde höra. Hon stirrade på honom som om hon just upplevt något… utöver det vanliga. Hon drog sakta på munnen i ett litet leende.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir ryckte till lite förvånat nästan då hans bror daskade till honom.
    ‘Aj!’ utbrast han, mest av reflex än att det faktiskt gjorde ont då taniga Eirik daskade till hans muskulösa med sin lilla taniga näve. Han skrattade till.
    ‘Vad, en broderlig kamp, säger du?’ frågade han muntert.
    ‘Så klart!’ om någon var intresserad av broderliga kamper och möjligheter att skapa broderliga band genom slagsmål var det väl Asgeir, säkert något Ylva och hennes bröder skulle förstå och uppskatta, de som var definitionen av syskonkärlek genom slagsmål och heder. Han log upprymt mot Ranghildr.
    ‘Och mor måste så klart vara domaren!’ sa han muntert, och vände huvudet tillbaka till Ylva.
    ‘Vad är skillnaden?’ frågade han retsamt, och tog en klunk ur sitt stop medan han mötte smedens blick.
    ‘Men tydligen har min bror anspråk på mig först!’ han sträckte fram en hand och daskade till Eirik retsamt tillbaka som svar på hans gest innan. Muntert drog han upp Ranghildr, Eirik och Ylva på deras fötter.
    ‘Ut i snön är det väl!’ skrockade han, tog en rejäl tugga av köttet på sin tallrik, innan han höjde rösten.
    ‘KAMP!’ utropade han glatt, vilket fick gensvar i hurrarop och skålningar, medan han drog med sig sin familj och Ylva ut ur Sätet och ut i den kalla luften som kände förfriskande efter den varma och rökiga luften i Sätet, med en följarskara efter dem med dryck i handen, intresserade av att se vad som skulle komma.
    ‘Så, vad sker först? Kamp, broder mot broder?’ frågade han.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Tre fullastade krigsskepp med full besättning under Jarl Odenstjärna siktades av vakttornets spejare när deras segel uppstod i horisonten. Inom kort ljöd hornstötar följt av ringande klockor som symbol för ankommande fränder. Det dröjde inte länge innan skeppet Svärdsluka och Draktungas systerskepp Edenbrand ankrade en bit utanför, medans Odenstjärnas flaggskepp, Eldgrepen’s roddbåtar förtöjde i hamn.

    Tjugofem tungt beväpnade män landsteg i full krigsmundering följd av Erik Odenstjärna, som Jarl av vulkanön Elydir var han vida känd. Han var en briljant taktiker och beprövad ledare. Åskådarna flyttade sig utan att tänka när styrkan tågade igenom folkhopen, några sjöng strupsång medans andra klättrade över varandra för att se Elydirs elitsoldater. Deras rykte var tungt, dom var kända som hänsynslösa krigsförbrytare som bara bryr sig om vinst, vilket inte är långt ifrån verkligheten.

    Jarl Erik Odenstjärna höjde handen för halt när dom var utanför portarna till stora salen, han hade uppmärksammat vilka det var som stod därute panna mot panna i snön. Han bugade likt den Jarlen han var och till resten av familjen visade han respekt i form av en hövisk gest. Trots sin ilska över sin tonåriga dotters trots kunde han inte undgå att se lite av sig själv som ung.

    ”Det glädjer mig att se glöd i lynnet på dem som strider med eld”, skrockade han utan att sänka blicken och fortsatte tala på samma sätt en redlig viking talar till en annan. Det blev ett kort samtal där Odenstjärna förklarade situationen kortfattat, för att sedan mana på kämparna till kamp vilket avslutades med en skämtsam vadslagning.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Det var nog alkoholen, men just nu kände Eirik för spektakel. Med stora steg gick han ut med skaran. Nästan obemärkt klev han ur sina skor, och fortsatte barfota genom snön. I en grandiös gest skakade han av sig rocken, som sjönk ner i snön och avslöjade en grov, grå, ärmlös särk med matchande byxor. Med armarna upp i luften vrålade han, och fick genast gensvar i publiken. Det var just den här typens av skådespeleri han oftast avskydde, men nu… det var som om det värmde hans blod. Var han äntligen…? Men även genom alkoholen kände han av sin magi, bortom fingertopparna men inom räckhåll. Asgeir hade inte magi, få i publiken hade det… hur många skulle välkomna det så öppet? Medvetet ignorerade Eirik alla tankar om “bortbyting”.

    “Endast styrka?” Eirik höjde ett ögonbryn år sin broder. Asgeir var större, starkare, antagligen snabbare och han hade inte varit uppe halva natten på jakt efter svartfåglar. Vid det här laget var det omöjligt att veta vem av bröderna druckit mer. Med två ord och en gest erbjöd Eirik att upp sin enda fasta fördel. Visserligen var det en något orättvis fördel. Han skulle få hoppas på att en full Asgeir skulle underskatta honom. Med i princip vem som helst förutom brodern skulle han kunnat räkna med att överraska med sin styrka, fart eller rena färdighet, men om det var någon som inte lät sig luras var det Asgeir.

    Det plötsliga uppenbarelsen av en fullt utrustad styrka dämpade sammankomsten något. Under ett kort ögonblick sträckte Eirik efter sin magi, övertygad om att det var ett anfall han och hans spioner missat under natten, men när han kände igen Odenstjärna kunde han slappna av. Eller i alla fall slappna av så mycket som en man som lovat slåss med Asgeir kunde göra. I tysthet spårade han en runa uppför sitt lår.

    “Var välkomna!” Det var konstigt. Under så många månar hade han hatat att ta emot gäster, ta hand om politiska relationer och representera familjen, men nu kände han att han nästan välkomnade allt det. När han äntligen hade Mor och Asgeir här var det ändå han som steg fram. Vilken annan dag hade han låtit dem ta tag i det, och bara klivit fram ifall ingen annan gjort det, men idag gick de fram tillsammans.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förvånad över sina söners kamp, eller för att vara helt ärlig, var hon mest förvånad över att Eirik hade varit den som inviterade till striden. En positiv överraskning, men också lite… stressande eller skrämmande. Fast när hon fick en uppmaning att vara domare, ryckte hon lätt på axlarna med ett leende för att röra sig ut i snön likaså.

    “Försök att inte träffa din brors nylle Eirik, det är det ända sköna han har!” skrattade Ranghildr för att stryka en hand över båda sina söners axlar milt och kärleksfullt, innan hon tog ett steg bakåt för att se på dem båda. När klockorna ringde ryckte hon till för att dra till sig ett av spjuten. Stadigt kramade hon skaftet till det där hon lutade sig mot det. Det dröjde förstås inte lång tid innan hon kände igen mannen framför sig, även om det kom som en förvåning, speciellt när Eirik igen tog första steget. Kanske Gudarna var med dem trots allt?

    Fortfarande med en hand på spjutet steg hon fram så att hon stod nära Odenstjärnas ansikte. Kvinnan var lång och kunde se Erik i ögonen med sina isblåa ögon. Ett leende, snett som alltid tack vare ärret, uppenbarade sig på hennes läppar och hon sträckte fram den andra handen för att lägga en stadig hand på hans axel och klappa den lätt och välkomnande.

    “Erik, det var ett tag sen!” sa hon, oberörd av titlar för att klappa till honom en sista gång på axeln och ta ett steg bakåt och göra en gest mot sina barn.

    “Det ser ut som om du stör i en efterlängtad kamp mellan mina söner. Så med all respekt, knip din käft!” sa hon med ett flin och blinkade retsamt med sitt ena öga.

    “Efter det kanske jag själv ska bjuda upp jarlen på dans, hm?”

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Odenstjärna synade Ranghildt’s bekväma fattning runt kastspjutet, han visste som alla andra hur pass skicklig hon var med vapnet, hennes rykte och bravader kunde ofta höras i sång runtom vulkanön Elydir’s fäste, Himlarnas sal. Hon var äldre än sist han såg henne, det var han också. Hennes skönhet var fortfarande lysande trots ärret, vilket i Odenstjärnas mening bara visade på styrka och på mod, något han värderade högst av allt.

    Då han inte van vid beröring kunde han inte undgå att rodna, något som han hade saknat utan att inse det själv under en väldigt lång period. En skälvande känsla skar igenom kroppen när hon klappade han på axeln igen och blev därmed helt avväpnad. När Ranghildr vände samtalet helt utan förvarning, skållades Odenstjärnas stolthet på ett sätt bara drottningar kan göra. Han talade därefter.

    ”Ser så ut, då söners avvägande i styrka mot varandra är en härlig syn, är en förlupen dotter något annat. Efter mitt så kallade ärende och kampen mellan söner är avslutat lär en strid mellan oss envisa, äldre krigare emellan bara resultera i blodsutgjutelse, vilket är som alla vet reserverat enbart för blot.”

    Med en nickande gest signalerade Odenstjärna dom två kämparna mot sina soldater vilket formade en oval ring av sköldar i snön. Kampen alla hade väntat på var här.

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 41 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.