Post has published by EdenX
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 41 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir.

    Det var fler än hon som följde regenterna ut ur den varma salen. Folk fullkomligt strömmade ur den nyfikna, uppjagade och redan engagerade i den stundande kampen. Hon kunde höra att vadslagningen redan var igång och musikerna, som också följde strömmen ut, spelade stycken om stora bragder och strider. Stämningen var uppjagad och hon lika mycket föstes ut av de som kom efter henne som att hon själv under Asgeirs uppmaning om kamp styrde stegen efter honom, hans bror och mor.
    Hon ställde sig vid sidan om, i den stora cirkel som skapades av folks kroppar kring de stridande.

    Hon synade de båda bröderna under tystnad. Asgeir var lika upprymd som de flesta andra här var och det var uppenbart att han älskade en god kamp. Han skrattade och var glad. Eirik hade hon svårare att läsa av. Det var han som initierat till kampen så plötsligt och han verkade uppjagad. Men hon såg inte samma muntra, lättsamma, upprymda uttryck varken i hans ansikte eller ögon. Inte för att han nog inte heller uppskattade en god kamp men hon hade inte uppfattat honom som så…teatralisk. Men hon hade nog inte fått någon bra uppfattning om honom alls när hon tänkte efter. Han höll sig i bakgrunden de gånger bröderna besökt smedjan och många gånger hade han väntat utanför. Kanske tyckte han inte om värmen där inne, många människor hade ju väldigt svårt med den. Han och Asgeir var olika som bröder kunde bli men så var det ju med hennes egna bröder också. Torbjörn var av ett helt annat virke än Esbjörn. Men så var det väl, att människor fanns i lika många skepnader som träd i skogen.
    Trots ölet innanför kragen så började hon känna av kylan utanför och korsade armarna över bröstet för att gnugga sina egna överarmar. Det enda som var tur var att folket nu stod så packade att de stod axel mot axel.

    Så hördes hornen och en annan typ av stämning svepte genom åskådarna. Den spända stämningen gick att ta på, skära med eggen på en också slö kniv då främlingarna gjorde sin väg till kämparna och drottningen. Hon hade inget vapen vid sin sida men som Kaldränning var det aldrig långt till vapen. Hon iakttog ordväxlingen, studerade ansiktet så gott hon kunde och förstod att besöket inte varit väntat men var ändå välkommet. Hennes blick for också över de krigare han tagit med sig och mätte dem, bedömde dem alla var och en. Hon var säker på att hon skulle klara av minst hälften av dem i enskild kamp. Men så visste hon om någon att man aldrig skulle underskatta en fiende. Många hade hon vunnit över genom att de slarvat och trott att det skulle bli en enkel strid. Hur många människor underskattade inte henne varje dag?

    Tillslut verkade alla samlade överens igen, en god kamp under midvinterblotet var det trots allt få som ville missa. Hon trampade lite otåligt i snön i lika mycket försök att återfå känseln och värmen i tårna som att hon var otålig att se en god kamp.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Vad vore det för strid, om du inte fick använda alla knep du hade, kära bror?’ frågade Asgeir sin bror med ett skratt, och log brett åt både sin mor och Ylva, innan han la en arm om Eiriks axlar då de började röra sig.

    Asgeir hade varit fullt fokuserad på att stiga ut ur salen tillsammans med sin bror, så att plötsligt stå ansikte mot ansikte med en beväpnad samling gjorde honom något förvånad – och lite arg. Detta var etikettbrott om något, att komma till blotet med full krigsmundering. Han rynkade sina ögonbryn, skulle hans far varit där nu skulle det hela vara över snabbt – men nu var det lite osäkert om han, han och Eirik, eller Ranghildr skulle hantera dessa passivt aggressiva inkräktare.
    ‘Odenstjärna.’ sa han lite sammanbitet, nästan mer som en svordom än en hälsning.
    ‘Vi har inte tid med detta trams nu, vi ska slåss!’ fnös han åt Odenstjärna efter Eiriks mer muntra hälsning till Odenstjärna och hans hejdukar, och ställde sig nära sin bror som höll på att göra sig redo för slagsmål. Han var förvånad hur expressiv Eirik var denna dag, var det alkoholen eller något annat? Men han gillade vad han såg, den tysta tvillingen som tog lite plats. Skulle han få stryk vore det kanske bra för respekten gentemot Eirik.
    ‘Oroa dig inte mor, han kommer inte kunna skråma detta sköna ansikte!’ skämtade han muntert, lite provocerande i riktning till sin bror.

    Medan Eirik och Asgeir höll på att förbereda sig dök en annan rödhårig upp bland den samlande folkmängden. Han stack ut med sin bara taniga överkropp och det långa toviga röda håret, och de intensiva rödbruna ögonen. Kampen verkade göra honom både nyfiken och lite måttligt hånfull – nu var Kaldrländarna igång igen med att visa sin manlighet. Långsamt rörde han sig närmare drottningen och Ylva i folkvimlet.
    ‘Är det på gång nu igen, denna uppvisning av heder som du pratar om, kära Ylva?’ frågade han plötsligt Ylva då han stod bredvid henne, smidig och tyst som en katt då han tagit sig dit. Han höjde stopet han hade i hand i hälsning till en av hennes bröder som stirrade, och tog en klunk med ett retsamt leende. Kanske var det bara inbillning, men det kändes som om det var lite varmare i Villis närvaro – kanske kunde Ylva som sett hans konster gissa sig till varför han var så bekväm ute i kylan så lättklädd.

    ‘Hell, drottning Ranghildr.’ sa Villi lite teatraliskt och böjde huvudet.
    ‘Midvinterblot utan hela familjen samlad, jag beklagar. Men du kan finna tröst i att jag såg något intressant i mina drömmar i natt. En efterlängtad hemkomst, gissar jag, om mina visioner stämmer.’ sa han vardagligt, som om vem som helst hade framtidsvisioner i sina drömmar.
    ‘Kanske något som gör sönernas avfärd hemifrån lite mindre tung.’ sa han och blinkade med ena ögat åt  Ylva. Trots allt hade han ju bestämt att han skulle resa tillsammans med sönerna och deras sällskap som skulle österut, Frostheim började bli tråkigt. Men denna natt var ju ändå lite spännande.
    ‘Om inte den utlovade kampen med Odenstjärna går väl, vad ska din kära tänka då?’ undrade han lugnt, och sneglade på Odenstjärna med förakt i blicken.
    ‘Men en man med ett sådant namn förtjänar få tänderna utslagna, kanske ska du be om styrka från någon av Odens ovänner?’ han log lite slugt och nickade mot himmelen.
    ‘Det är trots allt Midvinterblot. Chansen att någon hör dig är stor.’

    I ringen skrattade Asgeir muntert. ‘Kom igen då, bror!’ brölade Asgeir som också nu tagit av sig sin tunika, för att matcha sin bror. Han flexade sina armar, och intog en kampposition, redo för brottning, men han skulle låta Eirik göra första draget.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det fanns ett nöjt leende på Ranghildrs läppar, längtandes efter att få slå till den store klumpedunsen som dök upp på deras midvinterblot i krigsmundering. Fast hon var å andra sidan inte lika irriterad som Asgeir, för hon visste att hon snart kunde drämma till mannen för hans sätt. Ett roat leende fanns på läpparna när hon lät blicken vandra mellan sina söner. Även om det kanske fanns en liten oro där, kanske främst för Eirik.

    Ett tag verkade hon ha glömt de andras närvaro. Inne i sina egna tankar och drömmar. Faktum var att hon först trodde att Villis röst var i sina egna tankar och det tog ett tag att reagera på dem. Hans sätt att svänga från en sak till den andra fick henne att höja ögonbrynet något. Fast ett snett leende fanns där på Ranghildrs leende.

    “Åhå? Är det Loke själv som hoppades på att gjuta lite blod ikväll? Sannerligen lika rapp i tungan är du. Men oroa er inte tänder vore inte så dumt. Kanske till och med ett ben eller två” hummade hon, lite roat för att klappa honom på axeln med ett vänskapligt skratt för att kasta en blick åt Ylva.

    “En intressant vän du har här Ylva… Speciellt med sådana nyheter och uppmaningar. Delar du hans önskan, hm?” frågade hon med ett svagt leende och lät blicken vandra mot Odenstjärna igen.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Uppgifterna om sin dotters försvinnande med nyheten till var hon ämnade åka hade bränt Erik Odenstjärnas temperament. Utan att tveka hade Odenstjärna beordrat sina starkaste mest välutbildade soldater kända som Elydir’s eldtrupper att samlas för avfärd. Att segla utan styrkor över öppet hav längst en rutt där många reser var enligt Odenstjärna ett dömt förtag. Hur skulle det se ut om självaste Erik Odenstjärna blev bordad av svagare fiendetrupper och besegras av antal. Den striden hade blivit hård innan den avslutades i skam och vanära, vilket hade inneburit döden för både hans liv som hans rykte.
    Odenstjärnas rykte, något han visade för sanning var hans misstänksamma natur. Ingen annan hade landstigit med väpnade styrkor under denna heliga tradition som han värderade mer än många andra.

    Kriget hade påverkat Elydir trots deras nuvarande status som neutral. Även om ingen i sin rätta sinnesstämning skulle anfalla Himlarnas Sal så hade deras levnadsstandard förändrats.
    Minnet av hans broders öde plågade fortfarande Odenstjärna, uppgifterna om hans död var splittrade. På ena handen hade han stupat i tjänst åt familjen Ulfhedna, på den andra hade han blivit bränd levande av samma familj. Han avvisande den senare av uppgifterna men kunde inte vara försiktig nog.

    Jarl Erik Odenstjärna kände sig säker där han stod, han hade med överraskning tagit kontroll av spelplanens mitt, där hans truppers formation skulle kunna hålla stånd om väpnad konflikt uppstod. Han resonerade för sig själv,

    Vi har den fördelaktiga terrängen och troligen kan vi hålla oss vid liv till dess att förstärkningarna anländer. Om så, kan dom mobila lättviktiga krigsstyrkorna anfalla från olka vinklar och skapa stor förvirring. I fall att reservtrupperna inte skulle hinna anfalla eller att våran högerflankslinje skulle brytas är vi förlorade.

    Eftersom ingen anföll direkt vid syn började Odenstjärna tvivla, han synade Drottningens ord utan att förstå vad hon egentligen menade. Han talade därefter kortfattat där han mer eller mindre krävde sanningen om sin bror och avslutade ohövligt men ändå respektfullt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Efter att ha hälsat Odenstjärna och hans bepansrade följe välkomna, innan Eirik och Asgeir på nytt han inta sina platser, sökte Eiriks blick igenom skaran som var samlad. Även om en många av dem nu tittade på honom var de på sätt och vis alla upptagna med sitt egna. Några höll på att slå vad om utfallet, några viskade sinsemellan, några bara tittade i väntan på att något skulle hända. Ur folkmassan urskilde han dock ett par ögon som aktivt sökte hans. Det kändes bra att Eirik inte var den enda försiktiga själen i Frostheim, även om Odenstjärna inte var svartfågel var han långt ifrån en en av deras. Eirik gjorde en sned nickning, och ögonen försvann in i folkmassan. Vad Odenstjärna än planerat skulle Frostheim vara förberedd.

    Eiriks tankar avbröts av Asgeirs ord. Ett ögonblick såg han på sin bror med höjda ögonbryn, under vilken Asgeir kunde ha ändrat sig gällande magin. Det fanns inte en chans att Asgeir skulle göra det, men det kändes rätt att ge honom chansen. Eirik var nästan i gång med att skifta till en björn, men hejdade sig. Även om Asgeir gått med på det skulle det knappast vara en ordentlig kamp. Kanske hade det passat under andra förhållanden, men under midvinterblotet? med alla åskådarna… Det var inte vinsten han ville ha.

    Med ett väldigt skutt gjorde Eirik en kullerbytta i luften, redan en förvånande prestation för någon som druckit så pass. En del spridda hurranden hördes bland åskådarna, men de flesta ville bara komma till kampen. Det hade varit tillräckligt med dröjsmål och distraktioner. Det de flesta missade var vad som hände under hoppet. När Eirik landade var han… annorlunda. Inte anmärkningsvärt, i alla fall inte så att det märktes i förbifarten. Någon som känt Eirik hela hans liv kunde på avstånd ha missat skillnaden, eller snarare skillnaderna.

    Eirik var en man som lätt flöt in i bakgrunden. Även för en vän hade det varit förlåtligt att till och från glömma detaljer i Eiriks utseende. Hur hårig hade han varit innan han hoppade? Mindre än han var när han landade? Hade hans särk inte suttit lite bättre innan? Eller hade alla bara anklagat att en son till Ulfhedna skulle klä sig bra? Klart att han var tjockskallig… men bokstavligt så?

    Eirik ruskade på sig lite. Den värsta smärtan som kom med att skifta sig var över, men han kände fortfarande hur kroppen sved. Antagligen var det för att han bara skiftat delvis… Han hade hoppats alkoholen skulle domna bort den värken, men han hade inte tid att tänka på det nu. Även om han precis ätit skulle han nog snart börja känna sig trött, ännu något som förvärrades av en delvis skiftning.

    Jag borde bara gått full björn,” Tänkte han när han steg fram.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon kände något, en värme och ett kittlande innan hon såg Villi. Som om han retade henne på något vis med sin magi innan han visade sig. Hon undrade om någon av de andra märkt det och sneglade sig lite runt men kunde inte se att någon av dem reagerat nämnvärt. Inte annat än hennes storebror som blängde på mannen i uppenbart missnöje. Det var nog inte Villi som person som brodern inte gillade, han kände trots allt inte mannen men att det var en man överhuvudtaget som verkade så nära och familjär med henne fick de alla att resa ragg. Hon var van vid reaktionerna från dem vid det här laget men himlade ändå lite med ögonen åt hennes bror innan hon vände blicken till Villi.

    ” För en man som skrämde en annan ur sitt eget hem för sin egen heder så klagar du väldigt på uppvisning av den”

    retades hon med honom och himlade lite med ögonen åt hans kommentar om den. Det var uppenbart på mer än ett sätt att han inte var från Frostheim, eller Kaldrand alls om han inte förstod det hedersvärda i närkamp.
    Hon lät blicken vandra från Villi till Odenstjärna och hans mannar för att sedan vandra vidare till Asgeir och Eirik i ringen. Det var verkligen en händelserik afton men hon kunde inte låta bli att känna ett litet sting av…besvikelse? att hon inte var den som fick dansa i den där ringen nu. Men hon tillrättavisade sig själv kort därefter, hon var en sköldmö som aldrig fått strida men inom de närmaste dagarna skulle det trots allt ändras. Sköldmö..jo hon var en sådan även om hennes bröder vägrade inse det. Även om de bara såg henne som smed, om ens en sådan. Ibland undrade hon vad hennes bröder såg henne som annat än deras lillasyster?

    Hon lyssnade bara till Villis prat med Ragnhild med ett halft öra, försjunken i sina egna tankar innan hennes drottning vände uppmärksamheten till henne. Hon kände kinderna bli något röda då hon var osäker på om Villi faktiskt förolämpat kvinnan. Inte för att det var hennes fel eller ens hennes sak men kvinnan trodde uppenbarligen att hon och Villi var nära vänner. Var de det? Ja.. hon såg honom som en vän, trots hans konstiga sätt. Hon hade på känn, sin magkänsla att han var en god karraktär trots sin stora käft och lättsamma fasad. Hon hade en känsla att det fanns något annat där bakom. Eller så var vänskapen med honom hennes livs största misstag. Antingen eller. Hon drog lite på munnen och skrattade med en liten nick mot Ragnhild.

    ” Ja.. jag tänker inte rätta dig angående den saken min drottning”

    Hon vände blicken roat till Villi och skrattade igen innan hon ryckte lite på axlarna och vände blicken mot Odenstjärna igen. Hon hade aldrig sett mannen förut bara hört det talas om honom. Hon undrade hurdan karaktär han hade? Sagor, rykten och pladder visade sällan alla mönster. Drottningens fråga var en känslig sådan trots allt och hon ville vara ärlig

    ” Jag tror Gudarna alltid är med oss och vi har alla vår plats i Väven. Vad den kan vara kan vi bara fundera om. Men jag delar hans önskan om att ni ska få hem er familj säkert. Det gör vi nog alla här i Frostheim”.

    Hon mötte hennes blick ärligt, allvarligt. Hon förstod känslan att sakna någon och oroa sig. Trots allt hade hennes far och bröder varit iväg mången gånger och lämnat henne hemma med sin oro. Hon avundades henne inte för förutom att vara en mor och maka så var hon också regent och den bördan var säkert tung att bära. Hon fick sig ett infall och fattade drottningens hand och kramade den hastigt innan hon släppte den, något förlägen att hon varit så vänskaplig med henne. Kanske skulle hon misstycka? Vem var hon att ge den kvinnan tröst.. egentligen?

    Så vände hon blicken mot kämparna igen. De var trots allt anledningen till att de var här ute i snön tillsammans. Och runt dem hejades det, vadslagningen var igång och musik spelades. Hon bet sig lite i läppen och funderade själv på vem hon skulle tro kunna vinna den här striden. Asgeir var större än sin bror men Eirik hade alltid gett henne känslan av att vara mer än kapabel att ta hand om sig själv. Och han skulle inte utmana sin bror såhär om han inte trodde sig ha en bra chans. Eller?
    Hon drog efter andan då mannen gjorde sin volt i luften och hon kände..något. Det där kittlandet igen och i sin förvåning, samtidigt som hon drog efter andan kramade hon hårt om Villis underarm där han stod brevid henne. Kanske för att känna efter, eller kanske för att få någon bekräftelse på det hon trodde sig känt. Hon såg sig om, ingen verkade reagera och hon undrade om hon ändå inbillat sig. Hon släppte Villi och drog åt sig sin hand igen och kände sig dum. Det måste vara ölet. Ölet hade stigit henne åt huvudet och allt tal om Gudar för att inte tala om en beväpnad samling främlingar. Vilken midvinternatt det visade sig vara!

    Hon svalde hårt och såg på kämparna osäker på om vem hon faktiskt ville se komma vinnande ur striden. Asgeir kändes som en självklar vinnare, samtidigt så uppskattade hon själv alltid en i underläge. Men hon undrade om Eirik var i det? Egentligen ville hon inte se någon av dem som vinnare, hon ville trots allt se sig själv som det. Men det skeppet hade seglat då Eirik så plötsligt tagit platsen.
    Vinna över mig eller vinna mig…. är det någon skillnad? Hennes fråga och Asgeirs svar ekade lite i hennes huvud och hon önskade att det inte fick henne att bli varmare i magen. Hon ville genast hävda att det var irritation och ilska över hans självsäkra beteende.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ville gav Ranghildr bara ett mystiskt leende då hon talade om gudarna, och en liten grimas åt Ylva – de hade ju talat om hans misstycke för gudarna flera gånger.
    ‘Blodgjutande är inte riktigt mitt essä, ers majestät.’ sa han och betraktade de två unga männen som gjorde sig redo för att visa hur manliga de var inför alla åskådare. Han var väldigt nöjd över att inte själv behöva stå där inne i ringen.
    ‘Åh, ja! Ylva är min bästa vän i hela världen!’ skrattade Villi och kramade om kvinnan om axlarna, hårt så det skulle vara så pinsamt som möjligt.
    ‘Hedersgäst och allting, jag kunde inte vara mer stolt!’ sa han, med något av en tårfylld glimmer i ögonen.

    Asgeir stampade något med fötterna och bredde ut sina armar, medan han kontrollerade sin andning och tvingade in sig själv i den adrenalinfyllda krigarmentaliteten. Han kände sin fokus falla på Eirik och glömma de flesta omkring dem, redo för honom och hans märkliga fövandling. Många gånger kände han sig avundsjuk på Eiriks och Maeves magi, till och med Kettil hade haft magi – troligen hade han blivit starkast av dem alla om inte Turins lönnmördare dödat honom. Vad hade han själv? I jämförelse med dem, i hans eget tycke, ingenting. Asgeir höjde ett ögonbryn, men lät sig inte idstraheras av Eiriks kullerbytta och plötsliga uppvisning av akrobatik – ett uppenbart tecken på hans förmågor då han annars var väldigt gänglig och vek.

    ‘Kom an då, bror!’ ropade han och närmade sig Eirik, knuffade till honom för att sedan skutta tillbaka, höll sig raskt i rörelse och cirkulerade runt Eirik.
    ‘Visa vad du går för, kom igen då!’ sa han, nästan som en lek, med ett upprymt leende på läpparna och en ivrig glöd i de skarpa blå ögonen.

    Medan de manliga männen höll på där i ringen himlade Villi lite med ögonen åt snacket om gudarna. Men han fortsatte krama om Ylva på ett sett som med flit skulle reta gallfebern på hennes bröder.
    ‘Gudarna gör vad de gör, men faktum är, att en efterlängtad man är på väg hem… ungefär… nu.’ sa han och la en hand bakom sitt öra, som om han väntade på något. Som om det varit en inövad signal tjöt hornet vid porten. Hornen fyllde hela huvudstaden, men de flesta var för fokuserade på striden för att bry sig.
    ‘Kung Audgisil är hemma!’ hördes avlägsna rop vid porten, som upprepades av fler och ordet spred sig snabbt genom staden, ända upp till Sätet. Kungen som varit borta länge nu, och kämpat för att förena jarlarna och besegra de som stod på fel sida i inbördeskriget.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Drottningen log bara lätt åt utbytet mellan Villi och Ylva, kanske lite roat och drömmandes om ungdomens dagar själv. Däremot blev hon förvånad över Ylvas milda gest mot henne. Så pass förvånad att hon inte kom på sig själv att ha stirrat på sin hand en lång tid efteråt. Hon vaknade ur sin förlamning någon sekund senare för att hinna se Eiriks kullerbytta och deras ordväxling. Faktum var att hon sköt undan oron och kunde nästan njuta lite av uppvisningen. Nå, om det inte vore för den uppkäftiga mannen som var som en nagel i ögat för henne.

    Det var svårt att inte bli tyst, eller kanske nästan något rädd, när den rakryggade drottningen vände sin uppmärksamhet mot Odenstjärna. En kort stund kunde man se en ilsken glimt i sina ögon, även om den snart utbyttes mot en mer allvarlig uppsyn med ett smalt leende. Lite hotfullt nästan lade hon en hand på hans axel och mötte hans blick.

    “Hör här, Odenstjärna. Ryktet stämmer att mitt tålamod inte är stort och snarare blossar upp som ett eldon. Att du kommer hit, till Midvintersblotet klädd till krig är inte enbart oartigt men också ett hot. Trots det, har vi hälsat er välkomna som den fränden ni är. Men var sak har sin tid och politik, har inget med blotet att göra. Jag lovar att besvara de frågor som finns, så gott jag kan, imorgon. Är det förstått?” frågade hon och greppet kring hans axel blev något hårdare för att betona sin sak.

    Orden om hennes make fick hennes hjärta att slå hårdare och hon hade ingen annan lust än att släppa allt och springa för att möta honom. Däremot litade hon inte på Odenstjärna som stod mittemot henne. Utan lät sin blick vara kvar, även om hon försökte lyssna sig till sin makes tillstånd.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Odenstjärna såg allvaret i sina handlingar, inte bara krigsprovokation i ilska utan även sitt övermod. Att landstiga trupper i full krigsutrustning under ett firande av blod i hans tro var enligt Odenstjärna otänkbart. Men ändå stod han framför en regent, en person han respekterade, utrustad för krig. Han såg sig om och det enda han kunde se var sitt eget misslyckande, trots sin styrka som få kunde mäta sig med var han innerst inne mjuk. Denna mjukhet, vilket han själv värderade som en svaghet hade i praktiken gjort honom hårdhudad och farlig.

    Efter det att kampen startat kunde han urskilda musik, en melodi som ljöd lågt i vinden, allt ljud runtomkring honom försvann när den vackra tonen växte sig starkare. En kort tid av tystnad senare rusade musiken igenom hans hjärta, han frös till is när han såg sin dotter som nu stod ett stenkast ifrån spektaklet. Alla aggressioner försvann vilket ersattes av mod, styrka och av lättnad. Odenstjärna vände sig mot drottningen och talade,

    ”Det verkar som att mitt humör tog det bästa av mig, samtidigt verkar det som att du har rätt, även fast jag inte vill erkänna det. ” han tog en kort paus innan han fortsatte

    ”har ni träffat min dotter?” Odenstjärna signalerade med sin hand mot Ulyria när hon gick mot sin fader med skinande ögon.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Genast var Eirik i rörelse. Han gjorde ett halvhjärtat försök att ta tag i Asgeirs arm men brodern slank mellan fingrarna och backade. Sin måltid till trots var det Eirik som antagligen skulle tröttna snarast av de båda bröderna. Eirik kände inte för att ranta runt i en ring med Asgeir under hela kampen, men för att undvika det skulle han behöva få tag på brodern. Eller kanske det fanns ett annat sätt.

    Med några snabba steg följde Eirik efter Asgeir. De utbytte några knuffar, ingen redo att göra ett ordentligt utfall än. De cirkulerade varandra, Asgeir något mer defensiv än Eirik förväntat. Inte mindre irriterande för det, men Asgeirs förhoppningar om Eiriks hetsighet var lite för höga. Plötsligt såg Eirik en öppning i Asgeirs försvar och gjorde ett utfall, men det var en flint. Innan Eirik han backa hade brodern fått tag på honom, ett ordentligt grepp. Under en tusendels av ett ögonblick stod de där, Eirik klumpigt hukad i Asgeirs grepp, publiken delad mellan jubel för Asgeir och en besvikelse över ifall kompen redan var över. Redan innan Asgeir rörde sig var Eirik beredd. Smärtan i benen blossade upp en stund. När Asgeir ryckte till för att sätta ner honom i snön, lät Eirik sig inte rubbas, Asgeir försökte igen, men med samma resultat.

    “Alla knep?” Skrockade Eirik på sin broders förvåning. Innan brodern han återhämta sig tryckte Eirik upp med sina ben, med hela sin kropp. En kort stund kände han hur Eirik försökte samla sin styrka och balansera sin tyngd för att trycka ner honom, men det var lönlöst. Eirik kände hur Asgeir släppte och tog några steg tillbaka, antagligen för att inte bli upp plockad. “Kom igen då. Visa vad du går för, bror.” Det sista sa Eirik med ett snett leende.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon visste inte riktigt vad hon skulle fokusera på. Kampen, drottningen eller Villi. För att inte tala om alla de andra människorna runt omkring som vrålade, hejade, kom med “kloka råd” till kämparna och musikanterna. Eller Odenstjärna för den delen.
    Hon himlade med ögonen och skrattade åt Villis överdrivna vänlighet om hedersgäst och allt och skakade bara på huvudet. Han var lite egen, underlig som få men han fick henne alltid att skratta. Även åt sig själv.
    Någon som inte skrattade dock, eller några,var hennes bröder. Om blickar kunde döda hade Villi varit död fyra gånger om. De släppte honom inte med blicken för en sekund och hon hade på känn att han gjorde sitt bästa för att reta dem. Men samtidigt var det redan en kamp på gång och Villi hade inte förargat henne eller förolämpat hennes heder så de kunde knappast göra något åt saken nu. Men nog höll de ögonen på dem.

    Hon vände uppmärksamheten från kampen till Odenstjärna istället och hon ville inte tjuvlyssna men det var svårt att låta bli. Ragnhild och mannen kände varandra sen innan, det var uppenbart men inte väl nog att hon kände dottern? Hon såg sig själv nyfiket om efter personen han talade om men kunde inte se henne.
    Så avbröts hon igen av kampen och vände blicken till Asgeir och Eirik. Det verkade vara en jämn kamp trots allt men hon kände sig fortfarande osäker på vem hon hejade på.
    Hon applåderade och hejade själv på dem och såg hur hennes bröder inte riktigt kunde följa kampen helhjärtat och hon himlade med ögonen. Hon ville dra sig ifrån Villi något men det tog emot. Han var så varm och hon frös något utan sin tjocka mantel här ute i snön. I Asgeirs och Eiriks iver hade hon, likt många andra inte fått med sig sina varma plagg. Så det tog emot extra att luta sig ifrån Villi i den här stunden.
    Hon vred ansiktet upp mot honom då han talade om konungens hemkomst och ett par hjärtslag senare kunde hon höra hornen. Ropen och trummorna. Huden knottrade sig på hennes armar och nackhåren reste sig lite. Hon drog lätt på munnen i ett snett litet leende.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Villi gav Ylva en menande blick och ett något roat leende över Ranghildrs bitska svar till Odenstjärna. Drottningen verkade ju ha lite eld i sig hon också! Det, åtminstone, kunde den rödhårige tokstollen uppskatta.
    ‘Och hör sedan!’ tillade han efter att Ranghildr avslutat sin sista mening, och gjorde en gest med pekfingret mot Odenstjärnas bröstkorg.
    ‘Annars blir det andra bullar, ska du nog se!’ han fnös lite.
    ‘…Odenstjärna.’ muttrade han, som om han fann namnet högst roande. Eller kanske oroande. Någonstans ur folkvimlet tog mannen fram en flicka som han påstod vara sin dotter, och Villi såg lite nyfiken ut. Kanske något som skulle kunna användas för att skapa lite mer friktion hos den krigslystne mannen. Ulyria. Hmm.

    Samtidigt som detta pågick var Asgeir fokuserad på Eirik, och gjorde sitt bästa för att undvika broderns kraftiga framfart, förstärkt av hans magi och förmåga att skifta. Asgeir hade så klart inga sådana fördelar, men han hade spenderat mycket tid den senaste tiden med att slåss mot Hrafns krigare, och var skärpt. Ifall Eirik fick tag i honom var det klart att det skulle bli besvärligt, med den styrkan Eirik nu hade skulle han inte kunna göra mycket motstånd om Eirik fick ett bra grepp om honom. Han fintade, försökte lura in Eirik i en falsk öppning, vilket också lyckades, och publiken runt omkring dem gav ifrån läten av olika slag, investerade och intresserade av kampen.

    Asgeir hade nu ett stadigt grepp om honom, hans muskler och käkar spända medan han snabbt försökte få ett avslut på kampen, innan det skulle ta slut för honom.
    ‘Stark jävel…’ muttrade han sammanbitet då han försökte kämpa med Eirik, att försöka få ned honom. Publiken hojtade gemensamt till då Eirik kom ur Asgeirs grepp, och han var tvungen att backa undan för att inte själv ta stryk.

    ‘Intressanta trick där!’ utbrast Asgeir med ett flin, men vad hade han att förlora? Bäst att gå in i det, fullt ut. Med ett plötsligt utfall rusade han mot sin bror, för att använda rå styrka blandat med sin smidighet då han öste sparkar och slag över Eirik som han tvingade försvara och skydda sig. Om han bara kunde hålla Eirik från att kunna använda sin omänskliga styrka mot honom, så kanske… Men det fanns ingen tanke, han agerade på instinkt, följde kampens flöde av nävar som mötte händer och armar då Eirik försvarade sig, gjorde allt för att pressa sig genom Eiriks försvar, i ett försök att få in en bra träff som kunde fälla brodern till marken.

    Villi hade dock låtit blicken gå från Odenstjärna och hans dotter, samtidigt som han muntert ignorerade Ylvas bröder, för att lite halvintresserat se på prinsarnas uppvisning, men suckade något högljutt över hela spektaklet.
    ‘Snälla nån.’ fnös han då en flicka i närheten med sin gälla röst hejade på Asgeir. ‘Kom, låt oss ta en titt på kungen istället!’ sa Villi, och tog Ylvas hand och drottningens tillika, för att obrydd om kampen springa med dem båda upp på den närmaste höjden för att se ned längs med staden mot huvudportarna där kung Audgisil kom ridandes i täten.
    ‘Er kung sitter själv på hästen, alltså är han frisk och välbehållen!’ konstaterade han glatt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Odenstjärnas ord fick henne att skrocka till något. Självklart hade hon rätt. Faktum var att det var sällan hon hade fel. Eller åtminstone erkände att hon hade fel. Hon försökte att också inte skratta åt Villis kommenterar men kunde inte rå för att skaka lite på huvudet om dem. Disträ lät hon blicken vandra mot sina söners kamp, en liten fundersam blick där och nästan orolig. Drottningen var inte någon som sa nej till en kamp, men hon var inte säker på om hon tyckte om att kampen cirkulerade kring hennes söner. Tankarna verkade avbrytas av att Odenstjärna presenterade sin dotter och nickade artigt mot henne.

    “Angenämt, det var vackra toner innan du spelade” sa hon, enkelt men kunde inte låta bli att blicken rörde sig mot kampen då och då för att sedan utbrista ett litet men vänta! åt Vilis fart och hann nätt och jämt ursäkta sig för familjen Odenstjärna för att med andan i halsen se ner på Audgisil och kände hur hjärtat slog hårt.

    Någonstans inuti sitt huvud visste hon nog att Audgisil skulle förbanna henne för att lämna resterande gäster så. Men just i det ögonblicket verkade det som hon inte brydde sig om vett. När hon nu någonsin gjorde det. Istället släppte hon Villis hand och började med raska steg att röra sig mot huvudgatan för att möta konungen med en längtansfull glimt i ögonen, ett retsamt leende på läpparna och korsade armar.

    “Så klart konungen aldrig missar en chans att supa till!” utbrast hon där hon stod i vägen för honom.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Ulyria synade dom båda kämparna, inte på det sättet flesta män gör där fysisk styrka triumferar på slagfältet, utan med kärleksfulla drömmande ögon. Hon såg en man stark nog att aldrig vackla mot ren fara när allt stod på spel, någon som skulle kunna skydda sin familj obevekligt. Hon såg på prinsarna i förundran, kampen var intensiv där den ene verkade ha övertaget över den andra som i sin tur visade sig smidigare och vände kampen till sin fördel. Åskådarnas vrål ljöd när dom utväxlade slag mot varandra i kontrollerad aggression, Ulyria skrek sitt hus slagord utan att tänka när Asgeir tog en tung högerkrok över örat. Hon såg på Asgeir med stora ögon samtidigt som han skakade av sig smärtan i ett leende. Ulyria rodnade av dagdrömmarna om prinsen vars namn skälvde igenom henne.

    Hon kunde inte undvika tänka på sin brors öde, synen av att han blivit bränd till döds plågade henne gruvligt, smärtan var oumbärlig och trots att han var den starkaste av alla bärsärkare i Elydir var det för Ulyria helt overkligt att han var död. Minnet av hans seger under slaget i Stuhelm, där han hade förvandlats till ett förvildat djur som besegrade ett tiotals barbröstade män ensam, gjorde det omöjligt att förstå hur han kunde ha stupat i eld. Hon tänkte även på ilskan som hade styrt henne ombord ett av skeppet i hemlighet, Ulyria gjorde så av hämnd där någon var tvungen att betala det slutgiltiga priset.

    ***

    Odenstjärnas rykte som hänsynslös ledare av vältränade män var ingen nyhet, ingen ifrågasatte hans förmåga i strid än heller ifrågasatte hans övermänskliga styrka. Han var fruktad av sina fiender och hade aldrig förlorat en tvekamp, ryktet var större än mannen själv.
    När Villi hävde ur sig sin spydiga kommentar efter drottningens tillrättavisning, brann Odenstjärna av. Han pekade med hela armen mot mannen.

    ”Dudär! Kom hit och upprepa det du nyss kläckte ur dig ansikte mot ansikte, så ska jag prygla dig för bristande respekt ”

    Odenstjärnas våldsamma svar var en produkt av förtryckt vrede blandat med hans broders grymma slut. Han skrattade åt Villis slanka figur, det fanns inte i Odenstjärnas sinne att Villi skulle testa sin lycka gentemot en starkare motståndare som han själv.

    ”Nå viker du dig eller måste jag lära dig hur riktiga män hanterar strid?”

    Eldtrupperna skrattade högt åt Villi när deras ledare hade talat och tystnade när den smala mannen med stor tunga inte vek sig. Mummel spreds bland männen, ingen hade utmanat Odenstjärna på tio år av den anledningen att den sista dog av misstag i ett tungt kast.

    Medans Odenstjärna snörade av sin stålharnesk bildade soldaterna en oval ring runt kämparna med sina sköldar, vadslagningen var i full gång. Odenstjärna agerade först, han greppade Villi hårt runt midjan med sina grova händer, kastade honom över axeln i ett svep och halkade på snöisen, dom båda kämparna föll där Villi landade på fötterna och Odenstjärna landade hårt på armbågen. Stora skrattsalvor ekade när den stora jarlens fotfäste drogs undan, han jämrade en aning när han reste sig blängande mot sin motståndare.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Eirik försökte sitt bästa för att parera Asgeirs attacker, med måttligt resultat, medan han hade själv svårare att träffa rätt. Han fick först en spark i sidan som han egentligen borde försökt ta fast, sedan smekte en knoge honom över ögonbrynet med samma mildhet som en gets hovar. Han fick till och med en näve rakt i magen. En vanlig dag skulle det ha drivit luften ur honom, men i Eiriks nuvarande sinnesstämning, eller kanske egentligen fysiska tillstånd, kunde han skaka av sig slaget med ren viljestyrka, och onaturliga krafter.

    Det var dumt av Eirik att ha försatt sig i situationen där han nästan blev besegrad redan när kampen knappt börjat, han var ingen hetlevrad yngling med fantasier om att besegra sin storebror. Men han hade inte tid på sin sida. Asgeir var seg och om han ville kunde han orka längre än Eirik, även om Eirik inte skulle använt magi. Med Asgeirs smidighet och skicklighet fanns det inte mycket utrymme till annat än att gå till rak attack. Asgeir var ändå bra på att läsa av flintar och vända dem till sin fördel, lika bra att tvinga honom till att anpassa sig.

    Asgeir missade att parkera en av Eiriks slag, som landade över örat. All sunt förnuft skulle tala för att Eirik tog tillfället i akt, använda den korta stund det tog för en erfaren kämp som Asgeir att återhämta sig. Ett nytt slag från andra sidan, kanske mot en annan kroppsdel. Redan innan kontakten mellan Eiriks hand och Asgeirs huvud var över kunde Eirik se det framför sig. Ännu en tung näve flygande genom luften. Men Asgeir skulle vara beredd på det, och vart skulle de vara då? Tillbaka i slag och sparkar som bara sakta men säkert tröttade ut dem. Utan att tänka vidare tog Eirik snabbt satts och tacklade sin bror utan att bry sig om vilka, förhoppningsvis förhastade, motattacker Asgeir skulle kasta ut. Om han gjorde rätt skulle hans nu onaturliga tyngd slå luften ur Asgeir.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ett litet skratt lämnade Villis läppar då han såg Ranghildr nästan skutta upp mot muren för att få en blick på sin man. Villi som hade varit i full fart att röra sig efter med Ylva och drottningen, och totalt tänkte strunta i alla strider och den prinsliga brottningsmatchen gav ifrån sig ett förvånat hojtande. Uppenbarligen hade Odenstjärna blivit så provocerad av den rödhåriga virrpannan att han bestämt sig för att ge honom ett rejält kok stryk. Han hade knappt hunnit sätta första steget på trapporna då Odenstjärnas väldiga hand tog tag i honom och slungade honom in i en strid han inte hade något intresse av. Hans långa röda hår flög åt alla håll och hans vita hud bländade säkert Odenstjärna om inte hans hår kom i den väldige mannens ögon.

    Publiken hojtade till, plötsligt var det två strider att hålla koll på, den mellan den kufiska rödhåriga främlingen – som garanterat förtjänade lite stryk – och Odenstjärna – som också förtjänade ett rejält kok styrk för att ha dykt upp beväpnad till tänderna. Blickarna for mellan dem och prinsarna. Villi var lite som en katt dock som på något underligt vis instinktivt landade på fötterna medan Odenstjärna föll i en hög av armar och ben på den blanka marken. Liksom folket runtomkring skrattade åt Odenstjärnas omanliga sätt att falla till marken skrattade Villi högst av alla.

    ‘Du leker med eld, gamle man!’ retades han. ‘Ingen kan besegra den mästerlige Villi, ska du se!’ förkunnade han högt och ljudligt, och bugade sig hit och dit för att ta emot applåder och glåord. Hans blick föll på Odenstjärnas unga dotter, och smidigt tog han hennes hand i sin, hans hand varm och behagligt, då han la en kyss på hennes handrygg.
    ‘Är du säker på att dåren där borta är din far, ni liknar inte varandra ett dugg!’ sa han med ett charmigt leende.
    ‘Nej, nej, nu måste jag nog vidare tror jag!’ ansåg han och släppte Ulyrias hand, men gissade att Odenstjärna inte var färdig med honom än.
    ‘Se på prinsarna nu istället!’ sa han avfärdande med några sjasande handgester.

    Omedveten om Villis och Odenstjärnas lilla strid och de eventuella blickar han fick av olika damer runtomkring slogs Asgeir för fulla muggar med sin bror. Han svettades och gav ifrån sig dova men kontrollerade snabba andningar medan han fortsatte ösa över sin attack över Eirik. Svetten började rinna.

    ‘Du är en uthållig jävel, det ger jag dig!’ fnös han ansträngt. Det började bli lite tungt med detta, men han hade lite kraft kvar. Ett dovt stön lämnade honom då Eirik fick till ett slag på hans öra som fick honom att tappa balansen och rumsuppfattningen en stund. Han förväntade sig en snabb efterföljande attack, men återhämtade sig nätt och jämnt i tid för att på instinkt möta Eiriks tacklande. Luften flög ur hans lungor då Eiriks nu tunga kropp pressade honom i bröstkorgen, men han kravlade sig om sin bror med armar och ben, använde farten för att flänga sig runt Eiriks kropp så de båda rullade till marken. Asgeir lyckades få sina armar runt Eiriks nacke och hals och sina armar om hans kropp för att hålla honom och hans armar fastlåsta, och fick använda all kraft han hade för att hålla den starka Eirik nere, för att försöka minska luftflödet till honom. Själv började han bli lite yr då han inte hade mycket luft i sig och hade svårt att andas efter tacklingen, och med Eiriks kropp ovanpå sig då han låg på rygg och höll om sin bror.
    ‘Ge… dig…!’ väste han och kramade lite hårdare om hans hals med sina armar, i hopp om att Eirik skulle ge sig. Publiken betraktade dem tystare, med spänning.

    Samtidigt hade kungen stigit av sin häst för att gå upp den sista biten, upp mot sätet. Där han gick bugade sig folk för honom, men han hälsade dem bara med nickningar och handgester, för att blicka upp där han tycke sig se skymten av sin hustrus röda hår. Ett litet leende klädde honom på läpparna då, och han höjde en hand för att hälsa henne med. Snart hemma. Han bredde ut sina armar för att stiga fram och lägga sina armar om sin hustru.
    ‘Eller en chans att krama om sin kära hustru.’ sa han varmt då han kramade om Ranghildr utan att bry sig vad omgivningen tyckte över kungens offentliga uppvisning av kärlek då han sedan kysste henne varmt.
    ‘En varm syn för trötta ögon, minsann.’ sa han varmt till Ranghildr, för att sedan krama henne igen och hålla henne tätt intill sig, dofta i hennes röda hår. Han öppnade sina ögon, och rynkade på ögonbrynen.
    ‘Är det där våra söner som slåss?’ frågade han, lite tankspridd där han höll om Ranghildr, och fick en god syn på sina söner.-

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon såg på Asgeir och Eiriks kamp istället för att kasta mördande blickar tillbaka på sina bröder. Vad trodde de egentligen? Att Villi skulle lägga hand på henne här? Att han skulle göra det över huvud taget? Hon och Torbjörn hade grälat nog om Villi som det var då hennes äldsta bror tyckte att han strök runt smedjan för mycket redan. Att Asgeir hälsat på minst lika många gånger verkade inte spela någon roll. Även om Asgeir var prins så hade Torbjörn ändå gjort det tydligt även för honom vad han tyckte om strykarkatter.
    Hon ryckte till då Asgeir och Eirik drabbade samman, samtidigt som hon hörde hornstötarna och kände hur Villi drog henne något i handen för att följa efter Ragnhild för att se konungen återvända.
    Men så långt kom de aldrig innan hon kände hur Villis hand plötsligt lämnade hennes. Hon vände sig förvånat om för att se honom släpas iväg och kastas in i en ny ring av sköldar och män.

    Hon stod handfallen kvar och visste inte riktigt vart hon skulle lägga sitt fokus. Blicken drogs till Asgeir och Eirik först. Den kampen hade tänt hennes nyfikenhet. Men blicken drogs sedan till Villi. Den kampen väckte hennes oro och sedan drogs blicken mot Ragnhild och ljudet av hornen. Det drog hennes hopp och nervositet. Hon visste inte vad hon skulle göra eller vart hon skulle ta vägen. Hon hörde folkets vrål och eufori och det var svårt att inte dras med i den. Hon kände kinderna hetta röda och hon stod kvar som fastfrusen i marken. Hon bet sig något i läppen och kände en viss tvekan. Hon var Asgeirs hedersgäst. Han hade bjudit in henne och hon bestämde sig därför att följa hans och Eiriks kamp närmare. Men blicken drogs till Villi… inte för att hon oroade sig för honom, inte alls. Utan snarare för att hon oroade sig för Odenstjärna och vad som kunde komma att hända om han väckte Villis ilska.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Kärleksfull som alltid. Något som hon alltid hade fått hennes kinder att rodna, även nu. När hon hade upplevt hans kyssar så många gånger. Lite blygare så besvarade Ranghildr hans kyss för att sedan nästan vakna till lite när han frågade om deras söner för att ta hans hand och dra honom till striden. Den förvånade henne något och ville hon något annat än att avbryta slagsmålet när hon såg Eirik. Men samtidigt var det inte hennes sak.

    “Ovanligt, jag vet…” viskade Ranghildr i Audgisils öra, så att ingen annan skulle höra hennes förvåning samtidigt som hon lade sin arm omkring hans midja och drog in hans välbekanta doft.

    Ylva skulle snart känna en hand på hennes axel. Bestämd som alltid. Som om det fanns en tanke bakom varje rörelse. Om hon vände sitt huvud bakåt kunde hon se hennes äldsta bror Torbjörn där. Blicken var allvarlig och mot henne. Som om han varnade henne att ställa till med mer trubbel än vad hon redan hade gjort.

    “Så, vem skriker du mest för? Är det för att få dem i sängen, eller för att ens få dem att ta med dig på deras äventyr?” frågade han torrt, men det fanns en retsamhet där i hans fråga likaså. Kanske en liten oro. Hur skulle han då hålla koll på henne?

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Ulyria drog tillbaka handen i avsmak och synade Villy från topp till tå, personen hon såg framför sig utstrålade något hon fann som oärligt, kanske var han till och med farlig. Känslorna av Villis beröring ingöt både rädsla som motvilja hos Ulyria, hon log en falsk min av etikett när han talade, det var omöjligt för henne att veta om Villi var allvarligt eller skämtsam. ”ja även om man har svårt att tro det efter sin första anblick är han min fader, han är även en stark ledare med tungt rykte och en god förebild, han är allt du inte är ” hon kastade en blick efter sitt skämtsamma och allvarliga uttryck innan hon vände sig om nonchalant. Trots att hon kände rädsla var hon fortfarande lugn då Villi verkade inte vara den typen av man som anfaller små tjejer, dessutom kände hon sig säker då hon hade sin dolda vågformade dolk runt vaden under läderbyxorna.

    ***

    Odenstjärna reste sig ur snön samtidigt som Villi glänste med ord utan handling, vilket Odenstjärna ansåg vara en svaghet, dessutom var han respektlös i vinst vilket ingen respekterade. Det var trots allt isen, inte Villi som besegrade Odenstjärna. När han sträckte på ryggen och skakade på huvudet blev han medveten om kungens intåg. Dom hade träffats två gånger innan utan att sagt ett ord utöver artighetsfraser till varandra. Hans tankar for snabbt tillbaka till sin bror när han såg kungens soldater i led, det var en mäktig syn när pikmännen och kavalleriets framfart gungade marken där dom tågade. Han vände sig mot sin dotter med en blick om att följa med, ovetandes om Villi och Ulyria. Odenstjärnas nervositet var som bortblåst när han gick mot kungen med Ulyria vid sin sida utan ett ord, och bugade när han var på lämpligt avstånd.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Tacklingen gick… som den gick. Eirik och Asgeir rullade runt i snön en stund, där båda försökte få tag på den andra. De kravlade runt en stund, tills Asgeir fick sin arm runt Eiriks hals. “Inte igen,” Tänkte Eirik när han kände armen börja dra till, men Asgeir hade fått ett ordentligt grepp. Den här gången räckte inte styrka. Eirik måttade några armbågar i Asgeir sida, men utan mycket framsteg, brodern bara grymtade till och kramade ännu hårdare. Mer skulle behövas.

    Asgeir hade ett ordentligt grepp runt Eiriks hals så det var omöjligt att få in en han in emellan. Smärta sken genom Eiriks ena armen så starkt att hans syn blev ostadig. Ironin i att nästan ha svimmat från smärtan istället för strypningen skulle inte dana på honom förens långt senare. I tillfället var det snarare instinktivt som Eirik tryckte igenom vad som nu var en tentakel. Att hålla så många skiftningar uppe samtidigt var tömmande, så så fort Eirik fått sin “hand” på plats lät han skiftningen återgå. Under en tusendels sekund lättade trycket något, Asgeir måste ha märkt att något var fel. Sedan kände Eirik hur strypgreppet på något sätt blev ännu hårdare. Inte mycket mer och han skulle tuppa av. Utifrån såg det nästan hopplöst ut för honom, som att han var fast i en position där han inte kunde göra mer än sprattla och klösa Asgeirs arm, men i verkligheten var det Asgeir som inte kunde göra något åt Eiriks arm.

    Med ett stadigt grepp började Eirik dra i broderns arm. Nästan direkt kunde han andas lättare, men det var inte över; Asgeir hade fortfarande övertaget. Broderns styrka var stor, men vad kunde den göra mot magi? När Eirik fick in sin andra hand var kampen så gott som över. Eirik slet sig loss, och i förbifarten skallade Asgeir med bakhuvudet. Plötsligt fick Eirik en uppenbarelse, ifall de nu kravlade upp skulle de vara tillbaka till att dansa runt varandra, fast med Eirik mycket tröttare efter att ha skiftat än en gång. Det var riskabelt, men vad hade han valt att inte riskera hittills? Så fort Eiriks hals var ur Asgeirs grepp, istället för att resa sig, smällde han sin kropp ner mot brodern igen. Han hörde en plågad flämtning och rullade av innan Asgeir han ta tag i honom.

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 41 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.