Ylva Sigvaldadottir

Hon hade inte trott sina ögon när hon fått meddelandet från drottningen. Budbäraren hade hittat henne i smedjan tillsammans med hennes bror Esbjörn där de arbetat med att få färdigt en beställning på dörrbeslag. Nog för att de var kända i Frostheim och även utanför stadens gränser för att vara en av rikets bästa vapensmeder men det hindrade dem inte att ta sig an andra uppdrag. Ett arbete var ett arbete trots allt och satte mat på bordet. Midvinterblotet hade varit för två dagar sedan nu och budet hade kommit till henne under gårdagens sena eftermiddag.
Esbjörn hade gjort stora ögon åt uppmaningen om mötet samt önskan att hon skulle ta med ett vapen. Han hade alltid varit den av bröderna som stod henne närmast och också den brodern som lirkat med Torbjörn att hon skulle få arbeta med sina experiment av vapen och järn när de inte hade andra arbeten som behövde bli klara. De kom båda överens om att inte säga något om kallelsen till de andra. Hennes avfärd var redan stundande och ingen av hennes bröder var glada åt nyheten att hon skulle resa. Tvärt om hade det skapat stora och häftiga gräl i syskonens smedja till den grad att järn hade flugit.

Hon drog manteln närmare om sig när hon kom fram. Stugan hade hon funnit tom och övergiven, ingen eld eller ljus från den och hon hade först trott att hon fått fel information av budbäraren då hon frågat om var stället låg. Men så såg hon något nere vid vattnet och hon styrde stegen över de fina små stenarna ner mot stranden. Det var då hon upptäckte vakterna en bit bort och hon drog en liten lättad suck att hon trots allt inte var på fel ställe. Hon såg kvinnan sitta i den slitna, trasiga roddbåten. Den stod uppstagad att stöttor men tidens tand hade gått hårt åt träet. Den hade inte varit övertäckt och snö, is och vind hade varit element som det vackra hantverket inte kunnat stå emot.
Hon såg kvinnan i båten då hon vände ansiktet mot henne utan att resa på sig och hon log lite innan hon klättrade upp i roddbåten och slog sig ned intill henne. Hon drog manteln om sig igen. Hon hade inte fått en inbjudan att sitta med drottningen men kvinnan hade inte heller gjort någon ansats att varken resa sig eller hindra henne då hon klättrat upp så hon antog att hon inte hade något emot sällskapet. Hon såg ut över havet, nu låg där ett tjockt lager is och snö. Vinden blåste kallt.

” Jag var inte helt säker på att jag uppfattat platsen rätt när jag kom över den tomma stugan.”

Svarade hon henne med ett litet leende innan hon såg ut över havet och stranden igen. Hon höll ett bylte i knät, omsorgsfullt omlindat. Hon hade sin tjocka mantel om de grövre, varmare vinterkläderna. Byxor och en längre tunika i vaddmall. Under hade hon ett par tunnar i linne och händerna täcktes av varma vantar av kanin med en passande mössa. Håret hade hon i en fläta som hängde över axeln och kinderna rosiga av den kalla vinterluften. Kinderna var så rena hon kunnat få dem men det var klart en annan uppenbarelse som satt här kontra den kvinna som dansat och firat midvinterblotet vid hedersplatsen. En mer praktiskt kvinna som levde ett liv av hårdare arbete än de som njöt av högsätets varma hall om dagarna.

” Men jag fick min drottnings kallelse och en tom skulle skulle inte hindra mig från att finna er.”

Sa hon sedan med ett allvarligt tonfall men leendet genuint. Hon beundrade deras drottning precis som så många andra i Frostheim. Och vem skulle inte höra en kallelse från familjen Ulfhedna?

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade till lite då kvinnan dunkade henne i ryggen. Det var med sådan kraft att hon för ett ögonblick tappade balansen något och det var bara ren tur som gjorde att hon inte gled av den hala sitsen. Hon log dock och nickade lite det kändes ändå gott att veta att drottningen tagit det på bra sätt att hon bara slagit sig ned. Och kvinnan fortsatte att överraska henne då hon la en av de tjocka plädarna om henne också i en nästan moderlig gest.
Plötsligt fastnade hennes andetag i halsen och hjärtat värkte till, men lika plötsligt som känslan kom över henne, lika hastigt hade den försvunnit.
Ragnhilds ord och frågor fick henne genast på andra tankar och bättre humör och hon kunde inte hejda det genuina, stora leende som spred sig över hennes läppar.

” Ja. Ja det är min första. ” erkände hon med lätthet. Hon vände blicken från Ragnhild ut mot det frusna havet.

” Jag har aldrig varit längre bort än en halv dags ritt från Frostheim.”. Hennes leende lite ursäktande och blicken fortfarande fäst på den frusna utsikten snarare än på drottningen. Så kom en liten rynka formades i hennes panna. ” Jag kan inte riktigt förstå att er son .. söner ” rättade hon sig” ..låter mig följa med. ”

Hon sa det lågt, nästan som för sig själv. Eller som om hon vore förundrad över att det hände. Hon log sedan lite ursäktande igen.
Det fanns många goda krigare i Frostheim och Asgeirs beslut att låta henne följa med gjorde henne fortfarande fundersam. Hade det inte varit bättre att ta med någon med mer …erfarenhet.. än henne själv?

Ylva Sigvaldadottir

Vid drottningens ord om sköldmö log hon större igen. Genuint och skrattade lite lätt med en rodnad på kinderna. Hon var envis, ja det var hon och skulle inte dölja något som var så pinsamt uppenbart.
Hon skrattade med henne och nickade medhållande innan hon rättade till den varma filten om hennes axlar. Hon njöt av tystnaden precis som hon njöt av samtalet som ändå, trots det allvarliga samtalsämnet, förflöt mer lättsamt än hon trodde skulle vara möjligt med en regent.
Så kom frågan om hon bragt någon om livet. Hon bet sig i läppen en stund innan hon skakade på huvudet.

” Nej. ” svarade hon mer tveksamt. ” Jag har varit nära. Men det har aldrig varit min avsikt. Men vid två tillfällen har kamper varit en hårsmån från döden”.

Hon nickade långsamt och vände blicken mot drottningen. Hon var osäker på om kvinnan redan visste det eller inte och försökte läsa ut det i hennes ansikte. Trots allt hade en av männen hört till kungens vaktstyrka. Han hade hamnat i gräl med henne över en betalning. Hennes bror hade tagit sig an mannens kastyxa och sedan hade han haft fräckheten att försöka slingra sig ur kostnaden för hantverket. Hon hade inte tvekat att utkräva en hedersam kamp. Det hade varit en jämn sådan men slutat med att mannen halkat och slagit huvudet på en sten. Han hade svävat en hårsmån från döden över en vecka. Hon hade haft så dåligt samvete att hon aldrig krävt in pengarna.

“Jag vet inte vad som väntar. Och jag önskar att jag kunde lugna er med att säga att jag har tagit livet av minst hundra män. Men jag kan inget annat säga än att inte skulle tveka att lägga mitt liv för er ätt. Om stunden krävde det. ”

Sa hon sedan och vände den blå blicken allvarligt till hennes.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på kvinnan då hon skärskådade henne lika mycket som  Ylva skärskådade drottningen. Hon kände kvinnans finger peta på hennes bröst och hon drog lite på munnen.
” Jag valde min tro när jag övertalade er son att låta följa mig med på resan. Om jag inte är villig att dö för de jag reser med på ett sådant uppdrag…. vilken sköldmö skulle jag då vara? ”

Hon log ett snett leende och vek inte undan med blicken, inte förrän drottningen också tittade ut över det frusna vattnet igen. Vid hennes bekännelse hummade hon bara och verkade hamna i tankar för en stund. De delade en fortsatt bekväm tystnad en stund.
Hon slickade sig lite om läpparna och fingrade på byltet.

” Jag gissar att det inte bara är mitt tysta sällskap i en eka min drottning önskar idag?.” Hon vände blicken till henne igen och sedan på byltet. ” Ert meddelande hade en önskan om ett vapen. Och jag antar att du inte menar vilket vapen som helst. Det jag gav till Asgeir… jag antar att du menar ett liknande? ”

Frågade hon henne med ett snett, roat leende. Hon visste redan svaret på den frågan. Hon smekte händerna över byltet som om hon smekte den mjukaste päls. En vördnadsfull gest. Hon vände blicken mot det.

Ylva Sigvaldadottir

Hon nickade lite då kvinnan talade om sitt spjut. Varje krigare hade sin favorit. Spjut, svärd, yxa, pil och båge. Vissa föredrog till och med skölden. Hon strök händerna över byltet igen. Varje vapen hon gjort tog en del av henne med sig. Det var inte svårt att skiljas från dem hade hon märkt, när hon gett svärdet till Asgeir men det hade fått henne att funderade över -vem- hon gav dem till.
Hon nickade vidare för att visa kvinnan att hon förstod hennes ord.

” Mina idéer har skapat många hårda ord i mitt hem.” Började hon lite tveksamt. Hon hade aldrig tvivlat på dem men det fanns stunder hon önskat att de aldrig kommit till henne trots allt. Hon fortsatte att fingra på några lösa trådar i byltets lindning. “Mina bröder ser inte med samma ögon på arbetet, på järnet som jag. Att skapa ett vapen, även ett spjut. Det är flera veckors arbete. Att hitta sången i järnet.. att väcka vapnet i det. ” . Hon rynkade pannan något och rodnade lite. ” Det är svårt att förklara. Men.. vapnet Asgeir fått. Det är lättare, starkare, en klinga som knappt blir slö. En del av mig finns i varje vapen. Det är inte bara en bit järn som hamras till rätt form”
Hon talade om det med passion, vördnad och hennes ögon lös på ett sätt som det inte gjorde så ofta. Inte längre. Hon kände kinderna hetta något och sköt försiktigt över byltet till drottningens knä.

” Jag har inte hunnit göra dig något vapen. För tiden har inte funnits och jag reser snart. Men jag lovar dig, jag ger mitt ord på att smida dig ett vapen som aldrig ska svika dig .. när vi återvänder.” Hon såg på kvinnan med allvarlig blick. Allvarligare och beslutsam. ” Under tiden ger jag dig en bit av mig till låns. Yxan har aldrig svikit mig. Aldrig missat sitt mål och klingan har aldrig blivit nött och slö. Du är ungefär i min längd och storlek och jag tror att tyngden kommer ligga rätt i din hand. Ta väl hand om den åt mig. Under tiden”

Hon såg hur drottningen under tiden öppnat byltet och avslöjat dess innehåll. En smidig kastyxa med mörkt trä till handtag, lindat i mjukt skinn. Den kanske inte var mycket för ögat i sin enkelhet, men själva bladet lös nästan. Eggen lika skarp nu som när hon smitt den.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg hur kvinnan tog emot hennes gåva. Såg hur hon inspekterade bladet, skaftet och yxan i sin helhet. Som om hon sett hundratals redan i sitt liv. Kanske hade hon det? Ylva såg på yxan själv också och log ett litet leende då drottningen berömde den.
Hon nickade lite.

” Jag har mitt svärd. Liknande Asgeirs. ”

Svarade hon sakligt men nöjd med svaret. Hon undrade om Asgeir berättat om svärdet, annat än att han visat det? Hon hade trots allt sett honom visa det till mer än en person på midvinterblotet. Men hon undrade om han verkligen berättat för sin mor om uppgörelsen dem emellan?
Det var inte hennes sak att ta upp eller lägga sig i egentligen. Hon kunde bara hoppas att Gudarna kunde stå henne bi i både resa och sedan den saken.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på drottningen som verkade syna svärdet lika mycket som hennes ord innan hon ruskade av sig de tjocka plädarna plötsligt och klättrade ur båten. Hon såg efter henne, hon hade inte bett henne att följa med samtidigt verkade det som ett underligt avsked så hon klättrade ur båten en kort stund efter henne och följde hennes steg över den steniga stranden mot träden.
Skulle hon kanske prova hennes yxa? Då hon såg drottningen hantera de något grövre grenarna drogs ett litet leende i hennes mungipa för hon kunde följa kvinnans tankegång. Hon fångade grenen kvinnan kastade åt henne och synade den krokiga saken lite, svingade den lite innan hon skrattade även hon. Så knep hon den mellan sina stövlar innan hon knäppte upp manteln och hängde den över en av ekens längre hängande grenar.
Vinden blåste kallt och det yrde snö runt fötterna, men hon visste att en god kamp skulle få dem varma snart. Hon kunde se att drottningens vakter återigen uppenbarade sig från trädlinjen där de säkert gömt sig undan. Kanske för att se kampen och vad de höll på med, kanske för att lägga sig i om kampen skulle gå för långt? Hon sneglade mot dem något innan hon tog några steg från Ragnhild och provsvingade grenen lite. Det var inte alls likt ett riktigt vapen, men så var hennes tröst att drottningen skulle strida med samma vapen som hon. Kvinnan hade dock erfarenheten framför henne men hon var kvick och skicklig. Kanske skulle hon ändå ha en god chans mot den legendariska Ragnhild?

Hon märkte att drottningen cirklade henne något, försökte säkert hitta en öppning eller testa hennes reaktionsförmåga. Hon drog lite på munnen i ett roat leende. Hon älskade en god kamp nästan lika mycket som att väcka livet ur stålet i elden. Ragnhild gjorde den första stöten och snart var kampen igång. Hon höll igen något för hon märkte trots allt att vakterna tog sig närmare dem med snabba steg. Innan de hann dra sina vapen hade hon låtit Ragnhild avväpna henne. Hon log snett och visade de tomma händerna lika mycket för kvinnan som för vakterna. Då de såg att det endast var grenar de slogs med verkade de flina lite och nicka något i ursäkt men hon kunde klart se drottningens irritation över deras närvaro. Hon tog återigen upp “svärdet” från marken och gav sig in i nästa duell. Den här gången behövde hon inte oroa sig över vakterna fullt lika mycket då de ändå förstod att detta inte var på blodigt allvar.

Kampen var jämn och trots sin brist på erfarenhet så märkte hon mycket riktigt att hennes rörelser var kvickare och hon hade några knep även hon som hon tog till. Men det var inte förrän drottningen snurrade in sig närmare henne och medvetet gav henne en armbåge mot ansiktet som hon insåg att kvinnan tänkte ta till alla knep för att testa henne. Hon stapplade bakåt och kände hur blodet rann från näsan ner över munnen och halsen. Hon spottade lite och blinkade bort tårarna som ofrivilligt vätte hennes ögon för en sekund innan hon flinade brett. Hon torkade bort något av blodet med baksidan av den handskbeklädda handen och gjorde sig bara redo igen. Sköldmön hetsade på henne, ville ha en hård kamp men hon tvekade än. Vad skulle vakterna säga om hon faktiskt skadade drottningen, vad skulle hennes söner säga?

Ylva Sigvaldadottir

Hon log åt kvinnan som reaktion på den blödande näsan. Hon var inte helt säker på att den inte brutits för det dunkade oroväckande i hela ansiktet. Hon skrattade dock till åt kvinnans häcklande och istället för att parera det hårda slaget så vek hon undan, vilket satte kvinnan i obalans. Hon hade sett att hon tagit i för att få kraft i slaget men där hon höll tillbaka verkade sköldmön istället ge mer. Något som hon kunde dra till fördel av, som nu. Hon vek smidigt undan men satte en stöt mot kvinnans sida. Hon såg hur det träffade där hon önskat och fick Ragnhild till marken. Hon hörde hur kvinnan hostade till innan hon hastigt kom på fötter igen.
Och kampen fortsatte men med mera iver den här gången.
Orden drottningen yttrat om att inte låta henne följa med på resan hade trots allt tänt en gnista i henne och kämparglöden flammade.
Innan kampen dem emellan var över hade hon gett kvinnan en sprucken läpp och hon hoppades att hon inte gett henne ett brutet revben med den hårda stöten i sidan. Men hon hade också sett hur kvinnan hade haft svårt att parera slagen efter det.
Hon hade även också lyckats förvåna drottningen genom att vid flera tillfällen byta svärdshand, det var något hennes far lärt henne och som hon kunde lika väl som han hade kunnat då ingen av hennes händer var den dominanta av dem. Något som gett henne en fördel mer än en gång.
Men drottningen var en god motståndare och hon uppskattade kampen. Kvinnan hade inte heller storleken av de större karlarna och också varit tvungen att finslipa sin teknik och snabbhet för att få övertag.

Vid slutet av kampen var de båda trötta och blodiga. Hennes armar och ben värkte där sköldmön fått in ett par rediga träffar men det var inte förrän drottningen fallit till marken och blivit liggande som en isande oro spred sig i magen. Hon skyndade fram för att se till henne och hjälpa kvinnan upp. De såg på varandra en sekund innan drottningen gav den minsta nick till en av vakterna. Hon hann inte reagera innan vakten tacklat henne till marken.
Trots allt skulle väl en fiende inte spela ett rent spel, något drottningen också påpekade med ett skämtsamt litet skratt. Hon halft fnös till och halvt stönade då mannen slagit vinden ur henne och nu var i full färd med att brotta ner henne på marken. Hennes armar och ben värkte, ansiktet värkte men hon var inte heller den som gav sig. En ilsken järv, så hade Esbjörn beskrivit henne en gång och det var väl inte långt ifrån sanningen.
Drottningens andra vakt gav Ragnhild diskret ett mjukt mollskinn att torka blodet med medan de iakttog kampen.

Vakten var både större och tyngre än henne och hade slagit henne till marken i ett överraskningsanfall. Han hade alla fördelar och något sa henne att det var just det Ragnhild ville utvärdera. Även om hon inte hann tänka så mycket på orsaken Varför när mannen satte sig över hennes midja och satte händerna till hennes hals i ett försök att strypa luften. Det var väntat, istället för att försöka slita mannens händer från halsen hade hon tagit ett djupt andetag, som om hon skulle dyka under vatten. Hon tog ett stadigt grepp om hans handleder istället, höjde höften och satte benen om hans axlar och nacke istället. Hon kunde se en överraskad glimt hos mannen. Nej…det här hade han inte väntat sig. Hennes grepp om hans handleder hårdnade samtidigt som hon pressade höften uppåt, använde benen för att pressa hans armbågar mot varandra. Mannen grymtade smärtsamt. Hon visste att så länge hon inte svimmade skulle hon kunna använda styrkan i hela hennes kropp och med lätthet både få hans armbågar ur led men också axlar. Det var smärtsamt och än hade hon inte behövt genomföra hela planen. Men nån gång skulle väl vara den första.
” Ge… dig…” Spottade hon lågt fram i en blodblandad hes viskning. Hon kände hur lungorna brände i önskan på luft, halsen värkte men med hennes tilltag hade hans grepp om hennes hals lossnat något då smärtan och positionen fick händernas styrka att ge vika.
” Ge dig! ” kraxade hon hest högre fram samtidigt som mannen nu skrek av en smärtblandad frustration innan han släppte hennes hals i ett försök att dra sig ifrån henne. Men hennes grepp var lika hårt om hans händer och tillslut var han tvungen att medge sitt nederlag.
Hon släppte honom genast och han drog sig så häftigt ifrån henne att han föll bakåt. Hon hostade upp blodblandat slem när hon drog djupt efter andan samtidigt som hon något darrande vände sig om för att ställa sig på alla fyra. Hon försökte resa sig upp men både ben och armar darrade så hon kände sig som ett nyfött föl.

Ylva Sigvaldadottir

Hon hade trott någonstans att striden skulle vara över. Att drottningen faktiskt skulle hjälpa henne upp. Istället kände hon sparken i magen och hon hejdade impulsen att kräkas. Så striden var inte över och hon fortsatte envist tills de båda låg på de kalla, skrovliga stenarna.
Hon kände drottningens arm över sig och hon förstod någonstans att det var över. Hon ville inte tappa ansiktet inför sina vakter så hon låg kvar. Det var inte ens en tung gest att göra för hela hennes kropp värkte och det snurrade i huvudet, speciellt efter drottningens skallning. Halsen värkte och utan att ens se sig själv kunde hon förstå att hon både hade en svullen och sned näsa, blå ögon och svullen och blå hals där vakten försökt klämma luften ur henne. Skallningen hade också gett henne ett jack i pannan och blodet hade forsat ner över hennes ansikte.
Kroppen i övrigt skulle väl vara full av skrapsår och fula blåmärken. Nej, att ligga ner var ingen uppoffring nu.
Hon var för hes och trött för att ens ge svar på tal åt sköldmöns råd.

Hon drog hesa, tunga andetag. De kamper hon haft för två kvällar sedan under midvinterblotet hade också satt sina spår och hon undrade till vilken nytta hon skulle vara under resan om hon inte fick skadorna att läka i snabb takt.
Hennes bröder skulle vara arga, att hon var i det här skicket och hon visste att de skulle vara ännu argare att drottningen själv satt henne i det här skicket för det var ju inte så att de kunde utkräva någon form av hämnd eller påtryckning på deras drottning för saken. Hon flinade vid den insikten och hur det skulle reta upp hennes bröder.

Ingen av dem verkade ha särskilt bråttom upp för marken men tillslut kunde vakterna inte låta dem ligga kvar där längre. Marken var full av slaskig, röd snö och det blåste trots allt isande kallt. Att de båda skulle dra på sig lungsjuka var ju inte svårt att gissa sig till. Om de skulle ligga kvar där länge till. Hon såg på vakten som hjälpte henne upp och gav henne manteln. Han tog hennes ansikte mellan sina stora grova händer och synade det närmare, hummade lite och nickad sedan. ” Du bröt nog näsan..” muttrade han lite innan han höjde frågande ett ögonbryn. Hon drog en suck som svar innan han hastigt med vana fingrar rätade till den. Hon såg stjärnor igen och drog efter andan. Så gav han henne en handfull snö att trycka mot det bultande ansiktet.
Hon hade inte ens märkt att drottningen fått samma översyn och hon undrade om hennes söner skulle slå ihjäl henne för att ha gett deras mor ett så blågult ansikte?

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg hur drottningen körde med vakterna. De gav både henne och varandra blickar men hon lät direkt bli att möta någon av deras blickar. Det här var något mellan drottningen och hennes vakter. Tillslut, med en ljudlig suck och mer än en invändelse gav de med sig och lät drottningen själv hjälpa både henne och Ylva till stugan. Där smällde hon igen dörren i deras ansikten och Ylva dråsade ned på bänken hon visat åt henne med ett litet skratt.

” Du gör det inte enkelt för dem…” Sa hon  hest och syftade så klart på vakterna men tog tacksamt emot flaskan och tog några klunkar. Det kändes som om halsen brann, hela vägen ner i magen. Hon visste att det inte bara var spriten. Vakten hade nästan, men bara nästan krossat hennes hals och varje andetag gjorde nu ont. Rösten var låg, skrovlig och hes och det var svårt att tala. Så hon kunde knappast invända när Ragnhild började att se över henne och hennes sår.
Elden gjorde det varmt och skönt i stugan och hon drog upp ärmarna på tunikorna. Hon visade sina ärrade underarmar och såg hur drottningen gav dem ett nyfiket ögonkast. ” Det kommer med smedjan..” kraxade hon lågt fram och gav ett litet leende.

Hon lutade sig mot väggen och lät Ragnhild omsorgsfullt ta hand om henne. Även om det gjorde ont så hade drottningen ett mildare handlag än hennes vakt som satte hennes näsa till rätta. Hon drog några djupa, trötta andetag men iakttog kvinnan under tystnad. Studerade henne nästan lite misstänksamt. För hon förstod inte riktigt varför drottningen handlat som hon gjort riktigt. Hon hade sina misstankar, att hon velat testa henne inför resan men samtidigt..det verkade som om det var något annat också som tyngde eller låg över sköldmön.