Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 82 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “För att vara ärlig är jag lite irriterad på dem. Det var ingen orsak att skada dig så, slag visst. Men stryptag?” påpekade hon och spottade ut lite mer blod, samtidigt som hon fnös ilsket över det. Järnsmaken var hon nästan som en vana nu. Hon hade dolt det länge för alla, även sin egna familj. Blodet hon hostat upp i veckor nu. Men det fanns ingen direkt anledning att dölja nu. Det var inte en chans att hon skulle kunna tro att det var något annat än deras slag om hade orsakat det.

    En suck lämnade hennes läppar och hon sjönk ner lite på knäna, en ilande smärta fick henne att ta sig för ett bröst och tystna med sitt hummande en stund. Innan hon doppade tygbiten i vattnet igen och började badda hennes sår och blåmärken igen. Innan hon hann protestera hade hon tagit torkade växter och blandat med vatten så att det blev en kylande salva som hon placerade på hennes hals och näsa.

    Det skulle dofta gott, många örter och nästan sticka lite som en blandning av lakrits och mint. Hon drog sig upp med ett rosslande andetag på bänken mittemot henne för att börja kleta på sig salvan själv. Rengöra sina egna sår, var inget som hon ville göra. Hon hade ingen ork.

    “Så, har du funderat på vart du ville ha din gård?”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon såg på Ragnhild som arbetade på med hennes skador och hörde hennes erkännande. Hon drog bara på munnen i ett snett leende. Hon hade sina aningar om varför vakten gjort som han gjort. Hon trodde inte Ragnhild förstod vilket stöd hon hade hos sitt folk. De älskade och vördade henne och hon, en smed och novis till sköldmö hade slagit henne halvt fördärvad. Men hon höll sina misstankar för sig själv.

    Hon lät kvinnan arbeta och flyttade bara på sig när hon sa åt henne, hon iakttog henne med skarpa ögon och pressade samman sina läppar då kvinnan verkade ha uppenbart ont. Kanske hade hon gått för hårt åt ändå? Hon kände det dåliga samvetet bubbla upp i magen men innan hon hann säga något så avbröt Ragnhild henne med sin fråga. Hennes mun som varit öppen stängde hon plötsligt och visste inte vad hon skulle säga plötsligt.

    ” Så Asgeir har berättat?” frågade hon lågt, viskande hest och drog lite på munnen i ett mer roat leende. Hon kände kinderna hetta lite röda. Kanske var det därför sköldmön gått på henne så? Var hon upprörd över gården?
    ” För svärdet mitt jag gav  Asgeir önskade jag besittningsrätten till Gerdas gamla gård. Den med Ulven över portalen..” Hon såg på henne med en allvarlig blick. Gården låg en liten bit utanför Frostheim inne i en lugnare liten vik. Det var goda fiskevatten och gården hade en liten sliten smedja. Hon hade varit förbi där under sommaren. Även om gården var förfallen nu så fanns där goda möjligheter. Det sades att det spökade där, att andar hemsökte platsen och få vågade sig dit numera. Men hon mindes gården med värme från sin barndom, när hennes mor tagit henne dit på regelbundna besök. Hur hon fått leka i trädgårdarna bakom huset, äta hur mycket hallon hon ville ur hallonsnåren där. Örtagården var övervuxen av ogräs nu men hallonen hade hon ätit av under sommaren.
    ” Husen är förfallna men det finns en liten smedja och markerna och vattnet är goda att bruka.”
    Hon nickade allvarligt, uppriktigt mot Ragnhild. Hennes röst var hes och skrovlig men örterna och omslagen hjälpte henne, det kändes svalt, milt och skönt.
    ” Jag skulle kunna få mig ett gott liv där. En get eller två. Lite höns och gott med fisk. Smedjan här i Frostheim är min brors och även om jag älskar min familj så vill jag ändå stå på egna ben..”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ranghildr stelnade till, som om hon inte hade tänkt på den gården. Det tog lite i att ge bort den. Trots allt betydde den mycket för henne. Gamla minnen, mestadels goda. Hon suckade tungt för att sträcka sin hand mot spriten som hon tog en klunk av och ännu en klunk innan hon skickade tillbaka den till Ylva.

    “Den gården är inte hans att ge bort.” sa hon med en allvarlig ton, lite ilsken nästan och besviken. För att sedan lugna sig själv och dra lätt efter andan och lät blicken vandra till hennes ögon med en intensiv blick. En som var svår att vika ifrån.

    “Och hade du tänkt ha ett liv med Asgeir där, hm?” frågade hon, med ett snett leende för att sedan se ut genom fönstret med en lite längtansfull blick.

    “Han är väldig godhjärtad men ack så osäker.”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon såg på kvinnan som ilsknade till när hon nämnde Gerdas gård. Hon höll upp händerna i en avvärjande gest.
    ” Han sa det. Att det inte var hans att ge bort. Allt han lovade var att försöka se till att jag fick chansen, när det var dags, att be om det” . Hon såg allvarligt och uppriktigt på Ragnhild. Asgeir hade varit tydlig med att gården inte var hans att göra som han önskade med. Samtidigt hade han sagt att det inte var omöjligt. Hon slickade sig om läpparna och harklade sig lite. Det var svårt att tala och hon hade häftigt protesterat eller snarare kommit till Asgeirs försvar då hans mor tänt till som ett fyrstråk.
    Hon svalde något igen och slickade sig lätt om läpparna. ” Jag förstår att gården är för stor betalning för ett svärd, jag önskar bara tillstånd att bo på gården och bruka dess marker. Jag var där under sommaren, husen är slitna och mycket arbete krävs på den. Markerna är igenvuxna och husen snart helt förfallna. Det vore synd att låta gården helt gå tillbaka till naturen..” Hon log lite mjukare och iaktog Ragnhild som tog några klunkar av den starka drycken.
    Då kvinnan sträckte flaskan till henne tog hon den och tog flera djupa klunkar hon också. Om det var för att döva smärtan eller nerverna nu var svårt att säga.

    Hon såg hur Ragnhild höll hennes blick med sin och hon vek inte bort med den. Hon hade inte vikit sig i kampen varken mellan henne eller hennes vakter så att börja med att vika sig nu kändes oklokt. Men så kom en fråga hon inte alls hade väntat sig och hon satte den starka drycken i vrångstrupen. Hon hostade till lite och kinderna hettade så röda att hon kände hur även öronen blev varma.

    “Asgeir?..” frågade hon lite stammande och skakade på huvudet. Hon kände ofrivilligt en del fjärilar i magen men också ett sting av..dåligt samvete? Hennes tankar snuddade strax vid Villi och hon kände sig något förvirrad och minst sagt ansatt i den här situationen. För ett ögonblick önskade hon att vakten lyckats med sitt förvärv och fått henne avsvimmad. Hon tog hastigt en klunk till av den starka drycken. Den brände ända ner i tårna och hon såg hur kvinnan vände blicken utåt igen. Eller kanske mer inåt henne själv. Hon mjuknade något då hon såg det mjuka lilla leende som spelade i Ragnhilds mungipor när hon talade om sin son. Hon fingrade också nervöst på flaskan.

    ” Min drottning..er son är en prins, jag är en smed. Jag har inget att komma med till bordet och jag förstår att hans position är allt för viktig för att slarvas bort. ” det tog ändå emot att säga orden, kanske mer än hon ville erkänna men hon tvingade sig ändå att fortsätta. “Jag har förstått att vi inte har någon framtid så du behöver inte oroa dig. Min dröm om gården kom långt innan Asgeirs erbjudande, eller snarare vänlighet att låta mig följa med till Utgård”.

    Hon svalde något och sträckte fram flaskan med den starka drycken igen mot kvinnan. Hennes blå blick var allvarliga, kanske något nedstämda men de höll fortfarande en viss beslutsamhet. Även om hon kanske inte var värd en prins så hade hon ju trots allt ett värde. Ja hon var en smed, men hon visste att hon var en förbaskat duktig sådan och hon var också en likväl duktig sköldmö. Hon tänkte inte låta varken Ragnhild eller någon annan för den delen förminska henne på något vis.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ranghildr lyssnade på hennes ord, fortfarande med ett litet leende och skakade på huvudet lite klagandes över hennes ord. För att sträcka sig efter flaskan och ta sig en klunk till. Smärtan kom tillbaka när hon rörde på huvudet på det sättet. Hon drog ett rasslande andetag och gav Ylva flaskan igen, hon skulle trots allt kunna tro att hon behövde den mer än vad hon själv behövde den nu.

    “Sluta nu, Ylva. Vad ska en prins med en prinsessa till? Nej, Kaldrland behöver alltid en stark sköldmö på tronen.” sa hon och log lite uppmuntrande mot henne för att blinka lite med sitt öga. Fast det fanns fortfarande en allvarsam blick där och hon drog lätt efter andan.

    “Men, jag ska förstås inte pina dig. Men håll dig nu inte borta för gamla tokstollar som jag och Audgisils skull. Vi var inget ifrån grunden heller, vet du.” påpekade hon och sjönk ner lite på bänk med en litet skrockande.

    “Men ja, gården. Många minnen där. Jag antar att du kan få den, men det ska mer än ett svärd och ett spjut.” påpekade hon, lite menande.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det knackade plötsligt på dörren med ett stadigt handtag och avbröt den fyllekonversation som pågick där inne. Den knarriga dörren öppnades och en figur stod där som för Ranghildr var väldigt bekant. Väldigt nostalgiskt säkert, med Audgisil som återvände hem – förutom att han var äldre och i finare kläder än han varit då de bodde i detta lilla hus. För honom var det tillika nostalgiskt, och fyllde honom med blandade känslor. Han skulle egentligen offrat allt han vunnit om han skulle få tillbaka sin döde son, om priset var att de skulle leva det enkla livet i denna stuga hade han inte klagat.

    ‘Jag hörde intressanta rykten om våldsamheter och fyllegång.’ sa kung Audgisil då han klev över tröskeln, och betraktade de två kvinnorna med sina skarpa blå ögon, ögon som alltid verkade ha ett intelligent lyster och en klarare ton till och med än sonen Asgeir. Men det fanns även något muntert där i hans mungipa och i ögonen då han betraktade de två kvinnorna.
    ‘Vad har du att säga för dig själv, Ranghildr?’ frågade han, lite skämtsamt strängt.
    ‘Och du, Ylva, du borde veta bättre än att slå din drottning gul och blå!’ sa han, fortfarande strängt men även där med en munter glimt i ögonen.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon såg på drottningen och hur hon satt. Hur hennes andetag fortfarande kom svårt och rossligt. En oro spred sig i hennes mage. Hade hon gått för hårt? Något sa henne att hon inte kunnat handla annorlunda, samtidigt så sa hennes magkänsla henne att något inte stod helt rätt till.
    Hon tog emot flaskan igen och tog flera djupa klunkar. Hon kände det starka brännvinet bränna ända ner i fötterna vid det här laget och den starka rodnade berodde nog tillika stora delar på drycken nu som tankarna på Asgeir och dumheter om att bo på någon liten gård. Som om den mannen skulle nöja sig med ett sådant liv.
    Han var konungason, näst i kö att bära den tunga bördan att leda. Alla älskade honom och han verkade axla uppgiften med bravur. För att inte tala om att hon sett hans varma leenden åt fler kvinnor än bara henne. Nej, drottningen läste nog inte saker i sådant som inte fanns och hon skulle precis säga henne det då kvinnan tog plats intill henne. Hon var fortfarande allvarlig i sina ord och de fick henne att skruva på sig.
    Hade drottningen just sagt vad hon trodde att hon sagt? ” Min drottning…  jag..jag vet inte vad jag ska säga. ” fick hon stammande ur sig. Av allt hon trodde skulle hända den här dagen så var det knappast den här konversationen hon hade kunnat föreställa sig.
    Hon ville säga att kvinnan fått allt om bakfoten, framförallt att hennes son..söner inte såg på henne annat än en svärdsarm för resan till Utgård. Men innan hon hann säga sin försäkran så bankade det hårt på dörren och den slogs upp.

    Hon stirrade på mannen som klev in. Han fyllde hela den lilla stugan med sin närvaro och det var knappast bara kroppsligt den känslan ingavs. Hon stirrade först på honom och sedan på drottningens härjade, blågula utseende. Hon gapade.
    Vad hade hon att säga till sitt försvar egentligen? ” Det var inte meningen att gå åt så hårt…” fick hon nästan lite fåraktigt ur sig och vände blicken till Ragnhild igen. Det var något med deras sätt som påminde henne om hennes egna föräldrar. Som om hon blivit påkommen att stjäla sötebröd ur gömmorna. Men hon måste nog se värre ut än drottningen. Med sin brutna näsa, jack i pannan som fått blodet att forsa ner över ansiktet och de fina strypmärkena runt halsen. Hon antog att de två tillsammans var en syn för Gudarna trots allt. Och hon kunde inte låta bli att dra på munnen i ett snett litet leende. Hon tog ett djupt andetag och vände blicken tillbaka till sin kung. ” Jag.. jag ber om ursäkt min kung. Verkligen. Och till dig också min drottning. Men jag antar att du blir mer förnärmad än blidkad av att jag ger den…” Hon mötte kvinnans blick med en road glimt i ögonen.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Så klart hon inte visste vad hon skulle säga. Det roade drottningen något och hon hade ett svagt leende som snarare blev till ett drömmande leende när hon fick syn på Audgisil i öppningen. Hjärtat slog några extra slag, som det alltid hade gjort när han kommit hem ifrån räderna. Det var nästan som om hon väntade på att de fyra barnen skulle springa mot sin far och han skulle plocka upp dem en och en och krama om dem samtidigt som han snurrade runt dem.

    Men hans ord verkade väcka henne ifrån sitt drömmande och ett tag såg hon lite sorgsen ut. Innan hon skrockade lätt och klappade på bänken intill sig själv. För att göra en klagande gest mot Audgisil.

    “Du kommer bara för du hörde att det var gratis sprit! Och kvinnor! Som du alltid gjorde i din ungdom. Och du vet mycket väl att det inte var stackars Ylvas fel. En oskyldig tös som bara följde sin drottnings order.” påpekade hon för att sedan le lite kärleksfullt åt sin make. Det var skönt att ha ännu en familjemedlem hemma och skakade nätt åt Ylvas ord.

    “Dessutom störde du oss i en intressant konversation om Ylva och Asgeir. Och vad unga Ylva här ska ge i kompensation för Gerdas gamla gård. Hur många barnbarn tror du?” frågade hon, lite retsamt och såg på Ylva lite kalkylerande.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisils skarpa ögon gick från den ena kvinnan till den andra, och en stund lyckades han hålla sin allvarsamma uppsyn någorlunda, men det var svårt då han såg hur mycket de skadat varandra. Han höjde en hand lite desarmerande, och tillät ett litet leende.
    ‘Jag heter Audgisil, mig veterligen, och inte kung.’ sa han lite skämtsamt.
    ‘Speciellt här, i mitt gamla hem. Dessa väggar känner inte till någon kung Audgisil.’ en liten nostalgisk suck lämnade hans läppar, medan han la blicken på Ranghildr.
    ‘Dessutom kan nog ingen skylla på dig för Ranghildr, den mäktiga sköldmöns dumheter.’ han skakade på huvudet och gick närmare sin hustru för att ta en närmare titt på henne.
    ‘Vad har du fått för dig nu, riktigt?’ undrade han, lite ömt och lite anklagande på samma gång, och strök hennes röda hår då han satte sig ned.

    ‘Sprit är alltid trevligt, antar jag, men mest är jag rädd att vi gamlingar inte tål så mycket som vi gjorde i ungdomen. Unga smeden där som jag hört så mycket om, vår hedersgäst och allt, kunde ha slagit ihjäl dig. Ärligt Ranghildr, du borde veta bättre.’ sa han med ett litet skrockande, som om det var ett gammalt mantra han visste inte skulle uppfyllas. Vid nämnandet av deras son höjde han ett ögonbryn, och vände blicken till Ylva. Så där, i hans mindre kungliga tillvaro kunde man nog minsann se att Asgeir var Audgisils son.
    ‘Minsann? Väntar du Asgeirs barn, hm?’ frågade han flickan rakt på sak.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Precis som hon misstänkte så slog drottningen ifrån sig hennes ursäkt. Och kungen verkade också inte vilja höra den riktigt. Inte heller att hon talade till honom på  det formella sättet som kanske ändå varit väntat. HOn hade inte träffat honom personlingen och förvånades lite över att han redan visste hennes namn. Men så måste vakterna ha berättat för honom vart Ragnhild var någonstans och med vem. Såklart.
    Hon svalde dock ändå och kände sig på något vis, som om hon höll på att bli uppläxad och utskälld av föräldrar snarare än monarker. Känslan fick henne att le något och hon kände sig, trots att hon faktiskt lagt en hand på drottningen, väl till mods. Så mycket hon nu kunde känna sig väl till mods med tanke på samtalets riktning.

    Hon iakttog regentparet och deras varma, skämtsamma sätt med varandra. En varm känsla spred sig i bröstet och hon kunde inte låta bli att fundera på om hennes föräldrar skämtat sådär med varandra också? Innan. Men så började drottningen att tala om ..barnbarn?! Hon blev så chockad och överrumplad att hon nästan trillade av bänken hon satt på. Hon fumlade med flaskan och spillde nästan ut drycken och hon hade precis fått fatt den då Audgisil blick vandrade till henne. Hans ögonbryn var så skjutna i höjden att hon nästan räknade dem till hårfästet och hans fråga fick hennes kinder att blossa lika röda som elden i eldstaden.

    ” Nej! ”  fick hon bestämt fram med den hesa kraxande stämman. Hon skakade huvudet och höjde händerna till sitt försvar. Hon vände blicken från den ena till den andra. ” Barnbarn… barn.. här väntas inga barn!. ” Hon sträckte fram flaskan till Ragnhild igen, sköt den i hennes händer . ” Ragnhild går alla händelser i förväg. Jag är en svärdsarm åt er son, inte något mer och i synnerhet inte någon sängkamrat… han lät mig följa med till Utgård. Inget mer. Och Gerdas gård må vara min dröm, men jag måste dra gränsen någonstans… ” svarade hon paret stammande. Av alla konversationer att ha inför en farlig resa så var detta nog det hon minst väntat. Hon kunde bara tänka sig vad Asgeir skulle säga om det här. Eller den allvarsamme Eirik!”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett roat skratt lämnade Ranghildr och hon höll upp händerna lite oskyldigt över Ylvas ord för att sedan skaka på huvudet åt det hela.

    “Ylva, vi retas med dig. Vi skulle aldrig lägga något sådant krav på någon. Gården är din, men jag tror bestämt att i sådana fall får du ordna vapen till gardet och min familj. Låter det rättvist?” påpekade hon med ett brett leende för att sedan skratta till igen och ta handen för munnen. Samtidigt som hon skrattade, hostade hon upp lite blod och en tand verkade ramla in i hennes hand.

    Hon rynkade lite på pannan över det för att sedan visa upp den åt Ylva med ännu ett skratt. Det var inte direkt den första tanden som fallit ur hennes käft. Säkert inte den sista heller. Så länge de inte var framtänderna så var hon rätt nöjd.

    “Verkar som du fick ett bra slag i ansiktet.” konstaterade hon och vände blicken mot Audgisil för att flina lite brett igen.

    “Men inte som det första såret du fick sy i mitt ansikte. Minns du, Audgi?”

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil höjde ett ögonbryn åt Ylvas våldsamma försvar och nekelser, för att se på sin hustru lite menande.
    ‘Tror du hon ljuger?’ frågade han, med ett snett leende på läpparna. Trots allt kunde det ju vara så att hon var deras sons älskarinna och väntade deras barn, men inte vågade säga något. Men om så var fallet hade nog inte Ranghildr slagit henne gul och blå. Men han flinade sedan och tog flaskan för att dricka en klunk, ett muntert skratt på hans läppar. Rätt skönt, efter långt krigs- och rekryteringståg genom halva landet.
    ‘Och några barnbarn till oss.’ fnös Audgisil retsamt, som ett tillägg till överenskommelsen.
    ‘Asgeir behöver en kvinna med fötterna på jorden!’ sa han bestämt.

    ‘Och Eirik skulle behöva en kvinna som lyfter upp hans fötter något, men det är en annan sak.’ han suckade lätt, dessa söner. Han verkade inte så bekymrad och pompös av sig där i Ylvas närvaro, nästan som vilken förälder som helst. Då Ranghildr plötsligt spottade en tand rynkade han på ögonbrynen.
    ‘Seriöst Ranghildr, någon måtta får det väl vara? Jag får nog ta dig till Karm så magikerna får lägga in nya tänder åt dig. Och ja, hur ska jag kunna glömma?’ frågade han med en liten suck och ett litet leende, för att sedan se på Ylva.

    ‘Så, du ska resa med mina söner på något sattyg, vad har jag missat?’ undrade han, och såg från den ene till den andre som om han väntade sig att de skulle komma med en bra förklaring.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon såg mellan den ena och den andra. Ragnhilds ord fick henne bara att gapa. Var gården verkligen hennes?! Men så fortsatte hennes make med prat om barnbarn och hon visste inte vad hon skulle tro.
    Hennes kinder brann så varma nu att hon inte visste vad hon skulle göra riktigt. Snart fick hon väl stoppa huvudet i en snödriva.
    ” Jag.. jag tycker att Asgeir kanske ska ha ett ord med i spelet. ” svarade hon tillslut med ett skratt. ” och Eirik också om sin framtid.. om jag nu är fri att lägga in mitt ord i det hela. Jag är varken en kvinna med fötterna varken på jorden eller svävande från den. ”
    Hon lät nästan besegrad av de två rävarna. ” Jag är bara en smed. Jag önskar bara att få tillgång till Gerdas gård och smida. Och ibland få följa med på en räd eller två. Visa min heder för alla och för Gudarna. .” hon slog ut lite med armarna innan hon lät dem hänga längs sidorna.

    Den starka drycken fick det att snurra lite i huvudet. Fjärilar fladdrade i magen och elden i stugan fladdrade lika mycket som dem. Det fick henne att tänka på Villi. Han skulle skratta knäskålarna ur led när han fick höra det här. Om han fick höra det här rättade hon sina egna tankar.
    Men så väcktes hon ur sina egna tankar av Ragnhilds hostande och hon såg tanden i hennes hand. ” Stoppa in den igen. Nu. Den fastnar igen om du trycker ordentligt och låter det vara. Esbjörn har gjort så med ett par av sina. ” hon nickade lite och gjorde en ursäktande grimas. ” Jag borde vetat bättre… ” muttrade hon lite lågt för sig själv och kände det dåliga samvetet gnaga.

    Vid kungens ord vände hon blicken mot honom. ” Allt jag vet att det är en resa till Utgård. Att det är viktigt. Planerna och detaljerna är det nog bättre att du frågar dina söner om. Allt är väldig hysh hysh..” sa hon sedan och ryckte lite på axlarna.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite förvånat och skeptisk såg hon på tanden för att sedan rycka på axlarna och göra som Ylva sa. Däremot verkade den inte fastna riktigt och hon spottade snart ut den igen för att skrocka till något. Det fanns inte direkt något att göra efter att saken var gjord. För att sedan se mot Ylva med ett finurligt leende.

    “Långt ifrån det värsta jag har varit med om. Fråga Audgi här.” kommenterade hon med ett litet leende och nickade åt sin make. När väl Utgård kom upp på tal rynkade hon lite på näsan. Hon var inte riktigt säker på om Audgisil skulle tycka om planen. Eller om hon gjorde det. Men samtidigt så hade hon på känn att de skulle behöva de fördelar som fanns.

    Innan Audgisil hade hunnit reagera på något illa sätt hade Ranghildr klappat honom lätt på låret och se på honom lite menande.

    “Eiriks påhitt. Låt dem hållas. Vi behöver alla fördelar vi kan. Och Ylva här kan uppenbarligen slåss. Så berätta något mer intressant istället och inte om gamla kärringar som jag. Jag tror tösen har hört tillräckligt många berättelser idag.” sa drottningen med ett flin för att se på Ylva lite nyfiket. Som om hon hoppades på att lära känna henne lite mer.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Vid gudarna…’ fnös han åt Ranghildr och hennes tand, nå han hade sett äckligare saker i sina dagar, mycket äckligare. Men det var en annan sak att se någon dåres tänder bli utslagna och sin hustrus tänder flyga ur munnen i en blodig pöl.
    ‘Ja, ja, du är värst av dem alla, Ranghildr.’ fnös han och skakade återigen på huvudet lite, för att bli lite tankfull och stilla en stund medan han tog en klunk av spriten igen och tänkte över det Ylva sagt om Utgård.
    ‘Utgård…’ hummade han fundersamt, som om han övervägde idén. Han skulle nog behöva ta sig ett rejält snack med sina söner, verkade det som. Han mötte Ranghildrs blick, och såg sedan på Ylvas. De båda var uppenbart rejält druckna, eller så kanske han var för lite, svårt att säga det där ibland.
    ‘Och hurdan kvinna är du då Ylva?’ frågade han roat och gjorde en gest åt sin fru.
    ‘Är detta rollmodellen? Heder och slagsmål. Ibland undrar jag om vi inte var lyckligare utan allt det där, då vi bara bodde här.’ sa han och såg sig omkring i stugan.
    ‘Nå, Ranghildr kan man nog se upp till, men mitt råd skulle vara att kriga mindre än vi gjort.’ sa han och la en arm om Ranghildr och drog henne intill sig, innan han såg på Ylva igen.
    ‘Fått ögonen för den gamla völvans hus, hm? Det är en fin plats, det kan ingen neka.’ han föll in i lite tankfullhet igen, då han tänkte på allt som sagts. Heder och gudar, ja det var inte lätt. Han tog en klunk av spriten igen med en grimas över dess hetta och styrka, och gav flaskan åt Ylva.
    ‘Åh ja, berätta mer för en gammal man som missat allt. Du är vår hedersgäst och jag har bara hört något om något svärd?’

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon gjorde en liten grimas då Ragnhild spottade ut tanden igen. Hon sneglade mot Audgisil och undrade om han skulle hålla hans hustrus tandlösa leende mot henne för all framtid. Det var just ett redigt sätt att bli presenterad för någon. Torbjörn skulle slå ihjäl henne när han fick höra om det här. För höra om det skulle han, hon var helt säker på det. Det var som om det var hans magiska egenskap, att alltid veta allt om alla. För att vara en storvuxen, surkarl så visste han mycket om allt skvaller som verkade flyga kors och tvärs i Frostheim.
    Men att slå ut drottningens tänder, ja det var ett skvaller som nog fler än han skulle höra. Hon önskade för en sekund att sjunka genom golvet. Hon nickade bara och tog lite mer av drycken. Hon kände den starka drycken surra i huvudet som en bisvärm. Eller så kanske det vara var alla hemska scenarior hon kunde fundera ut när hennes bröder fick veta om det här.

    Det började bli varmt i stugan nu och hon drog av sig manteln och den tjocka, nedblodade tunikan i vaddmal. Hon drog lite efter andan då det var svår att lyfta armarna utan att känna stelheten och smärtan i dem. Hon nickade lite bekräftande då de upprepade Utgård. Hon var inte rätt person att tala om uppdraget eller valet av det. Hon visste inget om det och tydligen hade hon vett nog som en snigel som hade anmält sig, eller övertalat Asgeir om att få följa med. Om man nu skulle lyssna på hennes storebror.

    Regentparet fick hennes uppmärksamhet igen då han ställde frågan om hurdan kvinna hon var? Om heder och slagsmål var allt hon brydde sig om. Hon kunde inte låta bli att le lite åt orden. För ifrågasättandet var så likt Villi att hon ville skratta. Men hur kunde en kung inte förstå? Eller så hade Villi ifrågasatt livet som Kaldränning så ofta att hon hade hört kungen fel. Det gjorde ont i hela ansiktet att le, trots både de svalkande omslaget och den starka drycken.
    Hon visste inte vad hon skulle svara på den frågan, på annat vis än hon redan svarat honom. Hon var smed, hon var sköldmö och hon ville visa gudarna och sig själv att hon var en förbaskad bra kvinna också. Alla i riket önskade väl att minst en gång i livet verkligen få visa sig i en prövning. Så varför inte denna? Hon kunde inte se ett mer värdigt uppdrag än att beskydda två prinsar och kanske ge dem en stor fördel i stridigheter som utan tvekan skulle komma förr eller senare.
    Hon skickade flaskan vidare tillbaka till paret och iakttog deras sätt att le mot varandra, vara mot varandra. De hade delat så mycket med varandra och en konstig… känsla.. spred sig i bröstet. Hade hennes föräldrar sett på varandra sådär? Skulle någon se på henne på det där viset?
    Hon vände bort blicken för en stund då det kändes som att hon stirrade och trängde på något intimt och nära. Istället reste hon stelt på sig och la lite mer ved i elden. Hon var inte rädd för lågorna och hade inga problem att komma nära elden med händer och armar. Något som de många ärr också vittnade om. Hon såg på elden och glöden något, lät paret få en stund för sig själva bakom henne innan hon hängde upp de tjocka plaggen hon skalat av sig på en krok och satte sig tillrätta igen.

    Hon såg på dem med ett litet leende. Hon hade berättat för Ragnhild om Asgeirs och hennes överenskommelse och berättade den återigen för hans far. Även om hon hade en känsla i magen att detta kanske borde komma från deras sons mun och inte hennes. Hon fortsatte sedan till att berätta om det nya sätt hon hittat att skapa svärdet från början och bad Ragnhild att visa honom yxan hon gett kvinnan till låns medan hon skulle vara borta. Hon gick inte in i allt för många detaljer om hur hon vek stålet, hur hon visste hur hon skulle hetta det till exakt rätt temperatur eller hur tidskrävande arbetet var. Men i stora drag. Att vapnen var lättare, starkare och eggen blev sällan slött och det var uppenbart att hon brann för sitt arbete. Hela hennes ansikte lös upp då hon talade om hur hon kunde sjunga fram vapnet ur stålet. Att det aldrig var tydligt innan det var helt klart hurdan vapnet skulle bli. Hur skulle hon förklara för någon som inte kände samma sak, inte såg samma sak.. att stålet och vapnet redan var levande. Att hon bara gjorde det synligt för andra?
    Hon berättade om att hennes bröder inte delade hennes åsikter om detta nya sätt att bruka stålet men att hon älskade dem, att smedjan var hennes brors och att hon önskade att skapa sig något eget. Se hur långt hennes teknik kunde ta henne och att Gerdas gård och lilla smedja skulle vara en bra start och egentligen allt hon önskade i livet. Att få prova sina vingar och stå på egna ben.

    Hennes röst var hes, skrovlig efter vaktens stryptag och även om den starka drycken dövat den värsta smärtan var det fortfarande svårt att tala. Så hon fick ta det lugnt och hejda sin egen iver. Hon blev alltid eld och lågor när hon talade om sitt arbete. Hennes bröder ville aldrig lyssna på det och hon hade inte riktigt några nära vänner. Och kontra vad Asgeir sagt och trott under midvinterblotet hade hon ju knappast haft en ström av män heller vid smedjan för hennes skull. Hennes bröder hade gjort den saken väldigt klar och tydlig att sådana besök inte uppskattades. Så hon tog väl tillfället i akt att prata om det när hon kunde.
    Hon såg på dem där de tålmodigt satt och lyssnade och rodnade något när hon äntligen slutat prata.
    “Jag… jag borde nog hejda mig. Innan era öron trillar av..” skrattade hon lite lågt, ursäktande och viftade bort det lite som om hon sagt för mkt om en alldeles för liten sak.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt Audgisil prat om vilken kvinna Ylva ville bli, och att kriga mindre fnös Ranghildr något. Ett ämne de diskuterat sedan han satt sin fot på hennes första skepp. Där deras syn gick något isär. Även om hon skulle göra allt för att få tillbaka Kettil i liv och Maeve oskadad. Kunde hon inte rå för att finna något tycke om adrenalinet som pumpade vid en strid. Att försvara det som de stod för, sitt folk och sin familj. Det var något vackert med det likaså. Däremot var det inget som hon ville tjafsa om nu, framför Ylva och istället tog hon en stor klunk av spriten. Och ännu en.

    Åt Ylvas entusiasm log hon brett. Det var vackert att se en ung kvinna med sådan passion för något. Det hela fick henne att minnas sin egna ungdom, när hon tagit befälet. Hon harklade sig något för att få tillbaka sin stämma när hon hade varit tyst så länge och log uppmuntrande mot Ylva.

    “För all del, vi är vana att lyssna på folk. Är vi inte?” frågade hon och knuffade till Audgisil något roat för att sedan skaka lätt på huvudet åt hennes ord igen.

    “Det är intressant och viktigt. För att vara ärlig kan du inte sälja dig själv för lite. Unga kvinnor tenderar att ha problem att få männen att lyssna. De är lite tröga, eller så har de för mycket vax i öronen. För att vara ärlig var det få som lyssnade på mig med. Vet du hur svårt det var att rekrytera till mitt manskap? Bara dårar som Audgisil som acceptera” sa hon med ett flin

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil verkade inte överdrivet förvånad över Ranghildrs tänder som flög hit och dit, men samtidigt var det kanske något han gärna undvek. Och framförallt verkade han inte skylla på Ylva, han visste nog att det bara fanns en person att skylla på för kaoset, och det var Ranghildr. En förmåga hans kära dotter ärvt av henne med. Kvinnorna i hans liv… Bara tanken på det fick honom att skaka på huvudet lite. Han var så klart avslapnnad då han talade som han gjorde i deras sällskap, offentligt kunde han inte annat än att prisa Kaldrländarnas hederskultur. Och visst, med åldern kanske han blivit lite mjukare, samtidigt hade de senaste månaderna gjort honom hård igen. En utveckling han inte riktigt gillade i sig själv.

    Han sneglade efter Ylva då hon la på mer ved i elden, lite uppryckt ur sina tankar av rörelsen i rummet. Det hade nästan kunnat vara Maeve som slängde i veden med, då man såg på Ylva bakifrån med det ljusa håret. Men så klart var det inte, deras familjeliv hade gått i kras länge sedan då Kettil dog. Ett hål i familjen som man ignorerade att prata om. Då Ylva berättade sin berättelse nickade han stillsamt här och där, och tog in vad han hörde, vände och vred på det i sitt sinne. Han studerade hennes vapen med en nyfiken och listig glimt i de blå ögonen. Han kunde inte rå för att han log lite över kvinnans passion för sitt yrke. Ett litet skrockande lämnade hans läppar då hon var klar.

    ‘Väldigt vana…’ höll han med Ranghildrs kommentar. ‘Många gånger tänker jag att det är allt regenter gör. Om alla skulle vara så passionerade som du kanske man skulle vara ivrigare om mornarna.’ han log lite finurligt åt Ranghildr.
    ‘Åh jag tror nog jag vet varför vår kära Asgeir gillar dig.’ sa han till sist, lite roat och sträckte på sig, där han suttit lutad över sina knän.
    ‘Gudarna ledde mig till seger en gång, med visioner i mina drömmar. Kanske gör de det igen, denna gång med nästa generation.’ sa han tankfullt till sist.
    ‘Kanske visar gudarna vägen genom dig, och ditt arbete, Ylva.’ konstaterade han. Oden hade talat till honom en gång, och han hade lyssnat, för det hade de erövrat Hannadons skatter och vunnit ett rike. Kanske var detta nästa steg i Odens plan?
    ‘Då alla andra ignorerar din röst, som Ranghildr säger, finns det de som lyssnar. Om det gör dem till dårar…’ hummade han och såg på sin fru, en tankfull glöd i hans ögon då han tänkte på deras ungdom.
    ‘Kanske det är dårar gudarna värderar över vanligt folk.’

    Återigen vände han blicken från sin hustru, och tillbaka till Ylva, och tog en klunk.
    ‘Ni ska resa, vi får aldrig denna chans igen. Om inte ni kan vinna över jättarna, vem annars?’

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldaddotir

    Hon log lite snett då Ragnhildr talade om konungen som en dåre. Kanske i sin ungdom? Kanske än? Hon kunde inte låta bli att le åt det hela. Det kändes som att hon blivit välsignad här med en stund som var få förunnad och hon undrade hur det kom sig att hon hade haft sån tur? Ja kanske andra inte såg det som tur att få skiten slagen ur en av drottningen men hon kunde inte låta bli att tycka det ändå. Hur mycket den knäckta näsan än värkte, hur mycket blod som runnit ned för hennes panna och hur hennes röst säkert inte skulle återhämta sig på flera dagar.
    Då drottningen kom med sina råd så mötte hon kvinnans blick och nickade. Hon skulle inte sälja sig för kort. Hon skulle stå på sig för det hon trodde på. Hon trodde sig göra just det, men det var inte alltid lätt. Att lyssna på sin egna röst när alla andras skrek så mycket högre.
    Hon kände hur drycken nu snart slog till med full styrka och hon måste erkänna att rummet svajjade lite som när hon stod på skeppsdäck. Men hon kunde inte heller säga att hon inte välkomnade känslan. Den var trots allt mer angenäm än det smärtande bultandet hon hade i huvudet. Ragnhilds skallning hade verkligen slagit henne ur balans.

    Hon vände blicken sedan återigen till kungen när han tilltalade henne igen och kinderna blir om än rödare. Hon ryckte bara lite på axlarna åt hans ord och skrattade till. Vad skulle hon säga om den saken? Hon hade väl utbytt en del ord med hans son men steget var långt från det till barnbarn. Och hon var inte helt säker att Asgeir faktiskt såg på henne på något annat sätt än en smed, sköldmö och svärdsarm. Eller som en syster att reta. Hon tänkte på deras dotter en stund men ville inte lyfta så tråkiga samtal här och nu.
    Hon lutade sig tillbaka något istället och slöt ögonen för en stund. Kroppen värkte, det fanns mer än tåga kvar i Ragnhild, även om hon nu tagit en av vakterna till hjälp.
    Så tilltalade de henne återigen och hon öppnade de något druckna ögonen och skrattade hjärtligt åt hans ord. ” Skulle Gudarna tala genom någon som mig? ” hon fnös och viftade bort det hela. ” Nog att jag inte skulle sälja mig kort.. men att säga att jag talar åt Gudarna..” . Hon skrattade uppriktigt road över ett sådant påstående. Hon slickade sig lite om läpparna och skakade på huvudet. ” Det är nog mer än jag som tittat lite för djupt i den där flaskan nu…” hon blinkade något och lutade bak huvudet igen.

    Men då han sa det sista igen vände hon ansiktet mot dem utan att lyfta huvudet från väggen bakom. Hon var trött. I kroppen mest nu och full nog så att det var en ansträngning att hålla uppe huvudet. Hon mötte deras blick och drog på munnen. ” Så ingen press..Två prinsar och en smed…” Hon skakade på huvudet. Hon förstod varför hennes bröder var ursinniga. Det lät trots allt mer som ett självmordsuppdrag än ett äventyr.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett förvånansvärt flickaktigt fnitter kom ifrån Ranghildr, ett som hon vanligtvis enbart hade för Audgisil när han sa sina dumheter – eller kanske sin familj. Hon kunde också se varför Asgeir var betuttad i denna kvinna. Fast det var inte svårt att se, om man kände pojken. Kinderna fick en vacker rödklädd rodnad när hon insåg hennes fnitter och för ett kort tag gömde hon sitt ansikte i Audgisils bröstkorg med det röda håret spretande omkring henne.

    “Våra tvillingar har ett hårt skal, olika försvar förstås. Asgeir gömmer sig bakom ett väldigt leende vanligtvis, men vet du hur få han låter komma in till hjärtat tös?” frågade hon med ett svagt leende och drack ett par klunkar av spriten.

    “Tre krigare.” rättade Ranghildr henne med en glimt i sina ögon och såg på Audgisil, Ylvas ord om flaskan fick henne att skrocka till något samtidigt som hon hickade.

    “Tror du Audgi var född till konung? Han var inte ens en smed, hördu det tös? En dåre, med stora drömmar. Det är de som gudarna talar med. Det är där gnistan brukar tändas.”

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 82 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.