Aurelia

Hon kände igen Torbjörns steg och såg upp på honom då han rundade husknuten. Då han påpekade att hon lagt upp allt fel, eller höll i yxan fel, eller kanske stod fel… ja kanske gjorde hon allt fel så flinade hon bara åt honom. De något onaturligt långa hörntänderna visade sig och ögonen sken upp som om någon tänt en eld i dem.
” Säger du det? hmmm kanske du vill komma och visa mig då hur jag ska göra? ” svarade hon med ett roat, retsamt litet leende och ställde sig åt sidan och visade mot huggkubben. Hon såg hur han kom närmare och hon la huvudet lite på sned.

Solen stod hög och hennes hy glittrade något som skare på vintern. Hon backade inte undan helt då han kom närmare och kände hur hon blev lite varmare igen av hans närhet. Denna värme, hon föröstod inte hur hon skulle klara högsommaren om hon redan var så varm?

Aurelia

Hon drog lite skämtsamt på munnen och ryckte lite på axlarna åt hans retsamma svar om att hon försökte undvika sysslor. Sysslor fanns det gott om, lika gott som grässtrån i backen så om han oroade sig över att hon skulle slösa tid på att slöa så hade han trots allt fel.
Men han visade åt henne att ställa sig igen och han ställde upp veden på vedkubben tillrätta innan han tog plats bakom henne.
Hon svalde något igen och höll tillbaka instinkten att säga åt honom att hon minsann klarade av en sån här enkel syssla själv.
Hon ville ha honom nära insåg hon och kände hur den där konstiga värmen spred sig i kroppen igen.

” Du har visat mig hundra gånger Torbjörn. Hade det inte bara varit lättare om du högg veden?” Frågade hon honom retsamt och vände på ansiktet något så hon kunde se på honom över axeln. Hon log ett retsamt leende igen och visade de något onaturlig spetsigare tänderna.

Aurelia

Hans mer självsäkra skämt fick henne att skratta till något och det som var deras motsvarighet till rodnad spred sig på hennes armar och kinder. En mörkare nästan lila nyans.
” Hmm jag ser att det bara tog några veckor för dig att lista ut min stora plan” retade hon honom tillbaka och svalde igen.
Hon mötte hans blick ett par sekunder längre än vad som kanske hörde till vanligheterna innan hon vände blicken mot vedkubben och högg den sista veden med hans hjälp.

Hon gillade att vara nära honom och hon hade en stark misstanke att han tyckte om detsamma. Hon trivdes att bo med bröderna även om det fanns så mycket hon var tvungen att lära och ibland fick hon känslan att hon kunde göra dem frustrerade. Men hon gjorde sitt bästa för att passa in även om det inte var helt lätt och hon hade också sett blickar och hört kommentarerna kastas från förbipasserande. Bröderna verkade dock obrydda om det negativa och det fick henne bara att tycka om dem mer.

Aurelia

Hon tog ett litet kliv ifrån honom och plockade upp de klyvna vedträna som flugit en bit ifrån huggkubben. Hon sneglade emot honom då och då men han verkade lika upptagen med veden som hon var med sina och det dröjde en bra stund innan han bröt tystnaden igen.
Hon vände blicken till honom, studerade hans tveksamma leende innan hon log större mot honom.
“Varför då?” frågade hon och kom fram till honom igen och lämnade sina egna vedträn i korgen vid hans fötter. Hon la huvudet lite på sned. ” Jag har inget emot att bo med dina bröder. Ni har inte annat än tagit emot mig med öppna armar. Jag vet att det inte kan vara lätt alla gånger. Jag har sett hur folk stirrar på mig och jag vet hur ord bakom ryggar kan både växa till stormar och hur de kan bryta ner ens försvar mot sådant med tiden.”

Hon såg ursäktande ut. Som om hon ville be om ursäkt för hennes existens men hon kunde inte heller be om ursäkt för sin vilja att överleva. Hon var en kvinna utan land, utan hem och utan familj. Hon skulle aldrig glömma vänligheten han och hans familj visat henne genom att ta henne in under sitt tak.

Aurelia

Hon la huvudet lite på sned igen och iakttog honom med de onaturliga ögonen innan hon log ett större leende åt hans något mildare utbrott.
Hon skakade på huvudet och skrattade sedan lågt. ” Nej, jag vet att det inte är mitt fel. Men jag vill inte heller vara till besvär för dig eller dina bröder.” Svarade hon bara och ryckte lite på axlarna. Hon plockade på sig ett par vedträn till.
“Hmmm är det möjligt att ha fler vedträn i famnen måntro? Eller försöker du gömma dig för mig och min fråga? ” retade hon honom vänligt istället där hon gick förbi honom mot huset och vedförvaringen i det stora rummet.

Hon sparkade av snön utanför dörren och strax innanför klev hon ur de varma,, tjocka stövlarna. Hon ville inte dra in snö i huset trots allt. Så lämnade hon av vedträna i den stora förvaringen intill den stora öppna spisen. Elden brann fortfarande stadigt och hon såg mot de orangea, gula och röda lågorna. Det var verkligen inte som någon eld där hemma. Hon älskade elden här den verkade så levande och så varm. Speciellt såhär i mörkret och kylan av det som verkade vara vinter.

Hon såg hur han följde efter henne in och flyttade på sig så han kunde röra sig lättare i utrymmet. Tre stora vuxna karlar i det här huset, hon hade förstått varför det såg så stort ut men ändå när de alla var samlade här inne så verkade utrymmet ändå så litet.

Aurelia

Hon såg på honom då han kom in och släppte ned vedträna i en enda stor hög igen. Det ekade i stugan och hon hoppade till trots att hon ändå såg det komma. Hon drog lite roat på munnen och skakade på huvudet. Det måste finnas ett bättre sätt att att plocka ihop allting i famnen för att sedan göra en så stor oreda igen för att sedan stapla veden fint.
Hon gick för att tända några ljus för att ge dem lite bättre sken här inne så de kunde se bättre. Även om mörkret också hade sina fördelar och att hon också såg betydligt bättre i mörkret än någon av dem. Hennes ögon var trots allt anpassade till det dunkla ljuset i haven.

Tystnaden låg som en varm filt i rummet och hon stördes inte av den men hon märkte att han skruvade något på sig. De hade dansat runt varandra som småspigg i tången och hon hade på känn att han ville säga henne något men inte riktigt hittade orden. Förut hade hon varit orolig och osäker på att det skulle handla om att de tyckte att det var för besvärligt att ha henne boende hos sig men de senaste dagarna hade hon känt sig mer och mer välkommen av dem alla. Så något sådant kunde det inte vara.

Då han tillslut verkade hitta rösten igen såg hon förvånat på honom. Hon sken upp för att säga något men han hasplade vidare och hon stängde munnen långsamt. Hon kliade sig lite över armen och drog bak en ljus hårlock bakom det ovanligt spetsiga örat.
” En dans? Så…så du menar att du hellre önskar att jag går själv än i ditt sällskap?” frågade hon och kunde inte låta bli att dra lite retsamt på munnen. Kanske hade hon missuppfattat något i översättningen? Eller var han nervös att be henne att gå?
Hon kom långsamt fram till honom och plockade upp ett av alla de nu strösslade vedträna. ” Där jag kommer ifrån, när man får frågan om man vill gå på dans…så brukar det oftast vara menat som någons sällskap”. Hon höll ut vedträt mot honom med ett litet leende, en kanske lätt rodnad spred sig även på hennes kinder men till skillnad från hans vackra rosa nyans var henne nästan något blålila.

Aurelia

Hon såg att han var nervös. Hon gjorde honom nervös och insikten fick henne att nästan skratta. Hur kunde någon som han, en storvuxen karl, man i sitt eget hus, smed och krigare vara nervös runt någon som henne?
För han verkade inte nervös på det där misstänksamma viset som så många andra var. Det där sättet folk blev när de kom i kontakt med någon eller något som de inte sett eller förstod sig på. Nej han verkade nervös på ett annat, mer varmt sätt.

Han sträckte på sig och ställde sig med armarna i kors och hon kunde förstå varför han kunde uppfattas som skräckinjagande för vissa med det där enda ögat och bistra uppsynen. Hon skulle ljuga om hon sa att hon själv inte varit lite rädd för honom först men det hade snabbt gått över. Han kunde verka hård och kantig på utsidan men hon hade nog sett hur han oroade sig för sina bröder, tog hand om huset och skänkte gåvor till Gudarna mot deras beskydd för hans syster.

Vid hans ord spred sig den kraftiga rodnaden över hennes kinder upp mot öronen och ner över halsen. Den blålila tonen kunde hon inte dölja och hon log något större och visade de spetsiga tänderna.
* Jag har ingen önskan att flytta härifrån. Du behöver inte oroa dig* svarade hon honom och såg lite blygsamt upp mot honom också. * Och tack…för komplimangen. Men jag vet att jag måste irritera dig och dina bröder också. Med alla mina frågor och min matlagning har ju mycket att önska. * svarade hon med ett skratt och försökte att förtränga hur hon nästan eldad ner hela huset i sitt första försök att laga mat över elden.

Aurelia

Hon log ett litet roat leende då han medgav att han säkert skulle göra fler misstag i hennes land, hennes värld än hon gjort i hans. Kanske. Vad hon sett av folket i Kaldrand så rann deras blod varmt i ådrorna trots kylan och nog var de allt mer krigiska än de män eller kvinnor hon själv var van vid. Diplomati och fulspel var helt klart mer utbrett där hemma. Här verkade man ställa saker mer eller mindre tillrätta på en gång via nävarna, eller yxor, svärd och vad hon kunnat se en och annan idiotisk utmaning också.
Hon lät blicken följa honom kort innan hon slog bort den då han så ömt strök hennes kind.
Kylan var som bortblåst och hon trodde nog att en sådan beröring värmde mer än all ved någonsin kunde. Kylan bekom henne inte lika mycket som det verkade besvära dem. Men så kom hon från havets djup också och där var det betydligt kallare.
Hon kände hur han försiktigt lät fingrarna utforska hennes ansikte och hon höjde blicken till hans ansikte då han önskade det.

Hans ord fick hennes rodnad att djupna något men då han la till bröd så log hon större mer åt sig själv än honom. För visst hade hennes fantasier sprungit iväg med henne då han talade om att kanske lära henne något. ” Bröd blir man inte mätt på. Men mina brön är väl knappast något som imponerar..” sa hon skämtsamt och svalde något igen. Hon kände hur hon drogs närmare honom och försiktigt lät hon sina egna fingrar följa hans handled ned mot hans armbåge.

Aurelia

Hon kände hur han smekte hennes kind så försiktigt och hans skratt fick hans varma andedräkt att blåsa hennes hår ur hennes ansikte. Hon log större och fann sig själv att luta sig närmare honom, ställa sig något upp på tå för att tillslut möta hans läppar med sina. Det var som om en explosion av bubblor skedde i magen och hon tänkte på valarna som blåste ut under vattnet samtidigt. Det var så det kändes blandat med en värme hon inte kunde beskriva.
Det var inte som att hon inte varit intim med en man förut men inte någon av hans sort och hela situationen var ny för henne. Vid deras hov skulle det vara en rad gester, fraser och steg innan en sådan här värme kunde delas.
Precis som med allt annat hos deras folk så var det mer direkt, okonstlat och hon fann sig att le i kyssen.

Vid hans retsamma och löftesrika viskande ord breddades leendet än mer och en rodnad så djup att fjällen på hennes kinder uppenbarade sig infann sig. ” Jag är trollbunden… visa mig” viskade hon lika lågt och löftesrikt tillbaka.
” Du får väl se om mina brön är något att ha här då…” fortsatte hon lågt innan hon lät blicken möta hans kort innan hon var den som återigen lät läpparna röra vid hans.