Aurelia

Det hade inte varit den enklaste av tider men det hade varit en tid av nya erfarenheter och nya vänskaper.
Det hade gått nästan ett halvår sedan hon kommit till Kaldrland som flykting från sitt eget hem. Ett halvår av sorg men också en hel del skratt, frustration, ilska och förvirring.
Efter midvinterblotet hade Torbjörn och hans familj erbjudit henne en plats i deras hem. Deras syster Ylva var iväg på ett viktigt uppdrag och det hade därför lämnat en sängplats ledig och en hel del uppgifter som kunde “betala” för hennes uppehälle.
Hon hade fått ett par av systerns plagg att använda och hon var dem alla tacksamma. Men att ta över uppgifterna som Ylva haft för hushållet hade inte varit helt lätt. Hon var inte van till ett liv på land och många gånger kände hon sig mer till besvär än som hjälp i och kring huset. Att hjälpa till i smedjan kunde hon inte, inte bara för att hon inte klarade av att bruka järnet och elden men för att det var så olidligt varmt. Kyla klarade hon av enkelt men värmen var ett större besvär. Hon trivdes i kylan och redan nu när våren var på väg började hon känna av ett lättare besvär. Hur sommaren skulle bli bävade hon för.

Hon hade kommit alla bröder närmare och trivdes i deras sällskap. De hjälpte henne att lära sig seder och språket och hennes tal hade blivit mycket bättre. Hennes matlagning kunde dock diskuteras men bröderna åt maten hon lagade pliktskyldigt men hon misstänkte att de åt lika mycket i någon av hallarna som hemma.
Hon stod bakom huset och högg ved den här kvällen, solen höll sig uppe allt längre tider nu och hon väntade faktiskt entusiastiskt på att kunna se midnattssolen. Det långa, ljusa håret höll hon undan med en stor fläta, armarna var uppkavlade och blottade den ljusa hyn som glittrade något i solljuset av de fjäll om lät visa. Hennes något spetsigare öra klippte till lite då hon hörde hur någon närmade sig runt husknuten.