- This topic has 7 replies, 2 voices, and was last updated 1 månad, 3 veckor sedan by
.
-
Aurelia
Det hade inte varit den enklaste av tider men det hade varit en tid av nya erfarenheter och nya vänskaper.
Det hade gått nästan ett halvår sedan hon kommit till Kaldrland som flykting från sitt eget hem. Ett halvår av sorg men också en hel del skratt, frustration, ilska och förvirring.
Efter midvinterblotet hade Torbjörn och hans familj erbjudit henne en plats i deras hem. Deras syster Ylva var iväg på ett viktigt uppdrag och det hade därför lämnat en sängplats ledig och en hel del uppgifter som kunde “betala” för hennes uppehälle.
Hon hade fått ett par av systerns plagg att använda och hon var dem alla tacksamma. Men att ta över uppgifterna som Ylva haft för hushållet hade inte varit helt lätt. Hon var inte van till ett liv på land och många gånger kände hon sig mer till besvär än som hjälp i och kring huset. Att hjälpa till i smedjan kunde hon inte, inte bara för att hon inte klarade av att bruka järnet och elden men för att det var så olidligt varmt. Kyla klarade hon av enkelt men värmen var ett större besvär. Hon trivdes i kylan och redan nu när våren var på väg började hon känna av ett lättare besvär. Hur sommaren skulle bli bävade hon för.Hon hade kommit alla bröder närmare och trivdes i deras sällskap. De hjälpte henne att lära sig seder och språket och hennes tal hade blivit mycket bättre. Hennes matlagning kunde dock diskuteras men bröderna åt maten hon lagade pliktskyldigt men hon misstänkte att de åt lika mycket i någon av hallarna som hemma.
Hon stod bakom huset och högg ved den här kvällen, solen höll sig uppe allt längre tider nu och hon väntade faktiskt entusiastiskt på att kunna se midnattssolen. Det långa, ljusa håret höll hon undan med en stor fläta, armarna var uppkavlade och blottade den ljusa hyn som glittrade något i solljuset av de fjäll om lät visa. Hennes något spetsigare öra klippte till lite då hon hörde hur någon närmade sig runt husknuten. -
Lite nervös hade Torbjörn varit att låta Aurelia bo hos dem, egentligen hade det varit en akt av spontanitet. Eller kanske mest för att reta Ylva. Sättet hon hade sagt att han aldrig skulle våga ens försöka närma sig fiskflickan hade gjort honom lite mer… vågad. Han rörde sig runt husknuten för att få syn på tösen hugga ved. Han gjorde en liten grimars över hur hon hade lagt upp allt.
“Du kommer skada dig på det där viset.” påpekade han, enkel som han var och korsade sina armar. Som om de hade talat om det här innan och han var en missnöjd lärare. Han skakade på huvudet åt det hela.
-
Aurelia
Hon kände igen Torbjörns steg och såg upp på honom då han rundade husknuten. Då han påpekade att hon lagt upp allt fel, eller höll i yxan fel, eller kanske stod fel… ja kanske gjorde hon allt fel så flinade hon bara åt honom. De något onaturligt långa hörntänderna visade sig och ögonen sken upp som om någon tänt en eld i dem.
” Säger du det? hmmm kanske du vill komma och visa mig då hur jag ska göra? ” svarade hon med ett roat, retsamt litet leende och ställde sig åt sidan och visade mot huggkubben. Hon såg hur han kom närmare och hon la huvudet lite på sned.Solen stod hög och hennes hy glittrade något som skare på vintern. Hon backade inte undan helt då han kom närmare och kände hur hon blev lite varmare igen av hans närhet. Denna värme, hon föröstod inte hur hon skulle klara högsommaren om hon redan var så varm?
-
Åt hennes uppmaning kunde han inte rå för att skratta till, enbart som i en utmaning, som han brukade göra för att korsa sina armar där han gick fram till henne. Granskade sättet som hon hade lagt upp det hela, för att skaka på huvudet – nästan lite besviket över hur det hela låg.
“Är det här ett sätt för att undvika sysslorna, hm?” frågade han retsamt och nickade åt veden för att få henne att ställa sig där framför vedhögen igen. Han ställde det rätt innan han ställde sig bakom henne och visade hur hon skulle hålla.
“Så, och sen höjer du….” började han förklara.
-
Aurelia
Hon drog lite skämtsamt på munnen och ryckte lite på axlarna åt hans retsamma svar om att hon försökte undvika sysslor. Sysslor fanns det gott om, lika gott som grässtrån i backen så om han oroade sig över att hon skulle slösa tid på att slöa så hade han trots allt fel.
Men han visade åt henne att ställa sig igen och han ställde upp veden på vedkubben tillrätta innan han tog plats bakom henne.
Hon svalde något igen och höll tillbaka instinkten att säga åt honom att hon minsann klarade av en sån här enkel syssla själv.
Hon ville ha honom nära insåg hon och kände hur den där konstiga värmen spred sig i kroppen igen.” Du har visat mig hundra gånger Torbjörn. Hade det inte bara varit lättare om du högg veden?” Frågade hon honom retsamt och vände på ansiktet något så hon kunde se på honom över axeln. Hon log ett retsamt leende igen och visade de något onaturlig spetsigare tänderna.
-
“Tydligen! På sättet som du slarvar och får mig att visa dig, så är det jag som hugger all ved.” påpekade han med ett roat leende och drog bort ett par svettdroppar på sin panna för att se på hennes vackra och unika leende som fick det att pirra något i hennes kropp.
“Eller säger du det bara för att vara nära mig?” frågade han, lite kaxigt. en insåg snart vad han sa och rodnade lätt. Ett tag var han tyst, lite osäker på vad han skulle säga och kliade sig något på sin skäggiga haka.
-
Aurelia
Hans mer självsäkra skämt fick henne att skratta till något och det som var deras motsvarighet till rodnad spred sig på hennes armar och kinder. En mörkare nästan lila nyans.
” Hmm jag ser att det bara tog några veckor för dig att lista ut min stora plan” retade hon honom tillbaka och svalde igen.
Hon mötte hans blick ett par sekunder längre än vad som kanske hörde till vanligheterna innan hon vände blicken mot vedkubben och högg den sista veden med hans hjälp.Hon gillade att vara nära honom och hon hade en stark misstanke att han tyckte om detsamma. Hon trivdes att bo med bröderna även om det fanns så mycket hon var tvungen att lära och ibland fick hon känslan att hon kunde göra dem frustrerade. Men hon gjorde sitt bästa för att passa in även om det inte var helt lätt och hon hade också sett blickar och hört kommentarerna kastas från förbipasserande. Bröderna verkade dock obrydda om det negativa och det fick henne bara att tycka om dem mer.
-
Att hon faktiskt fortsatte på hans skämt fick honom att rodna – och kunde han se en rodnad där på henne med? Han harklade sig igen och såg bort en kort stund. Oförmögen att riktigt säga något. Tystnaden lade sig mellan dem och de var inte förrän vedkubben blev två som något skar igenom tystnaden.
“Säkert! Så du gör mot alla.” sa han till slut när han verkade få fattning på sina ord igen när han började lägga veden i hennes korg som hon hade vid sin sidan. Ett litet roat skratt lämnade hans läppar och med blicken fortfarande fullt fokuserad på sina händer som arbetade fortsatte han.
“Fast ibland vet du, så önskar jag att det bara vore du och jag.”
You must be logged in to reply to this topic.