- This topic has 21 replies, 2 voices, and was last updated 1 år sedan by
.
-
Sol gjorde verkligen skäl för sitt namn där hon stod i hallen, lysandes av ren lycka. Hon höll sig för kinderna och tittade drömskt på sin dotter – nu en fullvuxen ung kvinna, vacker som en dag till skillnad från resten av familjen. Rhig tittade skeptiskt upp på sina föräldrar som trängt sig på i lägenheten där hon bodde, en trappa ovanför deras stora våning i stadshuset. Navelsträngen var inte riktigt klippt än, men så var det med hela deras familj. Hennes storebror hade tagit det längsta klivet när han flyttade ut för tio år sedan till andra sidan kvarteret. Man var tvungen att gå runt och byta gata för att komma till hans lilla hus, inklämt mellan två andra. Ja, om man inte hoppade via fönstren för att hälsa på – som Rhig ofta gjorde. Men nu stod hon i hennes egen hall, spände ett vapenbälte kring sin tjocka läderjacka innan hon var färdigklädd för snöovädret som kommit ovanligt tidigt i år. Det var ännu bara höst.
Rhig mötte sin mammas glittrande blick och höjde frågande på ögonbrynen. ”Vad?”
”Åh mitt lilla hjärta! Din första befälhavarposition!” utbrast Sol stolt och slängde armarna om sin dotter.
”Och bara 25 år. Du gör oss stolta, Rhig” tillade Bekkr, hennes storvuxne far vars hjässa närapå nuddade taket där han stod rakryggad framför dörren. Rhig sköt honom ett leende över sin mammas axel, puffandes damens brungråa hår från sina läppar. Sol vände sig om och såg skeptiskt på sin man. Hon hoppades att han sannerligen inte var så dum att han glömt den huvudsakliga anledningen till att Rhig fått sitt nya jobb. Nog var hon en skicklig krigare, men detta var en tjänst för en tjänst. Hon ville skaka på huvudet åt hans slöa sinne, men kunde inte riskera att avslöja något för sin älskade dotter vars självförtroende stigit av det hela. Innan de sa hejdå bestämde sig Bekkr för att omfamna dem båda i sina stora armar, kramandes andan ur kvinnorna. Rhig slog honom hårt på armen tre gånger för att bli frisläppt.
”Är du säker på att du har tillräckligt med kläder på dig?” undrade Sol ängsligt och ögnade igenom sin dotters stass. Rhig bara tittade bistert på henne. Var hon allvarlig? Här stod hon fullt påpälsad för vargavinter.
”Har du ingen mantel?” Sol började gräva i den kaosartade garderoben.
”Mamma!” suckade Rhig frustrerat och öppnade dörren. Sol vände sig om och såg på sin dotter, mycket riktigt varmt rosig om kinderna. De sade sedan farväl ordentligt innan Rhig äntligen fick ge sig av mot sin första jobbdag. Hon var redan en aning sen och joggade genom gatorna tills hon nådde barackerna där hon skulle möta sin nya arbetsgivare. Renn. Hennes överhuvud var Renn själv. Rhig log vid tanken där hon kämpade sig fram i snön, hälsandes på alla de som också trotsade vädret. Livet hade verkligen gett henne en stor chans och hon var mer än redo att ta tjuren vid hornen.
Alla stirrade på henne när dörren flög upp av vinden. In virvlade snö, skapandes en vit matta innanför den tunga dörren som hon med nöd och näppe lyckades stänga. Ljudet av den vrålande vinden tystnade när hon fått igen dörren efter en kamp mot den annalkande stormen självt. Rhig pustade ut, drog av sig sin pälsmössa och tittade storögt på de män och kvinnor som satt i salen.
”Tja!” Ingen svarade henne. ”Jag skulle – jag skulle träffa Renn?” Hon klämde mössan mellan sina handskbeklädda händer. En utav männen nickade mot en dörr längre bort och Rhig följde hans blick. Hon nickade som tack innan hon med bestämda steg gick för att öppna dörren, klev in och stängde den efter sig.
-
I rummet, som verkade vara någon blandning av ett kontor och sällskapsrum, tittade Renn upp från sitt skrivbord. Det låg en del papper där framför henne, signerade med ett enkelt R. Trots allt var hon bland de få som kunde skriva och läsa där. En vacker vit vargpäls mantel höll henne varm och var en vacker kontrast till det röda håret som nästan såg ut som elden själv. Dels för färgens skull, men även hur det verkade ha sitt egna statisk elektricitet när många hårstrån stod ut lite vilt från hennes fläta.
Lite förvånat såg hon upp när dörren stängdes med sin distinkta smäll. En som hon hade använt många gånger för effekt, när hon ville få sin sak igenom med sin make eller någon annan stark person som försökte säga emot hennes envishet. Dåraktigt förstås, för varför skulle hennes logik vara fel? Hon var allt ifrån de trögskallar, även om hon älskade många av dem. På sitt sätt.
“Ah, Rhig!” utbrast hon och sprack upp i ett svagt leende. Ett som hon brukade ha när hon såg på vissa personer – Rhig var en av dem. Trots allt hade hon sett henne sedan barnsben, även om det inte var allt för vanligt nu för tiden. Hon reste sig upp för att ställa sig upp, knappast varken lika bredaxlad eller lång som henne och nådde nätt och jämt till hennes bröstkorg. Det hindrade henne dock inte på att klappa henne på axeln.
“Välkommen, vi har lite saker att ta tag i. Snöstormen verkar hålla i och det börjar oroa mig.” sa hon, direkt på sak som hon brukade vara.
-
Rhig vred på sig och ryckte till när hon hörde sitt namn. Hennes ansikte speglade hur tafatt hon kände sig, något utom sitt element här i det kontorsliknande rummet. En viss oro över att detta var hennes öde flimrade för hennes blick. Att sitta bakom ett skrivbord… Om så var fallet kunde hon lika gärna bege sig hem direkt. Givetvis var hon smart nog att förstå att det var Renn själv som arbetade här och inte automatiskt vad som förväntades av Rhig själv. Hon klistrade på ett tveksamt leende, inte av ohövlighet utan en smula nervositet, och betraktade Renn när hon reste sig från stolen.
Renn var liten men osade av den respekt man hade för henne. Hon såg magnifik ut i sin mantel och Rhig kunde inte tänka sig att det fanns någon i världen som såg så ståtlig ut. I hemlighet drömde hon om att en dag själv sitta på en position som gav henne samma respekt. Kanske var det här den chansen? Hon fick inte sabba allting nu, tänkte hon och log bredare. Att le passade inte hennes anlete. Skratt ja, men små leenden kom inte naturligt.
”Tack” svarade hon med sin varmmörka stämma. Rhig hade aldrig haft en feminin röst, något som krockade med hennes ansikte som hon ärvt från gud vet vem. Hon hukade sig nästan framför Renn för att inte torna över henne, rädd att verka större hur oundvikligt det än var.
”Jag är redo” svarade hon och öppnade dörren dör att hålla upp den för sin nya chef. Tack och lov för att Renn var rak på sak, hon skulle inte stå ut länge med kallprat. ”Och ja, brukar inte vintern komma i typ… november i alla fall?” Rhig mindes inte riktigt, trots att årstiderna kom och gick år efter år.
-
Nästan innan Rhig hade hunnit svara, eller för den delen öppna dörren, hade Renn börjat röra sig vidare. Det verkade ständigt finnas ett svagt leende där på hennes läppar. Även om det inte gick upp till ögonen, allvarliga som de vanligtvis var och stränga. Snabbt nickade hon åt den yngre kvinnans svar. Utan att riktigt låta sin uppmärksamhet röra sig på de personerna omkring dem, höjde hon handen som en hälsning till de som de passerade.
“Det har du rätt i… Jag oroar mig för…” började Renn, för att hastigt vända sig omkring, för att se så att inte några fler öron skulle höra hennes orosmoln. Det brukade sällan hjälpa, utan snarare tvärtom. Hon sänkte sin röst, så pass mycket att Rhig kanske skulle vara tvungen att böja sig ner för att höra varje ord.
“… om vi inte kan bränna våra döda på grund av snöstormen. Därför är det extra viktigt att se till att allt är förberett ifall…” sa hon, men avbröt sig när hon hörde någons tunga steg i korridoren. Hon behövde väl knappast avsluta sin tanke, för de flesta skulle ändå förstå vad hon talade om.
-
Rhig var lite tveksam till Renn på grund av hennes skarpa blick. Det hade hon alltid varit men särskilt nu. Hon förstod inte riktigt varför hon fått detta stora ansvar av hövdingafrun. Det fanns mer lämpade personer i Barastar för positionen. Visst var Renn en vän till hennes föräldrar och Rhig var hård som sten men hon var ung. Dessutom hade hon fler än en gång rykt ihop med hövdingasonen Ramr. Han hade en olidlig förmåga att säga saker som förargade Rhig och hennes nävar hade både en och annan gång gett honom svar på tal, även om hon inte gått oskadd ur det en enda gång. Du måste lära dig att behärska humöret, hade hennes mamma sagt både en och två gånger. Lätt för henne att säga. Rhig försökte och fick inte nog beröm för hur ofta hon lyckades hålla sig i skinnet och lät bli att slå folk på käften.
Kanske var det därför Renns blick var så allvarlig, eller på grund av oron som hon uttryckte. Fast… hon såg oftast ut så när Rhig tänkte efter.
Rhig rycktes från sina tankar, släntrade efter Renn. Hon rynkade bekymrat på ögonbrynen vid den äldres ord, som hon mycket riktigt fått luta sig in för att höra helt. Rhig var inte riktigt lika lång som männen tenderade att vara men ändock reslig.
“Tror du —,” Hon såg sig om och sänkte rösten. “Tror du att det går så långt? Vi måste ju börja direkt isåfall.” Hennes tankar började redan spinna på vad som kunde göras och vad som hade hänt sist. Helvete om det hände igen. Och den här gången var hon delvis ansvarig för att försvara staden.
-
Åt hennes ord nickade Renn lätt, nöjd över att hon verkade förstå allvaret. Utan att vänta desto med nickade hon framåt för att börja röra sig. Det var fortfarande rätt tomt och tyst i korridorena, de flesta verkade ha tagit sovmorgon efter den stora festen igår. För att vara ärlig så kändes det nästan bättre så.
“Man vet aldrig. Bättre att vara extra försiktig än att inte tänka efter alls eller för den delen vara död imorgon.” sa hon och kliade sig något i håret. För att se på kvinnan vid sin sida, kanske inte den som hon själv hade valt. Men vad hade hon för val egentligen? Inte som om hon kunde säga nej när hennes föräldrar bar på sådan värdefull information.
“Så, vet du något om vårt försvar?” fortsatte Renn sedan medan de rörde sig.
-
Rhig gick efter hack i häl, mån om att inte hamna efter. Inte för att det var svårt men hon ville visa framfötterna och att hon var redo att börja jobba. Hennes mun blev först till ett tunt streck vid frågan. Vad visste hon? Rhig grävde så mycket hon kunde i hjärnan. Det gick sådär.
”Eh… Jo men att ni… vi… dem? Att försvaret försvarar staden.” Snyggt. Bra där. Fantastiskt svar, Rhig, tänkte hon för sig själv. Hon skrattade nervöst. ”Jag har varit lite involverad men bara genom träning och enkla order. Sen förstås, sist det gick… dålig. Då var jag med och slogs.”
Ja, för det var ungefär det hon var bra på enligt alla andra. Hennes egen familj hade höga tankar om henne men ändå hade hennes uppgifter varit extremt basala. Det här var en enorm och oväntad möjlighet.
”Renn,” sa hon familjärt, ”vi borde hitta en möjlighet att bränna våra döda trots stormen. Jag vet att vi inte kan bränna dem i husen eftersom de skulle brinna upp, och berget spricker om vi gör det där inne. Men vi kanske borde bygga nåt? Eller kan vi upprätta någon facilitet där vi kan förvara våra döda tills det slutat snöa så mycket? Man kan ju lägga fram det fint fast vi i själva verket låser in dem.”
Att Renn redan var väl beprövad i att låsa in levande döda hade Rhig förstås ingen aning om. Det var hennes föräldrars väl bevarade hemlighet. Ändå pratade hon tyst, rädd att informationen skulle nå fel öron. Renn själv verkade orolig över att andra skulle höra vad de diskuterade.
-
Svaret hon först fick gjorde att det ryckte lätt i mungiporna. Det lät nästan lite sött och oskyldigt. Kanske var kvinnan nervös. Inte för att det var oacceptabelt förstås. För att vara ärlig hade hon varit rätt bra att hålla sina fällor för sig själv och några få av de närmsta männen. Mest för att… vem kunde man egentligen lita på?
Här tvingades hon ju förstås lita på denna kvinna. Brand i hus kändes som en dåraktig idé. Salarna i berget var förstås ett alternativ. Men å andra sidan fanns det inte mycket där som gjorde att de kunde få bort röken. En annan död förstås.
“Låsa… in?” frågade hon. Lite nervöst kanske för att harkla sig och klia sig något i nacken. Nu var det hennes tur att låta lite dum. Kanske var det bättre än att erkänna? Fast, hade de egentligen något annat val? En suck lämnade hennes läppar.
“Jag antar att…det skulle gå. Jag har en idé. Kom…” sa hon, lite nervöst.
-
Renns nervösa svar fick henne att undra. Framför allt tänkte Rhig att hon gått över gränsen och förmodligen sagt något korkat. Men hövdingafrun verkade ändå inte helt emot hennes idé. Kanske tyckte hon också att det kändes fel att behandla folk på det sättet? Oavsett hakade hon på hack i häl.
”Asså jag inser ju att det är helt omoraliskt och att det skulle tas emot jäkligt dåligt av folk, men det måste ju lösas på nåt sätt. Om vi bara kan förhindra att de som dött kan,” Rhig svalde hårt vid sina traumatiska minnen, ”ja men, vandra fritt… då är problemet plötsligt mycket mindre. Vad är det du vill visa? Och när ska vi börja gå igenom arbetsuppgifter?”
Hon kliade sig i bakhuvudet och såg sig omkring med bekymrad blick, undrandes vart de var på väg. Vad kunde Renn ha att visa som var viktigare än att rätta in Rhig på sin nya post?
-
Nervöst rörde hon sina hårtoppar medan hon rörde sig ned för de slingrade korridorena ännu längre ner i bergsdjupet. En trappa till och de var nere i fängelset. En liten suck lämnade hennes läppar och hon höll fram sin hand för att stoppa kvinnan innan hon fortsatte.
“Det jag visar dig, är en välbevarad hemlighet. Den får inte komma ut. Förstår du?” frågade hon och såg på henne med allvarligare ögon igen. Det fanns inte ens det där artiga leende på läpparna. Hon skakade på huvudet åt det hela. Det var vansinne, men vad hade de egentligen annat för val?
“En del av dina arbetsuppgifter. Den främsta är att skydda Barastar… och detta är en del av det.” sa hon.
-
Rhig såg sig omkring, även om det inte var mycket att titta på, ju längre nedåt i berget de kom. Till slut kände hon inte ens igen sig och började undra vart sjutton Renn förde henne. Hade hon varit klokare kanske hon skulle börjat bli misstänksam men nu lät hon bara blicken flyta som för att lägga vägen tillbaka på minnet. Det var knappt hon lagt märke till att Renn stannat förrän hon gick in i hennes hand. Rhig öppnade munnen för att be om ursäkt men förblev tyst på hövdingafrun tog till orda. Hennes mun stängdes med detsamma och hon tog ett steg tillbaka.
Hemligheter? Första dagen på jobbet? Hade alla sådana här märkliga introduktioner till sina nya arbetsplatser? Frågorna var många men hon nickade för att visa att hon lyssnade och förstod – fast att hon inte förstod någonting alls.
”Ska jag vakta fängelset eller vadå?” undrade hon skeptiskt. Det var inte ens nästan vad hennes nya position innebar. Inte fasen tänkte hon sitta här nere och trycka när staden behövde försvaras och en snöstorm låg runt knuten.
-
En liten suck lämnade Renns mun och hon var tyst en stund. Mest för att lugna sig själv och inte säga något dumt som hon skulle ångra sedan. Hon satte sina händer på var sin sida av höften för att se upp på Rhig som var något huvud längre än henne trots allt. Hon skakade på huvudet så det röda håret yrde och slog till den yngre kvinnan i bröstkorgen och armarna.
“Sluta nu, klart du inte ska. Det är något under det som vi ska ta en titt på. Men det är vår hemlighet. Förstått? Det är för att skydda folket.” påpekade hon för att ge henne en menande blick med sina korsade armar där.
“Skulle jag betala dig, och ha dig som en högra hand för att stå och sova?” fnös hon.
-
Rhig tittade förnärmat på Renns röda hår som slog mot hennes läderklädda bål. Hon läste inte in för mycket i det men blev ändå på märkbart sämre humör. Utmanande höjde hon ena ögonbrynet och såg ner på hövdingafrun vid mothugget. Rhig var inte jätteimponerad av attityden som Renn hade mot henne. Var det så här det skulle vara? Gnabb från chefen vid minsta fråga? Om det var något som irriterade Rhig var det att bli dumförklarad, något som tyvärr hände rätt ofta. Hon själv tyckte inte att hon var annat än logisk men andra viktigpettrar tycktes ha andra åsikter.
”Nej, men öppna då” sade hon hårt och gestikulerade hastigt mot dörren. ”Vad ska jag tro när du står här och såsar utan att berätta varför vi är här? Jag kommer inte berätta för en kotte om vad-det-nu-är där inne. Öppna bara.”
Rhigs bruna ögon växlade mellan dörren och Renn. Hon satte händerna i sidan och suckade frustrerat. Hur hennes föräldrar kunde vara vänner med hövdingafamiljen hade hon aldrig förstått. Hon hade inte mycket till övers för dem och som hon förstått det var deras tankar om henne inte speciellt höga heller.
-
Lite trött drog Renn efter andan, hon hörde förstås att det var en irritation där vid Rhigs sida och hon var väl tvungen att medge att hon kanske varit ett uns… Nå, skitsamma vad hon hade varit men det var väl viktigt att hamna på goda sigdor med varandra.
“Jaja, det är viktigt bara. Lyssna här, jag vet att du är en duktig krigare. Men detta är… en välbevarad hemlighet. Inte ens… Gharf vet om det.” sa hon och drog lätt efter andan för att sedan nicka och samla mod att faktiskt fortsätta. Snabbt såg hon sig omkring och fortsatte igenom fängelsehålan till en tom fängelsecell som hon enkelt öppnade med sin nyckel. Hon rörde sig längst in för att dra bort några stenar och avslöja en lucka.
“Stäng dörren.” uppmanade Renn henne och smet enkelt in i hålet, för att snart igen titta upp mot Rhig – som om hon nu tyckte hon var långsam.
-
En djup bekymmersrynka bildades mellan Rhigs mörka ögonbryn. Hon förstod inte riktigt varför hon blev anförtrodd med en så pass välbevarad hemlighet, även om hon antog att det hade med hennes nya position att göra. Hade den förre i hennes tjänst fått samma kunskap? Rhig vred lite obekvämt på sig och följde efter Renn in i cellen, tittandes misstänksamt omkring sig och försäkrade sig om att ingen förföljde dem. Hon gjorde som Renn sa och stängde dörren, tittade sedan på luckan som grävdes fram bakom stenen. Detta började bli mycket märkligt. Vad fanns där egentligen? Det var knappast Renns personliga spritgömma.
”Du måste skämta” jämrade hon sig när Renn smet in genom luckan. Det fanns inte en chans att Rhig skulle få plats genom där. Hon var mycket större än Renn. Med ett frustrerat stön började hon plocka av sig allt som kunde vara i vägen, framför allt sina vapen. Hon lade dem tillsammans med sin pälsmössa intill luckan och stack sedan ner benen, ålandes in med armarna över huvudet. Med mycket möda och stånk tog hon sig igenom, duktig dammig från topp till tå, och sträckte sig efter sina vapen innan hon något andfått såg sig omkring.
”Jag tror det är ungefär här som du börjar förklara saker” sade hon tafatt och sneglade på Renn.
-
I Renns ansikte var det ingenting som sa att hon skämtade däremot, utan hon såg mer allvarlig ut nu än de flesta dagarna. För att vara ärlig var den lilla luckan också medvetet gjord. Det var inte många vuxna eller ungdomar som skulle passa in där. En liten suck lämnade hennes läppar och hon såg kanske lite nervös ut.
“Inte många år innan du föddes, dog min syster. En kär vän till dina föräldrar och mig… Jag kunde inte… bränna henne. Av det enkla faktum att hon var livrädd av tanken, hon skrek om nätterna när hon närmade sig döden.” sa hon och harklade sig lite lätt för att klia sig i nacken när hon tog en fackla ifrån väggen som hon tände med sitt elddon som hon fiskade upp ur fickan.
“Dina föräldrar… vet redan om det här” fortsatte hon, kanske lite för snabbt som om hon inte skulle döma henne allt för mycket.
-
All färg dränerades från Rhigs ansikte och hon bara stirrade på Renn. Hörde hon verkligen rätt? Läste hon in för mycket i hennes ord? Rhig kanske inte var vassaste kniven i lådan men nog kunde hon sätta ihop dessa pusselbitar. Hon såg sig omkring och kramade sin yxa hårt i handen, redo.
”Vänta lite här nu… Menar du alltså att din syster är kvar här inne någonstans? Och mamma och pappa är med på det här?! Ni är fan sjuka.” Rhig andades nu häftigt och kunde helt ärligt inte förstå att hennes föräldrar gått med på en sådan sak. De hade förmodligen hjälpt Renn, för det var sådana de var. Sol och Bekkr var varma och omtänksamma, de gjorde allt för sina medmänniskor. Alla var alltid välkomna hem till dem, de tog hand om andras barn, bjöd kvarteret på middag titt som tätt och kom alltid med en hjälpande hand där de kunde. Bättre vänner fick man leta efter – men det här var bara för mycket.
”Hur länge har du haft henne inlåst?” undrade Rhig med sin dova stämma. Rhig kunde inte minnas när det var som systern hade gått bort. Hon brukade fokusera på sin träning och de personer hon brydde sig mest om var de som bodde i hennes kvarter.
-
Något förvånad över hur snabbt Rhig hade hunnit komma till rätt slutsats hummade hon lite imponerat till samtidigt som hon nickade åt hennes antagande och frågor. Den sista frågan var hon tvungen att tänka lite längre på, det kändes som en evighet samtidigt som om ingen tid alls hade passerat. Eller hade det inte alltid varit så här?
“Nästan sjutton år….” kommenterade hon till slut och nickade lite instämmande åt sitt egna svar som att bekräfta sin egna tanke. Hon gjorde en gest lite inåt vägen med den andra handen som hon inte höll facklan i. Det var en rätt trång gång, inte många som kunde komma in där. Snabbt sneglade hon mot gången och mot Rhig, kanske skulle det gå om hon drog ihop sig något och höll andan?
“Det är inte en lång väg… sen kommer vi till hennes grav. Det är som ett fängelse. Så hon kommer inte komma åt dig. Oroa dig inte.” sa hon och började röra sig in i den trånga gången.
-
”Sjutton år” upprepade Rhig tyst för sig själv, knappt mer än en viskning. Hon kunde inte tro sina öron. Detta var ofattbart. Vad mer var Renn kapabel till om hon kunde hålla sin syster inlåst till att för evigt vara i mellantinget mellan livet och döden. Stackaren förtjänade ro i efterlivet liksom alla andra. Rhig var inte överdrivet religiös men det här var bara för mycket. Det var omoraliskt.
Blicken fördes till gången som Renn syftade på. Hon måste skämta. Rhig hade knappt kommit igen förra skrymslet som de krupit igenom, nu ville hon ha igenom henne i det där lilla råtthålet? Ett frustrerat andetag pustade ut ur Rhig innan hon dumpade vad hon kunde för att lyckas ta sig igenom. Med en tyst ramsa av svordomar krälade hon in i utrymmet och fick sedan börja åla för att ens ha en chans att ta sig igenom. Hon försökte klämma in sina axlar och blinkade frenetiskt åt allt damm som ramlade ner i ögonen. När hon nätt och jämnt kunde se andra sidan fastnade axlarna.
”Jag kommer inte förbi” gnällde hon och försökte vicka sig loss, men det gick inte. I stället blev hon bara mer och mer dammig. Kanske kunde hon se ändå? Och varför i all världen var hon tvungen att se detta hemska över huvud taget? De räckte gott och väl med att Renn berättade sin sinnessjuka hemlighet som hon hade tillsammans med Rhigs föräldrar.
-
Förstås var det dåligt. Även Renn insåg det, trots att hon försökte att övertala sig själv att det varit det rätta just då. Hon var i sina egna tankar och hade kommit ut ifrån den trånga gången för att inte riktigt höra hennes gnällande. Istället skulle hon se Renn ganska snart – helt vit i ansiktet.
“Vi… vi har ett problem” sa hon, nästan som om orden inte riktigt ville komma ur hennes läppar och hon harklade sig lite lätt när hon hade kommit närmare henne igen.
“Min syster är… borta!” väste Renn mellan tänderna och försökte knuffa Rhig något för att få ut henne ifrån den trånga gång. Lite stressad över denna nyhet.
You must be logged in to reply to this topic.