Rhig vred på sig och ryckte till när hon hörde sitt namn. Hennes ansikte speglade hur tafatt hon kände sig, något utom sitt element här i det kontorsliknande rummet. En viss oro över att detta var hennes öde flimrade för hennes blick. Att sitta bakom ett skrivbord… Om så var fallet kunde hon lika gärna bege sig hem direkt. Givetvis var hon smart nog att förstå att det var Renn själv som arbetade här och inte automatiskt vad som förväntades av Rhig själv. Hon klistrade på ett tveksamt leende, inte av ohövlighet utan en smula nervositet, och betraktade Renn när hon reste sig från stolen.

Renn var liten men osade av den respekt man hade för henne. Hon såg magnifik ut i sin mantel och Rhig kunde inte tänka sig att det fanns någon i världen som såg så ståtlig ut. I hemlighet drömde hon om att en dag själv sitta på en position som gav henne samma respekt. Kanske var det här den chansen? Hon fick inte sabba allting nu, tänkte hon och log bredare. Att le passade inte hennes anlete. Skratt ja, men små leenden kom inte naturligt.

”Tack” svarade hon med sin varmmörka stämma. Rhig hade aldrig haft en feminin röst, något som krockade med hennes ansikte som hon ärvt från gud vet vem. Hon hukade sig nästan framför Renn för att inte torna över henne, rädd att verka större hur oundvikligt det än var.

”Jag är redo” svarade hon och öppnade dörren dör att hålla upp den för sin nya chef. Tack och lov för att Renn var rak på sak, hon skulle inte stå ut länge med kallprat. ”Och ja, brukar inte vintern komma i typ… november i alla fall?” Rhig mindes inte riktigt, trots att årstiderna kom och gick år efter år.

Rhig var lite tveksam till Renn på grund av hennes skarpa blick. Det hade hon alltid varit men särskilt nu. Hon förstod inte riktigt varför hon fått detta stora ansvar av hövdingafrun. Det fanns mer lämpade personer i Barastar för positionen. Visst var Renn en vän till hennes föräldrar och Rhig var hård som sten men hon var ung. Dessutom hade hon fler än en gång rykt ihop med hövdingasonen Ramr. Han hade en olidlig förmåga att säga saker som förargade Rhig och hennes nävar hade både en och annan gång gett honom svar på tal, även om hon inte gått oskadd ur det en enda gång. Du måste lära dig att behärska humöret, hade hennes mamma sagt både en och två gånger. Lätt för henne att säga. Rhig försökte och fick inte nog beröm för hur ofta hon lyckades hålla sig i skinnet och lät bli att slå folk på käften.

Kanske var det därför Renns blick var så allvarlig, eller på grund av oron som hon uttryckte. Fast… hon såg oftast ut så när Rhig tänkte efter.

Rhig rycktes från sina tankar, släntrade efter Renn. Hon rynkade bekymrat på ögonbrynen vid den äldres ord, som hon mycket riktigt fått luta sig in för att höra helt. Rhig var inte riktigt lika lång som männen tenderade att vara men ändock reslig.

“Tror du —,” Hon såg sig om och sänkte rösten. “Tror du att det går så långt? Vi måste ju börja direkt isåfall.” Hennes tankar började redan spinna på vad som kunde göras och vad som hade hänt sist. Helvete om det hände igen. Och den här gången var hon delvis ansvarig för att försvara staden.

Rhig gick efter hack i häl, mån om att inte hamna efter. Inte för att det var svårt men hon ville visa framfötterna och att hon var redo att börja jobba. Hennes mun blev först till ett tunt streck vid frågan. Vad visste hon? Rhig grävde så mycket hon kunde i hjärnan. Det gick sådär.

”Eh… Jo men att ni… vi… dem? Att försvaret försvarar staden.” Snyggt. Bra där. Fantastiskt svar, Rhig, tänkte hon för sig själv. Hon skrattade nervöst. ”Jag har varit lite involverad men bara genom träning och enkla order. Sen förstås, sist det gick… dålig. Då var jag med och slogs.”

Ja, för det var ungefär det hon var bra på enligt alla andra. Hennes egen familj hade höga tankar om henne men ändå hade hennes uppgifter varit extremt basala. Det här var en enorm och oväntad möjlighet.

”Renn,” sa hon familjärt, ”vi borde hitta en möjlighet att bränna våra döda trots stormen. Jag vet att vi inte kan bränna dem i husen eftersom de skulle brinna upp, och berget spricker om vi gör det där inne. Men vi kanske borde bygga nåt? Eller kan vi upprätta någon facilitet där vi kan förvara våra döda tills det slutat snöa så mycket? Man kan ju lägga fram det fint fast vi i själva verket låser in dem.”

Att Renn redan var väl beprövad i att låsa in levande döda hade Rhig förstås ingen aning om. Det var hennes föräldrars väl bevarade hemlighet. Ändå pratade hon tyst, rädd att informationen skulle nå fel öron. Renn själv verkade orolig över att andra skulle höra vad de diskuterade.

Renns nervösa svar fick henne att undra. Framför allt tänkte Rhig att hon gått över gränsen och förmodligen sagt något korkat. Men hövdingafrun verkade ändå inte helt emot hennes idé. Kanske tyckte hon också att det kändes fel att behandla folk på det sättet? Oavsett hakade hon på hack i häl.

”Asså jag inser ju att det är helt omoraliskt och att det skulle tas emot jäkligt dåligt av folk, men det måste ju lösas på nåt sätt. Om vi bara kan förhindra att de som dött kan,” Rhig svalde hårt vid sina traumatiska minnen, ”ja men, vandra fritt… då är problemet plötsligt mycket mindre. Vad är det du vill visa? Och när ska vi börja gå igenom arbetsuppgifter?”

Hon kliade sig i bakhuvudet och såg sig omkring med bekymrad blick, undrandes vart de var på väg. Vad kunde Renn ha att visa som var viktigare än att rätta in Rhig på sin nya post?

Rhig såg sig omkring, även om det inte var mycket att titta på, ju längre nedåt i berget de kom. Till slut kände hon inte ens igen sig och började undra vart sjutton Renn förde henne. Hade hon varit klokare kanske hon skulle börjat bli misstänksam men nu lät hon bara blicken flyta som för att lägga vägen tillbaka på minnet. Det var knappt hon lagt märke till att Renn stannat förrän hon gick in i hennes hand. Rhig öppnade munnen för att be om ursäkt men förblev tyst på hövdingafrun tog till orda. Hennes mun stängdes med detsamma och hon tog ett steg tillbaka.

Hemligheter? Första dagen på jobbet? Hade alla sådana här märkliga introduktioner till sina nya arbetsplatser? Frågorna var många men hon nickade för att visa att hon lyssnade och förstod – fast att hon inte förstod någonting alls.

”Ska jag vakta fängelset eller vadå?” undrade hon skeptiskt. Det var inte ens nästan vad hennes nya position innebar. Inte fasen tänkte hon sitta här nere och trycka när staden behövde försvaras och en snöstorm låg runt knuten.

Rhig tittade förnärmat på Renns röda hår som slog mot hennes läderklädda bål. Hon läste inte in för mycket i det men blev ändå på märkbart sämre humör. Utmanande höjde hon ena ögonbrynet och såg ner på hövdingafrun vid mothugget. Rhig var inte jätteimponerad av attityden som Renn hade mot henne. Var det så här det skulle vara? Gnabb från chefen vid minsta fråga? Om det var något som irriterade Rhig var det att bli dumförklarad, något som tyvärr hände rätt ofta. Hon själv tyckte inte att hon var annat än logisk men andra viktigpettrar tycktes ha andra åsikter.

”Nej, men öppna då” sade hon hårt och gestikulerade hastigt mot dörren. ”Vad ska jag tro när du står här och såsar utan att berätta varför vi är här? Jag kommer inte berätta för en kotte om vad-det-nu-är där inne. Öppna bara.”

Rhigs bruna ögon växlade mellan dörren och Renn. Hon satte händerna i sidan och suckade frustrerat. Hur hennes föräldrar kunde vara vänner med hövdingafamiljen hade hon aldrig förstått. Hon hade inte mycket till övers för dem och som hon förstått det var deras tankar om henne inte speciellt höga heller.

En djup bekymmersrynka bildades mellan Rhigs mörka ögonbryn. Hon förstod inte riktigt varför hon blev anförtrodd med en så pass välbevarad hemlighet, även om hon antog att det hade med hennes nya position att göra. Hade den förre i hennes tjänst fått samma kunskap? Rhig vred lite obekvämt på sig och följde efter Renn in i cellen, tittandes misstänksamt omkring sig och försäkrade sig om att ingen förföljde dem. Hon gjorde som Renn sa och stängde dörren, tittade sedan på luckan som grävdes fram bakom stenen. Detta började bli mycket märkligt. Vad fanns där egentligen? Det var knappast Renns personliga spritgömma.

”Du måste skämta” jämrade hon sig när Renn smet in genom luckan. Det fanns inte en chans att Rhig skulle få plats genom där. Hon var mycket större än Renn. Med ett frustrerat stön började hon plocka av sig allt som kunde vara i vägen, framför allt sina vapen. Hon lade dem tillsammans med sin pälsmössa intill luckan och stack sedan ner benen, ålandes in med armarna över huvudet. Med mycket möda och stånk tog hon sig igenom, duktig dammig från topp till tå, och sträckte sig efter sina vapen innan hon något andfått såg sig omkring.

”Jag tror det är ungefär här som du börjar förklara saker” sade hon tafatt och sneglade på Renn.

All färg dränerades från Rhigs ansikte och hon bara stirrade på Renn. Hörde hon verkligen rätt? Läste hon in för mycket i hennes ord? Rhig kanske inte var vassaste kniven i lådan men nog kunde hon sätta ihop dessa pusselbitar. Hon såg sig omkring och kramade sin yxa hårt i handen, redo.

”Vänta lite här nu… Menar du alltså att din syster är kvar här inne någonstans? Och mamma och pappa är med på det här?! Ni är fan sjuka.” Rhig andades nu häftigt och kunde helt ärligt inte förstå att hennes föräldrar gått med på en sådan sak. De hade förmodligen hjälpt Renn, för det var sådana de var. Sol och Bekkr var varma och omtänksamma, de gjorde allt för sina medmänniskor. Alla var alltid välkomna hem till dem, de tog hand om andras barn, bjöd kvarteret på middag titt som tätt och kom alltid med en hjälpande hand där de kunde. Bättre vänner fick man leta efter – men det här var bara för mycket.

”Hur länge har du haft henne inlåst?” undrade Rhig med sin dova stämma. Rhig kunde inte minnas när det var som systern hade gått bort. Hon brukade fokusera på sin träning och de personer hon brydde sig mest om var de som bodde i hennes kvarter.

”Sjutton år” upprepade Rhig tyst för sig själv, knappt mer än en viskning. Hon kunde inte tro sina öron. Detta var ofattbart. Vad mer var Renn kapabel till om hon kunde hålla sin syster inlåst till att för evigt vara i mellantinget mellan livet och döden. Stackaren förtjänade ro i efterlivet liksom alla andra. Rhig var inte överdrivet religiös men det här var bara för mycket. Det var omoraliskt.

Blicken fördes till gången som Renn syftade på. Hon måste skämta. Rhig hade knappt kommit igen förra skrymslet som de krupit igenom, nu ville hon ha igenom henne i det där lilla råtthålet? Ett frustrerat andetag pustade ut ur Rhig innan hon dumpade vad hon kunde för att lyckas ta sig igenom. Med en tyst ramsa av svordomar krälade hon in i utrymmet och fick sedan börja åla för att ens ha en chans att ta sig igenom. Hon försökte klämma in sina axlar och blinkade frenetiskt åt allt damm som ramlade ner i ögonen. När hon nätt och jämnt kunde se andra sidan fastnade axlarna.

”Jag kommer inte förbi” gnällde hon och försökte vicka sig loss, men det gick inte. I stället blev hon bara mer och mer dammig. Kanske kunde hon se ändå? Och varför i all världen var hon tvungen att se detta hemska över huvud taget? De räckte gott och väl med att Renn berättade sin sinnessjuka hemlighet som hon hade tillsammans med Rhigs föräldrar.