Elbereth höjde blicken när hon plötsligt tvärs över rummet såg ett bekant ansikte och leendet blev oavsiktligt betydligt mer betonat. Hon var genuint tacksam för varje person här, men Ninurith var en väldigt gammal vän som hon inte såg närapå så ofta som hon hade önskat. Dels för att Elbereth ofta då var upptagen med politik, men också eftersom att Ninurith ofta var på resande fot. Alven hon pratade med i stunden följde blicken och lade märke till den nyanlända gästen och gladligen hjälpte Elbereth att resa sig upp och ned för trappstegen från höjden av hennes säte. För en utomstående kunde det säkert se ut som att hon var en drottning på en tron, men hon var endast sin släkts matriark och med hennes arbete så nära folket spenderade hon mycket av sin tid när hon inte var sjuk med att lyssna på deras olika idéer, åsikter, krav och förhoppningar. I ett annat rike hade rollen som konst- och kulturansvarig kanske varit ett tråkigt, stillsamt jobb, men i Nela’thaënas var den grenen av samhället aldrig stilla. Men det var morgondagens ämne.

“Ninu,” Sa hon försöktigt för att inte störa de andra gästerna för mycket, även om de flesta lade märke till henne när hon rörde på sig. Hon höll ut en arm för att bjuda in Ninurith till en omfamning och log varmt åt henne medan hon höll den andra handen under magen sin. Hon reflekterade sällan över magens storlek, men nu när hon stod inför Ninurith gjorde den sig påmind, då den var betydligt mindre när hon lämnade Nela’thaënas för flera år sedan. En frånvaro nästan lika lång som Elbereths sjukdom. “Vad glad jag är att se dig!” Hon lät ögonen vandra över sin väns klädsel och hår när hon närmade sig och blicken var inget annat än godkännande, ett stolt leende från bara betraktandet av den nya stilen. Ninurith hade smak.

Hon log åt sin vän och när hon gick ned på huk och samtidigt avslöjade sitt röriga hår förde Elbereth sina händer över rufset och gjorde ett ytligt försök att borsta till det värsta med sina fingrar genom att stryka det medhårs. Det var såklart långt från tillräckligt, men en liten skillnad hade det hunnit göra innan Ninurith reste sig igen. Hon flinade åt hennes kommentarer och gav henne en till omfamning.

“Ja inte är det kakor där inne, kära Ninu.” Hon höll om henne en stund längre än första omfamningen, även om vinkeln så som alla andra gånger hon kramade människor var lite obekväm på grund av bulan på magen. “Den som bor där inne tar sin goda tid dock. Om jag inte hade blivit sjuk hade den lilla parasiten varit ute nu enligt druiderna.” Hon flinade till och klappade sig på magen. Hon inbillade sig att det var barnets andes vilja eller Erethils att det dröjde så. Tillsammans kunde de bekämpa sjukdomen tänkte hon, men kanske inte isär. “Hen är riktigt stark.” Hon kunde inte helt minnas om Ninu hade lämnat innan eller efter Elbereth blev sjuk, men då det var över nu kändes det inte så noga att fokusera på det.

“Vad för dig hem till Nela’thaenas, käraste? Började du sakna mig?” Hon separerade sig från sin vän, men stod inte mer än ett steg bort och lät deras ögon mötas.

Elbereth insåg i just den stunden att hennes vän kanske inte ens hade vetat om att Elbereth varit sjuk, inte ens nu flera år in i sjukdomen och hennes nyliga tillfrisknad. “Käraste,” Började hon och klev nära nog för att kunna hålla en öm hand mot sin väns kind, men med tillräckligt avstånd för att Ninurith inte skulle behöva böja huvudet för kraftigt för att möta hennes blick. Deras längdskillnad var märkvärdig, särskilt då Ninurith var kortare än många alver och Elbereth var längre än många.

“Allas vår vägglus är tillbaka nu, det är allt som är viktigt. All tid vi och jag får i ditt umgänge är av tillräckligt värde.” Hon mjuknade sig in i ämnet, och tog ett djupt andetag medan hon gestikulerade för hennes vän att följa med henne upp till sitsen hennes. Elbereth behövde sitta och bänkarna utan ryggstöd var inte ett alternativ, hennes kropp var alltför trött. När hon vände blicken mot sin stol på höjden och gav en indikation på att Ninu skulle följa med, ordnades det omgående av tjänarna att en stol placerades bredvid Elbereths.

Förutsatt att Ninu inte hindrade dem så skulle hon vandra upp till sitt säte och sjunka ner i stolen, lättad att inte längre stå upp. “Jag mår bra nu, helt tillfrisknad,” Fortsatte hon och log mot Ninurith. Ett visst allvar besökte sedan hennes ansikte. “Men jag har varit sjuk. I flera år faktiskt. Det var en svår och märklig sjukdom, där vi gjorde varandra sjuka,” Hon förde en hand över sin egen väldigt stora mage. “Men jag vill tro att vi även gjorde varandra friska. Hen kommer vara en riktigt stark en när det är dags att komma ut, det är jag säker på.” Hon log åt sin vän. “Men oj vad jag saknar att resa runt i världen! Jag har i princip bara sett mitt tak och mina väggar sedan du åkte härifrån.” Skrattade hon.

Elbereth log åt sin vän. “Jag mår bra nu, du behöver inte försöka muntra upp mig. Att däremot berätta hur mycket sämre andra har haft det än mig är kanske inte den bästa strategin för att få mig att må bättre dock.” Hon flinade till och skakade sitt huvud. “Det finns så mycket vårt folk skulle kunna göra för världen. Vi har sådana talanger bland oss, de främsta helarna och arkitekter som kan bygga hus utan skada till naturen. Det sorgligaste med min sjukdom är kanske allt som har hänt i min frånvaro.” Hon släppte ut ett långt, besegrat andetag och lät sin hand vandra över den stora magen.

“Inbördeskrig i vår egna skog, drottningens död, uppror i Iserion, en demon i vår värld och gift med en folkledare, Iselem på krigsstigen och min bästa vän i Harvadar. Det här har varit en riktigt händelserik graviditet.” Hon skrattade till och rynkade sedan lite på näsan när hon smakade på ett äpple hon fick av en tjänarinna. Sura äpplen dessutom till råga på allt annat. Hon flinade för sig själv och såg mot sin vän. “Vi borde bättra oss, eller så finns det ingen värld kvar att föda den här lillen till.” Det fanns ingen fråga, ingen krok för hennes vän att bita tag i och fortsätta samtalet, vilket var avsiktligt.

Elbereth hade tänkt på detta mycket sedan hon tillfrisknat. Vart var världen på väg, och varför gjorde inte alverna mer? Varför var det så viktigt att döda varandra över typen av alv man var, när världen kunde vara i brand inom en mänsklig livstid?

Elbereth hade tänkt på det mycket, men visste inte vad hon skulle göra av tankarna. Så nu delade hon dem med sin bästa vän.

Hon log åt kommentaren om livet de levde i Harvadar, det gjorde henne alltid glad att ha fel om saker hon hade negativa fördomar om. Ja varför skulle de inte leva goda liv, bara för att livet var enklare och annorlunda från alverna? Hon följde sin vän med blicken när hon sökte sig till någonting att äta och tålmodigt väntade på stämningen att bli rätt igen, vilket Ninurith bjöd in till med sin kommentar. Elbereth tog sig ett djupt andetag för att syresätta och lugna kroppen, då hon aldrig sagt orden högt förut. Många ord levde inom henne som såg aldrig dagens ljus, men det här kanske var det som låg som djupast begravt.

Kände man henne så väl som Ninurith gjorde kunde man följa hennes blick upp mot skogens höjder trots att hennes ögon var helt enfärgade och saknade pupiller, men det syntes på musklerna och linjerna i hennes ansikte. Där bland topparna satt Alethir på huk som ett rovdjur och bevakade allt som rörde på sig, en av få personer Elbereth kunde lita på. En av de andra satt bredvid henne. Hennes blick vandrade sedan över alla besökare som festade och hade det trevlig på gården. De enda som var nära nog att höra henne var ytterligare några personer hon litade på med sitt liv: Hennes tjänare. Snart nog vände blicken tillbaka mot Ninurith dock och hon såg henne rakt i ögonen. Elbereths hållning var avslappnad, hon var trygg i sin miljö, men hennes röst spände sig lite, hennes ton lite skarpare.

“Oavsett om man ser på arvföljd eller annan rätt till tronen, så ser jag inte hur våra alternativ kan leda oss till en ljusare tid. Jag har observerat Aldieas grundade och fall. Jag minns kriget mot orkerna bara jag blundar. Jag har sett riken höja murar, raser utforska magi och forna hemligheter, jag minns Ish’dalaars uppkomst och fall och drakfolkets onaturliga formning. Under min sjukdom har vi till och med nekat pilgrimer tillträde till våra skogar.” Hon tog ett djupt andetag. “Jag minns tiotusen andra händelser och ömt genom åren har jag försökt stöta vår politik i riktningar som gynnar kollektivet, men vi har bara blivit mer splittrade, mer isolerade, mer rädda för vår omvärld. Vi kan göra en verklig skillnad, men inte med prinsessan Selyana i makten, inte med drottning Alienna, inte med Aenya, inte ens med Alethir.” Hon tog ett till djupt andetag, hennes uttryck allvarsamt när hon såg ut över grupperingarna av gäster på gården. Till och med här kunde hon se splittringar, politiska tillhörigheter, kluster av åsikter, en attraktion till ekokammare och likheter.

“När min käraste kommer till världen, tänker jag inte låta det vara en värld utan hopp, inte ett rike splittrat, inte ett folk i isolation. Jag har levt genom två tidsåldrar och min mjuka hand på drottningens axel, min ödmjuka röst i rådets kammare har inte hindrat en enda reva.” Hon lutade sig närmare Ninurith och log åt henne. “Tusen år som konst- och kulturansvarig i drottningens råd. Jahg behövde bara vara sjuk i några år så har pilgrimer nekats tillgång till våra heliga platser. Relationen med våra systrar och bröder bland skogsalverna har raserats.” Hon tog ännu ett djupt andetag och hade den mest allvarsamma tonen än när hon placerade en hand på Ninuriths och såg ut mot folkmassan igen som minglade nedanför.

“Världen behöver oss. Alverna behöver mig. Jag behöver dig, din vänskap, din världsvana. Jag kommer söka stöd från skogsalverna, samtala med rebellerna. Jag kommer utnyttja varje tråd Alethir kan dra i. Jag kommer prata med alverna i Iserion. Jag kommer söka audiens med Caras Idhrenin. Jag kommer vädja till Aldiea. Jag kommer vända mig till vårt folk, jag kommer prata med rotfruktsodlare, druider, arkitekter, soldater.” Hon mötte Ninurith med blicken igen och log brett, lite vetande.

“Jag avser bli Nela’thaënas nästa drottning. Jag kommer lämna besked om detta till rådet såväl som folket imorgon.” Det fanns en ej böjbar övertygelse i hennes röst när hon sa det sista. Det hade tagit tid för henne att lyckas få det sagt, men nu när det hade blivit sagt så att hennes vän hörde henne, kände hon sig stärkt. Visst kunde vännen skjuta ner idén, men Elbereth var inte säker på att det skulle ha någon betydelse. Hon hade bestämt sig. Om inte innan, så under hennes långa svar på vännens kommentar.

“Drottning Elbereth.” Hon flinade för sig själv och såg ut över gruppen igen. Kanske förhastat. Men brydde sig någon mer om världen och folket, än hon? I denna stund kändes det otänkbart.

Hon hade inte kunnat hoppats på ett bättre svar från sin vän. Elbereth sa ingenting mer om saken under resten av kvällen, utan försökte så gott det gick att bara roa sig i sin väns sällskap och mingla med de som kommit för att fira hennes tillfrisknad. Kvällen fortsatte utan konstigheter och slutade med att hon även berättade för Alethir om hennes planer. Det fanns lite mer motstånd från honom än Ninurith, men han hade en soldats sinne och såg bara farorna med avsikten. Hoten omkring dem. Hon litade dock på att han om någon kunde hålla henne säker. Han varnade henne dock om avsikterna inom rådet och att hennes önskan inte skulle mötas väl av de flesta där. Detta höll henne vaken natten igenom.

Gryningen kom och när dagens mitt närmade sig befann sig Elbereth i sin klädkammare tillsammans med sin vän och hon log åt Ninurith under tiden som hon viftade bort en tjänares förslag på klänning. Hon ville inte ha någonting extravagant, hon ville inte framställa sig som den elit som skogsalverna med rätta föreställde sig henne som. Hon var en del av problemet, hon var en del av samhällseliten som låtit detta hända. Men allt skulle förändras. En enkel klänning ett steg vitare än hennes hår föreslogs sedan och hon lät sig bli hjälpt att klä på sig den. Med hennes mage var alla böjningar och rörelser mer ansträngande än någon rimligen borde behöva uthärda.

“Jag kommer inte ha några krav på dig, Ninu. Du kommer och går precis som du vill, så som du alltid gjort. Blir jag drottning skulle det däremot göra dig till ambassadör där du än är, när du inte är rådgivare till mig här. Båda är såklart saker du inte kommer undan, då jag alltid kommer önska dina råd och som min vän kommer du betraktas som representant när du reser.” Hon talade lite väl självsäkert, som om hennes position som drottning redan hade hänt. Det var en lång process kvar, för det skulle knappast hända utan motstånd. Kanske inte ens utan blod på marken, fasansfull som tanken var.

“Och för att svara på frågan du tänker men inte har ställt,” Hon log åt sin vän. “Alethir har redan svurit att beskydda mig, överdramatiskt som jag kan tycka att det var att han valde att göra det till en ed redan nu. Och bara ifall du tänker ställa samma fråga som honom: Nej, jag tänker inte vänta till efter den där sparkande saken är ute ur min kropp. Dels lär det komplicera saker enormt, då en annan lär vara krönt, men jag tror inte heller att vår värld så som vi känner den kommer vara vid liv då. Förändringarna behöver ske snart. Dessutom kan det dröja flera år till!” Hon skakade på huvudet och flinade till.

“Följer du med mig ut bland folket idag? Vill du låna en av mina klänningar?” Hon gjorde en gest mot rummet, där fler klänningar och andra plagg hängde, än någon någonsin skulle behöva. Hon brukade vara enkel i sin klädsel, men hennes klädkammare var oundvikligen extravagant. Folk gav henne kläder som gåvor, hon fick klänningar och kläder av värdar till olika fester hon närvarat på, hon fick till och med gåvor från personer hon hjälpt genom åren. Tillslut hade hon ett helt rum bara för klänningar. Vissa var flera tusen år gamla. Om hon blev drottning var det absolut på agendan att använda dem i handel. Bara materialet från vissa höll ett väldigt värde.

Elbereth log åt henne. “De är gåvor för det mesta. Vissa har jag haft gjorda för särskilda evenemang, men över åren har många haft för vana att tacka mig med uttryck från deras kultur. Av någon anledning har uppfattningen bildats att jag tycker om kläder.” Hon ryckte lite på axlarna och flinade för sig själv när hon kände på en av klänningarna ömt, hennes fingrar gnuggande mot det sällsynta och bekväma tyget på en klänning hon aldrig skulle bära, men tyckte om hur den kändes och såg ut. Det där vandringsfolket i Iselem kunde göra klänningar, mycket väl, men de var inte lämpade för alvernas skogsklimat och kultur.

På vägen ut från sitt hem hade hon en lite mer allvarsam blick och såg mot sin vän. “Alethirs jobb är nog det enklaste. Jag oroar mig inte för väpnade attentat, där klarar jag mig. Det är hot inifrån jag oroar mig som mest för. Inte ens en av världens skickligaste kombatanter kan rädda mig från ett förgiftat äpple. Vinningen är värd risken dock.” Hon strök en hand över sin mage och log för sig själv.

“Om jag ens blir drottning, kommer jag göra allt i min makt för att säkra framtiden för nästa generation. Vilket slags liv kan hen vänta sig växa upp i om demoner, iselemska fanatiker, orkiska krigsherrar och annat galenskap får plantera sina rötter i vår värld? Vårt folk komer från änglarna och det är dags att vi beter oss därefter.”

“Ja.” Svarade Elbereth enkelt och log åt Ninu. “Jag skulle inte beskriva det så enkelt och det skulle inte vara min önskade strategi, men det är inte bortom möjligheterna. Posera åt dig själv att det är ett av alternativen, att vi har att göra med demoner, att de lever i vår värld just nu och att de är av en tillräcklig skala för att motivera ett krig …” Hon rätade till sin klädsel och lämnade kammaren bredvid sin vän, med en av hennes tjänare några steg bakom henne.

“Om ett av alternativen är att starta krig med demonerna, då betyder det att våra andra alternativ är att skapa fred med demonerna, ignorera demonerna eller låta någon annan kriga mot dem och erbjuda resurser som stöd, vara passiva deltagare i ett krig.” Hon placerade en hand på Ninus axel och skakade på huvudet. “Krig får inte bli anledningen att jag utnämns drottning, men blir jag krönt så får det inte råda något tvivel bland vårt folk om vart jag står i frågan. Vi ser vår världs förintelse i rörelse framför oss och naivt anser våra ledare att om vi är passiva kommer vi även den här gången komma undan. Vi har kanske världens mäktigaste samlade armé, och med den medföljer ett ansvar. Kaldrland dödar sina egna. Karm haltar från ett nyligt krig. Iselem har insjuknat i galenskap. Orkerna har inte varit samlade sedan jag var ung. Vad kvarstår? Kaelred? Det ryktas om drakar, men hur mäter de sig mot demoner?” Hon suckade.

“Det här är inte saker du inte redan vet. Förlåt. Jag blir frustrerad, det är allt.” Hon strök en hand över sin stora mage medan de anlände i den stora salen som de korsade för att snart lämna byggnaden. “För mycket står på spel. Vi har inte råd att förlita oss på tur och andra raser något mer.” Hon log sedan mot Ninu.

“Några tips inför mitt tal till mina bättre och alla de som vi i rådet tjänar?” Hon var lite nervös nu, trots övertygelsen hon kände över sitt beslut.

Elbereth log åt sin vän, såklart lite förvånad över motargumentet, men det var inte ett argument hon inte haft i sitt egna huvud många gånger om. “Skulle demoner komma min väg och vädja fred, skulle jag inte neka dem samma tid för samtal som jag hade gett någon annan.” Hon placerade sin hand över sin väns och höll den ömt. “Men vi har inte att göra med välmenande demoner. Hur många dog i Loradon? Och det handlar inte ens om bara Ayperos. Lloth skickade mördare till Ayperos bröllop. Världen makter är i rörelse och om vi är passiva och låter världens mörkaste krafter skapa för mycket rörelseenergi, ja då spelar det nog ingen roll hur mäktig vår armé är. Jag liksom dig vill tro att inte ens demoner är bortom godhet, men vi behöver acceptera att det som hände Loradon kan hända oss. Eller någon annan.”

Hon höll sin väns hand lite hårdare när dörrarna öppnades och de klev ut i det öppna. “Jag vill inte låta tråkigt dogmatisk, men skillnaden på änglar och demoner är vad vi gör den. Vi är deras arv. Träffar vi en ängel kan vi utreda de praktiska skillnaderna mellan Lloth, Ayperos och vilka än vi skulle träffa på, men tills den dagen kommer behöver vi vara det änglarna borde vara. Jag säger inte att vi ska dra våra svärd och storma Ayperos. Vad jag säger är att vi måste vara beredda på att göra det.” Hon släppte ut en suck men höll sin väns hand när de gick. “Snälla tro inte att jag är avfärdande av dina ord, jag hör dem och känner med dig och det du precis sa kommer eka hos mig en lång tid framåt, men att inte anta att vi har sann ondska i den här världen, att inte anta att demonerna i rörelse är en fara för oss alla, kan innebära vårat slut. Om jag har fel, är ingen lyckligare än jag.” Hon log igen åt sin vän.