“Och jag kommer tänka på det länge till.” Beklagade Elbereth med ett tvingat leende, då ämnet knappast var ett roande ett. Hon hälsade på de många som de passerade och fastän hon inte kunde urskilja vad som sades, kunde hon höra att de skvallrade, gissade och viskade om henne och säkerligen Ninurith. Vad märkligt det inte måste ha varit för dem att ta del av så många svängar samtidigt, dels att Elbereth nu var frisk, men också att hennes resande vän var tillbaka och vid hennes sida, och kort efter få höra att Elbereth hade någonting viktigt att prata med Nela’thaënas folk om. Säkerligen pågick vadslagningar, förhoppningar och rädslor bland allt folk, men att stå så här vid kanten av hennes stora avslöjande gav henne lite av ett rus, hon kände en uppspelthet kring deras gissande och inför sitt stora tal. Det jobbiga var dock … exakt vad skulle hon säga?

“Snart får vi se hur bra jag kommer ihåg hur man pratar inför folk. Jag har varit isolerad längre än vissa av dessa har varit vid liv.” Hon mötte ett ungt barn med blicken och gav henne ett stort leende, något barnet mötte gladeligen, nöjet från att ha blivit sedd av timmens alv tydligt i barnets ögon, även om hon troligtvis inte hade någon aning om vem Elbereth egentligen var och särskilt inte vad hon var på väg att säga.

“Elbereth. Ninurith.” Alethir klev ut från folket och började gå bredvid Ninu, vilket placerade Ninu mellan de två långa alverna. Alethir bar sin vanliga vita skjorta, fläckfri som alltid, ett par enkla byxor och en svart kappa. “Länge sedan sist, Ninurith. Vilket läge att komma tillbaka till.” Han log åt henne och åt hans vän bortom henne, för att sedan vända blicken framåt och mot de som stannade upp för att betrakta trion. “Det är alltid värmande att se Elbereth glad och aldrig är hon lyckligare än när du är här.” Elbereth log åt honom efter hans fina ord och sedan ändå bredare åt Ninu. Alethir var alltid svår att läsa, Elbereth visste inte om han tyckte om Ninu eller inte, men han var sällan en som dolde sina sanna känslor om han inte tyckte om någon, så det var väl ett bra nog betyg?

Elbereth lite omedvetet förde en hand till sin panna för att känna efter rynkor, medan hon samtidigt log och behandlade det hennes vän hade sagt som ett skämt. Hon oroade sig väl inte för mycket? Det var väl ändå en rimlig andel oroande hon gjorde, med tanke på världens tillstånd. “Får jag rynkor är det säkerligen någonting som våra druider kan åtgärda.” Flinade hon.

Hon gladdes åt att Alethir sedan anslöt sig till dem och skrattade till när Alethir som svar på Ninus kommentar om att hon såg ut som ett barn rufsade henne i håret. “Dig går det säkerligen inte att tröttna på, Ninurith. Jag ser fram emot att höra om dina resor senare idag.” Han log varmt åt henne och klättrade sedan upp på plattformen för att hjälpa Elbereth med de högre stegen, då hon hade lite svårare att röra på sig. De stod snart i mitten av en plattform i mitten av staden, i mitten av en enorm folksamling som samlats och var ivriga på vad som skulle sägas. På plattformen stod några av Elbereths rådsmedlemmar och hon valde att ignorera det, även om hon inte bjudit in dem. Om de ville göra sig själva relevanta och associera sig med henne så här blint, så skulle hon inte klaga. Hon nickade åt dem och de åt henne, deras oro och förvirring tydlig, då de inte verkade ha någon aning om varför hon skulle tala inför folket.

Elbereth ställde sig på mitten av plattformen och folkmassan runtomkring dem började tystna. Hon vred sig sedan lite mot Ninurith med ett leende och böjde sig en aning för att med en tyst röst viska till sin vän. “Sista chansen för dig att få mig att ångra mig nu.” Hon inväntade ett eventuellt svar från Ninurith innan hon återtog sin formella hållning, slöt sina händer om sin runda mage och tog ett djupt andetag.

Ninu kanske inte såg mycket anledning till att vara med Elbereth uppe på plattformen, men för Elbereth betydde det hela världen. Hon kanske inte hade sagt det tydligt nog, men hon var nervös och att då ha sin vän med sig var lugnande. Hon log ännu en gång åt sin vän och placerade en hand på axeln hennes lite kort i ett försök att uttrycka tacksamhet. Hon lät sin blick stanna på henne ett ögonblick, då hon inte riktigt uppskattat vilket bra val av klänning Ninu hade gjort, hon passade bra i den mörkblåa klänningen. Hon såg sedan på andra sidan om sig, där Alethir hade ställt sig och i sin korpsvarta kappa trots hans vita skjorta under så var han så väl som Ninurith en tydlig kontrast till Elbereths vita klänning. Borde hon ha investerat lite energi i hur de alla borde ha klätt sig, eller spelade det ingen roll? Att hon stod i mitten av en stor folkmassa gjorde det inte mer lugnande, då det innebar att hon hela tiden stod med ryggen mot vissa hon talade till. Borde hon ha beslutat om sin klänning baserat på hur den såg ut därbak också? Nej, den enkla vita klänningen tjänade sitt syfte, hon ville inte vara någonting mer än en representant för folket just nu.

Hon kom på sig med att försöka distrahera sig själv med hennes vandrande tankar och hon tog istället ett djupt andetag, rensade sitt huvud och såg ut över folket. De blandade reaktionerna och förväntningarna bland dem gjorde att det lilla Elbereth hade planerat i förväg att säga, var som borta ur huvudet. När hon såg dem, såg skogsalver och högalver stå i förväntan, förvirring, oro, hundratals som hon kunde se runtomkring sig samlade för att höra henne tala, då kändes det som att någon tog över tyglarna från henne och hon började bara prata, med en stark nog röst att den bar över den väldiga folkmassan som nu äntligen hade tystnat.

“Jag vill börja med att försäkra er om att barnet så väl som jag har tillfrisknat,” Hon log åt folket. “Jag är tacksam för er kärlek de här åren,” Hon gjorde en svepande gest med sin hand mot folket för att syfta på dem alla, innan hon lät den vila på hennes gravida mage igen. “Jag har varit sjuk längre än vissa av er som jag ser här varit vid liv!” Hon log åt ett av barnen hon kunde se närmast plattformen. “Och gravid mycket längre än så!” Hon hade kunnat titta mot några nu vuxna alver, men valde att inte fastna för länge på ämnet.

“Anledningen till att jag kallade er hit för att lyssna på mig idag handlar inte om min hälsa däremot, utan om vårt folks hälsa. Drottningen är död och många av er oroar er för vad detta betyder. Ända sedan jag hörde nyheten själv har jag ställt mig samma fråga och trots mina tusentals år vid liv har jag inte kunnat hitta ett betryggande svar, hur mycket jag än försökt. Inte innan min tillfrisknad, borde jag säga.” Hon strök sig själv över magen och vred lite på sig för att tala lite i en annan riktning.

“För inte länge sedan alls var jag och mitt barn döende och det var allt jag kunde tänka på, men nu har jag fått ett nytt perspektiv. Jag vill inte att världen mitt barn föds in i är en värld utan hopp. En värld där en alvisk drottning kan mördas och hennes folk fortsätter envisas med sina skillnader istället för att förenas.” Hon tog ett djupt andetag när hon såg att några skogsalver så väl som högalver började lämna.

“Loradon slukades av lågor. Arkitekten till den förstörelsen, demonen Ayperos gifter sig med en världsledare. Hannadon föll nästan till de odöda. Det råder uppror inte bara här i Nela’thaenas, utan även i Iselem, Kaldrland, Nirai och Mar Gharok enligt rapporter. Och för att inte nämna våra bröder och systrar i Iserion som kämpar för sin frihet. Kaelreds kung har blivit mördad. Lloth har skickat sina agenter ut i världen för att strö kaos, nu senast i en uppvisning av makt under självaste Ayperos bröllop.” Hon vände på sig igen för att möta ännu en del av publiken.

“Världen står i brand och vi matar elden! Vi nekar pilgrimer, dyrkare av Erethil, tillgång till dessa heliga marker! När hände det senast? Jag kan inte minnas att det hänt. Förklaringen jag har blivit given är faror i Mahadwen och Iserion. Jag har blivit avrådd från att vandra i våra skogar på grund av Akh’Nairfindes. Varför? För att skogsalver vill behandlas som likar!” Hon rynkade på näsan och insåg direkt hur det kunde tolkas, men lät sig inte distraheras.

“Och när jag ser ut över världen och ser allting som händer kan jag inte göra annat än undra varför de inte sitter på rådet bland oss och fattar beslut! Varför ska jag vara rädd för mitt liv i våra egna skogar bara för att vi vill hålla kvar i hur saker alltid har varit? De är en framgångsrik gerillagrupp som leds av en ungalv i hjärtat av Nela’thaënas och vi diskuterar hur vi ska besegra dem istället för att inkludera dem!” Hon släppte ut en lång suck.

“Drottning Nearena är död! Jag älskade henne så som jag älskar hennes dotter, vår prinsessa, men de representerar någonting gammalt och ohållbart, någonting passivt och farligt. Det är därför som jag med ett tungt hjärta föreslår en förändring!” Hon tog ett djupt andetag.

“Gör mig till er drottning!” Hon stannade upp för ett ögonblick för att låta surret som uppstod dö ut igen, då hon såklart inte var klar ännu. Hon tog ton när hon såg att några fler skogsalver specifikt började lämna.

“Jag talar inte bara till högalverna nu! Jag talar även till skogsalverna! Jag talar till alverna i Iserion! Jag talar till alverna i Älvskogen! Jag talar till de utvandrade alverna, till de alver som lever på flykt, till de alver som ligger på lur i våra skogar och planerar högalvernas undergång! Jag talar till varje alv och alla andra som lever bland oss! Jag talar till Selyana och till Alienna! Vi kan inte längre låta alverna domineras av konflikt och osämja!” Hon vred sig lite oftare nu för att göra sig hörd så väl det gick till så många som möjligt.

“Jag har varit ansvarig för konst och kultur länge, jag har sett allt vi kan skapa, vilka styrkor och vilken skönhet vi har bland oss, vilken styrka våra sånger och vår poesi gör, jag har sett den kärlek vi ägnar åt kläder, jag bär en av era klänningar nu, min vän Ninurith likaså, jag har smakat de mest fantastiska rätterna. Jag vill skänka all den här skönheten till världen! Men jag vill också skapa en värld där det är tryggt för oss att resa! En värld som släpper in pilgrimer i våra skogar! Jag har sett den stolthet vi tränar vår militär med! Jag har hört om den tapperhet rebellerna i våra skogar strider med! Jag vill hämta från dessa styrkor och jag vill att Nela’thaënas ger sig ut i världen! Jag vill att vi blir bättre än våra bröder och systrar i Zirthimmar som låser sina portar varje chans de får! Jag vill att vi drömmer stort! Jag vill drömma om en värld där vi befriar våra bröder och systrar från Lloth! Jag vill att vi i våra sagor och historier ska kunna säga att vi gjorde vårt bästa när världen brann, och jag vill kunna säga att vi var med och släckte elden!” Hon stannade upp för ett ögonblick och hennes ton mjuknade, medan hon förde sina händer över sin mage.

“Jag vill skapa en värld vi kan vara stolta att berätta om för våra barn! Jag kommer inte vila innan vi har lyckats, och jag hoppas att ni välsignar mig med ert förtroende som rätt person att lyckas! Jag kommer prata med drottning Alienna och jag kommer prata med Aenya Nairfinde och jag kommer förändra vilka som är med och fattar besluten här! Vi har vuxit fast i gamla sätt, i gamla idéer om vem som borde leda och vem som borde följa, och vi har blivit isolerade från resten av världen. Vi har alla medel som krävs för att rädda världen,” Hon stannade upp för ett ögonblick.

“Men bara om vi gör det tillsammans. Välsignar ni mig med ert förtroende om ledarskap kommer jag rycka upp det gamla rådet i rötterna och skapa ett nytt råd, ett som representerar alla alver i Nela’thaënas! Ett råd byggt på meriter och behov, inte arvsrätt, blodsrätt eller rätt vänner! Jag kommer skapa en ny militär, en som skyddar inte bara våra gränser, utan världen! Vi måste visa våra vänner att vi är mer än bara en handelspartner och rådgivare! Iselem förbereder sig för att sannolikt gå in i Karm, deras ledare har tappat förnuftet! Vi måste visa Karm att de kan räkna med oss i det som komma kan! Viktigare kanske än något annat däremot… vi måste våga säga stopp när Ayperos tar mer mark! Vi är födda från änglarna, vilken plikt kan vara större än att blända det mörker en demon som går bland oss skapar?” Hon sträckte ut sina armar mot folkmassan omkring henne.

“Jag vädjar! Låt mig hjälpa oss ut ur detta mörker! Låt mig visa världen vilken skönhet, trygghet och styrka Nela’thaënas kan bidra med! Låt mig inleda början av en ny era för alverna!”

Hon förväntade sig ingen reaktion, hon räknade med att det skulle ta dagar, veckor, månader innan detta tal gav något slags resultat, och hon var helt förberedd på att ingenting blev av det alls och hon skulle behöva hitta ett annat sätt att skapa denna värld för sitt barn, men nu hade hon åtminstone sagt sitt. Hennes röst hade blivit hörd och kanske skulle det inleda någon förändring, även om den förändringen inte var henne som drottning.

Hon tog ett sista djupt andetag innan hon sedan klev ner från plattformens mittpunkt och stod nu på lika höjd som Alethir och Ninurith och de andra rådsmedlemmarna. Hon hade bestämt sig nu för att stanna här resten av dagen och prata med vem än som var intresserad av att prata med henne. Om någon. Men hon hade förtroende för att de var en hel del som delade hennes känslor. Hon vred sin blick mot sin vän och log.

“Hur gick det, tror du?”