Post has published by Vintersaga
Viewing 2 posts - 21 through 22 (of 22 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Och jag kommer tänka på det länge till.” Beklagade Elbereth med ett tvingat leende, då ämnet knappast var ett roande ett. Hon hälsade på de många som de passerade och fastän hon inte kunde urskilja vad som sades, kunde hon höra att de skvallrade, gissade och viskade om henne och säkerligen Ninurith. Vad märkligt det inte måste ha varit för dem att ta del av så många svängar samtidigt, dels att Elbereth nu var frisk, men också att hennes resande vän var tillbaka och vid hennes sida, och kort efter få höra att Elbereth hade någonting viktigt att prata med Nela’thaënas folk om. Säkerligen pågick vadslagningar, förhoppningar och rädslor bland allt folk, men att stå så här vid kanten av hennes stora avslöjande gav henne lite av ett rus, hon kände en uppspelthet kring deras gissande och inför sitt stora tal. Det jobbiga var dock … exakt vad skulle hon säga?

    “Snart får vi se hur bra jag kommer ihåg hur man pratar inför folk. Jag har varit isolerad längre än vissa av dessa har varit vid liv.” Hon mötte ett ungt barn med blicken och gav henne ett stort leende, något barnet mötte gladeligen, nöjet från att ha blivit sedd av timmens alv tydligt i barnets ögon, även om hon troligtvis inte hade någon aning om vem Elbereth egentligen var och särskilt inte vad hon var på väg att säga.

    “Elbereth. Ninurith.” Alethir klev ut från folket och började gå bredvid Ninu, vilket placerade Ninu mellan de två långa alverna. Alethir bar sin vanliga vita skjorta, fläckfri som alltid, ett par enkla byxor och en svart kappa. “Länge sedan sist, Ninurith. Vilket läge att komma tillbaka till.” Han log åt henne och åt hans vän bortom henne, för att sedan vända blicken framåt och mot de som stannade upp för att betrakta trion. “Det är alltid värmande att se Elbereth glad och aldrig är hon lyckligare än när du är här.” Elbereth log åt honom efter hans fina ord och sedan ändå bredare åt Ninu. Alethir var alltid svår att läsa, Elbereth visste inte om han tyckte om Ninu eller inte, men han var sällan en som dolde sina sanna känslor om han inte tyckte om någon, så det var väl ett bra nog betyg?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Om du oroar dig sådär mycket kommer du få tydligare rynkor i din panna.” påpekade Ninurith lite roat för att följa hennes blick till folket och lät den mötas då och då. Vänliga nickar breda leende ett och annan höjd hand samt löften att tala senare med några bekanta som inte sett henne på länge. Inget som bekymrade henne dock. Uppmärksamheten låg på hennes vän, och dess bekymmer. Det var inte svårt att se de blandade känslor som rörde sig där.

    Hon hade precis tänkt säga något mer när Alethir hälsade genom att säga deras namn. Först fick det henne att stelna till – som om de var två yngre alver som hade gjort något bus och blivit påkomna. Speciellt då så få kallade henne Ninurith nuförtiden. Kanske mest för de inte kunde uttala det. Alviska namn verkade vara krångliga för en majoritet utanför deras gränser.

    “Ni får mig att se ut som ert barn när ni är så långa.” klagade hon skämtsamt för att bjuda på ett varmt och vänligt leende mot Alethir. För att sedan nicka instämmande på hans ord vid Elebreth – vars leende värmde ännu mer än Alethirs ord.

    “Men du har rätt, Alethir. Ett intressant tillfälle. Vi får se hur länge hon orkar med mig dock, eller vad tror du?”

Viewing 2 posts - 21 through 22 (of 22 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.