- This topic has 42 replies, 2 voices, and was last updated 4 dagar, 8 h sedan by Vintersaga.
-
Elbereth, en av de nio i drottningens råd, kände sig ung igen för första gången på många, många år. Hennes graviditet hade varit svår, svårigheter som orsakat en långvarig frånvaro från rådet, men svårigheterna hade stärkt både henne och den ofödda hon bar på. Sjukdomen var borta, helarna hittade inga spår av den varken i henne eller fostret och detta var något rörelserna inuti magen kunde bekräfta. I nästan ett dygn sedan de piggnat till hade hon suttit och bara känt på magen och hon hade välkomnat alla som önskade gratulera hennes tillfrisknad möjligheten att göra detsamma. Det kanske var märkligt för vissa att börja känna på magen någons som de knappt kände, men Elbereth var märklig hon med och det gjorde nog allting lite lättare för de gratulerande främlingar som hon nästan insisterade på att skulle känna på hennes mage. Trots de långa köerna som varit hela dagen tog hon lite tid för varje besökare att lyssna på dem och samtala lite kort. Hon hade trots allt varit isolerad väldigt länge med bara ett fåtal röster som uppdaterat henne om världen. Hennes frånvaro vid drottningens begravning var hjärtekrossande för henne.
Hon hade tillfrisknat för några dagar sedan och hade spenderat de dagarna åt återhämtning, men ryktet hade spridit sig att hon var bättre nu. Hennes hud hade återfått färg, hon var inte liggande oftare än inte och hon hade energier som gick att jämföra med någon som inte var gravid.
Då hennes sjukdom var ganska känd och rädslan för det värsta tänkbara slutet på hennes långa graviditet hade etsat sig in i mångas känslor, hade hon haft gäster hela dagen och hon var djupt tacksam för det. Vissa i rådet hade försökt stoppa skogsalver från att delta i lyckoönskandet, men hon hade istället avfärdat dem och välkomnade alla som önskade möta henne. Hon var inte orolig, inte så som de flesta av hennes likar verkade vara. Det var deras inbillning att någon rebell skulle smita in på inhägnaden och att någonting hemskt skulle hända, en rädsla hon inte upplevde som rationell. Hon hade länge varit vän till skogsalverna och det hade inte gynnat dem det minsta att skada henne eller fostret hon bar på. Tryggare ändå var hon när Alethir nu satt vakt, som en liten rovdjursfågel ovanför gården, som istället fruktade de konflikter som pågick på det politiska planet bland högalverna efter drottningens död.
Du är omtyckt av folket Elbereth, och i din frånvaro har ett förakt växt, agendorna blodigare och blodigare, hatet starkare. Du är inte trygg ens här bland dina äldsta vänner. Alethirs röst gjorde sig då och då påmind när någon politiker bjöd in sig till hennes närvaro och uttryckte sin glädje över hennes tillfrisknad. Hon var tacksam för Alethirs omtanke, men hans ord var såklart i så fall tillämpningsbara även på honom. Inte för att det hade någon betydelse, inte nu när den här ungdomliga energi strömmade genom henne med varje handskakning, kram, kyss på handen, gåva eller verbala uttryck på tacksamhet för hennes hälsa som hon hade fått under dagen.
När ingen längre köade och hon hade chansen att andas lite reste hon sig ut stolen och gick fram till festbordet som var så olägligt placerat flera meter bort från hennes tron. Hon tog en frukt och hungrigt slukade den som om hon vore en skogsalv och kort därefter flinande för sig själv när hon såg reaktionerna omkring henne. Hennes kändisskap, hennes adliga klädsel, den långa vackra vita klänningen som för många representerade oskyldighet, den fläckfria huden, de starka blåa ögonen, det långa, eleganta håret och hela hennes hållning talade för att hon var del av samhällets elit, men den här graviditeten hade slagit all etikett ut ur henne. Hon var ärligare, hungrigare och ibland aningen otrevligare än hon en gång varit. Särskilt efter hennes sjukdom hade hon övergett förväntan att vara den fina adelskvinnan som inte lyfte ett finger utan att söka rådgivning från etikettlagarna.
Förändringar var på väg, och det började här och nu med hennes festbord. När hon insåg att så många ville komma och gästa och gratulera henne begärde hon att all tillgänglig mat tillagades och serverades till alla som ville ha, vilket inkluderade personer som inte hade någon avsikt att gratulera henne, bevisligen när en hungrig skogsalv hade sökt sig in till kammaren för att bara hämta mat utan att bekräfta Elbereth. Skarpsynta högalver hade omgående reagerat och agerat, men hade sedan blivit tillrättavisad av henne. Skogsalven hade blivit släppt och med så mycket mat hans armar kunde bära. Det hade tjänat som tonsättare för resten av dagen, och nu när dagen närmade sig sitt slut vågade ingen högalv på gården så mycket som att titta snett på skogsalver som antingen kom för att gratulera henne eller för att lyssna på ryktena och bara hämta mat. Hon hade inte humör för att göra det nu, men hon skulle vara tvungen att förr eller senare börja utvärdera nästa politiska steg. Det hon såg var inte nytt, det var inte ens kontroversiellt, men det var inte okej.
Men åtminstone för en dag skulle hon fokusera på sig själv och hennes glädje. Så medan surret pågick på gården, gick hon tillbaka till sitt säte på höjden med armarna fulla av frukt och satte sig ner på sitt hederssäte av trä och med ett genuint leende såg ut över alla som hade samlats och nu umgicks som följd av hennes hälsa. Säkerligen skulle nöjet vara kortvarigt, men ändå mer anledning att njuta av det nu. Då och då kom någon fram till henne och gav några generiska gratulationer till henne och den ofödda, erbjöd någon gåva och ibland något tomt löfte om trohet. Hon lyssnade inte så noga för det mesta, då hon samtidigt frossade på frukt just nu. Hennes aptit hade också börjat återvända nu.
-
Blickarna och viskningarna som följde alven som hade rört sig igenom Nela’thaënas, var inget som alven ifråga lyssnade på. Eller kanske ens var medveten om, inte på det sättet som hon lite drömmandes såg upp i himmelen. Då och då snubblade hon till när en sten kom ivägen, eller när hon råkade gå in i någon – men de flesta tycktes undvika henne innan hon hade chansen att kliva in i dem.
Lite märklig såg hon ut trots allt. Vackert blått hår, som de mognaste blåbären med en stickad mörkblå mössa som dolde hennes alvöron. Trots allt var världen där ute inte allt för välkomnande för alver och det var sällan hon gick utan den nu. För att vara ärligt var det inte mycket som inte var blått, utöver en enkel läderväst och läderremmen som höll upp hennes luta och väskan hon obrytt släpade efter henne och hade en fin samling av smuts, kvistar och stenar efter sig.
Förstås såg hon inte heller Alethir som satt på vakt utanför huset som hon hade som mål. Men kanske han skulle känna igen Ninurtih, även med sin nya stil och färgade hår. En ung högalv som hade smugit sig ut i världen, till sina föräldrars förfäran och undsluppit de krav och förväntningar. Det kändes som en evighet sedan hon senast hade satt sin fot i Nela’thaënas – speciellt för en så pass ung alv som henne. Fast kanske det också handlade om alla äventyr om hade varit med om, de tycktes göra så att tiden kändes längre än när hon var fast i Nela’thaënas trånga stad.
-
Elbereth höjde blicken när hon plötsligt tvärs över rummet såg ett bekant ansikte och leendet blev oavsiktligt betydligt mer betonat. Hon var genuint tacksam för varje person här, men Ninurith var en väldigt gammal vän som hon inte såg närapå så ofta som hon hade önskat. Dels för att Elbereth ofta då var upptagen med politik, men också eftersom att Ninurith ofta var på resande fot. Alven hon pratade med i stunden följde blicken och lade märke till den nyanlända gästen och gladligen hjälpte Elbereth att resa sig upp och ned för trappstegen från höjden av hennes säte. För en utomstående kunde det säkert se ut som att hon var en drottning på en tron, men hon var endast sin släkts matriark och med hennes arbete så nära folket spenderade hon mycket av sin tid när hon inte var sjuk med att lyssna på deras olika idéer, åsikter, krav och förhoppningar. I ett annat rike hade rollen som konst- och kulturansvarig kanske varit ett tråkigt, stillsamt jobb, men i Nela’thaënas var den grenen av samhället aldrig stilla. Men det var morgondagens ämne.
“Ninu,” Sa hon försöktigt för att inte störa de andra gästerna för mycket, även om de flesta lade märke till henne när hon rörde på sig. Hon höll ut en arm för att bjuda in Ninurith till en omfamning och log varmt åt henne medan hon höll den andra handen under magen sin. Hon reflekterade sällan över magens storlek, men nu när hon stod inför Ninurith gjorde den sig påmind, då den var betydligt mindre när hon lämnade Nela’thaënas för flera år sedan. En frånvaro nästan lika lång som Elbereths sjukdom. “Vad glad jag är att se dig!” Hon lät ögonen vandra över sin väns klädsel och hår när hon närmade sig och blicken var inget annat än godkännande, ett stolt leende från bara betraktandet av den nya stilen. Ninurith hade smak.
-
Kanske var det lika bra att Elbereth hade upptäckt Ninurith först, hon brukade trots allt inte vara den tystaste – eller den som brydde sig om etikett. Fortfarande med sina föräldrars förfäran. En liten skakning på huvudet för att vakna sig ur sina egna tankar, lät hon blicken vandra mot rösten som tilltalade henne. Egentligen hade hon inte riktigt hört vad som sades, men hon kunde ju alltid gissa sig till. Hon släppte sin säck, som hade dragit in rätt mycket smuts och damm för att spricka upp i ett varmt och stort leende.
“Åhå…! Sa jag inte att du får passa dig för kakorna!” sa hon med ett bubblande skratt när hon fick syn på magen som lite hindrade henne från att nå hela vägen runt Elbereth. Trots allt var hon lite kortare än henne redan och desto mindre armar hade Ninurith än sin vän.
Efter en varm omfamning satte hon sig ner på huk och lade både händerna på magen för att stryka den milt med sina tummar. Hon böjde bakåt huvudet så att hennes blåa mössa föll bakåt och avslöjade håret som stod åt alla håll. Öronen stod rakt ut, nästan större och spetsigare än de flestas öron. Om det inte vore att hon saknade svans kanske man kunde tro att hon var ett troll, speciellt med några trådar från mössan som verkade ha fastnat i öronen som några hårkalufser. Lika snabbt som hon var nere på huk var hon uppe igen på fötterna vid hennes sida.
“Inte för att… göra dig stressad, kära vän. Men det verkar som om du har någon som bor i din mage.” viskade hon lekfullt i hennes öra. Det var som om det inte hade gått en dag sen de hade träffats och de flesta hade kanske inte riktigt våga sig ta lika många friheter som Ninu gjorde. Men vad var inte livet för? Kanske var det just det som gjorde att många uppskattade henne. Det bubblande glada sättet som få hade svårt att le över. I vart fall var det inte hennes musik. För trots att hon sade sig var en musiker så var det få som var lika tondöva som henne.
-
Hon log åt sin vän och när hon gick ned på huk och samtidigt avslöjade sitt röriga hår förde Elbereth sina händer över rufset och gjorde ett ytligt försök att borsta till det värsta med sina fingrar genom att stryka det medhårs. Det var såklart långt från tillräckligt, men en liten skillnad hade det hunnit göra innan Ninurith reste sig igen. Hon flinade åt hennes kommentarer och gav henne en till omfamning.
“Ja inte är det kakor där inne, kära Ninu.” Hon höll om henne en stund längre än första omfamningen, även om vinkeln så som alla andra gånger hon kramade människor var lite obekväm på grund av bulan på magen. “Den som bor där inne tar sin goda tid dock. Om jag inte hade blivit sjuk hade den lilla parasiten varit ute nu enligt druiderna.” Hon flinade till och klappade sig på magen. Hon inbillade sig att det var barnets andes vilja eller Erethils att det dröjde så. Tillsammans kunde de bekämpa sjukdomen tänkte hon, men kanske inte isär. “Hen är riktigt stark.” Hon kunde inte helt minnas om Ninu hade lämnat innan eller efter Elbereth blev sjuk, men då det var över nu kändes det inte så noga att fokusera på det.
“Vad för dig hem till Nela’thaenas, käraste? Började du sakna mig?” Hon separerade sig från sin vän, men stod inte mer än ett steg bort och lät deras ögon mötas.
-
“Parasit, hm?” frågade hon och inspekterade magen något och drog en hand lite överdrivet över sin haka som om hon hade haft mer än de blonda fjun som knappast syntes på hennes haka. Som en vis guru som samlade sin vishet och tankar i lugn och ro.
“Parasiter har en tendens att komma tillbaka vet du? Jag kan tänka mig att mina föräldrar hade hoppats att bli av med mig. Och här är jag, som en vägglus som klängt sig fast i en liten tygbit.” påpekade hon roat, för att sedan rynka lite på pannan.
Hade hon sagt… sjukdom? Det var som om Ninurith hade fått en kall hink över sig och frusen av kylan hade hon fastnat i sina rörelser. Ett gott tag, nå åtminstone för en sådan bubblig och ivrig person som Ninurith men i verkligheten inte mer än några minuter, stod hon där med stora oroliga ögon.
“Sjuk… sjukdom?” stammade hon fram till slut och det fanns ett mer allvar i hennes ögon. Hade hon övergivit sin vän?
-
Elbereth insåg i just den stunden att hennes vän kanske inte ens hade vetat om att Elbereth varit sjuk, inte ens nu flera år in i sjukdomen och hennes nyliga tillfrisknad. “Käraste,” Började hon och klev nära nog för att kunna hålla en öm hand mot sin väns kind, men med tillräckligt avstånd för att Ninurith inte skulle behöva böja huvudet för kraftigt för att möta hennes blick. Deras längdskillnad var märkvärdig, särskilt då Ninurith var kortare än många alver och Elbereth var längre än många.
“Allas vår vägglus är tillbaka nu, det är allt som är viktigt. All tid vi och jag får i ditt umgänge är av tillräckligt värde.” Hon mjuknade sig in i ämnet, och tog ett djupt andetag medan hon gestikulerade för hennes vän att följa med henne upp till sitsen hennes. Elbereth behövde sitta och bänkarna utan ryggstöd var inte ett alternativ, hennes kropp var alltför trött. När hon vände blicken mot sin stol på höjden och gav en indikation på att Ninu skulle följa med, ordnades det omgående av tjänarna att en stol placerades bredvid Elbereths.
Förutsatt att Ninu inte hindrade dem så skulle hon vandra upp till sitt säte och sjunka ner i stolen, lättad att inte längre stå upp. “Jag mår bra nu, helt tillfrisknad,” Fortsatte hon och log mot Ninurith. Ett visst allvar besökte sedan hennes ansikte. “Men jag har varit sjuk. I flera år faktiskt. Det var en svår och märklig sjukdom, där vi gjorde varandra sjuka,” Hon förde en hand över sin egen väldigt stora mage. “Men jag vill tro att vi även gjorde varandra friska. Hen kommer vara en riktigt stark en när det är dags att komma ut, det är jag säker på.” Hon log åt sin vän. “Men oj vad jag saknar att resa runt i världen! Jag har i princip bara sett mitt tak och mina väggar sedan du åkte härifrån.” Skrattade hon.
-
Något glansig var hennes blick fortfarande där den vilade på Elbereth där de satt, försiktigt hade hennes hand rört sig mot hennes och hon höll den milt. Det var ovanligt för Ninurith att vara tyst, men trots det verkade orden fattas henne nu. En blandning av sorg, men även ilska som brusade upp inom henne. Allt som hon försökte att maskera med ett smalt leende.
“Åtminstone har du väggar och tak! Du skulle sett hur många bodde i Harvadars regnskog!” utbrast hon, i ett försök att distrahera dem ifrån det sorgsna för att försöka att le lite bredare även om oron speglades i ögonen som fortfarande vilade på hennes goda vän. Hon ryckte ifrån sin hand ifrån Elbereth för att gestikulera framför sig medan hon fortsatte att berätta.
“Många hade mest bara tak – om man kan kalla en rotvälta för ett tak?” fortsatte hon berätta, som om hon inte riktigt hade funderat på det innan. För att sedan rycka på axlarna med ett litet bredare leende, spelade det egentligen någon roll egentligen?
“Och andra bodde under stenar! Fast det känns som du inte skulle få plats under en sten, eller bli väldigt platt.” retades hon med en blinkning. -
Elbereth log åt sin vän. “Jag mår bra nu, du behöver inte försöka muntra upp mig. Att däremot berätta hur mycket sämre andra har haft det än mig är kanske inte den bästa strategin för att få mig att må bättre dock.” Hon flinade till och skakade sitt huvud. “Det finns så mycket vårt folk skulle kunna göra för världen. Vi har sådana talanger bland oss, de främsta helarna och arkitekter som kan bygga hus utan skada till naturen. Det sorgligaste med min sjukdom är kanske allt som har hänt i min frånvaro.” Hon släppte ut ett långt, besegrat andetag och lät sin hand vandra över den stora magen.
“Inbördeskrig i vår egna skog, drottningens död, uppror i Iserion, en demon i vår värld och gift med en folkledare, Iselem på krigsstigen och min bästa vän i Harvadar. Det här har varit en riktigt händelserik graviditet.” Hon skrattade till och rynkade sedan lite på näsan när hon smakade på ett äpple hon fick av en tjänarinna. Sura äpplen dessutom till råga på allt annat. Hon flinade för sig själv och såg mot sin vän. “Vi borde bättra oss, eller så finns det ingen värld kvar att föda den här lillen till.” Det fanns ingen fråga, ingen krok för hennes vän att bita tag i och fortsätta samtalet, vilket var avsiktligt.
Elbereth hade tänkt på detta mycket sedan hon tillfrisknat. Vart var världen på väg, och varför gjorde inte alverna mer? Varför var det så viktigt att döda varandra över typen av alv man var, när världen kunde vara i brand inom en mänsklig livstid?
Elbereth hade tänkt på det mycket, men visste inte vad hon skulle göra av tankarna. Så nu delade hon dem med sin bästa vän.
-
“Sämre? Jag kan berätta för dig att det var mycket skratt och glädje under rotvältan eller stenen.” svarade Ninurith med ett brett leende och det fanns en glimt där i ögonen som bevisade att hon säkert kunde fortsätta sin egna monolog och historier en bra stund till. Men istället höll hon tyst när hennes vän började tala lite mer allvarligt. Det var inte svårt att se att det fanns en tanke som hade legat och grott där länge.
Milt plockade hon äpplet ifrån hennes väns hand. För att ta en tugga själv och grimasera lite mer dramatiskt än vad hon hade gjort och lade ner det i en av hennes många fickor. Reste sig upp för att resa sig mot bordet som hade maten och granska dem lite kritiskt för att till slut sträcka sig efter en päron som var lite mer mjukt i hennes hand. Så mjukt så att tummen pressade igenom något när hon klämde på det. Hon skyndade sig fram mot sin vän igen och sjönk ner på stolen bredvid igen för att luta sig mot Elbereths armstöd.
“Om jag minns rätt – brukar du ha en lösning på de problem du presenterar. Så vad är det denna gång?” hummade hon roat och såg upp på henne med stora ögon. Nästan som ett barns tindrande ögon när de lyssnade på en historia och de precis kommit till den spännande delen.
-
Hon log åt kommentaren om livet de levde i Harvadar, det gjorde henne alltid glad att ha fel om saker hon hade negativa fördomar om. Ja varför skulle de inte leva goda liv, bara för att livet var enklare och annorlunda från alverna? Hon följde sin vän med blicken när hon sökte sig till någonting att äta och tålmodigt väntade på stämningen att bli rätt igen, vilket Ninurith bjöd in till med sin kommentar. Elbereth tog sig ett djupt andetag för att syresätta och lugna kroppen, då hon aldrig sagt orden högt förut. Många ord levde inom henne som såg aldrig dagens ljus, men det här kanske var det som låg som djupast begravt.
Kände man henne så väl som Ninurith gjorde kunde man följa hennes blick upp mot skogens höjder trots att hennes ögon var helt enfärgade och saknade pupiller, men det syntes på musklerna och linjerna i hennes ansikte. Där bland topparna satt Alethir på huk som ett rovdjur och bevakade allt som rörde på sig, en av få personer Elbereth kunde lita på. En av de andra satt bredvid henne. Hennes blick vandrade sedan över alla besökare som festade och hade det trevlig på gården. De enda som var nära nog att höra henne var ytterligare några personer hon litade på med sitt liv: Hennes tjänare. Snart nog vände blicken tillbaka mot Ninurith dock och hon såg henne rakt i ögonen. Elbereths hållning var avslappnad, hon var trygg i sin miljö, men hennes röst spände sig lite, hennes ton lite skarpare.
“Oavsett om man ser på arvföljd eller annan rätt till tronen, så ser jag inte hur våra alternativ kan leda oss till en ljusare tid. Jag har observerat Aldieas grundade och fall. Jag minns kriget mot orkerna bara jag blundar. Jag har sett riken höja murar, raser utforska magi och forna hemligheter, jag minns Ish’dalaars uppkomst och fall och drakfolkets onaturliga formning. Under min sjukdom har vi till och med nekat pilgrimer tillträde till våra skogar.” Hon tog ett djupt andetag. “Jag minns tiotusen andra händelser och ömt genom åren har jag försökt stöta vår politik i riktningar som gynnar kollektivet, men vi har bara blivit mer splittrade, mer isolerade, mer rädda för vår omvärld. Vi kan göra en verklig skillnad, men inte med prinsessan Selyana i makten, inte med drottning Alienna, inte med Aenya, inte ens med Alethir.” Hon tog ett till djupt andetag, hennes uttryck allvarsamt när hon såg ut över grupperingarna av gäster på gården. Till och med här kunde hon se splittringar, politiska tillhörigheter, kluster av åsikter, en attraktion till ekokammare och likheter.
“När min käraste kommer till världen, tänker jag inte låta det vara en värld utan hopp, inte ett rike splittrat, inte ett folk i isolation. Jag har levt genom två tidsåldrar och min mjuka hand på drottningens axel, min ödmjuka röst i rådets kammare har inte hindrat en enda reva.” Hon lutade sig närmare Ninurith och log åt henne. “Tusen år som konst- och kulturansvarig i drottningens råd. Jahg behövde bara vara sjuk i några år så har pilgrimer nekats tillgång till våra heliga platser. Relationen med våra systrar och bröder bland skogsalverna har raserats.” Hon tog ännu ett djupt andetag och hade den mest allvarsamma tonen än när hon placerade en hand på Ninuriths och såg ut mot folkmassan igen som minglade nedanför.
“Världen behöver oss. Alverna behöver mig. Jag behöver dig, din vänskap, din världsvana. Jag kommer söka stöd från skogsalverna, samtala med rebellerna. Jag kommer utnyttja varje tråd Alethir kan dra i. Jag kommer prata med alverna i Iserion. Jag kommer söka audiens med Caras Idhrenin. Jag kommer vädja till Aldiea. Jag kommer vända mig till vårt folk, jag kommer prata med rotfruktsodlare, druider, arkitekter, soldater.” Hon mötte Ninurith med blicken igen och log brett, lite vetande.
“Jag avser bli Nela’thaënas nästa drottning. Jag kommer lämna besked om detta till rådet såväl som folket imorgon.” Det fanns en ej böjbar övertygelse i hennes röst när hon sa det sista. Det hade tagit tid för henne att lyckas få det sagt, men nu när det hade blivit sagt så att hennes vän hörde henne, kände hon sig stärkt. Visst kunde vännen skjuta ner idén, men Elbereth var inte säker på att det skulle ha någon betydelse. Hon hade bestämt sig. Om inte innan, så under hennes långa svar på vännens kommentar.
“Drottning Elbereth.” Hon flinade för sig själv och såg ut över gruppen igen. Kanske förhastat. Men brydde sig någon mer om världen och folket, än hon? I denna stund kändes det otänkbart.
-
Redan från början gissade Ninurith vart tanken skulle ta hennes vän. Men trots det kunde hon inte rå för att bli förvånad och ge ifrån sig ett litet skratt – inte mer än en hastig utandning och ett brett leende. För att placera päronet som hon hade hämtat innan i sin väns hand och stryka hennes handrygg milt. Det var sällan som kvinnan hade svårt att finna orden – men nu verkade de ta ett tag att hitta dem rätta. Trots allt ville hon inte att hennes vän skulle tro att hon avfärdade och förlöjligade hennes idé.
“Du har sannerligen blivit galen under dessa år i Nela’thaënas. Jag sa ju åt dig att du behövde röra på ditt arsle!” retades hon till slut, trots allt kunde hon inte riktigt låta bli att jävlas något med sin vän för att blinka med sitt ena öga för att klappa henne lätt på axeln när hon reste sig upp och lät blicken vandra över de som var samlade och drog lätt efter andan.
“Men du har också rätt i att det är en mörk värld här nu och där ute. Och vem ska ändra på den om inte du?” sa Ninurith och det fanns inte riktigt det där retsamma där som hon brukade ha, inte heller det lekfulla. Utan kanske hon faktiskt menade det denna gång.
Däremot var hon inte så säker på att hennes rastlöshet skulle kunna stillas så pass mycket att hon faktiskt kunde ge sin vän råd och stanna vid hennes sida. En liten rodnad smög sig upp där på kinderna – som om hon inte riktigt visste hur hon skulle närma sig det orden. Å andra sidan… Kanske en resande rådgivande inte vore så dumt?
-
Hon hade inte kunnat hoppats på ett bättre svar från sin vän. Elbereth sa ingenting mer om saken under resten av kvällen, utan försökte så gott det gick att bara roa sig i sin väns sällskap och mingla med de som kommit för att fira hennes tillfrisknad. Kvällen fortsatte utan konstigheter och slutade med att hon även berättade för Alethir om hennes planer. Det fanns lite mer motstånd från honom än Ninurith, men han hade en soldats sinne och såg bara farorna med avsikten. Hoten omkring dem. Hon litade dock på att han om någon kunde hålla henne säker. Han varnade henne dock om avsikterna inom rådet och att hennes önskan inte skulle mötas väl av de flesta där. Detta höll henne vaken natten igenom.
Gryningen kom och när dagens mitt närmade sig befann sig Elbereth i sin klädkammare tillsammans med sin vän och hon log åt Ninurith under tiden som hon viftade bort en tjänares förslag på klänning. Hon ville inte ha någonting extravagant, hon ville inte framställa sig som den elit som skogsalverna med rätta föreställde sig henne som. Hon var en del av problemet, hon var en del av samhällseliten som låtit detta hända. Men allt skulle förändras. En enkel klänning ett steg vitare än hennes hår föreslogs sedan och hon lät sig bli hjälpt att klä på sig den. Med hennes mage var alla böjningar och rörelser mer ansträngande än någon rimligen borde behöva uthärda.
“Jag kommer inte ha några krav på dig, Ninu. Du kommer och går precis som du vill, så som du alltid gjort. Blir jag drottning skulle det däremot göra dig till ambassadör där du än är, när du inte är rådgivare till mig här. Båda är såklart saker du inte kommer undan, då jag alltid kommer önska dina råd och som min vän kommer du betraktas som representant när du reser.” Hon talade lite väl självsäkert, som om hennes position som drottning redan hade hänt. Det var en lång process kvar, för det skulle knappast hända utan motstånd. Kanske inte ens utan blod på marken, fasansfull som tanken var.
“Och för att svara på frågan du tänker men inte har ställt,” Hon log åt sin vän. “Alethir har redan svurit att beskydda mig, överdramatiskt som jag kan tycka att det var att han valde att göra det till en ed redan nu. Och bara ifall du tänker ställa samma fråga som honom: Nej, jag tänker inte vänta till efter den där sparkande saken är ute ur min kropp. Dels lär det komplicera saker enormt, då en annan lär vara krönt, men jag tror inte heller att vår värld så som vi känner den kommer vara vid liv då. Förändringarna behöver ske snart. Dessutom kan det dröja flera år till!” Hon skakade på huvudet och flinade till.
“Följer du med mig ut bland folket idag? Vill du låna en av mina klänningar?” Hon gjorde en gest mot rummet, där fler klänningar och andra plagg hängde, än någon någonsin skulle behöva. Hon brukade vara enkel i sin klädsel, men hennes klädkammare var oundvikligen extravagant. Folk gav henne kläder som gåvor, hon fick klänningar och kläder av värdar till olika fester hon närvarat på, hon fick till och med gåvor från personer hon hjälpt genom åren. Tillslut hade hon ett helt rum bara för klänningar. Vissa var flera tusen år gamla. Om hon blev drottning var det absolut på agendan att använda dem i handel. Bara materialet från vissa höll ett väldigt värde.
-
Mycket att ta in, allt det som hennes vän sa. Fast hon gjorde det förstås inte utan ett leende och justerade hennes väns hår efter att hon hade fått på sig sin klänning. Små hårstrån som envist stack ut som kvistar ifrån ett fågelbo. Något hon alltid hade gjort för att lugna sig själv och tänka. Låta sina fingrar fokusera på något annat under tiden som hon tänkte på möjligheterna och orden.
“Och du har redan funderat över de faror som finns? Trots Alethirs skydd?” frågade hon, kanske mer ett konstaterande än en fråga. Men det var självklart något som hon oroade sig över. Även om hon nyss fick reda på alla de här nyheterna. En suck lämnade hennes läppar till slut och hon skakade på huvudet åt det hela som för att försöka få bort alla negativa och skräckscenarion som började spelas upp i hennes huvud.
Hastigt lät hon blicken vandra mot klänningarna, nästan överväldigad av alla val som fanns där. Alla färger, former och mönster… Helt annat än vad hon var van med. Hennes säck var ju trots allt inte så stor och ärligt talat var hon inte säker på när hon senast hade varit i klänning. Ett rätt opraktiskt plagg när man reste. Men allt hade väl sin tid? Så istället nickade hon med ett varmt leende och sträckte sig efter en mörkblå klänning som nätt och jämt skulle sluta vid hennes fötter. Om det var något hon avskydde var det att snubbla – så det kändes som ett säkrare val.
“För ödmjuk som vanligt. Även om jag inte riktigt förstår vad du ska med alla dessa klänningar till? Några av dem är ju inte alls din stil!” sa hon med ett retsamt leende och skakade på huvudet. Hon hade inte riktigt kommenterat hennes prat om ambassadör, för det var svårt för henne. För tanken var så märklig.
-
Elbereth log åt henne. “De är gåvor för det mesta. Vissa har jag haft gjorda för särskilda evenemang, men över åren har många haft för vana att tacka mig med uttryck från deras kultur. Av någon anledning har uppfattningen bildats att jag tycker om kläder.” Hon ryckte lite på axlarna och flinade för sig själv när hon kände på en av klänningarna ömt, hennes fingrar gnuggande mot det sällsynta och bekväma tyget på en klänning hon aldrig skulle bära, men tyckte om hur den kändes och såg ut. Det där vandringsfolket i Iselem kunde göra klänningar, mycket väl, men de var inte lämpade för alvernas skogsklimat och kultur.
På vägen ut från sitt hem hade hon en lite mer allvarsam blick och såg mot sin vän. “Alethirs jobb är nog det enklaste. Jag oroar mig inte för väpnade attentat, där klarar jag mig. Det är hot inifrån jag oroar mig som mest för. Inte ens en av världens skickligaste kombatanter kan rädda mig från ett förgiftat äpple. Vinningen är värd risken dock.” Hon strök en hand över sin mage och log för sig själv.
“Om jag ens blir drottning, kommer jag göra allt i min makt för att säkra framtiden för nästa generation. Vilket slags liv kan hen vänta sig växa upp i om demoner, iselemska fanatiker, orkiska krigsherrar och annat galenskap får plantera sina rötter i vår värld? Vårt folk komer från änglarna och det är dags att vi beter oss därefter.”
-
“Vem kunde tro något sådant?” svarade hennes vän med ett roat flin på läpparna medan hon utan någon genans bytte om där i rummet. Obrydd och kanske till och med omedveten om det ens fanns några blickar på henne. Hon vred och vände sig en stund mot en spegel för att försöka vänja sig med bilden av henne i sådana kläder igen.
Egentligen hann hon inte riktigt vänja sig själv men greppade tag i klänningen då hon steg ut så den inte skulle fastna i hennes fötter. Förstås lyssnade hon på sin väns ord, även om det oroade henne. Mer än vad hon ville säga. Men kanske skulle hon se en liten glimt där i de blåa ögonen.
“Och hur hade du tänkt att vi skulle bete oss? Skapa krig med demoner?” frågade Ninu med ett höjt ögonbryn. Inte direkt som om hon trodde det var lösningen hon var ute efter.
-
“Ja.” Svarade Elbereth enkelt och log åt Ninu. “Jag skulle inte beskriva det så enkelt och det skulle inte vara min önskade strategi, men det är inte bortom möjligheterna. Posera åt dig själv att det är ett av alternativen, att vi har att göra med demoner, att de lever i vår värld just nu och att de är av en tillräcklig skala för att motivera ett krig …” Hon rätade till sin klädsel och lämnade kammaren bredvid sin vän, med en av hennes tjänare några steg bakom henne.
“Om ett av alternativen är att starta krig med demonerna, då betyder det att våra andra alternativ är att skapa fred med demonerna, ignorera demonerna eller låta någon annan kriga mot dem och erbjuda resurser som stöd, vara passiva deltagare i ett krig.” Hon placerade en hand på Ninus axel och skakade på huvudet. “Krig får inte bli anledningen att jag utnämns drottning, men blir jag krönt så får det inte råda något tvivel bland vårt folk om vart jag står i frågan. Vi ser vår världs förintelse i rörelse framför oss och naivt anser våra ledare att om vi är passiva kommer vi även den här gången komma undan. Vi har kanske världens mäktigaste samlade armé, och med den medföljer ett ansvar. Kaldrland dödar sina egna. Karm haltar från ett nyligt krig. Iselem har insjuknat i galenskap. Orkerna har inte varit samlade sedan jag var ung. Vad kvarstår? Kaelred? Det ryktas om drakar, men hur mäter de sig mot demoner?” Hon suckade.
“Det här är inte saker du inte redan vet. Förlåt. Jag blir frustrerad, det är allt.” Hon strök en hand över sin stora mage medan de anlände i den stora salen som de korsade för att snart lämna byggnaden. “För mycket står på spel. Vi har inte råd att förlita oss på tur och andra raser något mer.” Hon log sedan mot Ninu.
“Några tips inför mitt tal till mina bättre och alla de som vi i rådet tjänar?” Hon var lite nervös nu, trots övertygelsen hon kände över sitt beslut.
-
Svaret förvånade Ninurith och hon höll kvar sitt skeptiska höjda ögonbryn där hon såg på sin vän. I väntan med att hon skulle förklara mer. Krig med demoner? Det, om något, lät som galenskaper. En suck lämnade hennes läppar efter att tålmodigt lyssnat på Elbereth. Faktum var att hon var lite tudelad i frågan, vilket kanske till och med skulle förvåna hennes vän.
“Demoner, jag vet inte Elbereth. Vart går gränsen mellan demoner och änglar? Bland olika kulturer ses de som är änglar som demoner och viseverse. Och vad har vi gentemot demoner? Oavsett att vi har en stark armé.” påpekade hon och korsade sina armar, lite i en protest nästan.
För att sedan mjukna upp lite och klappa henne på axeln vid hennes fråga. En lysande glimt som alltid tycktes finnas där när någon vän behövde henne.
“Äh! Det vanliga du vet – var dig själv. Jag skulle säga åt dig att ta plats, men det gör du nog redan.” retades hon och lät sin hand strykas lite över hennes mage milt för att blinka med ena ögat.
-
Elbereth log åt sin vän, såklart lite förvånad över motargumentet, men det var inte ett argument hon inte haft i sitt egna huvud många gånger om. “Skulle demoner komma min väg och vädja fred, skulle jag inte neka dem samma tid för samtal som jag hade gett någon annan.” Hon placerade sin hand över sin väns och höll den ömt. “Men vi har inte att göra med välmenande demoner. Hur många dog i Loradon? Och det handlar inte ens om bara Ayperos. Lloth skickade mördare till Ayperos bröllop. Världen makter är i rörelse och om vi är passiva och låter världens mörkaste krafter skapa för mycket rörelseenergi, ja då spelar det nog ingen roll hur mäktig vår armé är. Jag liksom dig vill tro att inte ens demoner är bortom godhet, men vi behöver acceptera att det som hände Loradon kan hända oss. Eller någon annan.”
Hon höll sin väns hand lite hårdare när dörrarna öppnades och de klev ut i det öppna. “Jag vill inte låta tråkigt dogmatisk, men skillnaden på änglar och demoner är vad vi gör den. Vi är deras arv. Träffar vi en ängel kan vi utreda de praktiska skillnaderna mellan Lloth, Ayperos och vilka än vi skulle träffa på, men tills den dagen kommer behöver vi vara det änglarna borde vara. Jag säger inte att vi ska dra våra svärd och storma Ayperos. Vad jag säger är att vi måste vara beredda på att göra det.” Hon släppte ut en suck men höll sin väns hand när de gick. “Snälla tro inte att jag är avfärdande av dina ord, jag hör dem och känner med dig och det du precis sa kommer eka hos mig en lång tid framåt, men att inte anta att vi har sann ondska i den här världen, att inte anta att demonerna i rörelse är en fara för oss alla, kan innebära vårat slut. Om jag har fel, är ingen lyckligare än jag.” Hon log igen åt sin vän.
-
Ett tag var hon tyst efter att ha lyssnat på sin väns svar. Något rätt motsägelsefullt till vad hon brukade vara – rapp i tungan och snabbt svar på tal. Oavsett om det uppfattade dumt eller inte. Men det var inte svårt att se att ämnet var något som oroade Ninurith på ett sätt som få saker gjort. Hon klämde sin väns hand till slut och sprack upp i ett leende.
“Dystra ämnen på en sådan fin dag!” sa hon och kisade lite åt solen. Förstås var den också fin med tanke på att de äntligen möttes. Det hade varit för lång tid trots allt och hon drog lätt efter andan och lät blicken vandra över de alver de passerade.
“Låt dem inte eka för länge hos dig bara, du verkar ha tänkt på det länge innan.”
You must be logged in to reply to this topic.