- This topic has 7 replies, 2 voices, and was last updated 3 dagar, 7 h sedan by
.
-
Elbereth, en av de nio i drottningens råd, kände sig ung igen för första gången på många, många år. Hennes graviditet hade varit svår, svårigheter som orsakat en långvarig frånvaro från rådet, men svårigheterna hade stärkt både henne och den ofödda hon bar på. Sjukdomen var borta, helarna hittade inga spår av den varken i henne eller fostret och detta var något rörelserna inuti magen kunde bekräfta. I nästan ett dygn sedan de piggnat till hade hon suttit och bara känt på magen och hon hade välkomnat alla som önskade gratulera hennes tillfrisknad möjligheten att göra detsamma. Det kanske var märkligt för vissa att börja känna på magen någons som de knappt kände, men Elbereth var märklig hon med och det gjorde nog allting lite lättare för de gratulerande främlingar som hon nästan insisterade på att skulle känna på hennes mage. Trots de långa köerna som varit hela dagen tog hon lite tid för varje besökare att lyssna på dem och samtala lite kort. Hon hade trots allt varit isolerad väldigt länge med bara ett fåtal röster som uppdaterat henne om världen. Hennes frånvaro vid drottningens begravning var hjärtekrossande för henne.
Hon hade tillfrisknat för några dagar sedan och hade spenderat de dagarna åt återhämtning, men ryktet hade spridit sig att hon var bättre nu. Hennes hud hade återfått färg, hon var inte liggande oftare än inte och hon hade energier som gick att jämföra med någon som inte var gravid.
Då hennes sjukdom var ganska känd och rädslan för det värsta tänkbara slutet på hennes långa graviditet hade etsat sig in i mångas känslor, hade hon haft gäster hela dagen och hon var djupt tacksam för det. Vissa i rådet hade försökt stoppa skogsalver från att delta i lyckoönskandet, men hon hade istället avfärdat dem och välkomnade alla som önskade möta henne. Hon var inte orolig, inte så som de flesta av hennes likar verkade vara. Det var deras inbillning att någon rebell skulle smita in på inhägnaden och att någonting hemskt skulle hända, en rädsla hon inte upplevde som rationell. Hon hade länge varit vän till skogsalverna och det hade inte gynnat dem det minsta att skada henne eller fostret hon bar på. Tryggare ändå var hon när Alethir nu satt vakt, som en liten rovdjursfågel ovanför gården, som istället fruktade de konflikter som pågick på det politiska planet bland högalverna efter drottningens död.
Du är omtyckt av folket Elbereth, och i din frånvaro har ett förakt växt, agendorna blodigare och blodigare, hatet starkare. Du är inte trygg ens här bland dina äldsta vänner. Alethirs röst gjorde sig då och då påmind när någon politiker bjöd in sig till hennes närvaro och uttryckte sin glädje över hennes tillfrisknad. Hon var tacksam för Alethirs omtanke, men hans ord var såklart i så fall tillämpningsbara även på honom. Inte för att det hade någon betydelse, inte nu när den här ungdomliga energi strömmade genom henne med varje handskakning, kram, kyss på handen, gåva eller verbala uttryck på tacksamhet för hennes hälsa som hon hade fått under dagen.
När ingen längre köade och hon hade chansen att andas lite reste hon sig ut stolen och gick fram till festbordet som var så olägligt placerat flera meter bort från hennes tron. Hon tog en frukt och hungrigt slukade den som om hon vore en skogsalv och kort därefter flinande för sig själv när hon såg reaktionerna omkring henne. Hennes kändisskap, hennes adliga klädsel, den långa vackra vita klänningen som för många representerade oskyldighet, den fläckfria huden, de starka blåa ögonen, det långa, eleganta håret och hela hennes hållning talade för att hon var del av samhällets elit, men den här graviditeten hade slagit all etikett ut ur henne. Hon var ärligare, hungrigare och ibland aningen otrevligare än hon en gång varit. Särskilt efter hennes sjukdom hade hon övergett förväntan att vara den fina adelskvinnan som inte lyfte ett finger utan att söka rådgivning från etikettlagarna.
Förändringar var på väg, och det började här och nu med hennes festbord. När hon insåg att så många ville komma och gästa och gratulera henne begärde hon att all tillgänglig mat tillagades och serverades till alla som ville ha, vilket inkluderade personer som inte hade någon avsikt att gratulera henne, bevisligen när en hungrig skogsalv hade sökt sig in till kammaren för att bara hämta mat utan att bekräfta Elbereth. Skarpsynta högalver hade omgående reagerat och agerat, men hade sedan blivit tillrättavisad av henne. Skogsalven hade blivit släppt och med så mycket mat hans armar kunde bära. Det hade tjänat som tonsättare för resten av dagen, och nu när dagen närmade sig sitt slut vågade ingen högalv på gården så mycket som att titta snett på skogsalver som antingen kom för att gratulera henne eller för att lyssna på ryktena och bara hämta mat. Hon hade inte humör för att göra det nu, men hon skulle vara tvungen att förr eller senare börja utvärdera nästa politiska steg. Det hon såg var inte nytt, det var inte ens kontroversiellt, men det var inte okej.
Men åtminstone för en dag skulle hon fokusera på sig själv och hennes glädje. Så medan surret pågick på gården, gick hon tillbaka till sitt säte på höjden med armarna fulla av frukt och satte sig ner på sitt hederssäte av trä och med ett genuint leende såg ut över alla som hade samlats och nu umgicks som följd av hennes hälsa. Säkerligen skulle nöjet vara kortvarigt, men ändå mer anledning att njuta av det nu. Då och då kom någon fram till henne och gav några generiska gratulationer till henne och den ofödda, erbjöd någon gåva och ibland något tomt löfte om trohet. Hon lyssnade inte så noga för det mesta, då hon samtidigt frossade på frukt just nu. Hennes aptit hade också börjat återvända nu.
-
Blickarna och viskningarna som följde alven som hade rört sig igenom Nela’thaënas, var inget som alven ifråga lyssnade på. Eller kanske ens var medveten om, inte på det sättet som hon lite drömmandes såg upp i himmelen. Då och då snubblade hon till när en sten kom ivägen, eller när hon råkade gå in i någon – men de flesta tycktes undvika henne innan hon hade chansen att kliva in i dem.
Lite märklig såg hon ut trots allt. Vackert blått hår, som de mognaste blåbären med en stickad mörkblå mössa som dolde hennes alvöron. Trots allt var världen där ute inte allt för välkomnande för alver och det var sällan hon gick utan den nu. För att vara ärligt var det inte mycket som inte var blått, utöver en enkel läderväst och läderremmen som höll upp hennes luta och väskan hon obrytt släpade efter henne och hade en fin samling av smuts, kvistar och stenar efter sig.
Förstås såg hon inte heller Alethir som satt på vakt utanför huset som hon hade som mål. Men kanske han skulle känna igen Ninurtih, även med sin nya stil och färgade hår. En ung högalv som hade smugit sig ut i världen, till si
na föräldrars förfäran och undsluppit de krav och förväntningar. Det kändes som en evighet sedan hon senast hade satt sin fot i Nela’thaënas – speciellt för en så pass ung alv som henne. Fast kanske det också handlade om alla äventyr om hade varit med om, de tycktes göra så att tiden kändes längre än när hon var fast i Nela’thaënas trånga stad. -
Elbereth höjde blicken när hon plötsligt tvärs över rummet såg ett bekant ansikte och leendet blev oavsiktligt betydligt mer betonat. Hon var genuint tacksam för varje person här, men Ninurith var en väldigt gammal vän som hon inte såg närapå så ofta som hon hade önskat. Dels för att Elbereth ofta då var upptagen med politik, men också eftersom att Ninurith ofta var på resande fot. Alven hon pratade med i stunden följde blicken och lade märke till den nyanlända gästen och gladligen hjälpte Elbereth att resa sig upp och ned för trappstegen från höjden av hennes säte. För en utomstående kunde det säkert se ut som att hon var en drottning på en tron, men hon var endast sin släkts matriark och med hennes arbete så nära folket spenderade hon mycket av sin tid när hon inte var sjuk med att lyssna på deras olika idéer, åsikter, krav och förhoppningar. I ett annat rike hade rollen som konst- och kulturansvarig kanske varit ett tråkigt, stillsamt jobb, men i Nela’thaënas var den grenen av samhället aldrig stilla. Men det var morgondagens ämne.
“Ninu,” Sa hon försöktigt för att inte störa de andra gästerna för mycket, även om de flesta lade märke till henne när hon rörde på sig. Hon höll ut en arm för att bjuda in Ninurith till en omfamning och log varmt åt henne medan hon höll den andra handen under magen sin. Hon reflekterade sällan över magens storlek, men nu när hon stod inför Ninurith gjorde den sig påmind, då den var betydligt mindre när hon lämnade Nela’thaënas för flera år sedan. En frånvaro nästan lika lång som Elbereths sjukdom. “Vad glad jag är att se dig!” Hon lät ögonen vandra över sin väns klädsel och hår när hon närmade sig och blicken var inget annat än godkännande, ett stolt leende från bara betraktandet av den nya stilen. Ninurith hade smak.
-
Kanske var det lika bra att Elbereth hade upptäckt Ninurith först, hon brukade trots allt inte vara den tystaste – eller den som brydde sig om etikett. Fortfarande med sina föräldrars förfäran. En liten skakning på huvudet för att vakna sig ur sina egna tankar, lät hon blicken vandra mot rösten som tilltalade henne. Egentligen hade hon inte riktigt hört vad som sades, men hon kunde ju alltid gissa sig till. Hon släppte sin säck, som hade dragit in rätt mycket smuts och damm för att spricka upp i ett varmt och stort leende.
“Åhå…! Sa jag inte att du får passa dig för kakorna!” sa hon med ett bubblande skratt när hon fick syn på magen som lite hindrade henne från att nå hela vägen runt Elbereth. Trots allt var hon lite kortare än henne redan och desto mindre armar hade Ninurith än sin vän.
Efter en varm omfamning satte hon sig ner på huk och lade både händerna på magen för att stryka den milt med sina tummar. Hon böjde bakåt huvudet så att hennes blåa mössa föll bakåt och avslöjade håret som stod åt alla håll. Öronen stod rakt ut, nästan större och spetsigare än de flestas öron. Om det inte vore att hon saknade svans kanske man kunde tro att hon var ett troll, speciellt med några trådar från mössan som verkade ha fastnat i öronen som några hårkalufser. Lika snabbt som hon var nere på huk var hon uppe igen på fötterna vid hennes sida.
“Inte för att… göra dig stressad, kära vän. Men det verkar som om du har någon som bor i din mage.” viskade hon lekfullt i hennes öra. Det var som om det inte hade gått en dag sen de hade träffats och de flesta hade kanske inte riktigt våga sig ta lika många friheter som Ninu gjorde. Men vad var inte livet för? Kanske var det just det som gjorde att många uppskattade henne. Det bubblande glada sättet som få hade svårt att le över. I vart fall var det inte hennes musik. För trots att hon sade sig var en musiker så var det få som var lika tondöva som henne.
-
Hon log åt sin vän och när hon gick ned på huk och samtidigt avslöjade sitt röriga hår förde Elbereth sina händer över rufset och gjorde ett ytligt försök att borsta till det värsta med sina fingrar genom att stryka det medhårs. Det var såklart långt från tillräckligt, men en liten skillnad hade det hunnit göra innan Ninurith reste sig igen. Hon flinade åt hennes kommentarer och gav henne en till omfamning.
“Ja inte är det kakor där inne, kära Ninu.” Hon höll om henne en stund längre än första omfamningen, även om vinkeln så som alla andra gånger hon kramade människor var lite obekväm på grund av bulan på magen. “Den som bor där inne tar sin goda tid dock. Om jag inte hade blivit sjuk hade den lilla parasiten varit ute nu enligt druiderna.” Hon flinade till och klappade sig på magen. Hon inbillade sig att det var barnets andes vilja eller Erethils att det dröjde så. Tillsammans kunde de bekämpa sjukdomen tänkte hon, men kanske inte isär. “Hen är riktigt stark.” Hon kunde inte helt minnas om Ninu hade lämnat innan eller efter Elbereth blev sjuk, men då det var över nu kändes det inte så noga att fokusera på det.
“Vad för dig hem till Nela’thaenas, käraste? Började du sakna mig?” Hon separerade sig från sin vän, men stod inte mer än ett steg bort och lät deras ögon mötas.
-
“Parasit, hm?” frågade hon och inspekterade magen något och drog en hand lite överdrivet över sin haka som om hon hade haft mer än de blonda fjun som knappast syntes på hennes haka. Som en vis guru som samlade sin vishet och tankar i lugn och ro.
“Parasiter har en tendens att komma tillbaka vet du? Jag kan tänka mig att mina föräldrar hade hoppats att bli av med mig. Och här är jag, som en vägglus som klängt sig fast i en liten tygbit.” påpekade hon roat, för att sedan rynka lite på pannan.
Hade hon sagt… sjukdom? Det var som om Ninurith hade fått en kall hink över sig och frusen av kylan hade hon fastnat i sina rörelser. Ett gott tag, nå åtminstone för en sådan bubblig och ivrig person som Ninurith men i verkligheten inte mer än några minuter, stod hon där med stora oroliga ögon.
“Sjuk… sjukdom?” stammade hon fram till slut och det fanns ett mer allvar i hennes ögon. Hade hon övergivit sin vän?
-
Elbereth insåg i just den stunden att hennes vän kanske inte ens hade vetat om att Elbereth varit sjuk, inte ens nu flera år in i sjukdomen och hennes nyliga tillfrisknad. “Käraste,” Började hon och klev nära nog för att kunna hålla en öm hand mot sin väns kind, men med tillräckligt avstånd för att Ninurith inte skulle behöva böja huvudet för kraftigt för att möta hennes blick. Deras längdskillnad var märkvärdig, särskilt då Ninurith var kortare än många alver och Elbereth var längre än många.
“Allas vår vägglus är tillbaka nu, det är allt som är viktigt. All tid vi och jag får i ditt umgänge är av tillräckligt värde.” Hon mjuknade sig in i ämnet, och tog ett djupt andetag medan hon gestikulerade för hennes vän att följa med henne upp till sitsen hennes. Elbereth behövde sitta och bänkarna utan ryggstöd var inte ett alternativ, hennes kropp var alltför trött. När hon vände blicken mot sin stol på höjden och gav en indikation på att Ninu skulle följa med, ordnades det omgående av tjänarna att en stol placerades bredvid Elbereths.
Förutsatt att Ninu inte hindrade dem så skulle hon vandra upp till sitt säte och sjunka ner i stolen, lättad att inte längre stå upp. “Jag mår bra nu, helt tillfrisknad,” Fortsatte hon och log mot Ninurith. Ett visst allvar besökte sedan hennes ansikte. “Men jag har varit sjuk. I flera år faktiskt. Det var en svår och märklig sjukdom, där vi gjorde varandra sjuka,” Hon förde en hand över sin egen väldigt stora mage. “Men jag vill tro att vi även gjorde varandra friska. Hen kommer vara en riktigt stark en när det är dags att komma ut, det är jag säker på.” Hon log åt sin vän. “Men oj vad jag saknar att resa runt i världen! Jag har i princip bara sett mitt tak och mina väggar sedan du åkte härifrån.” Skrattade hon.
-
Något glansig var hennes blick fortfarande där den vilade på Elbereth där de satt, försiktigt hade hennes hand rört sig mot hennes och hon höll den milt. Det var ovanligt för Ninurith att vara tyst, men trots det verkade orden fattas henne nu. En blandning av sorg, men även ilska som brusade upp inom henne. Allt som hon försökte att maskera med ett smalt leende.
“Åtminstone har du väggar och tak! Du skulle sett hur många bodde i Harvadars regnskog!” utbrast hon, i ett försök att distrahera dem ifrån det sorgsna för att försöka att le lite bredare även om oron speglades i ögonen som fortfarande vilade på hennes goda vän. Hon ryckte ifrån sin hand ifrån Elbereth för att gestikulera framför sig medan hon fortsatte att berätta.
“Många hade mest bara tak – om man kan kalla en rotvälta för ett tak?” fortsatte hon berätta, som om hon inte riktigt hade funderat på det innan. För att sedan rycka på axlarna med ett litet bredare leende, spelade det egentligen någon roll egentligen?
“Och andra bodde under stenar! Fast det känns som du inte skulle få plats under en sten, eller bli väldigt platt.” retades hon med en blinkning.
You must be logged in to reply to this topic.