Det hände sällan, om inte aldrig, att den lilla byn Grimsbo fick besök av en spelman. Ryktet hade spridit sig snabbt att denna utböling tagit logi hos Hilda. De nyfikna byborna skyndade sig att avklara kvällens sysslor för att ta sig till Den Glada Ekorren i hopp om att få syn på spelmannen, likväl som att få höra historier från världen utanför. Det här var ett tillfälle ingen ville missa. Ingen förutom Zaria. Tidigare under dagen hade hon tagit sig in till byn för att köpa livsnödvändigt salt av handelsmannen som kom från Tzergovizma långt söderut. Hon gillade inte att vara i byn, även om hon levt här hela sitt liv, så kände hon sig inte trygg. Inte sedan olyckan i alla fall…

Men handelsmannen hade inte kommit förrän mot kvällen, försenad av en halt häst, och nu hade inte ens Zaria missat ryktena om spelmannen. Skuggorna från granskogen var långa då hon sneglade mot stigen som ledde bort från byn och till hennes mors stuga. Hennes stuga rättade hon sig själv. Hon tvekade, greppet om korgen med salt och andra varor blev hårdare, och hon kikade bort mot värdshuset. I den ljumna sommarkvällen hade Hilda dukat upp borden utanför och glada röster hördes. Från den öppna dörren sken ett varmt och välkomnande ljus. Hennes ljusgröna blick vände tillbaka mot den mörka skogsstigen och hon svalde hårt.

Önskan att slippa ensamheten övervann slutligen hennes rädsla och misstänksamhet mot andra människor. Hon snurrade runt och vände stegen mot värdshuset istället. Blicken flackade mellan människorna som satt där ute. På bänkarna var endast bybor, så spelmannen måste vara där inne. Besvikelsen stang till i hennes mage, men hon tordes inte gå in, utan sjönk ned på bänken bredvid skogshuggaren Rowan. Han hade alltid varit snäll mot henne och hennes mor. Nu log han vänligt mot henne då han makade på sig för att ge henne plats.
“Zaria! Vad fint att se dig här. Har du också kommit för att lyssna till spelmannen?” hans röst var munter, men hon kunde se glimten av medlidande i hans ögon. Hon mumlade bara något till svar och log hastigt innan hon såg ned i den mugg med öl som sköts fram till henne. Samtalen kring bordet fortsatte, men hon var inte en del av dem.

***

Inne i värdshuset hade byborna börjat flockas kring spelmannen. De flesta ropade önskemål på sånger, fräcka som sköna sådana, och bara ett fåtal kom med sina egna historier. Det var allt från överdrivna gudasagor, till förvirrade höns, talande tekoppar och viskningar om de farliga varelser som bodde i skogen. Alltså regelrätta fyllehistorier, byskvaller och vidskepelser. En man med begynnande flint och djupt liggande ögon tog snart plats vid spelmannen. Han fuktade sina läppar och harklade sig onödigt högt.

“Alla mina får dog i vintras,” började han, något många andra vittnat om, “Men jag vet att det inte var björnen.” De flesta bönder och byfolk hade fått flera djur rivna eller dödade av björn den vintern.

“Jag såg den björnen de fällt, de sa att den vaknat för tidigt från sitt ide. Och det hade den nog, men det var inte den som slagit mina får. Nä, jag tror att samma sak som slog alla de djuren, också var det som väckte den stackars björnen.” Han skakade på huvudet och såg sedan ivrigt på spelmannen och räckte fram en hand. “Jag heter Sören Bonde.” Att han kallades för Sören Sup var något han inte nämnde.
“Vill du höra mer? Bjuder du på ett krus så ska jag berätta mer om mina teorier.” Han nickade ivrigt och fuktade läpparna.

De glada samtalen och skratten blandades med tonerna från en sång, vilket slutligen fick Zaria att se upp från sin mugg. Fascinerat kikade hon mot spelmannen från sin plats bredvid Rowan och förundrades över hans mörka drag och turkosa kläder. Hon hade aldrig sett en sådan man tidigare, varken till utseende eller klädsel. För ett ögonblick sveptes hon med i tonerna till musiken och kände sig plötsligt som en del av alla människor som satt runt omkring henne. Men då spelmannen närmade sig där hon satt slog hon ned blicken i muggen, och känslan av samhörighet försvann abrupt då sången klingade av. När Rowan och spelmannen, som tycktes känna varandra, inledde en konversation så tog hon en hastig klunk av ölet och ställde ned muggen med en liten smäll när Rowan försökte dra in henne i konversationen. Hon mumlade åter något ohörbart och kikade upp under den mörkblonda luggen. Hennes kinder brände till då hon såg att både Rowan och spelmannen vänt sig mot henne. Uppenbarligen förväntade de sig ett ordentligt svar och inte bara hennes mummel

“Eeh jo…” hennes röst lät ynklig och hon svalde hårt “Det är inte så klokt att vara i skogen nattetid. Det finns mer än varg och björn att akta sig för.” Hon sneglade mot Rowan som nickade instämmande. Han fortsatte med sin gladlynta stämma;

“Du om någon vet ju det! Zaria har bott hela sitt liv i skogens utkant.”Han la handen på hennes axel och öppnade munnen för att säga något mer, men hans ögon fick åter den medlidande glimten och han vände sig istället mot spelmannen igen.

“Slå dig ned…!” Han gjorde en inbjudande gest till platsen mitt emot dem och hällde genast upp en mugg öl och sköt över den till Kaiyo.

Zaria sjönk ihop där hon satt, huvudet sänkt så djupt över sin egen mugg att håret föll fram i ansiktet på henne. En varnande röst långt bak i hennes huvud gjorde sig påmind. Ge dig av hem… lita inte på en främling… en dag kommer de komma efter dig… ta vara på dig själv… Hon bet sig i insidan av läppen för att den inte skulle börja darra. Kinderna hettade fortfarande efter att ha blivit indragen i konversationen. Efter att blivit inbjuden i gemenskapen. Mellan de mörkblonda lockarna kikade hon mot Rowan och spelmannen. Det hade känts så varmt, så härligt, att få vara bland andra för en stund. Spelmannen såg vänlig ut intalade hon sig själv och sköt undan den protesterande rösten i hennes huvud. Hur farligt kunder det vara att bli kvar?

Zaria kikade på honom då han tilltalade henne, ovan att någon överhuvudtaget skulle intressera sig i vad hon hade att säga. Hans vänliga leende fick henne att först öppna munnen som om hon tänkte säga något. Så frågade han om hennes föräldrar och hennes mage drog ihop sig. Innan hon slog ned blicken syntes sorg i hennes ögon, men också skam. Hon kunde känna Rowans medlidande blick vilket fick henne att skruva på sig av obehag där hon satt. Ge dig av hem. Hans frågor är för många. Varför är han intresserad av dig? Den varnande rösten gjorde sig påmind, men hon förstod ju att frågorna bara var av nyfikenhet och inte av ondo, så hon försökte återigen skjuta undan den.

Men när Kaiyo sträckte sig efter hennes hand så ryckte hon snabbt den till sig, som om hon blivit bränd. Rörelsen slog ut muggen med öl och hon gav ifrån sig ett besviken och förskräckt litet ljud.

“Förlåt,” hon försökte fumligt räta på muggen, men ölet hade redan runnit ut och sipprade nu mellan bordsskivorna ner i gräset under. “Jag borde ge mig av, det är sent,” sa hon kort till dem båda. Utan att höja blicken grep hon tag om sin korg och reste sig. Med en hastig nick som farväl styrde hon stegen bort från värdshusets muntra stämning.

Rowan verkade inte protestera då han såg efter henne. Istället log han glädjelöst mot Kaiyo med en axelryckning.
“Det är ett lite känsligt ämne, det om hennes föräldrar,” han tog en stor slurk av sin öl “Stackars tös har fått klara sig själv sen hennes mor blev sjuk. Hon brukade vara mycket gladare av sig.”Han såg sig åter om axeln men sedan verkade hans blick fastna på något vid gräset nedanför bänken.
“Oj,” han börjde sig ned och lyffte upp den broderade sjalen Zaria haft om axlarna, “Hon glömde visst den här.”

Det blev en sen kväll på Den Glada Ekorren då många av byborna tog tillfället i akt att ta sig några krus öl extra till tonerna av den vandrande spelmannen. Men till sist började folk slutligen att ge efter för trötthet och berusning och begav sig så smått av från värdshuset. Då de sista gästerna hade börjat ge sig av kom Hilda fram till Kaiyo med två glas och en dammig flaska. Hon satte sig med en djup suck.
“Du har varit bra för mina affärer i afton,” började hon med ett leende och hällde upp en klar vätska i glasen och räckte honom det ena, “På huset. Finare brännvin hittar du inte du inte på denna sida snöhavet.” Hon höjde sitt eget glas i en liten skål och sänkte sedan drycken i ett svep. Hon fyllde genast glasen, men denna gång smuttade hon endast av drycken.

“Du får gärna stanna här ett par dagar, byborna behöver piggas upp lite. Ett varmt mål mat och höloftet kan jag bjuda på så länge du fortsätter vara bra för affärerna.” Det sista sa hon hjärtligt och blinkade med ena ögat. Hon höjde glaset till munnen men stannade upp lite då hennes blick fastnade vid sjalen som stack ut ur Kaiyos ficka.

“Det där är fröken Zarias sjal, inte sant?” Hon gjorde en liten gest innan han kunde fråga hur hon kunnat veta det, “Jag känner igen den på mönstret. Det är inte samma mönster som här i trakten,” fortsatte hon med ett leende och tog en liten klunk av brännvinet.
“Jag tror hennes mor flydde från sin ätt. Något hemskt måste ha hänt.” Hildas leende försvann då hon tycktes tänka tillbaka, men så såg hon allvarligt på Kaiyo. “Du ska inte lyssna på Sören-Sup. Men var försiktig om du tänkt lämna tillbaka sjalen. De har aldrig varit förtjusta i varken främlingar eller besökare.”

Hon sänkte den sista av spriten och reste sig med ett litet ojande och höll sig för ländryggen.
“Ta för dig så mycket du vill. Du har gjort bra ifrån dig,” hon nickade mot spritflaskan, uppenbart tacksam över de goda affärerna han inbringat. “Men ha ett klart huvud när du går in i skogen. Håll dig på stigen och tro inte på allt du ser.”

Stugan låg invid kanten av en skogsäng, liten och med ett tak av halm som sviktade hotande i ena änden. Flera andra husgrunder vittnade om att det en gång varit en större gård, men dessa var nu övervuxna och bland dem gick höns och kluckade. I lövträden närmast stugan hängde färgglada band och gulnande ben av mindre djur, något som inte var ovanligt i landet, men förtog den annars ganska pittoreska bilden av stugan.

Zaria satt på huk i den lilla örtträdgården och var i färd med att skörda de sprödaste bladen. Alla besvärjelser som hennes mor satt runt stugan hade tappat sin kraft den gångna vintern, så hon blev inte varnad att någon närmade sig. Men plötsligt reste sig nackhåret på henne. Inkräktare, viskade den lilla rösten i hennes huvud och hon lyfte blicken precis då hon hörde någon kalla hennes namn. Hon frös till där hon satt. Kanske kunde hon låtsas som hon inte var hemma? Hennes blick gick mot stugan där dörren stod öppen i sommarvärmen. Och så var ju hennes mor därinne, helt hjälplös… Nej, hon fick helt enkelt försöka få spelmannen att lämna lika fort som han kommit. Av det hon mindes hade han varit vänlig och dessutom ville han ju bara lämna hennes sjal och be om ursäkt. Trots den protesterande rösten så reste hon sig upp och gick runt stugan och ut på tunet.

Denna varma sommardag var hon barfota och endast klädd i en enkel vit klänning med röda broderier runt halsöppningen. I ena handen höll hon knippet med örter, och den andra en halvmåneformad skära, så hon drog baksidan av handen över pannan för att stryka undan luggen ur ögonen.
“D- det finns inget att be om ursäkt för,” hon fick harkla sig för att rösten skulle hålla efter att ha varit oanvänd hela dagen. Hennes blick gick över spelmannen.

“Du hade inte behövt gå hela vägen från byn, men tack, för att du gjorde dig besväret så att jag slapp,” hon vände bort blicken och la ifrån sig skäran och knippet med örter på en liten sned bänk som stod utanför stugan. Hon vände sig mot honom igen. Hon visste att hon borde få honom att lämna sjalen och bege sig så fort som möjligt. Men han såg inte farlig ut så hon gjorde en gest mot bänken.

“Du kan vila dig här en stund om du vill. Innan du beger dig tillbaka.” Hon tog ett djupt andetag för att tysta rösten inom sig som rasande skrek att hon skulle sjasa iväg honom.

Det fanns inga flådda kattungar hängandes i fönstret. Stugan var som vilken skogsstuga som helst. Men runt dörrkarmen fanns det en hel räcka inristade symboler och runor, en skyddsbesvärjelse mot objudna gäster och ondska. Visst var det vanligt att vidskepligt folk lät mer eller mindre pålitliga magiker rista sådana besvärjelser, ofta mot en ganska ansenlig summa, men det var oftast rent kvacksalveri. Det tränade ögat kunde dock se att besvärjelsen på Zarias stuga var den äkta varan. Däremot var den inte längre aktiv utan bruten på två ställen där träet i dörrkarmen spruckit.

Zaria stod vid sidan av bänken och följde honom med blicken när han satte sig ned. Då han nämnde att han tyckte sig sett saker i ögonvrån så frös hon till där hon stod och vände sedan blicken ut mot skogen. I solskenet, var det precis som han själv sa, rofyllt och stilla. Den lätta sommarbrisen fick löven att rassla och kvitter från skogsfåglarna var glatt. Men hon visste vad som dolde sig bland träden. Hon svalde hårt och såg tillbaka till honom.

“Vissa av skogens invånare kan man endast betrakta ur ögonvrån,” sa hon lågt, men försökte sig på ett litet leende “Men de gör en inget illa, så länge man inte stör dem.” Så här nära Ard var det gott om vittror och annat oknytt. Men de var allt som oftast harmlösa. Hennes tankar gick tillbaka till det andra som gömde sig bland träden och hon bet sig på insidan av kinden.

“Men ja, vi har det bra här, även om det var lite ensamt som barn,” hon log mjukt men kom sedan på sig själv och la hastigt till, “Fast både skogshuggarna och jägarna hälsar ofta på. Så helt ensamma är vi inte.” Hon studerade honom där han satt. Även om han verkade vänlig, så var han trots allt en främling, och det var nog inte så klokt att säga att de var ensamma här ute.

“Kan jag bjuda dig på något? Vatten, te?” frågan kom av sig självt och hon svor åt sig själv inombords. Inte rätt fråga om hon ville att han skulle ge sig av.

Zaria skrattade nervöst åt hans kommentar om att oknytten skulle lugna ned sig. Eller så var det för att han verkligen tackat ja till hennes erbjudande. Te ville han ha också, vilket både skulle kokas, svalna, serveras och drickas. Men bitterheten byttes snabbt ut mot nyfikenhet då han berättade om sin uppväxt. Hennes ljusgröna ögon blev stora av förundran då hon försökte föreställa sig hur det var i en storstad. För hennes inre såg hon en by lite större än Grimsbo, och lika mycket folk som det var till skördefesten. Alltså egentligen inte så många.

Då han erbjöd sig att hjälpa till slog hon ned blicken och kände hur kinderna hettade till. Om hon blev generad över att hon stått och dagdrömt eller om det var hans leende, visste hon inte ens själv.

“Det behövs inte,” hon strök undan en hårlock och krokade fast den bakom örat då hon kikade tillbaka mot honom. Hon kom på sig själv att bara stå där, så med en liten harkling vände hon sig in mot dunklet i stugan.

“Själv kan jag nog inte föreställa mig hur det var att växa upp i en stad full av folk…” sa hon tankfullt. “Jag är rädd att jag inte har så många sorters te att erbjuda, men du får välja det du tycker bäst om.” Hon klev in i stugan och tänkte inte ens på att det var en osagd inbjudan för honom att följa med in. Hennes tankar var på mängder av hus, människor och marknader.

Inne i stugan var det inte så mycket belysning annat än från den öppna dörren och två små fönster. I mitten av det enda rummet stod ett bastant bord i trä, överfyllt av torkade örter, burkar med inlagda grönsaker och bär, halmkransar, garnrullar och vävda tygstycken. Samma sak gällde för skåpen och hyllorna längs väggarna och från de låga takbjälkarna hängde ännu mer örter på tork. I den ena änden av stugan fanns en murad spis med skorsten och i den andra två sovalkover med tygskynke fördraget. Bredvid den ena alkoven stod en vävstol med en halvfärdig väv, och bredvid den andra låg ett par kuddar på golvet tillsammans med flera gulnande pergamentrullar och ett par tjocka böcker. Här och var i dunklet speglades ljuset i blanka stenar, kristaller, glas och amuletter.

Med några få kliv var Zaria framme vid ett av skåpen där hon och sträckte sig efter några burkar som hon satte under armen. Med den fria armen sköt hon undan lite av stöket på bordet och ställde ned burkarna.

“Det är nog inte alls som i storstaden…” hon gjorde en liten gest åt honom att välja någon av tesorterna innan hon vände sig till spisen för att slänga på ett vedträ och blåsa liv i glöden.

“Det måste finnas oändligt många tesorter där,” fortsatte hon och såg sig över axeln till honom. “Hade ni också marknader med handelsmän från andra platser?”

Ett lågt jämmer från en av sovalkoverna fick henne att resa sig hastigt från där hon suttit på huk. Mor. Den varnande och nu arga rösten som hon trängt undan skällde åter på henne i hennes huvud och hon såg från sovalkoven till Kaiyo.
“Ursäkta, det är min mor. Hon är sjuk.” Med uppdragna axlar skyndade hon fram till alkoven, men hejdade sig från att dra undan tygskynket. Jämret hade upphört och nu hörde hon bara tunga, jämna andetag.

Zaria stod på helspänn vid alkoven och lyssnade på andetagen. Efter en kort stund andades hon ut och sänkte axlarna. Det var bäst om hennes mor förblev sovande under tiden Kaiyo var där. Hon vände sig mot honom igen men blicken stannade till vid de rullar och böcker som låg nedanför hennes mors alkov. Hon mindes tydligt då hennes mor gömt dem, och hur hon uppmanat Zaria att endast ta fram dem vid absolut yttersta nöd. Att det var farligt om fel människor fick reda på att de fanns hos dem. Hennes blick stannade slutligen vid Kaiyo där han stod vid bordet och de teburkar hon plockat fram. Han var bara en spelman… För honom måste det bara se ut som vilka gamla böcker som helst, försökte hon intala sig själv.

“Tack, det är väldigt vänligt av dig…” hon försökte febrilt att komma på en ursäkt men det slutade bara med ett kort; “Men det behövs inte.” Hon log kort och slog ned blicken för att sedan skynda tillbaka till spisen och hälla upp vatten i en kanna och ställa på spisen för kokning. Hon hoppades på att han inte skulle fråga något mer om hennes mor, men hon glömde helt bort att skylla på det oknytt som de andra byborna skyllde diverse mystiska sjukdomar på det senaste halvåret.

“Är det någon sort som faller dig i smaken?” frågan var nästan orolig och hon tuggade på insidan av kinden. Fundersamt såg hon mot hyllorna då hon tänkte tillbaka på det han nyss sagt om staden. “Jag tror tyvärr inte jag har något annat..” la hon sedan till. De torftiga örtteérna hon ställt fram kunde väl knappast mätas mot vad en så bevandrad man som han var van vid. Hon själv gillade dem inte. De var bittra och hon hade nästan helt slutat att dricka te nu när hennes mor inte tvingade henne till det.

Visst var det vanligt örtte gjort på lokala växter med lite skogsbär här och där för smakens skull. Men helt vanliga var de nog inte, för de alla hade både tibast och vänderot i blandningen. Örter kända för sin förmåga att avvärja ondska och dämpa magi.

Under tiden hon förberedde teet så vandrade hennes tankar tillbaka till städer och marknader. Nu skulle han ju ändå stanna en stund, så hon började samla mod för att ställa fler frågor om staden och världen utanför. Det enda hon visste var ju det som hennes mor berättat, och det var ju mest hur hård och orättvis den var. Hon räckte honom koppen och lutade höften mot bordet medan hon funderade på hur hon skulle formulera fråga för att inte låta allt för naiv och trångsynt.

Hans fråga och plötsliga humörsändring fick henne att ta ett steg tillbaka. Det var som en annan person stod framför henne och rösten i huvudet gjorde sig plötsligt påmind.
“T-tibast och vänderot…” började hon frågande och såg mot teburkarna som fortfarande stod på bordet. Vad tibast och vänderot gjorde i kombination visste hon, det hade hennes mor lärt henne. Hon blev alldeles kall inombords då hon insåg varför det var i teet.

Du skulle inte bjudit in honom. Han vet vad det innebär. Ge dig av barn. Han är inte den han utger sig för att vara. Rösten ekade i hennes huvud och hon vände tillbaka blicken till Kaiyo. Hon borde försöka komma på en ursäkt, att det var vanligt i trakten, men hon kunde inte tänka klart med uppmaningen om att ge sig av överröstade hennes tankar.

“Vem är du?” frågade hon med skakande röst och hon tog ytterligare ett steg tillbaka. Hon kunde känna pulsen stiga och utan att släppa honom med blicken försökte hon räkna ut hur hon skulle komma därifrån.

Zaria tog ytterligare ett steg bakåt och hon kunde känna värmen från spisen. Ett steg till och hon skulle ramla in i den. Stugan var för liten och paniken växte i bröstet. Hon behövde komma ut därifrån. Hennes blick gick från honom, till sovalkoven, till dörren och sen åter till honom.

“Jag har inte försökt lura dig,” rösten darrade och hon fick svälja flera gånger mot torrheten i munnen, “Det är så vi gör vårt te.” Sanningen, om ej fullständig. Det var så hennes mor gjort deras te för att skydda henne. Ett jämmer lät åter från sovalkoven och hennes blick flackade dit.

“Du ljuger. Det har du gjort från början,” var hennes enda svar, samma som rösten i huvudet upprepade gång på gång. Bakom skynket började något röra på sig, jämrandes och stånkandes för att komma ur sovalkoven. Zaria tog sin chans och i en och samma rörelse greppade hon tag om tekannan som stod på spisen och kastade den mot Kaiyo samtidigt som hon tog sin flykt mot dörren. Det kokande vattnet for överallt men hon gjorde ingenting för att undvika det, hon behövde bara komma ut därifrån. Om hon tog sig in i skogen skulle hon kunna gömma sig där och komma tillbaka och hämta sin mor när han gett sig av.