Post has published by Chironex
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 64 total)
  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Solen hade precis börjat sjunka ner under trädtopparna när en ung man promenerade in i den lilla byn som låg vid kanten av skogen. Han såg ut att komma från Nirai med sina sneda ögon och svarta hår. Han var klädd i lager av turkost och mörkgrått tyg som var vackert men sparsamt dekorerade längs kanterna. I ett bälte runt midjan hängde ett svärd och på ryggen svängde en lyra. Mannen såg ut i mångt om mycket ut som en vandrande spelman.

    Spelmän och besökare i allmänhet var en ovanlig sak i byn och de som var ute och rörde på sig i solnedgången stirrade på mannen där han kom gåendes in i byn. Han lät blicken glida över hus och folk utan att stanna upp vid någon eller något tills han fann det han sökte -en råbarkad muskulös man som stod och högg ved. Kaiyos erfarenhet var att starka individer var mindre rädhågsna av sig och mer tillmötesgående mot främlingar. I de flesta fall.

    Utan att ändra sitt maner styrde ynglingen stegen mot den äldre mannen. När han närmade sig bugade han lätt.

    “Väl mött, jag är Kaiyo och är vandrande spelman. Har du möjlighet att säga mig om det finns något värdshus i byn där man kan få sig ett mål mat, ett stop öl och kanske en säng för natten?”

    Den stora mannen satte yxan i stubben och torkade svetten ur pannan. “Väl mött. Jag är Rowan, skogshuggare. Hilda som driver värdshuset gör en fantastisk gryta men då vi är en liten by har vi bara höloftet att erbjuda som sovplats tyvärr. Värdshuset hittar du ett par hus nedför gatan, det går inte att missa” Rowan pekade åt det hållet Kaiyo var på väg.

    Kaiyo tackade för sig och fortsatte bort till värdshuset.

     

    Det var en av det större byggnaderna i byn och utanför vajade en träskylt med en ekorre på och under stod “Den glade ekorren”. Kaiyo himlande med ögonen och tryckte upp dörren. Insidan var gemytlig och hemtrevlig med plats för kanske ett 50 tal personer. För tillfället var det ett fåtal personer som satt utspridda i rummet och en äldre kvinna med två flätor stod bakom baren. Hon kom fram till honom och han bugade sig igen. “Väl mött, jag är Kaiyo och är vandrande spelman. Jag hörde från Rowan att man kunde få en fantastisk gryta här och kanske en sovplats på höloftet?”

    “Absolut, jag är Hilda ägare till Den Glade Ekorren, välkommen! Slå dig ner så kommer jag med mat och öl till dig”

    Kaiyo slog sig ner i ett hörn där han hade uppsikt över rummet, och funderade på hur han skulle tackla sitt uppdrag. Att vara förklädd till spelman öppnade många dörrar men han behövde ändå vara försiktig så han inte varnade sitt byte om hans närvaro. Efter han ätit och värdshuset fyllts på lite mer ställde han sig upp och deklarerade högt

    “Väl mött allesammans! Jag är en kringvandrande spelman och berättare. Ber er ödmjukast att dela med er av traktens historier, sällsamma händelser och rykten, både gammalt och nytt. Man vet aldrig vart nästa episka berättelse gömmer sig!”

    Med det så bugade han sig och satte sig ner och väntade. Nu skulle han bara genomlida en kväll av historier och rykten för att förhoppningsvis få en ledtråd till de historier som nått Caras Idhrenin och Tredje Ögat. Fick han inget napp ikväll skulle han börja diskret fråga runt imorgon.

    Han kämpade med att vara tålmodig, man kunde aldrig veta vem som skyddade en olaglig magiker men rykterna som nått Tredje Ögat indikerade på förbjuden magi, vilket ofta gjorde folk mindre benägna att hjälpa magikern. Dessutom brukade folk så här långt bort från Caras Idhrenin vara slarviga och tro att Tredje Ögats arm inte räckte så långt. De lärde sig alltid den hårda vägen hur fel de hade.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det hände sällan, om inte aldrig, att den lilla byn Grimsbo fick besök av en spelman. Ryktet hade spridit sig snabbt att denna utböling tagit logi hos Hilda. De nyfikna byborna skyndade sig att avklara kvällens sysslor för att ta sig till Den Glada Ekorren i hopp om att få syn på spelmannen, likväl som att få höra historier från världen utanför. Det här var ett tillfälle ingen ville missa. Ingen förutom Zaria. Tidigare under dagen hade hon tagit sig in till byn för att köpa livsnödvändigt salt av handelsmannen som kom från Tzergovizma långt söderut. Hon gillade inte att vara i byn, även om hon levt här hela sitt liv, så kände hon sig inte trygg. Inte sedan olyckan i alla fall…

    Men handelsmannen hade inte kommit förrän mot kvällen, försenad av en halt häst, och nu hade inte ens Zaria missat ryktena om spelmannen. Skuggorna från granskogen var långa då hon sneglade mot stigen som ledde bort från byn och till hennes mors stuga. Hennes stuga rättade hon sig själv. Hon tvekade, greppet om korgen med salt och andra varor blev hårdare, och hon kikade bort mot värdshuset. I den ljumna sommarkvällen hade Hilda dukat upp borden utanför och glada röster hördes. Från den öppna dörren sken ett varmt och välkomnande ljus. Hennes ljusgröna blick vände tillbaka mot den mörka skogsstigen och hon svalde hårt.

    Önskan att slippa ensamheten övervann slutligen hennes rädsla och misstänksamhet mot andra människor. Hon snurrade runt och vände stegen mot värdshuset istället. Blicken flackade mellan människorna som satt där ute. På bänkarna var endast bybor, så spelmannen måste vara där inne. Besvikelsen stang till i hennes mage, men hon tordes inte gå in, utan sjönk ned på bänken bredvid skogshuggaren Rowan. Han hade alltid varit snäll mot henne och hennes mor. Nu log han vänligt mot henne då han makade på sig för att ge henne plats.
    “Zaria! Vad fint att se dig här. Har du också kommit för att lyssna till spelmannen?” hans röst var munter, men hon kunde se glimten av medlidande i hans ögon. Hon mumlade bara något till svar och log hastigt innan hon såg ned i den mugg med öl som sköts fram till henne. Samtalen kring bordet fortsatte, men hon var inte en del av dem.

    ***

    Inne i värdshuset hade byborna börjat flockas kring spelmannen. De flesta ropade önskemål på sånger, fräcka som sköna sådana, och bara ett fåtal kom med sina egna historier. Det var allt från överdrivna gudasagor, till förvirrade höns, talande tekoppar och viskningar om de farliga varelser som bodde i skogen. Alltså regelrätta fyllehistorier, byskvaller och vidskepelser. En man med begynnande flint och djupt liggande ögon tog snart plats vid spelmannen. Han fuktade sina läppar och harklade sig onödigt högt.

    “Alla mina får dog i vintras,” började han, något många andra vittnat om, “Men jag vet att det inte var björnen.” De flesta bönder och byfolk hade fått flera djur rivna eller dödade av björn den vintern.

    “Jag såg den björnen de fällt, de sa att den vaknat för tidigt från sitt ide. Och det hade den nog, men det var inte den som slagit mina får. Nä, jag tror att samma sak som slog alla de djuren, också var det som väckte den stackars björnen.” Han skakade på huvudet och såg sedan ivrigt på spelmannen och räckte fram en hand. “Jag heter Sören Bonde.” Att han kallades för Sören Sup var något han inte nämnde.
    “Vill du höra mer? Bjuder du på ett krus så ska jag berätta mer om mina teorier.” Han nickade ivrigt och fuktade läpparna.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Byborna hade blivit överlyckliga av att ha en spelman på besök och började ropa önskemål på sånger. Kaiyo slogs åter igen av värdet i att ha lärt sig spela lyra i sin ungdom. Han var inte någon mästare på det men han var bra nog för att kunna passera som en duglig spelman. Folk berättade också en del historier för honom, men inget som fångade hans intresse.
    En man med begynnande flint slog sig ner och påstod att hans får hade blivit dödade av något annat än en björn i vintras men ville ha en öl för att berätta mer. Kaiyo hindrade sig från att himla med ögonen, han kände igen ett by-fyllo när han såg ett. En teori som bekräftades när Sören bad om ett stop för att berätta sin teori. Kaiyo hann dock inte svara innan Hilda bröt in när hon serverade folk runt bordet.”Alla vet vad dina teorier är Sören, inte behöver man bjuda på ett krus för att få höra dom. Du berättar dom högljutt vid varje chans du får så nog kommer vår spelman få höra dom innan kvällen är slut, vare sig han vill eller inte”. Hennes kommentar möttes med skratt av de runt omkring. Sören reste sig argt och slank iväg till ett hörn för att sura. Kaiyo tog tillfället i akt att ursäkta sig och gå ut för att se vad som pågick på utsidan.

    **

    Flertalet bord hade ställts upp och även här ute var stämningen glad och gemytlig. Han lät blicken glida över folksamlingen och fastnade genast på en ung kvinna som satt bredvid mannen han pratade med förut, Rowan. Hon var tydligt inte en del av gemenskapen, och Kaiyo vävde sig bekvämt runt bland folket, hälsade pratade och drog fram sin lyra och spelade en kort sång. Han var van vid att spela socitets spel och dessa byfånar var mer lättimponerande än en hertig. Han ville inte att det skulle se ut som att han var påväg mot Rowan’s bord mer en av en slump.

    “Rowan, roligt att mötas igen! Måste verkligen instämma att Hildas gryta är fantastiskt. Och vilken underbar kväll, har hört så många otroliga historier. Säg mig, har du eller dina bordskamrater några egna berättelser på lager?”

    Rowan skrattade “Ja du, visst ser man en del när man är skogshuggare! Det är mycket oknytt i skogarna här omkring, med hur nära vi är Àrd. Jag ser till att inte vara i skogen efter skymning då det är då det mesta oknytt kommer fram. Eller vad säger du Zaria?” Avslutade han och vände sig till den unga kvinnan som satt tyst bredvid honom.

    Kaiyo hindrade ett hånleende från att nå hans läppar, utan la sina ansiktsdrag i ett vänligt och nyfiket ansiktsuttryck. Rowan hade spelat honom rakt i händerna. Om Zaria var den han sökte, den som var källan till de rykten som sipprat ut från regionen behövde han gå varsamt fram, rykterna hade inte varit klara på om det var blodsmagi eller nekromanti som pågick men båda var allvarliga brott och utövare av det borde inte underskattas.

    • This reply was modified 4 månader, 2 veckor sedan by Chironex.
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    De glada samtalen och skratten blandades med tonerna från en sång, vilket slutligen fick Zaria att se upp från sin mugg. Fascinerat kikade hon mot spelmannen från sin plats bredvid Rowan och förundrades över hans mörka drag och turkosa kläder. Hon hade aldrig sett en sådan man tidigare, varken till utseende eller klädsel. För ett ögonblick sveptes hon med i tonerna till musiken och kände sig plötsligt som en del av alla människor som satt runt omkring henne. Men då spelmannen närmade sig där hon satt slog hon ned blicken i muggen, och känslan av samhörighet försvann abrupt då sången klingade av. När Rowan och spelmannen, som tycktes känna varandra, inledde en konversation så tog hon en hastig klunk av ölet och ställde ned muggen med en liten smäll när Rowan försökte dra in henne i konversationen. Hon mumlade åter något ohörbart och kikade upp under den mörkblonda luggen. Hennes kinder brände till då hon såg att både Rowan och spelmannen vänt sig mot henne. Uppenbarligen förväntade de sig ett ordentligt svar och inte bara hennes mummel

    “Eeh jo…” hennes röst lät ynklig och hon svalde hårt “Det är inte så klokt att vara i skogen nattetid. Det finns mer än varg och björn att akta sig för.” Hon sneglade mot Rowan som nickade instämmande. Han fortsatte med sin gladlynta stämma;

    “Du om någon vet ju det! Zaria har bott hela sitt liv i skogens utkant.”Han la handen på hennes axel och öppnade munnen för att säga något mer, men hans ögon fick åter den medlidande glimten och han vände sig istället mot spelmannen igen.

    “Slå dig ned…!” Han gjorde en inbjudande gest till platsen mitt emot dem och hällde genast upp en mugg öl och sköt över den till Kaiyo.

    Zaria sjönk ihop där hon satt, huvudet sänkt så djupt över sin egen mugg att håret föll fram i ansiktet på henne. En varnande röst långt bak i hennes huvud gjorde sig påmind. Ge dig av hem… lita inte på en främling… en dag kommer de komma efter dig… ta vara på dig själv… Hon bet sig i insidan av läppen för att den inte skulle börja darra. Kinderna hettade fortfarande efter att ha blivit indragen i konversationen. Efter att blivit inbjuden i gemenskapen. Mellan de mörkblonda lockarna kikade hon mot Rowan och spelmannen. Det hade känts så varmt, så härligt, att få vara bland andra för en stund. Spelmannen såg vänlig ut intalade hon sig själv och sköt undan den protesterande rösten i hennes huvud. Hur farligt kunder det vara att bli kvar?

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kvinnan, Zaria, verkade extremt blyg men bodde tydligen i utkanten av skogen vilket var ytterligare ett tecken på att hon kanske var den han sökte. Kaiyo insåg att han behövde fortskrida försiktigt. “Zaria var det?” sa Kaiyo och log mot Zaria “jag skulle gärna höra vad du har hört och sett om du bott så nära skogen, hur var det att växa upp där? Bodde du med dina föräldrar?”

    Kaiyos kommentarer fick Rowan’s glada uttryck att falla bort och han såg medlidande på Zaria igen. Kaiyo såg blicken och fortsatte snabbt ” Det var inte meningen att säga något olämpligt och lägga sordin på stämningen” och sträckte sig för att ta Zarias hand samtidigt som han log varmt och fortsatte “du delar bara med dig av det du är bekväm med”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Zaria kikade på honom då han tilltalade henne, ovan att någon överhuvudtaget skulle intressera sig i vad hon hade att säga. Hans vänliga leende fick henne att först öppna munnen som om hon tänkte säga något. Så frågade han om hennes föräldrar och hennes mage drog ihop sig. Innan hon slog ned blicken syntes sorg i hennes ögon, men också skam. Hon kunde känna Rowans medlidande blick vilket fick henne att skruva på sig av obehag där hon satt. Ge dig av hem. Hans frågor är för många. Varför är han intresserad av dig? Den varnande rösten gjorde sig påmind, men hon förstod ju att frågorna bara var av nyfikenhet och inte av ondo, så hon försökte återigen skjuta undan den.

    Men när Kaiyo sträckte sig efter hennes hand så ryckte hon snabbt den till sig, som om hon blivit bränd. Rörelsen slog ut muggen med öl och hon gav ifrån sig ett besviken och förskräckt litet ljud.

    “Förlåt,” hon försökte fumligt räta på muggen, men ölet hade redan runnit ut och sipprade nu mellan bordsskivorna ner i gräset under. “Jag borde ge mig av, det är sent,” sa hon kort till dem båda. Utan att höja blicken grep hon tag om sin korg och reste sig. Med en hastig nick som farväl styrde hon stegen bort från värdshusets muntra stämning.

    Rowan verkade inte protestera då han såg efter henne. Istället log han glädjelöst mot Kaiyo med en axelryckning.
    “Det är ett lite känsligt ämne, det om hennes föräldrar,” han tog en stor slurk av sin öl “Stackars tös har fått klara sig själv sen hennes mor blev sjuk. Hon brukade vara mycket gladare av sig.”Han såg sig åter om axeln men sedan verkade hans blick fastna på något vid gräset nedanför bänken.
    “Oj,” han börjde sig ned och lyffte upp den broderade sjalen Zaria haft om axlarna, “Hon glömde visst den här.”

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kaiyo insåg att han blivit för ivrig och svor åt sig själv i tysthet. Tydligen var hennes föräldrar ett känsligt ämne enligt Rowan. Dock log turen mot honom trots allt, flickan hade glömt sin sjal.
    Han log mot Rowan “Jag förstår, jag kan ta sjalen och gå förbi hennes stuga imorgon och lämna tillbaka den. Det ger mig också en chans att be om ursäkt. Om du har fler visdomar om fallgropar jag borde undvika tar jag tacksamt emot dom. Jag tar gärna också en vägbeskrivning till Zarias stuga.”

    Resten av kvällen förflöt i ett virrvarr av samtal, sånger och skålande. Kaiyo fick höra mycket rykten och historier om skogen, alla i byn hade en egen historia att berätta. Och mycket riktigt hade Hilda haft rätt, i slutet av kvällen skanderade Sören ut att “björnen var inte det som tog fåren! Ond magi har kommit till byn och det är den där häxans fel! Innan dom flyttade hit hade vi inga problem med skogen!”

    Kayio spetsade öronen vid detta uttalande men innan han fick chans att prata med Sören hade Hilda bestämt dragit ner honom från bordet där han klättrat upp och schasat iväg honom ut i natten under hot att han aldrig skulle bli serverad hos henne igen om han inte slutade sprida oro i byn.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det blev en sen kväll på Den Glada Ekorren då många av byborna tog tillfället i akt att ta sig några krus öl extra till tonerna av den vandrande spelmannen. Men till sist började folk slutligen att ge efter för trötthet och berusning och begav sig så smått av från värdshuset. Då de sista gästerna hade börjat ge sig av kom Hilda fram till Kaiyo med två glas och en dammig flaska. Hon satte sig med en djup suck.
    “Du har varit bra för mina affärer i afton,” började hon med ett leende och hällde upp en klar vätska i glasen och räckte honom det ena, “På huset. Finare brännvin hittar du inte du inte på denna sida snöhavet.” Hon höjde sitt eget glas i en liten skål och sänkte sedan drycken i ett svep. Hon fyllde genast glasen, men denna gång smuttade hon endast av drycken.

    “Du får gärna stanna här ett par dagar, byborna behöver piggas upp lite. Ett varmt mål mat och höloftet kan jag bjuda på så länge du fortsätter vara bra för affärerna.” Det sista sa hon hjärtligt och blinkade med ena ögat. Hon höjde glaset till munnen men stannade upp lite då hennes blick fastnade vid sjalen som stack ut ur Kaiyos ficka.

    “Det där är fröken Zarias sjal, inte sant?” Hon gjorde en liten gest innan han kunde fråga hur hon kunnat veta det, “Jag känner igen den på mönstret. Det är inte samma mönster som här i trakten,” fortsatte hon med ett leende och tog en liten klunk av brännvinet.
    “Jag tror hennes mor flydde från sin ätt. Något hemskt måste ha hänt.” Hildas leende försvann då hon tycktes tänka tillbaka, men så såg hon allvarligt på Kaiyo. “Du ska inte lyssna på Sören-Sup. Men var försiktig om du tänkt lämna tillbaka sjalen. De har aldrig varit förtjusta i varken främlingar eller besökare.”

    Hon sänkte den sista av spriten och reste sig med ett litet ojande och höll sig för ländryggen.
    “Ta för dig så mycket du vill. Du har gjort bra ifrån dig,” hon nickade mot spritflaskan, uppenbart tacksam över de goda affärerna han inbringat. “Men ha ett klart huvud när du går in i skogen. Håll dig på stigen och tro inte på allt du ser.”

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kaiyo tog tacksamt emot glaset från Hilda, speglade hennes skål gest och svepte det. Det var inget dåligt brännvin, även om det inte var hans föredragna dryck var det bättre än det mesta han druckit den senaste tiden. Han följde Hildas exempel och smuttade på det nästkommande glaset medan han uppmärksamt lyssnade på vad hon sa.
    “Låter som att vi har ett avtal, stannar så länge det gynnar oss båda” svarade han i samma hjärtliga ton.

    Han satt kvar en stund efter att Hilda hade gått och funderade över hennes varning. Tillslut hällde han över en del av flaskan i en liten plunta, ställde flaskan på baren och tog sig ut till höloftet.

    **

    Dagen efter, när solen klättrat över trädtopparna med råge, gav sig Kaiyo iväg mot Zarias stuga.
    Han hade förberett sig så gott han kunnat inför de ospecifika rykten och varningar byborna givit honom. Han suckade trött när han lämnat byn bakom sig, om detta visade sig vara något påhittat monster skulle han minsann se till att alla i byn kände av Tredje Ögats fulla kraft och inte vågade prata om blodmagi eller demonologi utan skäl på flera generationer.

    Han rullade axlarna och tog ett djupt andetag. Det är ingen bra idé att fastna i sina tankar om det faktiskt är så att något finns i skogen.

    Promenaden förflöt utan större problem, trots att känslan av att vara iakttagen inte lättade och han kunde svurit att han såg något ur ögonvrån djupt in i skogen, men när han tittade dit fanns inget. Därför var han på helspänn när han närmade sig vad som måste vara Zarias stuga, redo att gå till attack vid minsta indikation på problem.
    När han kommit fram ställde han sig så han syntes tydligt från stugan och antog en fredlig kroppshållning.

    “Fröken Zaria, det är spelmannen Kaiyo från igår. Jag har kommit för att be om ursäkt och för att återlämna din sjal” ropade han ut mot stugan.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Stugan låg invid kanten av en skogsäng, liten och med ett tak av halm som sviktade hotande i ena änden. Flera andra husgrunder vittnade om att det en gång varit en större gård, men dessa var nu övervuxna och bland dem gick höns och kluckade. I lövträden närmast stugan hängde färgglada band och gulnande ben av mindre djur, något som inte var ovanligt i landet, men förtog den annars ganska pittoreska bilden av stugan.

    Zaria satt på huk i den lilla örtträdgården och var i färd med att skörda de sprödaste bladen. Alla besvärjelser som hennes mor satt runt stugan hade tappat sin kraft den gångna vintern, så hon blev inte varnad att någon närmade sig. Men plötsligt reste sig nackhåret på henne. Inkräktare, viskade den lilla rösten i hennes huvud och hon lyfte blicken precis då hon hörde någon kalla hennes namn. Hon frös till där hon satt. Kanske kunde hon låtsas som hon inte var hemma? Hennes blick gick mot stugan där dörren stod öppen i sommarvärmen. Och så var ju hennes mor därinne, helt hjälplös… Nej, hon fick helt enkelt försöka få spelmannen att lämna lika fort som han kommit. Av det hon mindes hade han varit vänlig och dessutom ville han ju bara lämna hennes sjal och be om ursäkt. Trots den protesterande rösten så reste hon sig upp och gick runt stugan och ut på tunet.

    Denna varma sommardag var hon barfota och endast klädd i en enkel vit klänning med röda broderier runt halsöppningen. I ena handen höll hon knippet med örter, och den andra en halvmåneformad skära, så hon drog baksidan av handen över pannan för att stryka undan luggen ur ögonen.
    “D- det finns inget att be om ursäkt för,” hon fick harkla sig för att rösten skulle hålla efter att ha varit oanvänd hela dagen. Hennes blick gick över spelmannen.

    “Du hade inte behövt gå hela vägen från byn, men tack, för att du gjorde dig besväret så att jag slapp,” hon vände bort blicken och la ifrån sig skäran och knippet med örter på en liten sned bänk som stod utanför stugan. Hon vände sig mot honom igen. Hon visste att hon borde få honom att lämna sjalen och bege sig så fort som möjligt. Men han såg inte farlig ut så hon gjorde en gest mot bänken.

    “Du kan vila dig här en stund om du vill. Innan du beger dig tillbaka.” Hon tog ett djupt andetag för att tysta rösten inom sig som rasande skrek att hon skulle sjasa iväg honom.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kaiyo tog vant in alla detaljer av stugan, den öppna dörren in i mörkret, den lilla ört trädgården Zarias skära, att och vart hon la den ifrån sig.

    Han sökte aktivt efter indikatorer på ond magi utan att finna några tydliga markörer. Det betydde ju ingenting dock, då majoriteten av gömda magiker inte hade flådda kattungar hängandes i fönstret precis. I alla fall inte om man ville undkomma uppmärksamhet från lokalbefolkningen och Tredje Ögat.

    “Tack, jag sitter gärna ned en stund.” Han skrattade till. “Jag tror alla historier jag hörde igår om allt som ska finnas i skogen har gett mig hjärnspöken. Jag tyckte mig se saker i ögonvrån hela vägen hit, men varje gång jag tittade dit fanns det ingenting där. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att bo här ute.”

    Han tog ett djupt andetag och lutade ryggen mot stugan. “Samtidigt kan jag förstå det, nu så här i solen, borta från byns stök och stim, är det otroligt rofyllt.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det fanns inga flådda kattungar hängandes i fönstret. Stugan var som vilken skogsstuga som helst. Men runt dörrkarmen fanns det en hel räcka inristade symboler och runor, en skyddsbesvärjelse mot objudna gäster och ondska. Visst var det vanligt att vidskepligt folk lät mer eller mindre pålitliga magiker rista sådana besvärjelser, ofta mot en ganska ansenlig summa, men det var oftast rent kvacksalveri. Det tränade ögat kunde dock se att besvärjelsen på Zarias stuga var den äkta varan. Däremot var den inte längre aktiv utan bruten på två ställen där träet i dörrkarmen spruckit.

    Zaria stod vid sidan av bänken och följde honom med blicken när han satte sig ned. Då han nämnde att han tyckte sig sett saker i ögonvrån så frös hon till där hon stod och vände sedan blicken ut mot skogen. I solskenet, var det precis som han själv sa, rofyllt och stilla. Den lätta sommarbrisen fick löven att rassla och kvitter från skogsfåglarna var glatt. Men hon visste vad som dolde sig bland träden. Hon svalde hårt och såg tillbaka till honom.

    “Vissa av skogens invånare kan man endast betrakta ur ögonvrån,” sa hon lågt, men försökte sig på ett litet leende “Men de gör en inget illa, så länge man inte stör dem.” Så här nära Ard var det gott om vittror och annat oknytt. Men de var allt som oftast harmlösa. Hennes tankar gick tillbaka till det andra som gömde sig bland träden och hon bet sig på insidan av kinden.

    “Men ja, vi har det bra här, även om det var lite ensamt som barn,” hon log mjukt men kom sedan på sig själv och la hastigt till, “Fast både skogshuggarna och jägarna hälsar ofta på. Så helt ensamma är vi inte.” Hon studerade honom där han satt. Även om han verkade vänlig, så var han trots allt en främling, och det var nog inte så klokt att säga att de var ensamma här ute.

    “Kan jag bjuda dig på något? Vatten, te?” frågan kom av sig självt och hon svor åt sig själv inombords. Inte rätt fråga om hon ville att han skulle ge sig av.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kaiyo hade noterat att det fanns runor runt dörrkarmen, vilket i sig inte var ovanligt och allmänt klokt att ha så här nära Ard. Men han behövde en närmare titt för att kunna se om de var funktionella eller bara skrock. Dock noterade han att träkarmen hade spruckit på ett par ställen och där med gjort skyddet overksamt. Kan det vara så att hon faktiskt inte är en häxa? En magi kunnig hade reparerat runslingan direkt för att inte tappa dess skydd.

    Han märkte även olusten hos Zaria när han pratade om vad som fanns i skogen och tänkte att det nog inte var dags att släppa sin gard än, inte ens i skogen.
    “Jag tar gärna lite te. Skadar inte att ge oknyttet lite tid att lugna ner sig innan jag traskar tillbaka igen.”
    Kaiyo blev förvånad över att hon erbjöd dryck. Han fick hela tiden intrycket av att hon inte ville ha sällskap men sen så satt hon ändå med byborna igår och nu erbjöd honom att stanna en stund.
    “Jag kan tänka mig att det blev lite ensamt som barn ja, trots besök av skogshuggare och jägare. Jag är uppvuxen i en stor stad så har svårt att tänka mig hur det skulle vara att växa upp här ute. Ensamt men också fridfullt. I staden var det mycket stök och bråk men aldrig ont om lekkamrater.”
    Sen att ingen hade velat leka med honom på grund av hans krafter lät han vara osagt. Han hade blivit skickad till Caras Idhrenin snart nog och där hade det inte blivit mycket bättre då han blivit upplockad av Tredje Ögat nästan direkt.
    Han tryckte bestämt bort tankarna på sin ensamma uppväxt, log stort och reste sig upp.

    ” Kan jag hjälpa till med något?” Han hoppades kunna bli medbjuden in till stugan med sitt erbjudande. Det skulle ge honom en chans att titta närmre på runorna men också se om det fanns mer tecken på magi inomhus. En snabb titt i örtträdgården hade sagt honom att det fanns flera örter som är vanliga i magi användning, men därmed också vanliga för huskurer.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Zaria skrattade nervöst åt hans kommentar om att oknytten skulle lugna ned sig. Eller så var det för att han verkligen tackat ja till hennes erbjudande. Te ville han ha också, vilket både skulle kokas, svalna, serveras och drickas. Men bitterheten byttes snabbt ut mot nyfikenhet då han berättade om sin uppväxt. Hennes ljusgröna ögon blev stora av förundran då hon försökte föreställa sig hur det var i en storstad. För hennes inre såg hon en by lite större än Grimsbo, och lika mycket folk som det var till skördefesten. Alltså egentligen inte så många.

    Då han erbjöd sig att hjälpa till slog hon ned blicken och kände hur kinderna hettade till. Om hon blev generad över att hon stått och dagdrömt eller om det var hans leende, visste hon inte ens själv.

    “Det behövs inte,” hon strök undan en hårlock och krokade fast den bakom örat då hon kikade tillbaka mot honom. Hon kom på sig själv att bara stå där, så med en liten harkling vände hon sig in mot dunklet i stugan.

    “Själv kan jag nog inte föreställa mig hur det var att växa upp i en stad full av folk…” sa hon tankfullt. “Jag är rädd att jag inte har så många sorters te att erbjuda, men du får välja det du tycker bäst om.” Hon klev in i stugan och tänkte inte ens på att det var en osagd inbjudan för honom att följa med in. Hennes tankar var på mängder av hus, människor och marknader.

    Inne i stugan var det inte så mycket belysning annat än från den öppna dörren och två små fönster. I mitten av det enda rummet stod ett bastant bord i trä, överfyllt av torkade örter, burkar med inlagda grönsaker och bär, halmkransar, garnrullar och vävda tygstycken. Samma sak gällde för skåpen och hyllorna längs väggarna och från de låga takbjälkarna hängde ännu mer örter på tork. I den ena änden av stugan fanns en murad spis med skorsten och i den andra två sovalkover med tygskynke fördraget. Bredvid den ena alkoven stod en vävstol med en halvfärdig väv, och bredvid den andra låg ett par kuddar på golvet tillsammans med flera gulnande pergamentrullar och ett par tjocka böcker. Här och var i dunklet speglades ljuset i blanka stenar, kristaller, glas och amuletter.

    Med några få kliv var Zaria framme vid ett av skåpen där hon och sträckte sig efter några burkar som hon satte under armen. Med den fria armen sköt hon undan lite av stöket på bordet och ställde ned burkarna.

    “Det är nog inte alls som i storstaden…” hon gjorde en liten gest åt honom att välja någon av tesorterna innan hon vände sig till spisen för att slänga på ett vedträ och blåsa liv i glöden.

    “Det måste finnas oändligt många tesorter där,” fortsatte hon och såg sig över axeln till honom. “Hade ni också marknader med handelsmän från andra platser?”

    Ett lågt jämmer från en av sovalkoverna fick henne att resa sig hastigt från där hon suttit på huk. Mor. Den varnande och nu arga rösten som hon trängt undan skällde åter på henne i hennes huvud och hon såg från sovalkoven till Kaiyo.
    “Ursäkta, det är min mor. Hon är sjuk.” Med uppdragna axlar skyndade hon fram till alkoven, men hejdade sig från att dra undan tygskynket. Jämret hade upphört och nu hörde hon bara tunga, jämna andetag.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kaiyo följde efter Zaria in i stugan, och på vägen in slängde han en erfaren blick på runorna längs dörrkarmen. En snabb blick räckte för att se att de var gediget gjorda av någon med extensiv kunskap inom magi. Kaiyo hade svårt att se att det var Zaria som gjort dessa men hon kanske var bättre på att ljuga och manipulera än han fått intryck av. Oavsett var de inte aktiva längre, vilket var tur, då det hade krävts en mer ingående inspektion för att avgöra om de hade påverkat hans egna formler. Han ville helst inte att hans illusions magi skulle helt plötsligt skulle avbrytas. Det hade inte varit bra.

    Kaiyo tog in stugans interiör med vaket sinne, inget stod ut för honom som onormalt.. tills hans blick fastnade på pergamentrullarna och böckerna vid den ena sovalkoven. Böcker och pergamentrullarna i sig är inget ovanligt, i en storstad. Här ute, i en liten stuga mitt i skogen, långt från närmsta bibliotek eller lärosäte? Det var bara år av träning som hindrade Kaiyo från att låta blicken fastna vid högen eller att låta hans kroppsspråk på något vis indikera att han sett något han reagerade på. Han kunde inte lämna stugan utan att få se vad för information böckerna och pergamentrullarna innehöll. Även om det skulle innebära en konfrontation med Zaria.

    Han drogs sig ur sina tankar när Zaria frågade honom om handelsmännen i storstaden. “Oh ja, så många. Seiwan är känt för sina marknader, där folk från hela världen samlas för att byta varor och ideer. Längs med huvudgatan står stånd med färgglada dekorationer och handelsmän ropar ut dagens erbjudande. Du kan hitta allt du någonsin kan tänkas..” Kaiyo avbröt sig mitt i meningen när han hörde ett lågt jämmer.

    De var inte ensamma i stugan, Zarias sjuka mor fanns här med. Han undrade om böckerna var hennes och om det var hon som karvat in runorna i dörrkarmen. Kanske var det inte Zaria han sökte efter trots allt. “Det är inget att be om ursäkt för. Vad är det som drabbat henne? Jag kan lite om medicin, verkligen inte på en nivå av en helare, men man lär sig ett och annat när man reser runt som jag, jag kan undersöka henne om du vill?” Han gick bort till teerna Zaria ställt fram och undersökte vad det var för sorter för att hålla frågan så neutral som möjligt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Zaria stod på helspänn vid alkoven och lyssnade på andetagen. Efter en kort stund andades hon ut och sänkte axlarna. Det var bäst om hennes mor förblev sovande under tiden Kaiyo var där. Hon vände sig mot honom igen men blicken stannade till vid de rullar och böcker som låg nedanför hennes mors alkov. Hon mindes tydligt då hennes mor gömt dem, och hur hon uppmanat Zaria att endast ta fram dem vid absolut yttersta nöd. Att det var farligt om fel människor fick reda på att de fanns hos dem. Hennes blick stannade slutligen vid Kaiyo där han stod vid bordet och de teburkar hon plockat fram. Han var bara en spelman… För honom måste det bara se ut som vilka gamla böcker som helst, försökte hon intala sig själv.

    “Tack, det är väldigt vänligt av dig…” hon försökte febrilt att komma på en ursäkt men det slutade bara med ett kort; “Men det behövs inte.” Hon log kort och slog ned blicken för att sedan skynda tillbaka till spisen och hälla upp vatten i en kanna och ställa på spisen för kokning. Hon hoppades på att han inte skulle fråga något mer om hennes mor, men hon glömde helt bort att skylla på det oknytt som de andra byborna skyllde diverse mystiska sjukdomar på det senaste halvåret.

    “Är det någon sort som faller dig i smaken?” frågan var nästan orolig och hon tuggade på insidan av kinden. Fundersamt såg hon mot hyllorna då hon tänkte tillbaka på det han nyss sagt om staden. “Jag tror tyvärr inte jag har något annat..” la hon sedan till. De torftiga örtteérna hon ställt fram kunde väl knappast mätas mot vad en så bevandrad man som han var van vid. Hon själv gillade dem inte. De var bittra och hon hade nästan helt slutat att dricka te nu när hennes mor inte tvingade henne till det.

    Visst var det vanligt örtte gjort på lokala växter med lite skogsbär här och där för smakens skull. Men helt vanliga var de nog inte, för de alla hade både tibast och vänderot i blandningen. Örter kända för sin förmåga att avvärja ondska och dämpa magi.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kaiyo luktade på de olika teerna och valde ett på måfå. Hon hade rätt i att det inte var som i storstaden men han hade aldrig varit förtjust i te, han hade bara valt det för att det skulle ge honom möjlighet att stanna kvar här längre. “Det är ingen fara, detta blir utmärkt.” sa han och räckte henne en burk. Han såg på medan Zaria förberedde teet och tog emot den varma koppen. Han blåste på den ångande drycken och smakade försiktigt. Omedelbart blev han på helspänn igen. Han satte ner koppen på bordet. “Varför har du te med tibast och vänderot i?”

    Hans blick hade gått från varm och inbjudande till iskall och hård. Han var glad att hans träning hade lärt honom att plocka upp farliga örter och dylikt i dryck och undrade om de söta skogsbären var där för att kamouflera närvaron av de beska örterna eller om hon visste vem han var och aktivt lagt i det efteråt för att störa ut hans magi. Oavsett var det slut på trevligheterna, han höll händerna längs med kroppen på ett avslappnat sätt men redo att försvara sig med ett ögonblicks förvarning.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Under tiden hon förberedde teet så vandrade hennes tankar tillbaka till städer och marknader. Nu skulle han ju ändå stanna en stund, så hon började samla mod för att ställa fler frågor om staden och världen utanför. Det enda hon visste var ju det som hennes mor berättat, och det var ju mest hur hård och orättvis den var. Hon räckte honom koppen och lutade höften mot bordet medan hon funderade på hur hon skulle formulera fråga för att inte låta allt för naiv och trångsynt.

    Hans fråga och plötsliga humörsändring fick henne att ta ett steg tillbaka. Det var som en annan person stod framför henne och rösten i huvudet gjorde sig plötsligt påmind.
    “T-tibast och vänderot…” började hon frågande och såg mot teburkarna som fortfarande stod på bordet. Vad tibast och vänderot gjorde i kombination visste hon, det hade hennes mor lärt henne. Hon blev alldeles kall inombords då hon insåg varför det var i teet.

    Du skulle inte bjudit in honom. Han vet vad det innebär. Ge dig av barn. Han är inte den han utger sig för att vara. Rösten ekade i hennes huvud och hon vände tillbaka blicken till Kaiyo. Hon borde försöka komma på en ursäkt, att det var vanligt i trakten, men hon kunde inte tänka klart med uppmaningen om att ge sig av överröstade hennes tankar.

    “Vem är du?” frågade hon med skakande röst och hon tog ytterligare ett steg tillbaka. Hon kunde känna pulsen stiga och utan att släppa honom med blicken försökte hon räkna ut hur hon skulle komma därifrån.

  • Rollspelare
    Member since: 18/07/2023

    Kaiyo kände magin krypa som elektricitet under huden på honom men han höll kvar kontrollen. Han skannade av stugan igen, tog in amuletterna, böckerna, en kniv som låg övergiven på bänken. När Zaria tog ett steg bakåt skiftade han sin position så han kunde se både sovalkoven där Zaria påstod att hennes mor låg, men även Zaria och de två små fönstren. Hans rygg var mot väggen.

    Kaiyo såg att hon var tydligt uppskrämd, klokt av henne, trots att han var på sin vakt var han ändå övertygad om att han fortfarande hade kontroll på situationen. Han hade aldrig hamnat i en situation som han inte kunnat ta sig ut ur. På hennes framstammade kommentar svarade han: “Frågan är väl snarare vem du tror jag är om du försöker lura i mig de örterna?”

    Zaria tog ett steg till bakåt och han insåg att hon letade efter en flyktväg. “Det här behöver inte bli otrevligt, bara du svara på mina frågor så kan vi skiljas åt som vänner sen. “Han förberedde sig för att göra ett utfall mot henne om hon försökte fly, det räckte att han fick tag i hennes handled så skulle han kunna neutralisera eventuell magi hon kunde tänkas ha.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Zaria tog ytterligare ett steg bakåt och hon kunde känna värmen från spisen. Ett steg till och hon skulle ramla in i den. Stugan var för liten och paniken växte i bröstet. Hon behövde komma ut därifrån. Hennes blick gick från honom, till sovalkoven, till dörren och sen åter till honom.

    “Jag har inte försökt lura dig,” rösten darrade och hon fick svälja flera gånger mot torrheten i munnen, “Det är så vi gör vårt te.” Sanningen, om ej fullständig. Det var så hennes mor gjort deras te för att skydda henne. Ett jämmer lät åter från sovalkoven och hennes blick flackade dit.

    “Du ljuger. Det har du gjort från början,” var hennes enda svar, samma som rösten i huvudet upprepade gång på gång. Bakom skynket började något röra på sig, jämrandes och stånkandes för att komma ur sovalkoven. Zaria tog sin chans och i en och samma rörelse greppade hon tag om tekannan som stod på spisen och kastade den mot Kaiyo samtidigt som hon tog sin flykt mot dörren. Det kokande vattnet for överallt men hon gjorde ingenting för att undvika det, hon behövde bara komma ut därifrån. Om hon tog sig in i skogen skulle hon kunna gömma sig där och komma tillbaka och hämta sin mor när han gett sig av.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 64 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.