- This topic has 63 replies, 2 voices, and was last updated 2 dagar, 4 h sedan by FruVider.
-
Kaiyo ignorerade Zarias ord och fortsatte spana ut genom glipan i fönstret. Om han bara kunde få en liten glimt av monstret..Hans huvud vändes dock omedelbart mot henne när hennes sista ord registrerades. Igen. “Jag chansar på att den låter mig gå igen.”
“Vad menar du med igen?” Orden kom ut som ett morrande, han ville bara ta Zaria och ruska om henne. Var hon verkligen så här trygg i sin blodsmagi att hon undanhöll information i ett läge som detta.Hans ilska ersattes något av oro när skrapandet från utsidan kom tillbaka. En oro som sedan växte snabbt när ljudet färdades upp för väggen och det stod klart att varelsen försökte gräva genom taket.
Kaiyo fattade ett beslut som han hoppades inte skulle få honom dödad. Han grabbade tag om Zarias handleder med båda händerna och såg henne rakt i ögonen.
“Om jag får minsta lilla misstanke, minsta lilla obehagskänsla som får mig att tro att du gör något, är du död och din mamma kommer aldrig bli sig själv igen.”
Medan han pratade lossade han på armbanden så Zaria kunde dra ur sina händer.
“Berätta vad som står i boken innan den där saken tar sig in och dödar oss alla tre”
Medan han pratade hade skrapandet ökat i styrka och entusiasm och Kaiyo hoppades att det inte skulle vara för sent för dom att vända situationen redan. -
Zaria hade öppnat munnen för att svara på hans fråga, men blev avbruten av ljudet från varelsen som försökte ta sig in. Förskräckt följde hon ljudet med blicken och kände åter paniken klumpa sig i halsen. Men när Kaiyo tog tag om hennes handleder blängde hon istället surt tillbaka på honom och vred sig motvilligt i hans grepp. Plötsligt var det som om blodet och värmen strömmade tillbaka i hennes kropp och hon drog förvånat efter andan. Med en snabb rörelse drog hon undan sina händer och gned sig för handlederna där armbanden suttit. Det var som om hon kunde tänka klart och andas fritt igen.
Hans uppmaning hade dock inte undgått henne och hon nickade. Med nyvunnen beslutsamhet kom hon på fötter och tog upp boken. Alla bokstäver verkade falla på plats och hon hittade snabbt till den formel hon utövat, samtidigt som hon flyttade sig till det hörn av stugan som var längst ifrån den plats där taket började ge vika för den ilskna besten där ute.
Hjärtat bultade hårt i bröstet på henne och hon kunde knappt koncentrera sig. Med en stressad blick mot taket så insåg hon att varelsen snart skulle vara genom. Mellan den hårt bundna halmen stack nu fram en skalle vars bortruttnande kött avslöjade stora rovdjurständer. Strax därefter följde ett helt ben vars klor såg ut att kunna dela en vuxen man på två.
Om du ska överleva måste du handla nu! Det finns inte tid för studier! Zaria hade knappt märkt att rösten varit borta. Hon smällde ihop boken och såg sig panikslaget omkring. Sätt eld på taket. Där hon tidigare avfärdat rösten så gjorde hon den nu till viljes. Hon ryckte åt sig den slitna kvasten av kvistar och halm som hon stack in i spisens glöd.
“Ta min mor..!” Hon såg bara kort mot Kaiyo och sedan mot sovalkoven som var i andra änden av stugan. Sedan höjde hon kvasten som fattat eld upp mot halmen i taket, så nära varelsen som hon bara vågade. Glöd och kvistar rasade ned mot henne och hon fick hålla armen över ansiktet för att inte få det i ögonen. Det fick henne att tappa greppet om kvasten som föll ned och satte eld till det ull och garn som legat på bordet. Hon svor och greppade tag om kvasten igen och höjde den mot taket. Det hade knappt börjat ryka i halmen och varelsen var nu på väg igenom. Däremot tog elden snabbt fart på de örter och tyg som låg på bordet.
-
Kaiyo växlade mellan att hålla ett öga på Zaria så hon inte försökte döda honom nu när hennes magi inte var hämmad av armbanden längre och med att stirra upp mot hålet i taket där varelsen börjat bryta igenom. Bortruttnande kött, rovdjurständer, stora klor. Han försökte få syn på någon form av indikator om vilken typ av odöd best de hade att göra med samtidigt som han väntade på Zaria att komma med någon form av insikt där hon satt i ett hörn och försökte läsa boken.
Han försökte komma på någon skyddsbesvärjelse som kunde skydda mot vad det än var som nu var halvvägs inne i stugan, men utan att veta vad för monster det var kunde han inte veta vilken magi som skulle fungera.
När Zaria slog ihop boken och började sätta eld på taket undrade han snabbt vad som tagit åt henne men på uppmaningen att ta Janina tvekade han inte, ville Zaria elda upp sig själv fick hon göra det. Då slapp han döda henne själv. Han lyfte upp den apatiska magikern och började ta sig mot stugans dörr samtidigt som han försökte undvika besten, Zaria och elden. Bordet hade fattat eld som spred sig snabbare än elden i taket. Kaiyo snubblade till på något som låg på golvet och satte reflexmässigt handen mot bordet, rakt in i elden. Han bet ihop käkarna hårt för att inte skrika av smärta när elden brände hans hand och tappade nästan Janina. Han stötte ifrån bordet och lyckades tillslut få Janina ut ur stugan. Väl ute la han henne på marken i brist på bättre alternativ och vände sig mot stugan igen.
“Zaria! Vad gör du?! Vart är boken?” Han tittade in genom dörröppningen och väntade på svar, han visste inte vart han skulle ta vägen, vart fanns det försvarbara positioner i skogen? Han övervägde att ta Janina och bara springa mot byn men mellan hans hand som gjorde allt mer ont och allas insisterade att man inte gick i skogen efter mörkrets inbrott kändes det inte som en bra plan. Han hoppades motvilligt att Zaria hade en plan.
-
Zaria hade absolut ingen plan. Hon hade bara följt rösten i hennes huvud och nu när hon stod med en brinnande kvast mot taket lös den med sin frånvaro. Besten hade fått igenom båda frambenen och i förtvivlan insåg hon att elden knappt tog sig i takhalmen. Hon kunde bara som hastigast se Kaiyo lämna stugan med hennes mor, vilket visserligen skänkte henne en liten tröst.
“Vad gör jag nu!?” skrek hon ut i hopp om att få svar. Men istället kom besten igenom taket med ett brak och det enda svar hon fick var i form av dess rytande då hon plötsligt stod öga mot öga med den. I panik slog hon med kvasten mot dess huvud för att värja sig mot en oundviklig attack. Slagen verkade dock bara irritera den och med ett hugg fick den tag på kvasten som knäcktes mellan dess käftar. I raseri slog den med sina långa klor mot henne.
Zaria hade inte en chans att värja sig utan träffades i axeln och slungades bakåt. Luften slogs ur lungorna då hon for in i hyllorna bakom sig. Hon sjönk ned på alla fyra och kippade efter andan. Den rasande varelsen försökte vända sig i den lilla stugan, men den tog nästan upp halva utrymmet och med ett ilsket vrål slog den omkull bordet. Brinnande ull, örter och väv for i en kaskad över stugan och Zaria som fortfarande stod på alla fyra. Eld och glöd svedde hennes hud och genom tjutandet i öronen hörde hon Kaiyos rop. Hennes egen vrede bubblade upp och hade hon inte tappat andan hade hon skrikit tillbaka åt honom exakt vad hon gjorde. Hon slogs för sitt liv. Men han brydde sig bara om någon bok. Men i tumultet så blev hon påmind om att boken kanske var det enda sättet att rädda hennes mor.
Hennes blick sökte genast efter boken. Runt omkring henne hade elden redan tagit fart. Snart skulle hela insidan av stugan stå i brand. Hon fick syn på boken intill spisen. Den hade vält och de torra sidorna låg öppna för de växande lågorna. Bakom henne rumsterade varelsen ilsket och verkade vädra inne i sovalkoverna. Hennes lungor brann från att knappt få luft utan mest rök. Hostande kröp hon fram till boken som hon desperat slog mot för att släcka elden innan hon tog tag i den och reste sig.
Elden hade tilltagit allt mer och nu verkade äntligen taket ha fattat eld. Besten i andra änden av stugan verkade ha fått syn på henne igen men tvekade i sitt språng, hindrad av det omkullvälta bordet och den mur av eld som det skapade. Zaria tog sig chans och rusade ut ur stugan. Då hon passerade Kaiyo tryckte hon upp den svedda boken i hans famn. Det var ju ändå den han oroat sig för, så då kunde han gott få den.
“Varsågod,” Väste hon ilsket och all rök fick henne att hosta våldsamt. Men hon stannade inte upp, utan fortsatte bara fram till sin mor. När hon sträckte sig efter sin mor ilade smärtan genom hennes axel och när hon kände sig för var där något varm och vått som klibbade mot klänningen. Hon svalde och bet ihop käkarna mot smärtan då hon drog upp sin mor på fötter.“Vi måste härifrån. Nu..!” Uppmaningen var både till hennes mor och Kaiyo. Hon tog sin mor i handen och haltade mot skogsstigen. Än verkade besten ännu inte tagit sig ut, antingen hindrad av elden eller besvärjelserna vid dörren.
-
Kaiyo tog emot boken när Zaria kom utspringande ur stugan och tryckte den i hans famn men höll på att tappa den då den slog emot hans brända arm och han ryckte till. När Zaria började halta mot skogsstigen följde han efter men kastade upprepade blickar över axeln för att hålla koll på besten. Elden i stugan kanske skulle hindra den ett tag men Kaiyo visste att det sannolikt inte skulle döda den. Han hoppades att hans besvärjelser skulle hålla besten fångad så de hann få ett försprång. Han kom ikapp Zaria och såg på henne där hon haltande ledde sin mor.
“Finns det någon å eller liknande vi kan ta oss längs med för att den inte ska kunna spåra oss?”Han bar den tunga boken med sin oskadda hand och höll den svedda handen lite ut från kroppen så den inte skulle slå emot hans kläder. “Eller någon form av grotta eller försvarbar position, jag skulle nog kunna gömma oss från att bli upptäckta om jag fick lite tid.
“Han behövde tid att hantera sin brända arm och Zaria behövde tid att läsa boken. Ju längre bort från stugan och längre in i skogen de kom, desto mer hoppades han att inget annat skulle attackera dem, hur mycket sanning låg det i bybornas rädsla för skogen på natten?
Precis när Kaiyo tänkt den tanken, hörde han hur kvistar knäcktes inne i skogen. “Zaria!” väste han. “Något kommer! Vi behöver skydd NU, annars kan jag inte försvara oss.”
De var alldeles för långt i från byn för att hinna dit i tid, de behövde söka skydd och vänta på gryningen.
Han hatade att vara så beroende av Zaria men han kände inte till skogen och kunde inte lösa det här problemet själv. -
De enda tankar hon hade var att ta sig och sin mor bort från stugan och varelsen som var där inne. När Kaiyo kom ifatt dem på skogsstigen såg hon oroligt in bland träden. Det var en bra idé, särskilt då varelsen verkade förlita sig mycket på sitt luktsinne. Hon tvekade dock och bet sig i läppen. Att ta avvika från stigen och gå in bland träden var inte det man skulle göra om man ville klara sig i skogen. Särskilt inte nattetid då allehanda oknytt tog sig fram ur sina hålor.
Men då kvistar knäcktes inne i skogen så insåg Zaria att Kaiyos uppmaning var deras enda chans. Det var dock inte utan att slänga honom en irriterad blick. Försvara dem hade han kunnat gjort tidigare. Innan hon bränt ner sitt hem. Hon stannade och försökte orientera sig i skumrasket.
“Den här vägen,” hon gjorde en gest åt honom att följa henne då hon ledde sin mor in mellan träden. “Det finns en bäck längre in. Följer vi den kommer vi till ett stenras med några klippor.” Det var kanske inte optimalt, men det enda hon kunde komma att tänka på som inte var ännu längre in i skogen. I ögonvrån kunde hon ana skuggor som rörde sig, men hon ignorerade dem. Det var oftast det bästa, att inte låta sig vilseledas djupare in i skogen.
Undervegetationen var tät av ris och ormbunkar vilket gjorde att de tog sig långsamt fram, särskilt då hon var tvungen att leda sin mor som helt saknade initiativförmåga. Än var det några timmar till soluppgången så mörkret mellan träden gjorde det inte lättare. När det dessutom började slutta nedför så blev färden ännu svårare och både Zaria och modern halkade till flera gånger på förrädiska rötter och stenar. Men längre ned i sluttningen hördes det lätta porlandet av en bäck.
“Bäcken är här framme,” sa hon lågt. “Var försiktig, dess källa rinner från Ard och här bor förrädiska väsen.” Hon såg sig oroligt omkring då de långsamt tog sig ned till bäckens mörka vatten. Det var kallare här i den djupa fåra som bäcken rann genom och ett lätt dis låg över vattnet. Zaria rättade till sin mors kläder för att försäkra sig om att hon höll värmen och ledde henne sedan försiktigt över till andra sidan av bäcken. Det vattnet nådde henne upp till knäna och hon drog häftigt efter andan av dess kyla.
“Kom, det är lättare att gå på den här sidan,” hon gestikulerade åt Kaiyo att ta sig över medan hennes blick gick upp mot kanten av bäckravinen som för att se om någonting följde efter dem.
-
Kaiyo ryckte till vid minsta lilla ljud under färden genom skogen.Han såg saker röra sig i ögonvrån och känslan av att vara iakttagen växte allt mer.
Till slut kom de äntligen till en bäck. Kaiyo stannade upp när Zaria hjälpte sin mamma över. “Vi måste gå i bäcken en bit, annars kommer den bara hitta vårt spår igen” sa han lågt och började gå upp längs bäcken utan att vänta på svar. Han hoppades att de förrädiska väsen som bodde i den inte var just här, just nu. Ett par meter skulle räcka trodde han. Hoppades han.
Det kalla vattnet strömmade runt hans anklar och kylan trängde igenom det blöta tyget och ända in i benet på honom. Han tog sig försiktigt fram över de hala stenarna men det blev allt svårare ju mer hans fötter domnade bort i kylan. Han andades djupt och försökte ignorera smärtan i armen och i benen. Efter ett par meter vågar han sig äntligen ur bäcken och hoppas att det skulle räcka. Kylan hade gjort honom så fokuserad på att ta sig fram snabbt att han helt glömt att kolla efter Zaria och hennes mamma och han vände sig nu om för att se hur det gått för dom. “Behöver du hjälp med din mor?” sa han medan han vände sig om och började spana längs bäckens sidor för att se om något följt efter dom, än så länge verkar de ha klarat sig.
-
Zaria slog ned blicken för att dölja sin skam över att hon glömt att de behövde utnyttja vattnet till att dölja sina spår. Men utan att skänka dem en andra blick så fortsatte han vada genom bäcken och det var helt överflödigt att försöka dölja något. Varför hon nu ens kände att hon behövde dölja det. Hon tvingade sig själv att kliva ned i det isande vattnet och hjälpte försiktigt ned sin mor, som även hon verkade tycka det var obehagligt. De följde efter Kaiyo, om än i långsammare takt, och hon fick bita ihop mot kylan. Men samtidigt var det behagligt att hon nästan tappat känseln i hennes bara fötter som var såriga och svullna efter det gångna dygnets prövningar.
Först blev hon förvånad över hans fråga om hon behövde hjälp och blängde på honom. Hon hade inte uppfattat honom som det minsta hjälpsam eller omtänksam sedan han avslöjat vem han verkligen var. Men så mindes hon att hennes mor verkade väl omhändertagen den tid hon hade varit borta från stugan. Han hade dessutom verkat arg över det Zaria ställt till med, och villig att hjälpa hennes mor. Sen hade han ju känt igen modern och hennes sanna namn. Det kunde knappast vara ett skådespel. Så hennes ansiktsuttryck mjuknade men hon skakade ändå på huvudet.
“Det behövs inte…” mumlade hon då hon hjälpte modern upp ur vattnet.“Hur… hur känner du min mor?” Frågade hon då de började gå längst bäcken igen. Hon själv visste mycket lite om hennes mors liv från innan hon bosatt sig i Grimsbo. Så snart hon frågat hade svaret alltid varit ‘Det berättar jag när du blir äldre’. Men hon hade aldrig berättat, och här var de nu. Med en främmande man på flykt från en blodtörstig, magisk best.
-
Vid Zarias nekande om hjälp vände han sig om igen och började gå längs med bäcken i jakt på stenraset.
“Jag känner inte din mor personligen, men alla som studerar vid Caras Idhrenin har hört talas om henne. Janina Dobrany, en av de främsta Mähriska magikerna som varit aktiv där. Hon försvann utan förklaring eller spår för ca 20 år sedan…” Han vände sig om och skannade Zaria upp och ner som om han såg henne för första gången. “Nu förstår jag varför.” fortsatte han kort och vände sig om och fokuserade på vägen framför dom igen. Han skannade skogen och bäcken efter tecken på problem. Han såg fortfarande saker i ögonvrån men de verkade hålla sitt avstånd. Skönt. Han hoppades att de skulle nå stenröset snart så han kunde lägga nya skyddsbesvärjelser och hoppas att de klarade sig till gryningen.
-
Zaria lyssnade förundrat på vad han hade att säga om hennes mor. Att hon skulle vara ryktbar på en plats långt därifrån kändes så overkligt. För byborna hade hon endast varit Nina, väverskan som kunde ett och annat om läkande örter. Zaria hade ju vetat att hennes mor varit magikunnig, men det hade alltid varit en hemlighet. Precis som hennes egna… färdigheter.
Hennes förundran rann dock snabbt av henne då Kaiyo vände sig mot dem. Obekväm under hans synande blick gick hon närmare sin mor och såg ned i marken. Hans ord stack till i bröstet på henne. Blicken och orden kändes så ogillande. Som att hon gjort någonting fel. Vilket hon visserligen hade. Hon ställde inga följdfrågor, även om hon hade många, utan följde honom under tystnad.
Även hon kunde se skuggorna som rörde sig i periferin men valde att ignorera dem. Än var det stilla i skogen, så när som på bäckens porlande. Men med varje steg växte oron inom henne, för ju längre tiden gick, desto mer sannolikt var det att besten skulle bli fri från stugan och ta upp jakten på dem. Det fick henne att då och då kasta en blick bakåt. Men ingenting var där. Än.
Bäckfåran började plana ut och längre fram var stenraset och klipporna som bildade flera små grottor. Zaria drog en lättnadens suck då hon fick syn på de mossbeklädda stenarna. Kaiyo hade sagt att han kunde försvara dem där och hon hoppades innerligt på att så var fallet.
“Runt kröken finns en grotta vi borde få plats i,” sa hon lågt och pekade, även om han inte skulle se det eftersom hon gick bakom honom. “Här, hjälp min mor så visar jag.” Hon räckte honom sin mors arm, men hejdade sig då hon såg att han skadat den hand han inte höll boken i. Så istället klamrade hon sig fast om sin mors arm och pressade sig förbi honom med modern i släptåg.
Grottan var inte mycket mer än stora stenar och klippblock som fallit över varandra i ett ras för länge sedan. Den hade bara en väg in, som var så smal att man fick gå sidleds. Väl därinne var mörkt och fuktigt men det gick att stå upprätt en bit in, innan man fick huka sig och till sist krypa. Zaria hade stannat utanför med sin mor och såg från ingången till Kaiyo. Hon mindes den som mycket större och bet sig i läppen.
“Tror du det är tillräckligt?” frågade hon osäkert och blicken gick ut mot skogen igen och skuggorna som rörde sig där.
-
” Det måste det vara, vi måste ha skydd innan den hinner ikapp oss. Gå in med din mor först och sätt henne så bekvämt det går, jag går in sist och försöker dölja ingången”
Kaiyo såg på när Zaria hjälpte sin mor in. Han bad en tyst bön att de alla skulle få plats när han såg hur trångt det var. De fick alla plats dock och Kaiyo drog en tyst suck av lättnad när de alla var inne i grottan. Han inspekterade omedelbart ingången och började lägga besvärjelser för att dölja dom både från syn, lukt och ljud men även magi. Det var en komplicerad process i flera steg men han visste att det han hade gjort borta i stugan hade fungerat till viss del, vilket gav honom en del av pusslet till att förstå vad de mötte. Nu var fokus mer på att hindra varelsen från att upptäcka dom, i stugan försökte han hindra den från att komma in. Han skulle upprepa den besvärjelsen med som extra skydd om han fick tid men hellre att de inte blev upptäckta alls. Det gick långsammare än han var van vid på grund av att han bara kunde använda en arm. Vissa moment krävde två händer och varje gång bet han ihop käkarna och andades djupt genom näsan mot smärtan av att använda den brända armen.
När första lagret av besvärjelser var klart vände han sig om mot Zaria. I det lilla utrymmet var hon inte långt bort men han böjde sig ändå närmre.
“Jag kan dölja oss till viss del från att bli upptäckta med ljud eller lukt och även från att bli sedda men det är inte perfekt så försök vara så tyst som möjligt.” viskade han tyst. Han hade egentligen velat att hon skulle studerat boken men det fanns inget ljus i grottan så det fick vänta till gryningen.
Han återgick till att fortsätta lägga besvärjelser på öppningen.
När det äntligen var klart satte han sig försiktigt ned på marken, la försiktigt den brända armen i knät, lutade huvudet mot den kalla fuktiga bergväggen och försökte meditera.
-
Zaria följde hans uppmaning under tystnad och väl inne i grottan försökte hon få sin mor så bekväm som möjligt. Inte för att modern varken sa bu eller bä åt vart hon satte sig eller hur hon hade det. Men Zaria koncentrerade sig på att få modern varm och torr efter deras färd genom bäcken. Hon själv hade inga kläder att erbjuda, men hon kunde ta av modern hennes blöta strumpor och istället vika om huvudsjalen runt de kalla fötterna. Ungefär samtidigt då Kaiyo vände sig mot henne hade hon stoppad om modern. Instinktivt stelnade hon till då han böjde sig närmare mot henne, beredd på att få några smärtsamma handklovar eller ord riktade mot sig.
Till hennes lättnad kom varken det ena eller det andra och hon nickade som svar innan hon åter satte sig tillrätta nära sin mor som hade slumrat till mot stenväggen. När hon såg på modern så gjorde sig utmattningen påmind och hon var tvungen att kväva en gäspning. Men oron var fortfarande som en knut i magen så istället vände hon blicken till Kaiyo som återgått till att lägga besvärjelser över grottan. Hon försökte studera det han gjorde, men det mesta var för henne obegripligt. Om de bara fått med sig den andra boken också, den som beskrev hur man utförde besvärjelser rent praktiskt såväl som teoretiskt. Hon fick svälja mot klumpen i halsen då hon mindes att den nog var lika förkolnad som resten av hennes hem. Tankarna gick till den skada Kaiyo verkade ha ådragit sig. Även om han bet ihop kunde hon se att han hade ont. Hon insåg att han måste ha bränt sig och det gav henne dåligt samvete. Det var ju trots allt hon som startat branden.
När Kaiyo slutligen var klar så hade hon kvävt flertalet gäspningar, men flyttade sig ändå närmare honom där han satt sig.
“Har du ont?” viskade hon lågt och nickade mot armen han hade i knät. Knappt hade hon yttrat orden förrän hon insåg vilken dum fråga det var och hon gjorde en besvärad grimas. “Jag kan hjälpa dig om du vill. Mot smärtan,” fortsatte hon i samma låga ton och höll försiktigt fram en hand, noga med att inte göra några hastiga rörelser. Man kunde ju aldrig veta hur han skulle reagera. -
Kaiyo lyfte huvudet från där han lutat det mot den kalla bergväggen. Han tittade på Zarias utsträckta hand. Hans arm var rejält bränd, men hur hade Zaria tänkt att hon skulle hjälpa honom? Hon verkade ju bara kunna blodmagi och om det stod mellan det och att låta armen vara, valde han hellre det senare. “Hur skulle du hjälpa till? Med blodmagi?” Trots att han försökte undvika det kunde han ändå inte helt tvätta bort avsmaken från det sista ordet ur hans mun. “Tack, men jag klarar mig. Spara på krafterna, du kommer behöva dom.” fortsatte han för att försöka släta över det lite i alla fall. Varför han brydde sig visste han inte, hon var ju bara en smutsig blodmagiker, men han behövde också hennes hjälp för att stoppa vad hon än hade släppt lös, så det var ju en anledning så bra som någon att inte helt främmandegöra henne.
Han lutade återigen huvudet mot den svala stenen.När gryningen äntligen kom, satt Kaiyo vaket och stirrade ut genom grottöppningen. Han ville vänta tills solen stigit upp ordentligt innan han tog ner deras skydd. Han kände tröttheten ända in benen nu, efter en hel natt utan sömn. Han reste på sig och sträckte sig så gott det gick i det trånga utrymmet innan han vände sig mot sina motvilliga flyktkamrater för att se hur de klarat natten.
-
Zaria drog tillbaka handen vid hans ord. Hon kunde tydligt höra avsmaken i hans röst och det sved till i bröstet. Utan att säga något kröp hon tillbaka till sin mor, men såg sig över axeln och gjorde en ful grimas när hon trodde han inte såg. Att han hade så mycket emot henne och hennes förmågor kunde hon inte förstå och hon önskade surt att han plågades av sin brända arm. Det skulle vara rätt åt honom.
Med armarna om sin mor slumrade hon till, även om det knappast var någon djupare sömn, och när det började ljusna utanför grottan var hon knappast utvilad. Trött och desorienterat gnuggade hon sig i ögonen innan blicken stannade vid Kaiyo. Hjärtat sjönk i bröstet då hon insåg att det hela inte bara varit en mardröm. Hennes uppmärksamhet gick hastigt till modern som fortfarande sov. Modern verkade ha klarat natten bra och de hade lyckats hålla värmen tillsammans. Zaria däremot såg ut som att hon kunnat bo i grottan. Håret hängde i oreda runt axlarna, kinderna strimmiga av smuts och tårar, klänningen fläckig av blod och aska.
När hon försäkrat sig om att hennes mor mådde bra vände hon blicken mot öppningen och gryningsljuset. Skogen utanför verkade också vakna till liv och sommarfåglarnas kvittrande överröstade nästan bäcken. Med en gäspning sträckte hon på sin stela kropp. Smärtan gjorde sig påmind och hon la handen över axeln där varelsen träffat henne med sina klor. Revorna i klänningen var stela av torkat blod. Försiktigt fingrade hon på såret som redan skorpat sig. När hon såg ned på såret, den förstörda klänningen och sina smutsiga händer insåg hon hur förskräcklig hon måste se ut.
“V-” började hon men fick harkla sig då rösten inte höll, “Vi måste ta oss till byn.” Mödosamt ställde hon sig upp för att gå närmare öppningen. Hon såg bara som hastigast på Kaiyo och vände snabbt bort blicken. Hon ville tvätta sig, kamma håret och komma i rena och hela kläder. Gärna ett par skor också. Men alla hennes ägodelar hade gått upp i rök. Magen knöt sig av ångest, men också hunger. Hon la handen för den då den gav ifrån sig ett knorrande ljud. Utöver ett bad hade mat varit trevligt också.
-
Kaiyo såg på Zaria och synade hennes luggslitna uppsyn. Hon hade rätt, de behövde mat och läkarvård, tid att läsa boken och förbereda hur de skulle hantera monstret. Men han tvekade. Han ville absolut inte ta med sig dom till byn, det kändes som en hög risk att antingen han eller Zaria skulle bli lynchade beroende på om de trodde honom eller henne. Samtidigt såg han hennes blodiga sotiga klänning och han visste att hans arm behövde rengöras och bandageras, något han inte kunde göra här ute.
“Hur vet jag att du inte övertalar dom att lyncha mig? Vad hindrar dom från att lyncha dig när de inser vad du är?”
Byborna hade varit snälla, han ville inte behöva komma tillbaka med förstärkning från Tredje Ögat. Han funderar en stund.
“Finns det någon annan by i närheten som inte känner dig och din mor?”
Det skulle kunna vara en acceptabel kompromiss. Om hon gick med på den.
-
Zaria lutade sig mot den svala stenen då hon såg ut genom öppningen. Över bäcken låg en lätt dimma som sken upp av gryningsljuset. Det såg nästintill magiskt ut och för ett ögonblick glömde hon sina mödor och besvär. Men det varade endast den tid det tog för Kaiyo att besvara hennes ord med sin cynism. Med handen över sin värkande mage gav hon honom en sur blick innan hon åter såg ut över bäcken.
Hon hade inte haft det i sina tankar tidigare, men när han väl sagt det insåg hon att det skulle vara ett sätt för henne att komma undan honom. Trots allt hade hon vuxit upp i närheten av Grimsbo och folket där skulle säkerligen hjälpa henne framför en främling. Det var en bra plan om den inte hade inneburit att hon utsatte byborna för en risk. Hon visste inte vilka grymheter Kaiyo kunde utsätta dem för. Tveksamt bet hon sig i insidan av läppen.
En risk du måste ta. Rädda dig själv. Den röst som blivit henne så bekant det senaste halvåret gjorde sig åter påmind. Hon sneglade mot Kaiyo då han frågade om en annan by och vägde alternativen mot varandra. Hur skulle hon bäst undkomma honom? Men ett ljud längre in i grottan fick henne att släppa den tanken och hon skyndade sig tillbaka till sin mor som hade vaknat.
“Det finns en by, Tyrså, men det är säkert en dagsritt bort,” lugnande klappade sin mor över håret. “Den gamla jarlens borg finns också, kanske halvvägs dit, men jag vet inte vem som styr där nu.” Jarlar och krigsherrar tenderade att ha korta liv i Druzina och folket tänkte inte särskilt mycket över vem som samlade in skatt. Då modern upphört med sitt jämrande såg Zaria tillbaka till Kaiyo.
“Men jag förstår inte varför vi ska riskera att ta oss längre bort när Grimsbo är nära. Jag vet inte hur länge varken jag eller min mor kan klara oss…” Hon hoppades Kaiyo skulle ta sitt förnuft till fånga. De behövde mat och husrum så snart som möjligt. Dessutom kände hon inte folket i varken Tyrså eller borgen särskilt väl. Där skulle det vara svårare att hitta ett sätt att fly.
-
Kaiyo lutade sig mot grottväggen, försiktig att inte komma åt sin arm och studerade Zaria och hennes mor utan att dölja sin irritation. Dimman som låg över bäcken kanske kunde få någon annan att känna något slags lugn, men inte honom. Han vred lätt på axeln, kände efter att vapnet satt som det skulle, och mötte Zarias blick. Hennes oro var tydlig, men han brydde sig inte om att dölja sitt cyniska leende.
“Grimsbo, alltså,” sade han med låg röst, som om han smakade på orden. “Det är närmare, det är sant.” Hans blick vandrade mot Zarias mor, som låg tyst nu, hennes andning fortfarande ansträngd. Kaiyo suckade och strök undan en slinga hår från sitt ansikte.
Han lutade sig lite framåt, hans blick kall och orubblig när han fäste den vid Zaria. Han lät orden komma långsamt, varje stavelse som ett stickande hot.“Men låt mig vara tydlig, Zaria,” fortsatte han med en kylig ton. “Om vi går dit, om vi ens sätter fot i Grimsbo, så gör vi det på mina villkor. Om du vågar försöka vända dem mot mig… låt oss bara säga att de nog inte kommer vara särskilt mottagliga när de hör sanningen. Tänk dig deras ansikten när jag berättar att du är en blodmagiker.” Orden var mjuka, nästan viskande, men varje stavelse bar på en obeveklig tyngd. “Och det är bäst att du förstår vad som händer om jag faktiskt försvinner. Har du hört talas om Tredje Ögat? De bränner byar bara för att någon viskat om förbjuden magi.” Han lutade sig tillbaka. “De kommer att få höra att Grimsbo gömde något… eller någon. Och då kommer ingen lämnas levande. Ingen.”
Han väntade en stund för att låta hotet sjunka in innan han fortsatte. “Så länge vi är där, rör ni er inte fritt. Om ni ens tänker på att prata med någon utan att jag är med, kommer jag anta det värsta.” Han pekade med ett finger mot henne, som för att förstärka vikten av det han sade.
“Och sen har vi monstret.” Hans röst blev hårdare, nästan viskande. “Du skapade det här, Zaria. Ditt blod, din kraft. Tror du att du bara kan lämna mig att reda ut röran? Om jag försvinner, kommer monstret att jaga dig och allt du håller kärt. De andra kanske inte tror Sören Sup nu, men när monstret börjar ta deras husdjur och barn? Hur länge tror du tills de vänder sig mot dig?”
Kaiyo reste sig långsamt och gick några steg bort, som om han redan hade förlorat intresset för samtalet. Han såg ut över bäcken innan han lade till.
“Så, om vi går till Grimsbo, blir det på mina villkor. Och du gör bäst i att inte glömma att jag alltid ser mer än du tror, Zaria.” -
Zaria krympte under hans kalla blick. Hon kunde tänka sig bybornas ansikten, rädda och förtvivlade. Men inte inför att hon var magiker. Utan inför den terror Kaiyo och hans likar inte var främmande för att utföra. Tanken att hon skulle vara orsaken till att de brände ned Grimsbo var inget hon ville utsätta dess invånare för. Hon svalde hårt. Hon måste komma på en plan som inte försatte oskyldiga människor i fara. En protest hördes i hennes inre men hon sköt bestämt bort den. I tystnad nickade hon kort då han pekade på henne och hennes blick sjönk till modern bredvid henne.
Monstret hade hon inte glömt och en blandning av skräck och skam knöt sig i hennes bröst. Vad det var för något visste hon inte, inte heller varför det valt att attackera dem igår. En kort tanke gick till mötet hon haft med det i skogen. Varför hade det inte attackerat då? Hennes blick höjdes till Kaiyo då han reste sig och såg ut ur grottöppningen.
“Det kanske är du som är monstret…” viskade hon ohörbart då hon studerade hans ryggtavla. Motvilligt och mödosamt reste hon sig upp innan hon hjälpte sin mor upp på fötter.“Bra,” sa hon kort i en ton som sa att hon tyckte det var allt annat än bra, “Låt oss komma iväg.” Med modern på släp i ena handen och boken i den andra följde med ut i sommarmorgonen. Det muntra kvittrandet från sommarfåglarna speglade inte hennes dystra tankar och hon fick bita ihop för att inte brista ut i tårar då de tog sig över bäcken. Skogen verkade inte lika hotfull som natten innan, men som alltid nära Ard rörde sig skuggor i ögonvrån, bara för att visa sig vara stubbar eller stenar när man väl vände blicken till dem. Något spår efter monstret syntes inte.
De hade knappt tagit sig hundra meter på den lilla skogsstigen som gick mellan Zarias stuga och Grimsbo då röster hördes bakom dem. “Zaria! Nina!” ropade en bekant röst och hon vände sig om för att se Rowan och två andra av byns män komma småspringande emot dem.
“Vad har hänt?” Rowans blick gick mellan Zaria, hennes mor och Kaiyo, “Vi såg skenet från elden i natt men när vi kom fram var hela stugan i lågor.” Hans ögon blev större av oro då han såg blodet på Zarias klänning och hon kände hur hennes ögon fylldes av tårar. Allt hon ville var bara att berätta vad som hänt, men minnet av Kaiyos tidigare hot fick henne att vända sig bort och krama om sin mor istället, rädd för att säga något fel.
-
Kaiyo stod stilla och lyssnade på rösterna som närmade sig, hans hand vilade vid svärdsfästet av gammal vana. Men när han såg männen komma fram genom skogen, ändrade han snabbt sitt uttryck. Han släppte sin vaksamma hållning och lät en vänlig, nästan lättad min ta över. Han ville inte väcka misstankar, inte ännu.
När Rowan och de andra närmade sig, höll Kaiyo sig tyst, studerade dem noggrant. Han lät deras oro flöda fritt medan han noga iakttog deras ansikten, deras hållning, deras händer – letade efter något som kunde indikera en fara. Zarias reaktion var lika avslöjande som bybornas; hon kramade om sin mor, tårögd men stum. Kaiyo kände en vag tillfredsställelse över att hans hot hade haft effekt.
Rowans blick landade till slut på honom, fylld av frågor men också spår av misstänksamhet. “Ni kom precis i tid. Det har varit en lång natt, och Zaria och hennes mor har gått igenom mer än någon borde behöva.” sade han och log varmt mot Rowan och de andra.
“Elden tog deras hem innan någon kunde göra något åt det. Om jag inte hade varit där, hade de inte överlevt.”
Han såg mot Zaria och hennes mor med en sorgsen min, som om han verkligen brydde sig om deras lidande. “De är starka, de här kvinnorna, men de behöver trygghet nu. Och jag hoppas Grimsbo kan ge dem det.”Rowan verkade fortfarande osäker, men en av männen bakom honom nickade. “Det var rätt gjort av dig att hjälpa dem.”
Kaiyo log svagt och ryckte på axlarna. “Jag gjorde bara vad vem som helst hade gjort. Men farorna i skogen…” Han lät meningen hänga i luften och såg menande på Rowan. “Det är nog bäst att vi inte dröjer oss kvar här. Jag vill inte att de ska utsättas för något mer.”
Rowan, som fortfarande såg ut att försöka förstå situationen, tog ett steg närmare. “Faror? Vad för faror?”
Kaiyo höll kvar sin blick på Rowan, en sekund för länge för att det skulle kännas bekvämt, innan han ryckte på axlarna. “Det är inget att oroa sig över. Inte nu när vi är på väg till Grimsbo. Där kommer de vara trygga – så länge vi inte drar uppmärksamhet till oss.”Rowan tittade på Zaria, som stod tätt intill sin mor och undvek ögonkontakt. Hon såg rädd ut, men Kaiyo visste att hennes tystnad skulle tala för hans version av historien. Han lade en hand på Rowans axel, en gest av kamratskap. “Jag uppskattar att ni kom för att hjälpa. Det visar vilket starkt samhälle ni har här. Låt oss se till att de kommer hem till något säkert nu.”
Hans ord verkade mjuka upp det sista av Rowans misstänksamhet. “Självklart,” sade Rowan med en nick och vände sig mot Zaria. “Vi ska se till att ni kommer tillbaka till byn. Och om det finns något vi kan göra för att hjälpa…”
“Det är generöst av er,” avbröt Kaiyo med ett vänligt leende. “Men låt oss börja med att ta oss dit. Sedan kan vi se vad som behövs. Jag är säker på att Zaria och hennes mor bara vill vila nu. Och efter vad jag såg i skogen i natt, vill jag gärna också vara här ifrån innan solen ens börjar sjunka ned mot horisonten.”Med de orden tog han ett steg tillbaka och gjorde en gest som om han ville visa att han litade på deras goda vilja. “Kom, vi har redan förlorat nog med tid här.”
Han följde efter männen, alltid med ett öra på deras samtal och en blick på Zaria. Vänligheten han visade var bara en del av spelet, men för nu behövde han dem att lita på honom.Kaiyo gick med långa, målmedvetna steg längs den slingrande skogsstigen, hans blick vaksamt svepande över omgivningen. Byborna pratade lågmält sinsemellan, mestadels om branden och vad som kunde ha orsakat den. Rowan gick bredvid honom, ibland kastande blickar på Zaria och hennes mor.
Kaiyo noterade det, men höll sin ton avslappnad.“Det är ett vackert område ni har här,” sade han och pekade mot en glänta där solljuset bröt igenom trädens kronor. “Ni måste ha en stark gemenskap för att upprätthålla en by i närheten av Ard. Det kräver mod.”
Rowan hummade kort, inte övertygad. “Det kräver vana, snarare än mod,” svarade han. “Vi har bott här i generationer.”
Kaiyo nickade som om han förstod, även om hans tanke var annorlunda. Mod eller inte, vana kunde lätt krossas om rätt tryckpunkter användes. Han lade märke till hur Rowan sneglande mot Zaria då och då. En möjlig svaghet, noterade han tyst.“Rowan,” började han och sänkte rösten, som för att signalera ett förtroligt samtal. “Det jag såg i natt… Det var inte bara elden. Det var något där ute. En skugga som rörde sig. Jag kan inte säga vad det var, men det kändes…” Han valde sina ord med omsorg. “Onaturligt.” Han sneglade menande på Zarias blodiga klänning.
Rowan stelnade till men försökte spela oberörd. “Vi har våra legender, precis som alla andra byar,” sade han. “Men jag har inte sett något som inte kan förklaras.”
Kaiyo log lätt och lade en hand på mannens axel. “Legender föds ur något, Rowan. Jag vill bara att ni är på er vakt. För säkerhets skull.”Rowan såg på Kaiyo, som log och verkade helt bekväm, trots att situationen borde ha varit allt annat än det. “Jag undrar vad du gör så här långt från byar och städer,” sade Rowan plötsligt, låtsande en lättsam ton men med en underton av misstänksamhet.
Kaiyo vände huvudet och såg på honom med ett uttryck av lätt förvåning, som om frågan hade kommit från ingenstans. “Jag är en spelman,” svarade han enkelt. “Jag reser för att upptäcka berättelser och legender och sprida dom vidare i världen.”Rowan knorrade lågt för sig själv men sade inget mer. Hans tankar malde. Det fanns något under ytan här. Zaria, hennes mor, och nu denne Kaiyo – alla var inblandade i något som var större än vad de berättade.
Han såg sig om och mötte blicken hos en av männen som följt med honom. En tyst förståelse passerade mellan dem, något som inte missades att plockas upp av Kaiyo. Om något hotade Grimsbo, skulle de inte vänta på att det blev värre.
Rowan höll dock sina tankar för sig själv. För tillfället skulle han bara lyssna. Det fanns mer att lära om mannen bredvid honom och de mörka skuggor han talade om. Och vad det än var, skulle Rowan se till att byn var förberedd. -
Det var inte bara för att dölja de tysta tårar som rann längst hennes kinder som hon såg bort medan männen talade, utan hon var även rädd att ilskan i hennes ögon skulle synas. För varje lögn som passerade Kaiyos läppar bet hon ihop käkarna hårdare och hårdare. Att någon kunde vara så falsk var bortom hennes förståelse. Hon ville bara skrika rakt ut att han ljög, att allt var hans fel och att han inte var den han utgav sig för, men rädslan för att Rowan och de andra skulle fara illa gjorde att hon svalde sina ord och i tystnad följde med dem längst skogsstigen.
***
Det var inte utan viss uppståndelse som de anlände till byn. I ett sådant litet samhälle som Grimsbo där alla kände alla så flockades snart oroliga invånare runt omkring dem. Zaria tordes knappt se på deras ansikten, skamfull som hon var över att hon dragit in dem i denna situation. En situation som de inte ens visste om eller kunde fjärma sig från. Till hennes lättnad klev Rowan in och motade bort de oroliga invånarna, bad dem att lugna sig och ge alla andrum och vila från det som hänt. Det hon själv inte kände till var att han och de andra männen senare möttes för att göra upp en plan för hur de skulle försvara sig och byn. Visst hade Kaiyos ord om skuggor fått dem att oroa sig för väsen från skogen, men rationella som de försökte vara övertalade de varandra om att det troligtvis var ett rövarband som gett sig på Zaria och hennes mor, som ändå bodde oskyddat. De mer vidskepliga i byn skulle istället skynda sig att sätta upp skyddande amuletter vid sina hus, allt under ett bakfullt muttrande från Sören Sup att han allt hade haft rätt.
Under denna tid hade Zaria och hennes mor fått, under bestämda ord från Rowans fru, husrum i deras skogshuggarstuga. Med Kaiyos hot färskt i minnet, hade Zaria yttrat de första orden sedan de mött männen på stigen, nämligen att Kaiyo också måste få husrum hos dem. Husfrun hade inte velat det från början men hon såg, och misstolkade, rädslan i Zarias ögon och tillät det. Det tog emot att insistera på det och det smakade bittert i munnen över att inte kunna tala sanning om vem den så kallade spelmannen var. När hon sedan insisterade på att få vara helt själv och att hon inte ville ha något hjälp att tvätta sig eller ha någon att titta på hennes sår, protesterade husfrun mer högljutt, men gav slutligen med sig, om än motvilligt. Muttrande hällde hon upp vatten i en liten badtunna i ett av rummen och stack till Zaria ett ombyte kläder. Utan att se henne i ögonen mumlade Zaria ett tack, sneglade mot sin mor, undvek Kaiyos blick och försvann in i rummet.
Vattnet i den lilla tunnan var kallt, men det gjorde henne inte något, tvärtom kändes det bra mot hennes mörbultade hud. Såret på hennes axel hade börjat blöda lätt efter att hon skalat av sig den förstörda klänningen och blodet tillsammans med all smuts färgade snabbt vattnet mörkt. Från det andra rummet kunde hon höra rösterna från någon eller några som pratade, men hon kunde inte riktigt urskilja vem och vad de talade om. Hon kunde känna ångesten komma krypande och långsamt vrida hennes inre till en hård knut. Hur hade det kunnat bli såhär? Varför hade hon varit så dum? Så godtrogen? Långsamt sjönk hon djupare in i sina mörka tankar såväl som i badtunnan. Med slutna ögon sjönk hon ned helt under ytan. Så satt hon en lång stund till dess att lungorna började skrika efter luft och hon höjde huvudet över vattenytan igen. Hennes huvud kändes klarare. Men hon behövde en plan, en utväg, där varken Grimsbo eller hennes mor skulle komma till skada.
Om inte doften av mat fick hennes mage att knorra högljutt hade hon nog suttit i badet tills att någon kom och hämtade henne. Men hungern gjorde att hon skyndade sig att bli ren och klä på sig de kläder som husfrun lagt fram. En enkel vit klänning med tillhörande förkläde, höga strumpor och ett par skor. Kläderna var lite för stora, men rena och hela. Efter att ha rett ut sitt hår och ordnat det i en lång fläta som hängde över axeln gick hon ut till det andra rummet igen.
“Nåh, nu ser du ut som en människa igen! Kom, du måste vara hungrig.” Zaria nickade bara åt orden, log lite stelt och satte sig tyst vid bordet där en skål sattes framför henne. Hungrigt började hon sleva i sig och det var först efter att hon fått i sig flera munfull som hon började tänka på sin omgivning. Det var en kvav sommardag utanför och dörren stod öppen. Av ljuset att döma var det någon gång på eftermiddagen, men solen verkade täckt av tunga moln så det var svårt att avgöra. Hon kunde höra röster utanför och det verkade vara fler människor än vanligt som uppehöll sig utanför skogshuggarstugan. Bittert undrade hon vad för fler lögner Kaiyo hunnit med att sprida och kunde inte hjälpa sig själv från att muttra till innan hon fortsatte att sleva i sig av grytan.
You must be logged in to reply to this topic.