Zaria hade öppnat munnen för att svara på hans fråga, men blev avbruten av ljudet från varelsen som försökte ta sig in. Förskräckt följde hon ljudet med blicken och kände åter paniken klumpa sig i halsen. Men när Kaiyo tog tag om hennes handleder blängde hon istället surt tillbaka på honom och vred sig motvilligt i hans grepp. Plötsligt var det som om blodet och värmen strömmade tillbaka i hennes kropp och hon drog förvånat efter andan. Med en snabb rörelse drog hon undan sina händer och gned sig för handlederna där armbanden suttit. Det var som om hon kunde tänka klart och andas fritt igen.

Hans uppmaning hade dock inte undgått henne och hon nickade. Med nyvunnen beslutsamhet kom hon på fötter och tog upp boken. Alla bokstäver verkade falla på plats och hon hittade snabbt till den formel hon utövat, samtidigt som hon flyttade sig till det hörn av stugan som var längst ifrån den plats där taket började ge vika för den ilskna besten där ute.

Hjärtat bultade hårt i bröstet på henne och hon kunde knappt koncentrera sig. Med en stressad blick mot taket så insåg hon att varelsen snart skulle vara genom. Mellan den hårt bundna halmen stack nu fram en skalle vars bortruttnande kött avslöjade stora rovdjurständer. Strax därefter följde ett helt ben vars klor såg ut att kunna dela en vuxen man på två.

Om du ska överleva måste du handla nu! Det finns inte tid för studier! Zaria hade knappt märkt att rösten varit borta. Hon smällde ihop boken och såg sig panikslaget omkring. Sätt eld på taket. Där hon tidigare avfärdat rösten så gjorde hon den nu till viljes. Hon ryckte åt sig den slitna kvasten av kvistar och halm som hon stack in i spisens glöd.

“Ta min mor..!” Hon såg bara kort mot Kaiyo och sedan mot sovalkoven som var i andra änden av stugan. Sedan höjde hon kvasten som fattat eld upp mot halmen i taket, så nära varelsen som hon bara vågade. Glöd och kvistar rasade ned mot henne och hon fick hålla armen över ansiktet för att inte få det i ögonen. Det fick henne att tappa greppet om kvasten som föll ned och satte eld till det ull och garn som legat på bordet. Hon svor och greppade tag om kvasten igen och höjde den mot taket. Det hade knappt börjat ryka i halmen och varelsen var nu på väg igenom. Däremot tog elden snabbt fart på de örter och tyg som låg på bordet.

Zaria hade absolut ingen plan. Hon hade bara följt rösten i hennes huvud och nu när hon stod med en brinnande kvast mot taket lös den med sin frånvaro. Besten hade fått igenom båda frambenen och i förtvivlan insåg hon att elden knappt tog sig i takhalmen. Hon kunde bara som hastigast se Kaiyo lämna stugan med hennes mor, vilket visserligen skänkte henne en liten tröst.

“Vad gör jag nu!?” skrek hon ut i hopp om att få svar. Men istället kom besten igenom taket med ett brak och det enda svar hon fick var i form av dess rytande då hon plötsligt stod öga mot öga med den. I panik slog hon med kvasten mot dess huvud för att värja sig mot en oundviklig attack. Slagen verkade dock bara irritera den och med ett hugg fick den tag på kvasten som knäcktes mellan dess käftar. I raseri slog den med sina långa klor mot henne.

Zaria hade inte en chans att värja sig utan träffades i axeln och slungades bakåt. Luften slogs ur lungorna då hon for in i hyllorna bakom sig. Hon sjönk ned på alla fyra och kippade efter andan. Den rasande varelsen försökte vända sig i den lilla stugan, men den tog nästan upp halva utrymmet och med ett ilsket vrål slog den omkull bordet. Brinnande ull, örter och väv for i en kaskad över stugan och Zaria som fortfarande stod på alla fyra. Eld och glöd svedde hennes hud och genom tjutandet i öronen hörde hon Kaiyos rop. Hennes egen vrede bubblade upp och hade hon inte tappat andan hade hon skrikit tillbaka åt honom exakt vad hon gjorde. Hon slogs för sitt liv. Men han brydde sig bara om någon bok. Men i tumultet så blev hon påmind om att boken kanske var det enda sättet att rädda hennes mor.

Hennes blick sökte genast efter boken. Runt omkring henne hade elden redan tagit fart. Snart skulle hela insidan av stugan stå i brand. Hon fick syn på boken intill spisen. Den hade vält och de torra sidorna låg öppna för de växande lågorna. Bakom henne rumsterade varelsen ilsket och verkade vädra inne i sovalkoverna. Hennes lungor brann från att knappt få luft utan mest rök. Hostande kröp hon fram till boken som hon desperat slog mot för att släcka elden innan hon tog tag i den och reste sig.

Elden hade tilltagit allt mer och nu verkade äntligen taket ha fattat eld. Besten i andra änden av stugan verkade ha fått syn på henne igen men tvekade i sitt språng, hindrad av det omkullvälta bordet och den mur av eld som det skapade. Zaria tog sig chans och rusade ut ur stugan. Då hon passerade Kaiyo tryckte hon upp den svedda boken i hans famn. Det var ju ändå den han oroat sig för, så då kunde han gott få den.
“Varsågod,” Väste hon ilsket och all rök fick henne att hosta våldsamt. Men hon stannade inte upp, utan fortsatte bara fram till sin mor. När hon sträckte sig efter sin mor ilade smärtan genom hennes axel och när hon kände sig för var där något varm och vått som klibbade mot klänningen. Hon svalde och bet ihop käkarna mot smärtan då hon drog upp sin mor på fötter.

“Vi måste härifrån. Nu..!” Uppmaningen var både till hennes mor och Kaiyo. Hon tog sin mor i handen och haltade mot skogsstigen. Än verkade besten ännu inte tagit sig ut, antingen hindrad av elden eller besvärjelserna vid dörren.

De enda tankar hon hade var att ta sig och sin mor bort från stugan och varelsen som var där inne. När Kaiyo kom ifatt dem på skogsstigen såg hon oroligt in bland träden. Det var en bra idé, särskilt då varelsen verkade förlita sig mycket på sitt luktsinne. Hon tvekade dock och bet sig i läppen. Att ta avvika från stigen och gå in bland träden var inte det man skulle göra om man ville klara sig i skogen. Särskilt inte nattetid då allehanda oknytt tog sig fram ur sina hålor.

Men då kvistar knäcktes inne i skogen så insåg Zaria att Kaiyos uppmaning var deras enda chans. Det var dock inte utan att slänga honom en irriterad blick. Försvara dem hade han kunnat gjort tidigare. Innan hon bränt ner sitt hem. Hon stannade och försökte orientera sig i skumrasket.

“Den här vägen,” hon gjorde en gest åt honom att följa henne då hon ledde sin mor in mellan träden. “Det finns en bäck längre in. Följer vi den kommer vi till ett stenras med några klippor.” Det var kanske inte optimalt, men det enda hon kunde komma att tänka på som inte var ännu längre in i skogen. I ögonvrån kunde hon ana skuggor som rörde sig, men hon ignorerade dem. Det var oftast det bästa, att inte låta sig vilseledas djupare in i skogen.

Undervegetationen var tät av ris och ormbunkar vilket gjorde att de tog sig långsamt fram, särskilt då hon var tvungen att leda sin mor som helt saknade initiativförmåga. Än var det några timmar till soluppgången så mörkret mellan träden gjorde det inte lättare. När det dessutom började slutta nedför så blev färden ännu svårare och både Zaria och modern halkade till flera gånger på förrädiska rötter och stenar. Men längre ned i sluttningen hördes det lätta porlandet av en bäck.

“Bäcken är här framme,” sa hon lågt. “Var försiktig, dess källa rinner från Ard och här bor förrädiska väsen.” Hon såg sig oroligt omkring då de långsamt tog sig ned till bäckens mörka vatten. Det var kallare här i den djupa fåra som bäcken rann genom och ett lätt dis låg över vattnet. Zaria rättade till sin mors kläder för att försäkra sig om att hon höll värmen och ledde henne sedan försiktigt över till andra sidan av bäcken. Det vattnet nådde henne upp till knäna och hon drog häftigt efter andan av dess kyla.

“Kom, det är lättare att gå på den här sidan,” hon gestikulerade åt Kaiyo att ta sig över medan hennes blick gick upp mot kanten av bäckravinen som för att se om någonting följde efter dem.

Zaria slog ned blicken för att dölja sin skam över att hon glömt att de behövde utnyttja vattnet till att dölja sina spår. Men utan att skänka dem en andra blick så fortsatte han vada genom bäcken och det var helt överflödigt att försöka dölja något. Varför hon nu ens kände att hon behövde dölja det. Hon tvingade sig själv att kliva ned i det isande vattnet och hjälpte försiktigt ned sin mor, som även hon verkade tycka det var obehagligt. De följde efter Kaiyo, om än i långsammare takt, och hon fick bita ihop mot kylan. Men samtidigt var det behagligt att hon nästan tappat känseln i hennes bara fötter som var såriga och svullna efter det gångna dygnets prövningar.

Först blev hon förvånad över hans fråga om hon behövde hjälp och blängde på honom. Hon hade inte uppfattat honom som det minsta hjälpsam eller omtänksam sedan han avslöjat vem han verkligen var. Men så mindes hon att hennes mor verkade väl omhändertagen den tid hon hade varit borta från stugan. Han hade dessutom verkat arg över det Zaria ställt till med, och villig att hjälpa hennes mor. Sen hade han ju känt igen modern och hennes sanna namn. Det kunde knappast vara ett skådespel. Så hennes ansiktsuttryck mjuknade men hon skakade ändå på huvudet.
“Det behövs inte…” mumlade hon då hon hjälpte modern upp ur vattnet.

“Hur… hur känner du min mor?” Frågade hon då de började gå längst bäcken igen. Hon själv visste mycket lite om hennes mors liv från innan hon bosatt sig i Grimsbo. Så snart hon frågat hade svaret alltid varit ‘Det berättar jag när du blir äldre’. Men hon hade aldrig berättat, och här var de nu. Med en främmande man på flykt från en blodtörstig, magisk best.

Zaria lyssnade förundrat på vad han hade att säga om hennes mor. Att hon skulle vara ryktbar på en plats långt därifrån kändes så overkligt. För byborna hade hon endast varit Nina, väverskan som kunde ett och annat om läkande örter. Zaria hade ju vetat att hennes mor varit magikunnig, men det hade alltid varit en hemlighet. Precis som hennes egna… färdigheter.

Hennes förundran rann dock snabbt av henne då Kaiyo vände sig mot dem. Obekväm under hans synande blick gick hon närmare sin mor och såg ned i marken. Hans ord stack till i bröstet på henne. Blicken och orden kändes så ogillande. Som att hon gjort någonting fel. Vilket hon visserligen hade. Hon ställde inga följdfrågor, även om hon hade många, utan följde honom under tystnad.

Även hon kunde se skuggorna som rörde sig i periferin men valde att ignorera dem. Än var det stilla i skogen, så när som på bäckens porlande. Men med varje steg växte oron inom henne, för ju längre tiden gick, desto mer sannolikt var det att besten skulle bli fri från stugan och ta upp jakten på dem. Det fick henne att då och då kasta en blick bakåt. Men ingenting var där. Än.

Bäckfåran började plana ut och längre fram var stenraset och klipporna som bildade flera små grottor. Zaria drog en lättnadens suck då hon fick syn på de mossbeklädda stenarna. Kaiyo hade sagt att han kunde försvara dem där och hon hoppades innerligt på att så var fallet.

“Runt kröken finns en grotta vi borde få plats i,” sa hon lågt och pekade, även om han inte skulle se det eftersom hon gick bakom honom. “Här, hjälp min mor så visar jag.” Hon räckte honom sin mors arm, men hejdade sig då hon såg att han skadat den hand han inte höll boken i. Så istället klamrade hon sig fast om sin mors arm och pressade sig förbi honom med modern i släptåg.

Grottan var inte mycket mer än stora stenar och klippblock som fallit över varandra i ett ras för länge sedan. Den hade bara en väg in, som var så smal att man fick gå sidleds. Väl därinne var mörkt och fuktigt men det gick att stå upprätt en bit in, innan man fick huka sig och till sist krypa. Zaria hade stannat utanför med sin mor och såg från ingången till Kaiyo. Hon mindes den som mycket större och bet sig i läppen.

“Tror du det är tillräckligt?” frågade hon osäkert och blicken gick ut mot skogen igen och skuggorna som rörde sig där.