- This topic has 28 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 7 månader sedan by
.
-
Antrophelia, Sommartiden, År 1419, Tredje Tidsåldern.
Det är en lugn dag i staden under havet. Vattnet rör sig stillsamt runt den enorma magiska skölden som håller det utanför, som den har gjort så länge som någon Me’erier i liv kan minnas.
Stillheten avbryts då Wreax Situros stormar ut ur Handelsgillet Bläcks huvudkontor. Hans fader, Chronis, följer honom ut, hack i häl.
“Wreax! Vesíva och Neyir har sagt saker om dig!..”
Chronis, som upptäcker att de är ute i bland människor, harklar sig och tar ett steg bakåt efter att ha ryckt Wreax i ärmen. Händelsen väcker en stund av häpnad bland åskådare.
“Vi talar mer om saken hemma.”, säger Chronis och vänder på klacken och går tillbaka in i Handelsgillets kontor.
Wreax Situros suckar djupt och fortsätter gå framåt. Han tappar dock en tunn medelstor påse gjord av mjukt läder, med ett snöre i en hård knut som håller mynningen fastspänd. Han tycks dock inte märka vad som skett, utan fortsätter gå i lugn takt framåt längs gatan.
-
Luka var inte ofta i hemstaden men denna dagen befann han sig där dock. Han skulle kunnat ha tagit farkosten ner till staden men han föredrog att simma själv vilket var varför han fortfarande var fuktig där han gick bland folkmyllret. Det gröna tyget var mörkare än det var som torrt men det var åtminstone inte droppandes längre. Han hade behövt hålla ett öga öppet för att lista ut vad nuvarande fjällmodet var och hade anpassat sig till det. Verkade ha ett nytt mode varende gång han var här, sant, han var inte här så ofta dock. Han drog händerna genom det fuktiga brunvita håret medans han nyfiket såg sig omkring i hemstaden. Allt ändrades konstant och han fann det svårt att hänga med i det hela, men förvisso gjorde det allt väldigt intressant.
Personerna framför honom pratade kortfattat med varandra men han lyssnade inte på vad de sa. Han tyckte att det var olidligt oförskämt att lyssna till folks personliga samtal trots allt så det var något som han gärna undvek. Snart dock så föll en läderpåse ur fickan från en av personerna vilket fick honom att stanna upp. Kollade ner på den innan han försiktigt plockade upp den. Det tog inte mer än en sekund innan han började småspringa med påsen i handen för att försiktigt men bestämt peta ett par gånger på mannens axel. “Ursäkta! Du tappade denna.” Fick han fram medan han höll ut påsen till mannen med ett försiktigt litet leende. Ja det var inte många som faktiskt skulle ge tillbaka något som kunde vara värdefullt efter en sådan här situation. Men Luka var inte som de flesta trots allt.
-
Tankarna i huvudet på Wreax var överväldigande. Vad har Vesíva och Neyir sagt? Har jag varit oförsiktig? Har jag gjort ett misstag i processen? NEJ! Jag har varit så noga med att täcka mina spår…
Bland tankarna känner Wreax ett finger på sin axel, och störtvänder sig om 180 grader i sitt spår. Han skådar snabbt på den unga Me’eriern som rörde honom en sekund tidigare, och besluter snabbt att denne inte är ett hot. Han undrar dock över faktumet att denne var blöt.
Han svarar i lugn ton “Vänligt av er, unge man. Men försiktigt, vill inte att den blir blöt. Vad heter ni?“
-
När mannen snurrade runt så snabbt hoppade Luka faktiskt till en aningen utav den rena chocken som detta tillförde honom. Var denna man en krigare eller så? Med sådana reflexer kändes det som om han hade stridsträning trots allt, men snabbt så skrattade Luka till istället medan pulsen hoppade i väg i bröstet på honom. När han sa att han inte ville att påsen skulle bli blöt så sträckte Luka snabbt fram den till honom med en ursäktande min i hopp om att han snabbt skulle ta tillbaka den. Visst; hans hy var inte blöt längre men man visste ju aldrig helt eller hur?
“Förlåt! Mitt namn är Luka, vad är ditt?” Frågade han lite hastigt då rädslan att råka förstöra vad det nu var i påsen kontrollerade hela han just nu. Han ville inte råka förstöra vad det nu var för något. Luka var inte helt insatt i sitt eget folks politik om sanningen skulle fram. Han kunde NÄSTAN vara kungen utan att Luka skulle veta om det, så illa var det hela. En Me’erier huffade irriterat åt Luka som tydligen stod i vägen för passerande folk vilket fick Luka att se otroligt skyldig ut för en sekund, trots att det fanns hur mycket annan plats som helst annars att vandra på.
-
Wreax insåg hur hans beteende gjorde den unga mannen nervös och den inverkan hans snabba rörelser haft, och åter väckt uppmärksamheten av folk omkring. Han tänker för sig själv: Åter igen ser de här me’erierna på mig som om jag huggit ner någon i kallt blod. Visst ser jag ut som en mörkeralv, men jag är inte en av Lloth’s dockor.
Han rör Luka vänligt på övre armen medan han tar emot påsen från dennes andra hand med ett leende. “Tack Luka, och du ska inte bekymra dig. Jag heter Wreax. Jag skulle önska att du kan gå med mig en stund.“
Påsen börjar långsamt göra rörelser för sig själv medan Wreax håller den vid sin sida, då han sakta men säkert lägger in den i en inre ficka av sin dräkt, prydd med Handelsgillet Bläcks bläckfisk i guld.
Han ser väntande på Luka efter ett svar innan han vänder ena foten mot sin sida, redo att fortsätta sin väg vidare ifall han inte skulle följa.
-
Luka blev minst sagt förvånad över önskan från den andre men glad oavsett. Det flesta brukade ha allt för mycket att göra för att göra mer än att ta sina ting och brådska iväg till andra håll, men den här mannen hade en annan tanke helt klart. Så vid frågan så kunde Luka inte göra mer än att nicka som svar innan de föll in i gångtakt. Luka hade inte direkt något problem med någon ras så länge de var trevliga så att följa med Wreax på vandring var inget problem alls. Han kunde se att han inte var helt me’erfolk men gjorde det något? Nej inte alls. Andra me’erier skulle säkerligen ha vett nog att neka att följa med Wreax bara för att han var halvling men på gott och ont så var Luka naiv och trodde på det goda i allt och alla. Förutom att han blivit chockad över Wreax plötsliga snurr så fanns det inget i mannen som skrämde någon som Luka.
“Oh jag är inte bekymrad så oroa er inte, förlåt om jag fick er att tro det. Jag reagerar bara lite lustigt på snabba rörelser.” Ursäktade han sig då han sett något i blicken tillhörande den andra och hört hans bekymrade ord när han pratat. “Jag hoppas eran påse är okej.. Jag simmade hit och väntar fortfarande på att torka helt om ärligheten ska fram.”
-
De går långsamt framåt, medan Wreax nickar långsamt medan han lyssnar på Luka.
Hmm. Visserligen är Me’erierna som ett folk fria, men få är så öppna och fördomslösa som denne Luka. Hans agerande påminner mig om folk i Celeras, där nästan alla försvinner i mängden och får vara i fred. Men han är också ärlig. Det kan jag arbeta med.
“Intressant. Jag får inte ofta chansen att diskutera med andra än Antrophel’ier som går runt och aldrig tar sig ut i havet. Om jag får fråga, är ni från Antrophelia?”
-
Luka lyssnade till mannen han nyss sprungit efter medan han gick där med händerna knutna bakom ryggen på ett fredligt sätt. Såg nyfiket på Wreax då han frågade om Luka var här ifrån. “Tekniskt sätt; ja. Men växte upp utanför staden så är väldigt sällan här. Jag föredrar att simma min egen väg och upptäcka nya folk och ting. Om ärligheten ska fram så föredrar jag även att simma, hade aldrig gått på land innan jag fyllt tjugoett. Inte ens i den här staden med tanke på att jag fortfarande kröp när vi lämnade det här stället.” Han var ärlig för han hade ingenting att hålla undan trots allt. Han var öppen med vem han var och vad han stod för såvida han inte lovat att hålla något hemligt självfallet.
“Vart kommer du ifrån om jag får fråga?”
-
Wreax lyssnar aktivt på Luka berätta om sig. Han bestämmer dock medvetet att låta bli att svara på Lukas fråga om hans härkomst och säger med skratt i rösten “Så, er familj flyttade ut härifrån. Jag kan förstå det valet!
Istället för att besvara Lukas fråga ställer han en till. “Och jag antar att en ung karl i er ålder har ett yrke, vad är det ni gör om jag ännu får fråga?”
-
Luka märkte att Wreax inte svarade på hans fråga men tänkte inte pusha fram svaret ur honom. Kanske var det en känslig fråga som han inte borde ha frågat över huvudtaget, vem vet. I vilket fall som helst skulle han inte försöka lirka fram det heller, speciellt inte om det skulle förstöra humöret hos den andre. Så han fortsatte att le vänligt mot den andre medans en till fråga kom svävandes mot honom. “Jag har faktiskt inget yrke direkt, i alla fall inget som betalar mig bra. Jag läker sår och skador och skapar mediciner. Från början var det för att sälja men det verkar som om att jag hellre ger bort de flesta flaskorna jag skapar. Jag har inte hjärta nog att sälja dem när jag ser någon som behöver medicinen men inte riktigt har råd med den. Förstår du vad jag menar eller låter jag helt galen?”
Ja ibland undrade han ju över om han faktiskt var galen eller inte men så länge han inte svälte och hade kläder att ta på sig så kunde han inte klaga. Det fanns betydligt mycket viktigare saker i livet än pengar trots allt.
-
Wreax lyssnar på det Luka berättar om sin sysselsättning. Han får känslan att han ställt rätt fråga för att komma in i hans tankesätt.
“Inte alls. Det låter inte galet. Pengarna är ju inte det som ska avgöra. Som handelsman är jag mer intresserad i utbytet och det mervärde jag kan bringa än själva vinsten…
Tankarna går runt i Wreax huvud med snabb fart.
…Men kom ihåg att de du hjälper vill ofta inte känna att de har en skuld gentemot dig, oavsett om du känner att de står i skuld till dig. ”
“Jag vill att du kommer ihåg att låta de som vill återbetala dig att göra det. För deras skull, inte din egen.”
Wreax ser på ett större hus som sticker ut ur omgivningen av mindre hus runt sig.
“Tack för promenaden, Luka. Får jag fortfarande be om en sak av dig?”
-
Taras var som alltid på vakt via sitt yrke. Han var aktiv i både lyssnandet och tittandet där han stod, stor som en björn i både längd och muskler, känd som en av de hårdaste krigarna i staden, men som inte hade några större problem att rycka in extra vid vaktpostering när han inte var ute på andra uppdrag.
Taras hade sett påsen falla en bra bit bort och han hade sett hur en av ynglingarna i staden plockat upp den och återförenat den med sin ägare. Han var inte säker på varför, men något med den andre mannen störde honom en aning, men han kunde inte sätta fingret på det riktigt. Han noterade att de verkade komma närmare honom där han för tillfället stod och hade vaktpost, även om han nu kunde röra sig runt i ett visst område, men just nu var han mer intresserad av dessa två och stod så ledes kvar på sin plats.
Det verkade som om de två männen pratade tjänster? Det första han hörde av deras konversation var att den yngre mannen verkade sälja läkesalvor och andra läkande preparat, något att ha i åtanke till framtida möjliga slag där sådana saker skulle behövas. De verkade stå stilla inom hörhåll, turligt nog för Taras då han diskret kunde lyssna på dem, medan han tittade åt ett annat håll, men höll dem i periferin.
Var det något han kunde så var det att lyssna och se saker som många andra inte alltid hann eller lyckades se. Som till exempel att påsen som givits tillbaka, verkade röra på sig? Bara det gjorde att han blev aningen nyfiken, men höll sig till diskretion där han stod med treudden lutad mot marken, uddarna uppåt, iklädd fjällpansar som skiftade i guld och grönt.
-
Luka lyssnade på vad Wreax sa utan att ens märka att de var lyssnade på dem. Inte för att det direkt var lätt att märka av det men Luka var i alla lägen inte direkt känd för att lägga märke till sådana saker oavsett. Sen var det ju betydligt svårare för honom att lägga märke till något som inte ens var uppenbart. Vad han sa kunde han inte mer än hålla med om, även om det var svårt för någon som honom att ta emot betalning från folk som inget hade. Det var logiskt dock och han skulle ju självfallet föredra att han själv kände skuld än andra, så det var kanske värt att testa på om det skulle få andra att känna sig bättre trots allt. Ett brett, genuint leende fyllde hans ansikte dock vid frågan och han såg samtidigt lite frågande på Wreax vid hans kommande fråga.
“Ja självfallet, vad vill du fråga?” Frågade Luka nyfiket då han självfallet undrade vad det var som Wreax ville fråga. Han verkade som en trevlig man så Luka hade inget problem med att försöka svara på det hela.
-
Den mörkeralviska delen av Wreax kände direkt en bekant känsla. Och fem år av att ha levat i Dar Zakhar var det något man lärt sig så gott som instinktivt – känslan av att de var övervakade. Hade Luka blivit anställd av någon? Nej, det var ju inte möjligt. Anställaren sku ha bett denne att ta det han tappat direkt utan att konfrontera. Pojken var fortfarande harmlös i hans ögon.
Men hans misstänksamma natur fick honom att vilja låta bli att tala med Luka, konstatera att han glömt vad han skulle be om, och gå ifrån. Däremot bestämde han sig att stanna.
“Ja, det känns tokigt att jag ens ber om det här. Men då du sa att du är helare so måste du i alla fall bo i närheten av Vanratar.”
Wreax sneglar förbi Luka och upptäcker den långa mannen med treudd i närheten, men sänker blicken på ett sätt som vem som helst i en social situation skulle efter en stund av ögonkontakt. Treudd.. Guld… utrustning som sådan. Det måste vara någon från Nennas kompanjoner. Kan vara ett problem… Men han borde inte ha någon orsak att misstänka något.
Han tar igen fram läderpåsen, håller den mellan sig och Luka, och förklarar sina tankar vidare
“Det är ju så att den här skall till min kollega i Handelsgillet Bläck som bor i Djupgraven. Det ligger en liten bit österut från Vanratar, om du inte är bekant med området. Det är vår största stad efter Antrophelia.”
“Jag känner att jag ber om för mycket med tanken på att vi nyss mött, men du har varit uppriktig med mig än så länge. Jag kan ersätta dig med en hygglig summa Antrati ifall du vore så snäll att ta denna till honom. Kanske du kunde få mera ingredienser med pengarna för att hjälpa flera andra som behöver den hjälpen på min bekostnad?”
-
TARAS MAELSTROM
Det var som om luften skiftade som strömmarna i vatten när någon upptäckte att de blev lyssnade på. I alla fall på senare år i vaktstyrkan, av någon anledning hade Taras fått känsla för det hela. Å andra sidan så verkade ju knappast denna person som talade med den unga me’eriern inte vara av fullblod, då hans hud var tämligen mörkare än de allra flesta i den här staden, så att han reagerade på att bli diskret lyssnad på förvånade knappast denna elitkrigare; just nu stadsvakt.
Han sneglade mot dem sekunderna efter att luften hade vänt likt vattenströmmen. Han hörde dem, hörde mannens fråga om den yngre mannen kunde ta den lilla läderpåsen till Djupgraven. Vem var han ens och varför ville han föra något dit utan att göra det själv? En handelsman som skickade varor till någon annan i handelsgillet utan att begära betalning för det? Eller var det något annat? En muta? Och varför rörde sig påsen? Det gick inte helt ihop i huvudet på honom.
Taras vred sig på hälarna likt en statyett som höll sin vaktpose och stod nu med med männen framför sig med en bister och sammanbiten min, typiskt en stadsvakt med både ögon och sinnen på spänn för det mesta som skedde i hans del av staden.
Han klev sakta ner från de tre trappstegen han stått på för att få bättre utsikt över folket på gatorna, och gick emot dem sakta och med rak rygg. Han var inte precis kortare tre steg närmare marken med sina 217cm över havsbottnen och med armar som skulle göra en björnhanne stolt. Han var kort och gott ett mindre hus samtidigt som han rörde sig med flytande rörelser som i vatten, trots att luftbubblan runt staden påstod annat. Treudden landade bredvid hans fot sekunden innan han började tala med dem, även om frågan verkade mest riktad till den unge mannen och inte detta askfärgade halvblodet.
“Är allt som det ska här?”
Frågade han med en djup, dov röst som lät som vågornas dova slag mot klipporna under havets yta, och såg först på Luka och sneglade sen misstroget på den mörkt ask-tonade mannen med de sjuka ljusa ådrorna i huden på honom. De missfärgade ögonen gjorde inte misstroendet över mannen bättre. Taras hade haft duster tidigare med sådana som han, halvblod, det hade slutat i antingen arrest eller död när det visat sig att de gjort något de inte borde, ofta med hjälp av andra vakter också så klart, men Taras var knappast rädd av sig.
“Vad är det du har i påsen som du inte kan leverera själv?”
Frågade han Wreaks och såg honom rakt in i de missfärgade ögonen med sina skarpa grön-brun melerade ögon som var som en målning av tropiskt vatten och havsstrand. Han var infödd i staden och kände väl till varje del av den, förhoppningsvis skulle det räcka att prata med dessa två utan att något mer ansträngande skulle behövas.
-
Luka tittade undrande på sin nya bekanta då han betedde sig som han gjorde utan att riktigt förstå vad som försiggick. Hans ögon försökte följa den andres blick men blev distraherad över att han åter igen talade vilket fick honom att vända tillbaka blicken mot honom utan att ha hunnit se Tara. Han tittade ner på påsen som hölls fram mot honom och upp på Wreax igen. Så han ville att han skulle leverera påsen åt honom? Ja det kunde han väll göra men hur skulle han lyckas hålla den torr? Han funderade lite över det hela medans han började sträcka fram handen för att acceptera att göra tjänsten när någon kom fram till dem.
Han överskuggades av någon och vände blicken för att se vem som hade kommit fram bara för att se rakt in i en grön och guldig bröstkorg. Oh my… Långsamt vände han upp blicken högt uppåt för att se den andre mannens prakt. Han var ett hus! Helt plötsligt kände sig Luka som en liten myra under ett förstoringsglas där hans spinkiga och relativt korta jag stod bredvid jätten utrustad med muskler och skägg. Jösses..
Han öppnade munnen men stängde den snabbt igen utan att veta vad han ens skulle svara mestadels för att han var så grymt fascinerad över hur någon kunde växa och bli så stor. I alla fall här bland mee’erfolket. Med en tanke på att han själv behövde äta oändligt många ägg efter detta så svarade han tillslut, utan att veta om ifall detta var hemligt eller inte. “Han ville bara ha hjälp att leverera en sak, vad är…” Han avbröt sig då mannen började prata igen och kände sig lika stor som en fiskbubbla just nu, fortfarande fascinerad över den andres storlek.
Då Tara vände blicken till Wreax så drog Luka tillbaka handen från sin utsträckta position för att låta vakten inspektera det om han ville. Luka tänkte ju inte direkt så långt att det kunde vara något olagligt eller så som Wreax ville att han skulle leverera, så det var väll ingen fara?
-
Ja… Han hade antagit fel. Denne elitkrigare kommer att vara ett problem. Wreax hade sett sin andel av strider, men en öppen kamp i Antrophelia? Det går inte för sig. Varken Handelsgillet, Vesíva eller Neyir skulle besvara honom ifall han börjat strida med klo och tentakel med denna som en kriminell.
Men Wreax gillade intellektuella kamper minst lika mycket som fysiska strider. Han vänder sig mot Taras, och frågar lugnt och med saklig ton ”Ursäkta mig? Ja, jag känner denna unge man. Vi har träffats.. oj, lite på fem år sedan, på ett värdshus! Men det jag tänkte mig var att då denne unge man var på väg åt ett håll som detta föremål ska, att jag kunde göra en överenskommelse med honom…”
Wreax suckar och tittar tillbaka ner på påsen i sin hand, och tillbaka upp på den enorma krigaren.
“…En affärsöverenskommelse. Jag vet inte om ni känner igen färgerna på min dräkt, men jag är en av Handelsgillets mest upptagna handelsmän och gav denne unga man en möjlighet att tjäna lite pengar på en enkel tjänst.”
Wreax ser på Taras rustning, varefter han ger honom en menande blick. “Men detta är väl inte ett ärende som angår Nennas Kompanjoner? Vad jag har som ska levereras är av en privat natur, bara för mottagarens ögon. Jag hade inte bett Luka göra det ifall jag inte litade på honom att följa detta villkor.” Han ser vänligt tillbaka till Luka.
“Och Luka, jag har en lösning för att hålla denne torr för vägen ut ur Antrophelia, ifall du fortfarande överväger mitt erbjudande.”
-
<h2 style=”text-align: center;”> Taras Maelstrom</h2>
Taras noterade den yngre mannens uppspärrade blick, men verkade inte nämnvärt visa det. Om något så var han van med det, då så få var vana med en me’eridian som var så pass lång och stor som honom. Gudarna hade varit honom välgiven när det gällde just storleken.Hans melerade ögon noterade hur den yngre mannens hand drog sig tillbaka från påsen som rörde sig en aning, men fortsatte att se på den andre mannen, då han gav honom ett spydigt svar. Som han misstänkte, den här mannen kunde bli ett problem. Fördelen var att det fanns andra vakter i närliggande kvarter som han kunde kalla på om det skulle behövas. Han lät den första kommentaren gå förbi även om han noterade ursäktandet som ett försök att verka berörd över Taras fråga. Kanske till och med förnärmad, alternativt irriterad över att han klivit fram till dem?
“Det spelar ingen roll vad du har för färger på din dräkt, om du är i yrke eller i fritid. Jag ställde en fråga då det är mitt yrke att se till att allt är som det ska i Anthropelia. Det ger mig rätten att ställa frågor till alla som vistas här i staden. Det inkluderar även handelsgillet, vilket du som handelsman borde veta vid det här laget.”
Hans blick var skarp medan hans dova stämma talade till mannen med den pondus som tillhörde hans yrkesroll. Däremot var han lugn och sansad och höll sig till samtalston. hans rygg var rak medan han såg rakt in i ögonen på mannen med den askgrå huden. Något kändes fel med honom men han kunde inte säga vad det var mer än att det var en känsla. Han studerade mannens ansikte, noterade små kännetecken medan han såg på honom.
“Så, återigen. Vad är det du har i påsen som du inte kan leverera själv?”
För tillfället ignorerade han att mannen frågade denne yngre, som tydligen hette Luka, om han fortfarande var intresserad av att leverera påsen dit den skulle.
-
Luka var som sagt inte känd för att snappa upp det underliggande men mirakel ska väll ske någon gång? Till och med han kände någon form av spänning i luften mellan de båda vilket fick honom att blinka till både från att ha uppfattat något han annars inte brukade och över hur fientligt inställda de båda verkade vid det här laget. Här hade han gått för sig själv och gjort en god gärning genom att rädda en påse från att bli stulen och sen hux flux befann han sig mellan två män som helt klart verkade väldigt misstänksamma på varandra. Skulle han säga något? Skulle han ställa sig på någons sida i argumentet? Och i sådant fall vilken sida var egentligen den rätta? Detta hade alltid varit ett mysterium för den naiva Luka.
När Wreax började prata med honom igen så log Luka lite smått och förbryllat då han inte helt visste vad som hände just nu. Detta var som sagt inte hans starka sida. Han öppnade munnen för att svara på frågan men avbröts igen då han inte var tillräckligt snabb med sitt svar av Taras. Fiskbubblan Luka. Vilken förbryllande situation! Luka vände ner blicken på den smått rörliga påsen. Det kunde väll inte vara något olagligt i påsen eller hur? Wreax verkade ju som en toppen person om man frågade Luka i alla fall men tänk om det var något olagligt? Han tittade upp på de andra männen igen innan ett förbryllande glatt leende tog över hans ansikte. Nu tänkte han se till att få in ett ord i det hela.
“Så länge som det inte är något olagligt i påsen, vilket jag inte tror att det är, så är det ingen fara för mig i alla fall att leverera den. Jag är sällan fast på samma plats länge oavsett så för mig är det inga problem. Så kan jag säkert leverera den åt dig herr Wreax?” Frågade han glatt och lös nästan upp hela staden med det där glada leendet. Det var rätt charmigt att se någon så gladlynt i en annars så allvarlig värld för vissa och förhoppningsvis som sagt så skulle det även lätta upp stämningen en del.
-
Wreax hade tänkt ut situationen förrän den hände – Han kommer att bli pressad, och den tidigare milda tonen var ett varningsskott för krigaren att låta bli. Han var nu som en laddad katapult.
Wreax tar påsen och lägger undan den i sin dräkt, och säger snabbt till Luka “Detta händer åt mig hela tiden, bara för att jag har Mörkeralvisk släkt. Var inte orolig – jag tar hand om det här.”
Men nu då han vänder sig mot Taras var all välvilligheten borta ur hans röst. Han hade blivit öppet anklagad av att försöka smuggla i mitten av Antrophelia. Mot förmodan kunde Wreax inte låta bli att vara imponerad med Taras – Denne hade försvarat sin position hittills. Men det var dags för runda två i ordkampen. Och Wreax skulle ta till hårdhandskarna.
”Jag svarar då till er än en gång. Vad jag har i påsen är en privatsak. Och det är inte mitt ansvar att bevisa att innehållet är lagligt – det är ni som har ansvaret som en representant av kronan och lagen att ge god orsak till varför ni, i vårt fria samhälle, ska få titta bland andras egendom utan deras samtycke.”
Han tittar mot Luka, och tar en vänlig ton med denna, nästan skrattfärdig. “Varför skulle jag vilja dra med dig in i olagligheter, som varit så vänlig att ni plockat upp påsen för mig? Ifall du vore en smugglare, skulle du gå omkring och tappa saker på marken för folk?” Han flinar åt Luka, i hopp om att få denne på sin sida, och se situationen ur hans perspektiv – skulle någon gå kring och tappa olagligheter i mitten av staden? Vilken möjliga nytta vore med det?
Wreax vänder sig till Taras, och tar en dystrare och lugnare ton än tidigare.
“För mig är situationen tydlig. Ni har låtit er auktoritetskänsla springa ikapp med ert ego. Jag föreslår att ni inte säger eller gör något som ni kommer att ångra.”
You must be logged in to reply to this topic.