En kall känsla sköt genom Hultas kropp när hon hörde vad Sera hade stulit, och hon stirrade tyst på henne ett tag. Till en början kändes det bara rentutav fel att de stulit papper från skolan, men sedan att det var deras omdömen och betyg. Självklart var Hulta nyfiken, och det fanns minst ett omdöme hon skulle vilja byta ut innan hennes syster läste det, men det kändes ändå väldigt obehagligt. Nog för att det var en känsla hon blev mer och mer van med att skjuta undan.

“Låt mig se!” Sa hon hastigt och lyfte upp sig själv för att sedan raskt traska över till Sera. “Mina betyg är inte så noga, men låt mig se mina omdömen. Jag bara vet att Avina kommer läsa allt om mig vid årets slut.” Hon höll fortfarande på att ta ikapp sin andning, flåsandes från springandet. Det var tydligt för henne nu att hon var tvungen att träna lite, få lite uthållighet. Visst hade hon sprungit i nästan tio minuter, men ändå. Bättre var hon tvungen att bli.

“Jag kommer behöva ett tag med vilan sedan innan vi kan lämna tillbaka dem. Om de är hälften så duktiga nästa gång så är jag ändå rädd att de kan fånga mig.” Hon log åt Sera, ivrig att göra det förstått hur svårt det hade varit att komma undan dem, men att hon hade lyckats och hade för avsikt att göra det igen.

Hulta försökte nå mappen utan större lycka, men var ganska van med sin rumskamrats retsamhet och efter några halvhjärtade försök lät Sera henne äntligen nå mappen. Hon log smått och öppnade upp den ivrigt, bläddrande genom de olika bedömningarna.

“Latsidan? Jag jobbar hårdare än de flesta i mina kurser, men det handlar inte om det.” Hon hade varit sen till lektioner, hon hade gjort slarvfel i praktik för att hon varit trött och rent generellt så hade hennes tålamod med lärare och elever börjat fallera lite sedan hon börjat umgås med Sera. Hon brydde sig inte om omdömena egentligen, hon visste att hon skulle vara här länge nog att kunna rätta till alltihopa, men vad hon brydde sig om eller vad hon hoppades undvika var att hennes syster skulle få se dem och ge henne ännu en uppläxning. Det var omöjligt att hålla takten hennes syster hade haft, och det drev henne vansinnig att det ens förväntades av henne.

“Jag lärde mig en formel häromveckan, jag kan försöka mig på den. Jag behöver bara hitta mina skamfläckar bland dessa bedömningar så är jag redo att ge det ett försök. Du behöver nog inte köpa mycket tid alls åt mig, förväntar jag mig.” Hon log smått medan hon började utföra minimala ändringar i omdömena. Ändring av ordval, en borttagen mening, väldigt diskreta ändringar som författaren själv kanske inte ens skulle tänka på om de läste om texterna.

“Vad ville du ändra för någonting? Jag har svårt att tänka mig att du faktiskt bryr dig om att ha topp betyg.”

Hulta rodnade och tittade bort efter att Sera svarat. Hon visste att Sera var duktig, men det var oartigt av henne att förutsätta att hon inte hade bra betyg baserat på hur hon var. Till Hulta hade hon framstått som att hon inte bryr sig, men självklart kunde det vara missledande. Hon log lite lätt efter en stund och såg mot Sera.

“Det låter kul!” Hon fick ett lite bredare leende och såg till att avsluta hennes ändringar hastigt, men noggrant. Hon funderade lite extra på det hon hade lärt sig om sin formel och dess användningsområden.

“Jag behöver att du distraherar dem i … fyra minuter. Klarar du av att hålla dem borta så länge?” Visst, det var inte mycket mer än att lämna allting där de hämtade det, men de stal från magiker just nu, det var sällan enkelt. Hon ville vara säker på att det inte skulle gå att spåra tillbaka till henne.

“Vänta … Om du förlorar vadet är det ju jag som blir påkommen …” Hon log lite oroligt, och stirrade på Sera.

“Om jag inte är snabbare på att lyckas än du är att misslyckas såklart.” Hon skojade lite, men hon började reflektera över nackdelarna med vadet.

Hulta packade försiktigt ihop sina papper och samlade ihop allting. Hon kunde inte låta bli att föreställa sig vad hennes syster skulle ha sagt om hon visste vad Hulta gjorde.

“Jag är redo! Jag är lite nervös, men jag är redo.” Hon log åt Sera medan hon satte allt material under armen.

“Okej, så du uppehåller dem i tio minuter. Jag behöver inte så mycket, men om jag inte är klar då så vinner du, och om du inte lyckas hålla dem borta i tio minuter så vinner jag!”

Efter att Hulta såg att Sera drog åt sig uppmärksamheten från männen så viskade hon några besvärjelser och först försvann ljudet av hennes fotsteg och sedan smälte hon in i omgivningen, ljuset passerade genom henne istället för att stanna på henne, och hon kunde obemärkt runda hörnet och gruppen av folk utan att uppmärksammas. Hon såg sig om och passerade en nyfiken eftersläntrare, och efter denna hade sista lämnat rummet som de bevakade. Hon rörde sina händer från inuti rummet och öppningen ersattes med en illusion av detsamma rum men tomt. Hon släppte besvärjelsen som gjorde henne osynlig, då den tog mycket koncentration, för nu när man inte såg in i rummet utan istället på en illusion av ett tomt rum, så kunde hon vandra fritt.

Hon såg sig om och lyfte upp ett hårstrå hon hade tagit från Seras säng, blåste in det i rummet och kastade en ny besvärjelse. Vad som bäst kan beskrivas som ett spöke av Sera syntes helt plötsligt kliva in i rummet, och Hulta följde efter spöket. Steg för steg bevakade hon den, och där hon hade gjort en ändring rättade Hulta till det, en mapp som låg på sned, hon öppnade en låda lite som Sera hade stängt helt som inte var helt stängd innan hon varit där, hon följde varje steg spöket tog fram tills dess att de anlände vid lådan där deras mappar hade legat. Hon lade ner dem exakt så som de låg enligt vad hon såg spöket göra, och vid det här skedet hade tre minuter gått. Noggrannhet var viktigt här, och hon lade en hel del tillit på att Sera gjorde ett bra jobb utanför.

Efter att hon hållit på ytterligare två minuter för att se till att Sera inte lämnat något misstag efter sig på vägen ut, så sökte hon reda på hårstrået hon blåste in i rummet, vilket tog ytterligare två minuter. Inom sex minuter var Hulta färdig med allt och åter igen kastade besvärjelsen om osynlighet på sig. Efteråt avbröts illusionen och Hulta slank ut genom rummet ljud- och ljuslöst, detta förutsättande att Sera hade lyckats uppehålla dem så länge.

Hulta blev först väldigt nervös när Sera kom springandes, men när hon tog tag i henne och snurrade runt henne försvann den nervositeten … i ungefär fem sekunder, sedan bad Sera dem skynda därifrån och en klump sjunk hårt i Hultas mage. När Hulta blev knuffad så började hon bara springa utan att veta varför, men det var inte lovande att höra att de behövde komma undan från dem.

“Vad hände? Vad gjorde du?” Undrade Hulta stressat, och en framtid av utskällningar och problem målade sig i hennes huvud medan hon sprang. Tyvärr var Seras energi smittsam och Hulta kunde inte låta bli att le medan de sprang.

När de kom ut ur skolan såg Hulta sig om för att se om de hade följt dem hela vägen ut, men efter en stund av vandrande och sökande över sin axel så insåg hon att de nog har kommit undan. Hon fick däremot en rysning när Sera placerade penningpungen i handen på henne, och kommentaren som följde gjorde det inte mer betryggande.

“Jag gissar att du inte vann detta i ett vad och de jagade dig med lekfull ilska när du gav dig av?” Hon log smått, hon visste att sådant inte var fallet, men hon var tvungen att försöka bevara lite av sin oskyldighet, även om för var dag som gick så var det ökande roligt att umgås med Sera trots de många saker tjejen gjorde för att undkomma tristess.

“Säkert tre öl,” Började Hulta försiktigt, leende. “Men om du stal dessa och de vet om att det var du, räcker det inte med att de anmäler dig så är du färdig här? Vi kan fortfarande lämna tillbaka pengarna … men beslutet är såklart ditt.” En öl hade varit gott, men det kändes dumt att dricka bort Seras möjlighet till botgörelse.

Hulta såg på Sera medan de vandrade och lyssnade noga på vad hon sa, och även om hon inte höll med om att det var så vattentätt som Sera fick det att framstå, så valde hon att lämna ämnet bakom sig. Hon förstod hur tråkig hon var just nu, och insåg att hon nästan exklusivt lät rädslan av hennes syster styra hennes tankar. Det var en befogad rädsla, men den skulle inte få styra henne länge till. Hon var tvungen att skaka av sig skuggan från hennes syster, och Seras underbara sällskap var rätt sätt att göra det på.

“Den Släta Grisen,” Började hon och tog tag i Seras hand, svängde plötsligt och rykte med sig sin rumskamrat. Det fanns fina ställen, det fanns billiga ställen, och sedan fanns det ställen som Den Släta Grisen. Hulta hade alltid tyckt illa om stället, men det hade mycket att göra med historierna hon hört från sin syster, och det ville hon nu utmana.

“Slappa regler, fuffens, gott om dricka och vadslagning av alla sorter. Inte för att jag behöver berätta för dig, du är säkerligen stammis.” Hon log brett mot Sera och ledde henne genom några gränder och mindre gator. Det var inte en hemlig taverna, men den var avsides och där kunde man hitta allt från lönsamma lekar till handel och drycker som många andra ställen inte erbjöd.

Hulta log åt Seras reaktion och kände si belåten att ha gjort ett så bra val. Det framgick också väldigt tydligt att hon visste om stället, även om hon inte hade sagt någonting. Hon gick in i tavernan med en bekvämlighet och vana som var väldigt talande, och Hulta försökte gå med samma bekvämlighet bakom henne, men lyckades inte riktigt. Hon var lite för exalterad, då hon sällan befann sig i den här typen av miljö.

“Saltvattensangvin,” Sa hon uppspelt i hopp om att de hade drycken. Hon hade provat ett antal andra ställen utan lycka, och hade faktiskt inte hittat den någon annanstans än hemma i Österhamn. Den var inte lokal till Österhamn, men oftast var det någonting man bara kunde stöta på i hamnstäder.

“Vad skulle du rekommendera att vi passar på att göra medan vi är här?” Hon såg sig om, nyfiken på omgivningen.