- This topic has 41 replies, 2 voices, and was last updated 4 år sedan by Hanlinn.
-
Hulta Tossel, dotter till någon som inte hade mycket betydelse i dessa trakter, men syster till den fantastiska Avina Tossel. För en livstid sedan, närmare 10 år sedan, kom hennes syster på besök till Österhamn och tog med sig Hulta tillbaka. Det tog Hulta bra länge innan hon förstod varför, och avskyn mot hennes syster har under tiden omvandlats till avund. Men detta är inte berättelsen om Avina Tossel, utan om lillasystern Hulta. Och inte ens det egentligen, utan om en tid i Caras Idhrenin som de anställda på skolan inte gärna vill kännes till av andra studenter, en tid fylld med hyss och hemligheter.
Det var några månader sedan olyckan som påtvingade lite förändringar i boende och Hulta fick inte längre avnjuta privilegiet att vara sin systers syster och bo ensam. Helt plötsligt fick hon dela rum, och det fanns såklart ursprungligen lite invändningar från hennes håll, då denna nya rumskamrat inte var någonting annat än en distraktion. Mer av en sådan än Hulta ursprungligen räknade med, visade det sig. För allteftersom månaderna passerade, insåg Hulta mer och mer vilket spännande liv hennes rumskamrat levde, medan Hulta inte gjorde annat än att studera för att hinna ikapp den nivån hennes syster var på vid hennes ålder. Hulta kunde navigera stora delar av biblioteken med ögonbindel, hon kunde citera forna texter folk slutade bry sig om för flera hundra år sedan, och hon kunde producera resultat inom flera magiska böjelser … Men hon levde ett tråkigt liv. Sera gjorde inte det.
Hulta gav vika för en tid sedan och följde efter Sera. Hon blev påkommen, men istället för hot, ilska och bråk så växte en vänskap ur förföljelsen, och Hulta fick lära sig helt nya lärdomar om livet. Livet på gatorna, livet bortanför allt det som gjorde läraren glad, och livet bortom klasskamraternas godkännande. Stöld, hyss, spionage, fusk och äventyr har varit hennes liv den senaste tiden, och idag var inte annorlunda.
–
Flåsandes rusade Hulta genom korridoren och direkt efter att hon svängde runt hörnet och ur sikte slungade hon sig in genom en dörr och gjorde ett svep av sin hand, viskade några ord och en vägg dök upp där dörren tidigare stått, skyddad av en uppfattningsbesvärjelse så att de inte skulle reflektera över att det borde vara en dörr där. När männen som hade jagat henne rusade förbi utan att inse att de egentligen precis passerat en dörr istället för en vägg så sänkte hon sin hand och illusionen släppte. De var borta, ovetande att de hade passerat henne, och hon stängde dörren efter sig. Hon sjunk ner på golvet med ryggen mot dörren, fortfarande flåsande, och stirrade rakt fram mot Sera.
“De lyckades nästan genskjuta mig, och jag är rätt så säker på att en av dem såg mitt ansikte. Snälla säg att jag inte precis höll på att bli reglerad förgäves. Varför var det så väldigt viktigt att jag stal deras uppmärksamhet?” Hon tog några djupa andetag och drog handen genom sitt lätt svettiga rosa hår, och i samma svep drog av sig luvan. Hennes skarpa blå ögon stirrade på Sera, inväntade besked på om hon borde le eller fräsa åt sin rumskamrat.
-
Lite för avslappnat satt Sera i sin säng, lutandes mot den kala väggen med en bok i famnen. Fast det såg inte riktigt ut som om hon var intresserad av det, utan snarare ett annat föremål som låg framför det. De mörka fingrarna höll upp en mapp med olika papper i och det fanns ett finurligt leende på hennes läppar när hon vände blicken mot sin rumskamrat.
“Åh nej, kära Hulta. Varför skulle jag låta dig springa så förjävels?” frågade Sera med ett litet varmt skratt och reste sig upp för att lägga sin ena arm omkring Hultas axlar. Det kortpsvarta lockiga håret spretade lite överallt och skulle säkert kittla hennes näsa lite grann, men Sera verkade inte berörd av det utan bläddrade i mappen med de olika papprerna.
“Här är alla våra betyg, eller ja, för de senaste året och omdömen. Man skulle kunna tro att de hade bättre koll på sina papper, men nej. Se, här är inte någon svår formel att bryta för att ändra ett ord eller flera.” sa hon med ett litet skratt.
-
En kall känsla sköt genom Hultas kropp när hon hörde vad Sera hade stulit, och hon stirrade tyst på henne ett tag. Till en början kändes det bara rentutav fel att de stulit papper från skolan, men sedan att det var deras omdömen och betyg. Självklart var Hulta nyfiken, och det fanns minst ett omdöme hon skulle vilja byta ut innan hennes syster läste det, men det kändes ändå väldigt obehagligt. Nog för att det var en känsla hon blev mer och mer van med att skjuta undan.
“Låt mig se!” Sa hon hastigt och lyfte upp sig själv för att sedan raskt traska över till Sera. “Mina betyg är inte så noga, men låt mig se mina omdömen. Jag bara vet att Avina kommer läsa allt om mig vid årets slut.” Hon höll fortfarande på att ta ikapp sin andning, flåsandes från springandet. Det var tydligt för henne nu att hon var tvungen att träna lite, få lite uthållighet. Visst hade hon sprungit i nästan tio minuter, men ändå. Bättre var hon tvungen att bli.
“Jag kommer behöva ett tag med vilan sedan innan vi kan lämna tillbaka dem. Om de är hälften så duktiga nästa gång så är jag ändå rädd att de kan fånga mig.” Hon log åt Sera, ivrig att göra det förstått hur svårt det hade varit att komma undan dem, men att hon hade lyckats och hade för avsikt att göra det igen.
-
Lite retsamt höll hon upp mappen så att de var precis utöver räckhåll för hennes vän. Trots allt var Sera längre än de flesta och det var alltid något roande att retas. Till slut lät hon mappen nå Hultas fingrar med samma varma skratt. För henne själv hade hon redan hunnit göra några små justeringar, inte så att det märktes allt för mycket men några få.
“Har du legat på lat sidan?” frågade hon, lite retsamt med sitt leende som ständigt tycktes vara på hennes läppar. Hon klappade henne något på axeln för att sedan släppa henne och lägga sig ner i sin säng igen.
“Inte allt för länge dock, de skulle vara allt för enkelt att förstå att de saknats då. Men vi kan göra så att du smyger och lägger tillbaka det och jag springer och använder min charm” sa hon och blinkade med ena ögat.
-
Hulta försökte nå mappen utan större lycka, men var ganska van med sin rumskamrats retsamhet och efter några halvhjärtade försök lät Sera henne äntligen nå mappen. Hon log smått och öppnade upp den ivrigt, bläddrande genom de olika bedömningarna.
“Latsidan? Jag jobbar hårdare än de flesta i mina kurser, men det handlar inte om det.” Hon hade varit sen till lektioner, hon hade gjort slarvfel i praktik för att hon varit trött och rent generellt så hade hennes tålamod med lärare och elever börjat fallera lite sedan hon börjat umgås med Sera. Hon brydde sig inte om omdömena egentligen, hon visste att hon skulle vara här länge nog att kunna rätta till alltihopa, men vad hon brydde sig om eller vad hon hoppades undvika var att hennes syster skulle få se dem och ge henne ännu en uppläxning. Det var omöjligt att hålla takten hennes syster hade haft, och det drev henne vansinnig att det ens förväntades av henne.
“Jag lärde mig en formel häromveckan, jag kan försöka mig på den. Jag behöver bara hitta mina skamfläckar bland dessa bedömningar så är jag redo att ge det ett försök. Du behöver nog inte köpa mycket tid alls åt mig, förväntar jag mig.” Hon log smått medan hon började utföra minimala ändringar i omdömena. Ändring av ordval, en borttagen mening, väldigt diskreta ändringar som författaren själv kanske inte ens skulle tänka på om de läste om texterna.
“Vad ville du ändra för någonting? Jag har svårt att tänka mig att du faktiskt bryr dig om att ha topp betyg.”
-
“Skulle jag inte ha toppbetyg?” sa Sera med en spelad sorgsen röst för att lägga ena handen på sin bröstkorg. Det tog däremot inte lång tid innan hennes ansikte sprack upp i ett större leende och hon ryckte lite på axlarna. Faktum var att det hela var för lätt för henne, hon lade inte ner tillräckligt med tid eller koncentration nog för att kunna begränsa sig eller utvecklas på det sättet som mästarna ville.
Inte för att det gjorde något för Sera själv – inte som hon tänkte på åtminstone. Hon log bara och funderade för ett kort ögonblick på vad det skulle kunna vara för en besvärjelse och höll upp ett finger framför sig – som om hon precis kommit fram till en riktigt smart idé.
“Ska vi slå vad? Hur länge jag måste hålla deras uppmärksamhet – och den som förlorar får bjuda den andra på ett stop?”
-
Hulta rodnade och tittade bort efter att Sera svarat. Hon visste att Sera var duktig, men det var oartigt av henne att förutsätta att hon inte hade bra betyg baserat på hur hon var. Till Hulta hade hon framstått som att hon inte bryr sig, men självklart kunde det vara missledande. Hon log lite lätt efter en stund och såg mot Sera.
“Det låter kul!” Hon fick ett lite bredare leende och såg till att avsluta hennes ändringar hastigt, men noggrant. Hon funderade lite extra på det hon hade lärt sig om sin formel och dess användningsområden.
“Jag behöver att du distraherar dem i … fyra minuter. Klarar du av att hålla dem borta så länge?” Visst, det var inte mycket mer än att lämna allting där de hämtade det, men de stal från magiker just nu, det var sällan enkelt. Hon ville vara säker på att det inte skulle gå att spåra tillbaka till henne.
“Vänta … Om du förlorar vadet är det ju jag som blir påkommen …” Hon log lite oroligt, och stirrade på Sera.
“Om jag inte är snabbare på att lyckas än du är att misslyckas såklart.” Hon skojade lite, men hon började reflektera över nackdelarna med vadet.
-
Ett varmt och nästan klingande skratt lämnade Seras läppar. Om hon skulle kunna distrahera dem så länge? Egentligen var fyra minuter ingenting. Flera gånger hade hon lyckats och att prata var ingenting hon var dålig på och i värsta fall hade hon sin kropp att förlita sig på.
“Fyra minuter? Det är ingenting! Jag kan ge dig åtminstone tio!” utbrast Sera med ett litet bredare flin och öppnade dörren för att se sig omkring. Det skulle inte dröja allt för länge innan någon började ifrågasätta var papperna var.
“Ska vi? Snart rinner sanden ur timglaset!”
-
Hulta packade försiktigt ihop sina papper och samlade ihop allting. Hon kunde inte låta bli att föreställa sig vad hennes syster skulle ha sagt om hon visste vad Hulta gjorde.
“Jag är redo! Jag är lite nervös, men jag är redo.” Hon log åt Sera medan hon satte allt material under armen.
“Okej, så du uppehåller dem i tio minuter. Jag behöver inte så mycket, men om jag inte är klar då så vinner du, och om du inte lyckas hålla dem borta i tio minuter så vinner jag!”
-
“Nervositet är ett gott tecken!” påpekade Sera med ett leende och en menande blick. Hon höll upp dörren åt Hulta och nickade åt hennes ord. Det lät som rättvisa villkor. Och om hon skulle hinna tillbaka innan tio minuter var det inte som om Sera hade brist på pengar.
När väl Hulta hade tagit sig ut, stängde hon dörren och började sedan att röra sig ner för korridoren hastigt. För att hinna distrahera, innan Hulta kom. Det verkade som om var tredje steg var ett litet hopp och snart när hon lade märke till de lite äldre männen höjde hon handen i en vinkning.
“Oy!” utbrast hon som en hälsning och bara det fick männen att reagera – det var trots allt inte vad respekt var. Prinsessa eller ej!
-
Efter att Hulta såg att Sera drog åt sig uppmärksamheten från männen så viskade hon några besvärjelser och först försvann ljudet av hennes fotsteg och sedan smälte hon in i omgivningen, ljuset passerade genom henne istället för att stanna på henne, och hon kunde obemärkt runda hörnet och gruppen av folk utan att uppmärksammas. Hon såg sig om och passerade en nyfiken eftersläntrare, och efter denna hade sista lämnat rummet som de bevakade. Hon rörde sina händer från inuti rummet och öppningen ersattes med en illusion av detsamma rum men tomt. Hon släppte besvärjelsen som gjorde henne osynlig, då den tog mycket koncentration, för nu när man inte såg in i rummet utan istället på en illusion av ett tomt rum, så kunde hon vandra fritt.
Hon såg sig om och lyfte upp ett hårstrå hon hade tagit från Seras säng, blåste in det i rummet och kastade en ny besvärjelse. Vad som bäst kan beskrivas som ett spöke av Sera syntes helt plötsligt kliva in i rummet, och Hulta följde efter spöket. Steg för steg bevakade hon den, och där hon hade gjort en ändring rättade Hulta till det, en mapp som låg på sned, hon öppnade en låda lite som Sera hade stängt helt som inte var helt stängd innan hon varit där, hon följde varje steg spöket tog fram tills dess att de anlände vid lådan där deras mappar hade legat. Hon lade ner dem exakt så som de låg enligt vad hon såg spöket göra, och vid det här skedet hade tre minuter gått. Noggrannhet var viktigt här, och hon lade en hel del tillit på att Sera gjorde ett bra jobb utanför.
Efter att hon hållit på ytterligare två minuter för att se till att Sera inte lämnat något misstag efter sig på vägen ut, så sökte hon reda på hårstrået hon blåste in i rummet, vilket tog ytterligare två minuter. Inom sex minuter var Hulta färdig med allt och åter igen kastade besvärjelsen om osynlighet på sig. Efteråt avbröts illusionen och Hulta slank ut genom rummet ljud- och ljuslöst, detta förutsättande att Sera hade lyckats uppehålla dem så länge.
-
Tre… två… ett. Tio minuter hade gått och en hennes fickur vibrerade något i hennes inneficka. Nöjt lade hon ena handen på pannan och saluterade männen som inte verkade allt för nöjda åt det. Hon gick några steg framåt för att sedan vända sig om och blinka charmerade med ena ögat och ta upp sin ena hand som nu verkade hålla en penningpung som skrammade vid hennes ansikte. En av männen kände i sina fickor och gav ifrån sig ett irriterande grymtande och en rad svordomar när hans lön tycktes vara försvunnen.
Sera verkade inte allt för orolig för detta utan gav ifrån sig ett glatt skratt samtidigt som hon ökade stegen för att springa igenom korridorena som hon kände till som sin egna ficka. Till slut mötte hon Hulta och hon snurrade runt henne ett varv innan hon pekade åt ett annat håll.
“Fort…! Innan de kommer ikapp oss!” sa hon med ännu ett skratt och knuffade henne åt det hållet, utan någon vidare förklaring.
-
Hulta blev först väldigt nervös när Sera kom springandes, men när hon tog tag i henne och snurrade runt henne försvann den nervositeten … i ungefär fem sekunder, sedan bad Sera dem skynda därifrån och en klump sjunk hårt i Hultas mage. När Hulta blev knuffad så började hon bara springa utan att veta varför, men det var inte lovande att höra att de behövde komma undan från dem.
“Vad hände? Vad gjorde du?” Undrade Hulta stressat, och en framtid av utskällningar och problem målade sig i hennes huvud medan hon sprang. Tyvärr var Seras energi smittsam och Hulta kunde inte låta bli att le medan de sprang.
-
Sera fortsatte att skratta lite, ett varmt leende fanns på hennes läppar och hon skakade på huvudet. I efterhand hade det varit en dum idé insåg hon nu, fast trots det var hon inte allt för missnöjd med hur allt spelades ut. Hon väntade med att svara på Hultas fråga innan de nådde de stora dörrarna som ledde ut och in till staden. Hon stannade dem båda för att börja röra sig i en mer normal takt. Ett litet leende fanns på hennes läppar medan hon lade ner penningpungen i hennes hand som gav ifrån sig ett litet klirrande.
“Vad tror du? Räcker nog till två öl – om inte tre!” sa hon med ännu ett glatt skratt för att blinka med ena ögat.
-
När de kom ut ur skolan såg Hulta sig om för att se om de hade följt dem hela vägen ut, men efter en stund av vandrande och sökande över sin axel så insåg hon att de nog har kommit undan. Hon fick däremot en rysning när Sera placerade penningpungen i handen på henne, och kommentaren som följde gjorde det inte mer betryggande.
“Jag gissar att du inte vann detta i ett vad och de jagade dig med lekfull ilska när du gav dig av?” Hon log smått, hon visste att sådant inte var fallet, men hon var tvungen att försöka bevara lite av sin oskyldighet, även om för var dag som gick så var det ökande roligt att umgås med Sera trots de många saker tjejen gjorde för att undkomma tristess.
“Säkert tre öl,” Började Hulta försiktigt, leende. “Men om du stal dessa och de vet om att det var du, räcker det inte med att de anmäler dig så är du färdig här? Vi kan fortfarande lämna tillbaka pengarna … men beslutet är såklart ditt.” En öl hade varit gott, men det kändes dumt att dricka bort Seras möjlighet till botgörelse.
-
Ett bubblande skratt kom ifrån Sera. Nog lade hon märke till Hultas oro eller dåliga samvete men vägrade lite att ta in det. Hon hade aldrig tvingat henne att göra något och dessutom. Vad var det för fel att ha lite roligt?
“Och vem skulle tro dem? Varför skulle en kronprinsessa behöva sno pengar ifrån någon” sa hon med ett litet leende och blinckade med ena ögat mot sin vän samtidigt som de fortsatte inåt i staden. Hon såg sig omkring på de många värdshusskyltarna.
“Trots allt – min penningpung är större än denna. Det lovar jag dig” sa hon simpelt, det var inte något hon skröt om utan det var ett enkelt konstaterande.
“Så… vart ska vi? Finns för många val här – gör det inte?” frågade hon som att skynda sig bort från ämnet. För på något vis kändes det som om hon skulle få något dåligt samvete om de fortsatte att prata om det.
-
Hulta såg på Sera medan de vandrade och lyssnade noga på vad hon sa, och även om hon inte höll med om att det var så vattentätt som Sera fick det att framstå, så valde hon att lämna ämnet bakom sig. Hon förstod hur tråkig hon var just nu, och insåg att hon nästan exklusivt lät rädslan av hennes syster styra hennes tankar. Det var en befogad rädsla, men den skulle inte få styra henne länge till. Hon var tvungen att skaka av sig skuggan från hennes syster, och Seras underbara sällskap var rätt sätt att göra det på.
“Den Släta Grisen,” Började hon och tog tag i Seras hand, svängde plötsligt och rykte med sig sin rumskamrat. Det fanns fina ställen, det fanns billiga ställen, och sedan fanns det ställen som Den Släta Grisen. Hulta hade alltid tyckt illa om stället, men det hade mycket att göra med historierna hon hört från sin syster, och det ville hon nu utmana.
“Slappa regler, fuffens, gott om dricka och vadslagning av alla sorter. Inte för att jag behöver berätta för dig, du är säkerligen stammis.” Hon log brett mot Sera och ledde henne genom några gränder och mindre gator. Det var inte en hemlig taverna, men den var avsides och där kunde man hitta allt från lönsamma lekar till handel och drycker som många andra ställen inte erbjöd.
-
Ögonen till Sera glimrade till och hon såg nöjd ut. Hon klappade glatt i sina händer. Glad över förslaget. Nog hade hon varit där innan, ett av hennes favorit ställen. Hon kastade en blick mot skylten av en gris som låg på ett bord utanför värdshuset. Ah, hem ljuva hem.
“Du har ypperlig smak – Hulta!” utbrast Sera samtidigt som hon öppnade den robusta dörren som gav ifrån sig ett litet knarrande och fick flera av personerna att vrida sig om mot dörren. När de var två töser som de som steg in, höjde ett par på ögonbrynen och någon av dem sa åt dem att stänga dörren. Sera steg fram för att stiga fram mot disken och slå lite mot bardisken.
“Så, vad får det lov att vara, min vän?”
-
Hulta log åt Seras reaktion och kände si belåten att ha gjort ett så bra val. Det framgick också väldigt tydligt att hon visste om stället, även om hon inte hade sagt någonting. Hon gick in i tavernan med en bekvämlighet och vana som var väldigt talande, och Hulta försökte gå med samma bekvämlighet bakom henne, men lyckades inte riktigt. Hon var lite för exalterad, då hon sällan befann sig i den här typen av miljö.
“Saltvattensangvin,” Sa hon uppspelt i hopp om att de hade drycken. Hon hade provat ett antal andra ställen utan lycka, och hade faktiskt inte hittat den någon annanstans än hemma i Österhamn. Den var inte lokal till Österhamn, men oftast var det någonting man bara kunde stöta på i hamnstäder.
“Vad skulle du rekommendera att vi passar på att göra medan vi är här?” Hon såg sig om, nyfiken på omgivningen.
-
Åt hennes begäran höjde hon ögonbrynet lite förvånat och sträckte ut tungan i en äcklig min för att sedan göra en gest åt värdshusvärden för att fånga uppmärksamheten. Snart var den äldre kvinnan där och torkade av ett av mjödglasen avvaktande med en smutsig trasa. Blicken blev lite mer intresserad när Sera lade penningpungen på disken och sköt fram den.
“Saltvattensangvin åt henne och en flaska rött. Gärna från Iselem eller Islas halvön. Två vinglas!” Det sista utbrast hon lite högre efter att värdshusvärden hade vänt sig om för att påbörja deras order. Sera flinade lite åt hennes fråga och ryckte lätt på axlarna.
“Jag…” började hon och såg sedan lite skeptiskt mot Hulta för att göra en gest framför sig.
“Nej glöm det, du skulle enbart dömma mig.”
You must be logged in to reply to this topic.