- This topic has 154 replies, 6 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Det var med större iver än vanligt Asgeir ställde sig på det stora Karmanska skeppets bog och blickade mot den annalkande hamnen. Tinderstad, äntligen var de tillbaka i Kaldrland! Även om de var i den mest sydliga delen av landet där temperaturerna inte var så farliga, var det ändå en friskhet i luften som fick Asgeir att piggna till. Södern, konstaterade han nu, var alldeles för varm för honom, och då hade han bara varit i Märehn och inte längre söderut som hans syster Maeve och hans tvillingbror Eirik.
Att de äntligen efter så lång tid var förenade allesammans var en stor glädje, även den en sak som fyllde honom med iver.
‘Kom och se!’ ropade han åt sina syskon, då det Karmanska skeppet kung Sandor givit Maeve i tack för hennes bidrag i striden om Loradon, lastad med ett femtiotal karmanska veteraner som skulle delta i Ulfhednas strid mot blodkorparna.
‘Tinderstad!’ ropade han. Inte för att Tinderstad i sig var en allt för fantastisk syn, det var väl som andra Kaldrländska städer, men med en större hamn där majoriteten av alla internationella skepp tog hamn. Därav var Karmanska skepp inte en allt för ovanlig syn, men det drog ju klart blickar ändå – speciellt i krigstider som dessa. Hamnen var fylld med diverse skepp surrade vid de stora träbryggorna, och stadens byggnader som främst var stockhus stod huller om buller för att forma nån slags enhetlighet i kaldrländsk stil.Men medan kriget tidigare hade känts överväldigande för Asgeir fanns det nu hopp. Många gånger hade det känts som om han stod ensam emot Blodkorparna. Men nu då alla syskonen var förenade igen fanns det ingen som kunde besegra dem! Nå, inte alla syskonen, Blodkorparna hade ju trots allt mördat deras yngste bror Kettil. Nu var det dags för hämnd, och han knöt näven något över tanken.
Med en behaglig duns och ett skrapande och knarrande av trä tog skeppet i hamn, och de fick äntligen tid att landstiga i hamnen. Dessa stora skepp, konstaterade Asgeir, var heller inget för honom. Han hade hellre rest med sitt långskepp han färdats söderut med, men det hade han skickat norrut hem till Frostheim för att förvarna hans mor och far om att de var på väg hem. Däremot vågade de inte riskera det långsammare Karmanska skeppet till Frostheim, förbi Hrafns områden nära Ranheim, ifall Hrafns snabbare långskepp skulle lyckats sänka dem. Så de hade en lång färd till hästrygg framför sig genom ett krigshärjat Kaldrland.
De karmanska veteranerna stack ut en hel del, med sina blå färger, uniformer och rustningar som var så olika Kaldrländarnas sätt att klä sig till strid. Men dessa var rutinerade män, och rätt snabbt hade de lassat ut sig, sina hästar och sin utrustning ur skeppet utan större gorm eller gnäll. Asgeir kände sig rätt nöjd, och med tanke på hur saker och ting gått i Märehn skulle det nog inte dröja allt för länge innan fler allierade anlände för att bistå dem i att krossa upproret. Om de inte redan hade tagit hand om det själva innan Märehn anlände, så klart. Utan att vänta på sina syskon skuttade Asgeir i land, för att förbereda sin egna häst inför färden norrut.
–
En annan resenär på skeppet var monsterjägaren Arand. Under resans gång hade han hållit sig för sig själv för det mesta, eller i Maeves sällskap som var den enda där han kände sig tämligen bekväm kring. Trots allt hade de spenderat mycket tid tillsammans – stridit mot vampyrer, mött demonen Ayperos i slaget om Loradon tillsammans, och sedan rest den långa biten till Karm där han fått erbjudandet av Maeve att resa med henne norrut. Först hade han tvekat en aning, men sanningen var att situationen i Karm var tröttsam om något.
Visst, det fanns arbete för en monsterjägare som han, men det fanns inga pengar i ett krigshärjat land att betala för sådana tjänster. Vilket betydde att han arbetade dubbelt så hårt, men fick betalt dubbelt så lite. Så klart, läget behövde nödvändigtvis inte vara bättre i Kaldrland, men ett miljöombyte kunde inte skada någon och faktum var att han aldrig satt sin fot på denna kontinent tidigare. Och om hans vänskap med Maeve sa något om landet, så gissade han att han skulle känna sig något mer bekväm och tillfreds i ett land med Kaldrländare som i regel tycktes mer genuina och ärliga än karmanerna.
‘Så, detta är det förlovade landet, hm?’ frågade Arand med sin brummande röst där han stod med armarna i kors bredvid Maeve, för att börja gå i land då resten av skeppets besättning höll på att ta i land.
‘Får se då om alla dina berättelser är sanning eller myt.’ sa han lite roat. -
Broderns iver var en frisk fläkt, och i sanning kunde hon inte förneka att blotta åsynen av hennes hemland fick hennes ögon att tåras en aning, även om hon troligen skulle skylla på vinden.
Hur länge hade hon egentligen varit borta? Var det verkligen över ett år sedan som hon lämnat Kaldrland? Det kändes som en evighet sen, och omständigheterna som förde henne tillbaka var knappast idylliska. När hon lämnat Frostheim hade hon varit naiv, fylld av en äventyrslust som nu kändes som en barnslig dröm, men nu, när hon återvände, var hon en annan människa. Hon kände det som om hon bar med sig ett mörker som inte borde få landstiga, men det var sammanlänkat med henne och det viskade löften om död och förstörelse utan dess like. Det fick henne att rysa.
Arands ord där han stod vid hennes sida väckte henne ur hennes dystra funderingar och hon log lite snett.
”Förlovade vet jag inte. Det är kargt, kallt och hårt, men det är vårt hem”, sade hon med en liten axelryckning innan hon knyckte med huvudet åt landgången.
”Låt oss komma av det här åbäket till skepp. Jag tror att det finns hästar ordnade för oss båda”, tillade hon med ett mer genuint leende innan hon rörde honom som hastigast vid armen och sedan lämnade sin plats för att följa efter sin bror i land.
-
Tinderstad…Hon hade nått fram. Sen om det här skulle ge något eller inte det fick tiden utvisa. 15 år gammal… eller ung, inte många levnadsår hon samlat på sig men ändå kände hon sig betydligt äldre med allt som hänt. Med en enkel vattentät säck vid fötterna innehållandes allt hon numer ägde, en böjd dolk i en sliten skida, en penningpung och ännu en sliten bältensväska vid bältet och kläderna hon bar samt halsbandet i silver hon gömt under den grå, knälånga tunikan av ylle, stod hon på kajen och såg hur skeppet hon anlänt med sakta lättade ankar för att försvinna bort, mötandes ett annat karmanskt skepp på väg in. Ensam igen… trots det kändes det som om hon var trygg här… eller ja, trygg skulle hon väl aldrig bli förrän Isra var död. Tanken tänks bittert och får hennes släta ansiktsdrag att mörkna en aning. Med det eldröda håret lätt fladdrande i vinden betraktar hon skeppet som är påväg in och falken som cirklar runt det i en märklig form av dans. Det fascinerar henne och även om hon förmodligen borde gå därifrån, söka information och någonstans att sova för natten så dröjer hon sig kvar en stund till.
Ovanför skeppet skriar falken till i vad som nog kan tolkas som lycka i att vara hemma igen. Visst hade den kunnat flyga i förväg och ge mor och far besked men han njöt för mycket av att få vara tillsammans med sina syskon för att vilja lämna dem, dessutom hade bud redan sänts så deras föräldrar skulle vara förvarnade. Så oerhört glad över att ha lämnat Märhen, där skulle han aldrig mer sätta sin fot, eller sina klor var kanske rätt benämning. Nej… här fanns annat att göra, spana på fiender tex.. kanske till och med infiltrera dem för att se vad de hade för planer. När skeppet väl lagt till landar han på relingen, skriar till innan han över går från falk till den seniga och inte alltför bildsköna man han fötts som men som han egentligen inte trivdes med att vara. Med gulstänkta skarpt vakande ögon, långt hår fäst i en smal fläta längs ryggen och en näsa som såg ut mer som en näbb än något annat betraktar han sin tvillingbror som tillskillnad från honom själv fått ett vackert utseende med sig in i livet. Avundsjuk? Nej aldrig, aldrig på sin bror.. aldrig på någon av syskonen. Eirik som blev mer och mer lik sin falk även i människohamn för var år som gick hoppade smidigt ned på däck och sällade sig till sina syskon och monsterjägaren. Den sistnämnda fick en kort blick innan han med ett fågelliknande leende tog stegen från skeppet ned på kaj. Glad att slippa vara på skeppet hela tiden noterar han att han inte fått sjöben av resan. Kajen kändes trots allt stadig. Han avböjer erbjudandet om häst” Jag flyger… jag är era ögon, om något lurar framöver varnar jag er. Jag kan se ut lägerplats…” Säger han och ger sin bror en klapp över axeln. Hans bror… hans syster… det känns varmt inuti.” Jag ska bara höra mig för om nyheter, jag hinner ikapp er.
Hela tiden har den rödhåriga betraktat dem, de karmanska soldaterna och deras disciplin. Falken som landat och som inte var en falk. Nu verkade skådespelet vara över så hon böjer sig ned för att greppa tag om säcken. Jaha… så nu då? Leta upp kungafamiljen och be dem om hjälp? Eller iallafall någon form av fristad för ett kort tag för att själv kunna samla ihop sig, planera, skapa kontakter. Nej, först hitta någonstans att sova i natt….
-
Monsterjägaren var inte helt övertygad trots Maeves ord, men han kunde inte neka att den friska och krispiga luften hade en speciell atmosfär i sig. Som om denna del av världen var lite mer orörd än södern. Som om det fanns kvar något av världens gamla magi kvar här. Det var uråldrigt, och något skrämmande, men likväl även spännande. Kanske en möjlighet för en ny början, eller åtminstone ett välbehövligt byte av atmosfär.
Hans gula ögon blickade upp mot skyn där Maeves och Asgeirs bror cirkulerade i sin falkhamn, innan han kom ner igen och blev sitt vanliga jag. Nå, så vanlig Eirik kunde vara. Bara det ett litet behvis på den märkliga magi som fanns här i Kaldrland. Han skakade på huvudet för sig själv, vilken märklig plats detta var.
‘Hem…’ hummade han till svar, mest för sig själv, som om konceptet var svårbegripligt. Han var dock inte sen att följa Maeve bort med ett fånigt litet leende på läpparna från skeppet so hon kallade åbäke. Arand kom på sig snart nog och tog på sig sin vanliga bistra uppsyn istället då de var nere i hamnen där bland alla krigare.
‘Du överdrev inte då du sa att landet är i krig.’ sa han, varför annars skulle de behöva en så stor eskort?Så sant som Maeve förutspått väntade hästar dem, likväl ett garde med utvalda krigare utsända från deras föräldrar i Frostheim. Asgeir var redan där och skrattade då han mötte gamla vänner som han klappade på ryggen och omfamnade. Han blickade över ryggen för att gestikulera åt sina syskon att skynda sig – trots allt ville han komma iväg så fort som möjligt.
Det fanns en hel del iver även bland Ulfhednas krigare över att se Maeve igen efter all tid, men samtidigt fanns det en liten mättad underton där. Trots allt fanns det ett stort mörkt hål som alltid var närvarande, men som ingen riktigt vågade närma sig – och det var faktumet att Kettil var död, och att Maeve var den enda som sett hans kropp. Och det där med att beklaga sorg var kanske inte Kaldrländarnas starka sida, så istället klappade de Maeve vänskapligt på armen där hon gick förbi de närvarande männen och kvinnorna som kommit för att eskortera dem.
Arand i sin tur blev som vanligt ignorerad, men det gjorde honom inget, han var inte en person som behövde uppmärksamhet eller försökte ta plats. Istället vandrade hans uppmärksamma ögon omkring på allt och alla omkring dem, ständigt sökande efter hot. En obehaglig vana han inte ens var medveten om, så inpräntad i honom att det var en del av honom. Inget speciellt fångade hans uppmärksamhet… Eller jo, hans gula genomträngande ögon fastnade på en rödhårig flicka som stod och betraktade dem. Det var något med hennes utseende som fick honom att stanna till. Det var inte det att hon hade små tecken som bevisade att hon var en av me’erfolket som sällan vistades ovan ytan, speciellt i en hamnstad som detta var inte märkligt folk en ovanlig syn, men det var snarare blicken i hennes ögon som fångade honom. Den blicken kände han igen, för den hade en gång tillhört honom själv i hans yngre år. Om han inte misstog sig, stod där en flicka utan hem, något uppgiven, men kanske inte helt utan mål i livet som han varit. Något i honom ville gå fram och och se om hon behövde hjälp.
Samtidigt… Det var ju inte hans ansvar eller roll i livet att beskydda alla hemlösa eller resande personer. Eller var det? Han skakade på huvudet över sina funderingar.
‘Många hemlösa här i Tinderstad?’ undrade han tankfullt, med en liten gest över Maeves arm för att rikta hennes uppmärksamhet mot flickan som verkade förbereda sig för att ge sig av. Men det var uppenbart att hon inte visste vart hon skulle. Inte som gatubarnen i Hannadon som kände till alla gator och genvägar, skrymlen och vrån. -
Med ett leende betraktade hon sina bröder, glad över att de var samlade igen, även om det också påminde henne om att en av dem saknades. Tanken fick en gammal ilska att blossa upp i hennes bröst, men hon sköt undan den och riktade istället sin uppmärksamhet mot de väntande männen och kvinnorna som skickats från Frostheim för att möta upp dem. Hon kunde känna hur de delade hennes sorg och smärta över Kettils förlust, men precis som de så var hon inte särskilt duktig på att uttrycka det i ord. Hon hade fällt sina tårar för sin bror, nu var tiden för vedergällning kommen, en tanke som skänkte henne tröst.
”Vi är hett byte för Hrafns män”, sade hon som svar på orden om att befinna sig i krig, innan hon riktade blicken mot Eirik och nickade åt hans ord. ”Var försiktig, bror”, ropade hon efter honom innan hon gick fram till hästen som väntade henne och samlade ihop tyglarna. Den lilla packning hon hade stuvades ned i en sadelväska, men sina vapen bar hon på sin person, ovillig att skiljas från dem när de inte visste vad som stod att vänta.
Arands beröring väckte henne ur sina funderingar och hon följde med blicken hans gest mot den unga, rödhåriga flickan. Hon var inte helt mänsklig, så mycket var tydligt, men det var inte en helt ovanlig syn i Tinderstad. Vad som var ovanligt var det faktum att hon var själv, för gatubarn fanns det inte nämnvärt många av i deras karga land.
”Nej… Vintrarna är för hårda, de flesta fryser ihjäl redan första natten utomhus”, konstaterade hon lite fundersamt innan hon knyckte på huvudet åt flickans håll.
”Jag går och frågar. Vi behöver inte fler döda barn”, tillade hon lite bistert innan hon tog med sig sin häst och gick bort mot den unga flickan. Att Arand skulle följa med henne kändes självklart, även om hon visste att han inte brukade vilja lägga sig i andras affärer.
”Du, rödhåriga flickan”, ropade hon när hon var nära nog för att kunna springa ikapp henne om hon skulle välja att fly.
-
Kanske är det just för att sällskapet är så stort, att eskorten är så tungt beväpnad som hon står kvar. En så tungt beväpnad styrka som så disciplinerat gjorde iordning för avfärd skulle skydda viktig och dyrbar last. Men frågan var fortfarande om de var vänner eller fiender. Hon möter först blicken på den man som inte riktigt verkade höra hemma tillsammans med de andra. Inte Kaldrländare det kunde hon utläsa men kan inte riktigt se vad han är ifrån. Det spelade ingen roll… trots att hon är ung, har ett utseende som gör att hon ser än yngre ut än sina 15 år så är blicken stadig och fast. En blick som tydligt visar att själen varit med om mycket under dessa 15 år och knappast längre är ett barn.
Medan hon försöker besluta sig för hur hon ska presentera sig själv, hur mycket hon ska säga, vem hon är och varifrån hon kommer, nå det sista var väl egentligen ganska så uppebart, så kommer mannen vars blick hon mött och kvinnan med det något mörka mystiska kring sig närmre. Hon är spänd, det märks tydligt att flyktinstinkten är stark hos henne men ändå uppbådar hon all styrka hon har till att stå kvar, rak i ryggen och med någon sorts kunglig värdighet över sin nätta kropp. Hon håller sin säck i ett fast grepp i den ena handen, den andra vilar lätt över dolkens skaft. Skulle något gå fel skulle hon knappast bli kvar och försöka slåss, nej, då var vattnet hennes räddning. Men fångad igen skulle hon inte bli.
Så när kvinnan talar är det på ett språk hon med viss möda förstår och kan tala tillbaka, med en rätt kraftig brytning på ett mer sjungande språk där många ord förstärktes med klickande ljud med tungan mot gommen. Hon ser på kvinnan, höjer hakan en aning” Ja? ” Säger hon frågade, rösten låg, klar och ljus men äger en underlig form av styrka ändå.” Ni måste vara viktiga med ett så stort följe ” Fortsätter hon och kastar en blick mot de många krigarna som stod och väntade på dem båda som nu stod bara några steg bort från henne. Väter läpparna något innan hon medan hon förhandlar med sig själv huruvida hon ska gå vidare direkt eller inte. Men… det här kanske var hennes enda chans” Ska ni till Frostheim… och om… finns det plats för en till i ert följe?”
Ovanför dem cirkulerar en falk på kraftiga vingar, skriandes lätt, lycklig över att få vara i luften, vara hemma.
-
Då Maeve ropade åt deras bror att vara försiktig höjde även Asgeir sin hand. Han behövde inte säga sådana saker, som tvillingar hade de ett band som gick bortom fysisk kontakt eller ord. Att de bara var nära varandra nu räckte gott och väl, för han kunde nästan förstå vad Eirik tänkte, eller vad han skulle säga, innan det skedde.
‘Ses snart!’ ropade han trots det åt sin bror, och satte sig upp i sadeln för att se sig omkring. Vart hade Maeve tagit vägen nu då? Det verkade som om man bara behövde ta blicken från deras syster en sekund och så var hon som bortblåst igen.Arand hade bara nickat åt Maeves förklaring, men ändå hade han inte förväntat sig att läget skulle vara så allvarligt som det var. Men det verkade ju som om läget var allvarligt i hela världen. På samma vis hade han inte förväntat sig att Maeve skulle gå fram till flickan han pekat ut, i Karm hade man ju bara gått vidare och ryckt på axlarna. Nå, inte hans mästare som tagit honom under sina vingar då hans föräldrar dött, men generellt var det så de flesta tänkte.
Utan att tänka på det följde han efter sin kaldrländske vän, men stod något i bakgrunden då han var medveten om att hans närvaro kunde skrämma upp speciellt de yngre och mer känsliga personerna. Arand rynkade på ögonbrynet något då flickan svarade dem med sin tjocka dialekt på handelsspråket.
‘Hon är adel.’ avgjorde han direkt, och sa sin tanke högt så Maeve skulle höra. Det var något i hennes hållning och sättet hon talade som gjorde honom övertygad om det. -
Maeve kastade en hastig blick upp mot himlen, mot falken som cirkulerade där ovanför dem, helt säkert hennes bror som höll utkik, precis som han lovat. Tanken fick ett litet leende att sprida sig över hennes läppar innan hon såg bort mot Arand med ett höjt ögonbryn.
”Adel säger du… och helt klart Me’er.” Hon vände tillbaka blicken mot flickan och kisade lite med ögonen, som om hon skulle kunna utröna något mer om det hela på så sätt, men det gick förstås inte.
”Jag skulle fråga vad en liten flicksnärta som du ska göra i Frostheim, men jag har en känsla av att du helst inte vill svara på den frågan, inte sant?” Frågade hon roat innan hon sträckte lite på sig och knyckte med huvudet mot sin häst.
”Så jag låter bli. Du kan få sitta bakom mig på min häst om du vill. Vi har en lång väg att rida”, tillade hon sakligt. Hon hade en gnagande känsla av att det skulle innebära problem för dem att ta med henne på vägen, för även om hon haft mycket på sin egen tallrik under det senaste året så hade hon inte varit helt avskärmad från omvärlden. Hon visste att havsfolkets rike bytt monark under våldsamma omständigheter, och om en ung, adlig flicka nu befann sig helt och hållet ensam på deras nordliga marker så var det mest troligt relaterat till den händelsen. Kanske hade hennes föräldrar blivit avrättade under den nya regimen, eller så flydde hon undan något annat, vem visste?
Allt hon visste var att hon inte med gott samvete kunde lämna henne här, och om de ändå skulle åt samma håll så kunde hon inte neka henne nu när hon så snällt frågat.
”Seså, rappa på om du ska med, annars får du rida med monsterjägaren”, tillade hon retsamt, och kastade en snabb, road blick åt Arands håll.
-
Hon tycker inte om hur de talar över huvudet på henne som om de trodde att hon inte hörde eller förstod. Men hon säger inget, låter dem och blicken vänds mot Arand när denne tydligt ser vilket skick hon är född in i. Du skulle bara veta… tänker hon för sig själv medan blicken vinklas över till Maeve” Ni är skarpögd ” Säger hon med en aning ironi i rösten, en aning skärpa. Nej, det var inte svårt att se att hon var adel. Det kunde hon inte göra något åt, det fanns i hennes blod, i hennes uppväxt. Det var hennes arv och det enda sanna hon hade kvar efter sin mor. Blicken sänks vid tanken som känns tung att bära, ett djupare andetag innan hon ser upp igen. Möter stadigt Maeves blick”
”Nej… Ni kommer inte få något svar på den frågan om den ställs. ” I alla fall inte än, kanske om jag kommer på att jag kan lita på er, tänker hon” Ni kan kalla mig Nenye ” Säger hon, något namn tänkte hon heller inte ge. Det var uppenbart att hon inte sagt sitt riktiga namn. När Maeve erbjuder henne att rida bakom henne är det både med lättnad och oro hon accepterar med en lätt nickning. Kanske gjorde hon orätt som satte dem i skottgluggen om Isra beordrat någon att jaga efter henne men det är inget hon tänker på, det fanns män som kunde försvara vid ett angrepp och hon skulle inte färdas ensam. Hon var en usel ryttare så hon var tacksam över att hon inte erbjudits en egen häst.
”Tack ” Säger hon, så betydligt mycket mer vuxen än vad hon ser ut att vara, en drottnings värdighet som arv efter sin mor” Jag är inte bra på att rida ” Säger hon och ser misstänksamt mor djuret samtidigt som hon med säcken med de få ägodelar hon har tar några steg mot djuret. Flyktinstinkten fanns där fortfarande men hon måste ta det här erbjudandet, hon skulle ta sig till Frostheim och där… ja där fick hon se vad hon skulle göra för nästa drag. Den sista kommentaren från kvinnan var onödig. Vem hon red bakom spelade henne ingen roll så istället för att fästa säcken med tillhörigheter vid Maeves hästs sadel så fäster hon den vid Arands och är trots att hon inte är en van ryttare snart uppe i sadeln bakom honom.
-
Det hade inte direkt varit hans idé att de skulle ta med sig denna ensamma flicka, men nu fick han ju skylla sig själv för att han pekat ut henne. Nå, Maeve verkade ta det med ro där hon samtalade med flickan.
‘Tänk om hon är en spion?’ frågade Arand sarakstiskt Maeve, och satte sig upp i sin sadel.Men vid Maeves skämt om att flickan skulle rida med honom skruvade Arand på sig något obekvämt. I sanning såg Arand mer blek ut än han gjort då de var på väg att möta självaste demonen Ayperos i Loradon, för att vara nära barn var något som Arand var extremt obekväm med. Nå, hon kanske inte var ett barn, men nära nog.
‘Hej där…!’ började han protestera över Maeves förslag, knappt hörbart. Men det verkade som om flickan valde Maeve innan hans farhågor hann besannas. Han skakade på huvudet över Maeves retlighet, och muttrade något ohörbart över det hela. Och precis då han trodde flickan skulle sätta sig bakom Maeve vände hon riktning mot honom. Hans ögon spärrades något, och innan han hunnit göra någon ljudligare protest satt flickan bakom honom i hans sadel. Han spände sig, som om han hade en speciellt lurig spindel i nacken. Eller som en man som höll någon annans spädbarn för första gången. Lidande blickade han mot Maeve, med en tyst bön om hjälp. Vad skulle han göra nu?
Bara några ögonblick senare var Asgeir där, redan sittandes i sadeln, och såg nyfiket på den rödhåriga flickan med sina skarpa blå ögon – men ett charmigt och vänligt leende som alltid.
‘Och vem har vi här?’ undrade han nyfiket, lättsamt som vanligt, och verkade inte lägga fokus på att flickan var av annan härkomst än dem. -
Flickan hade skinn på näsan, så mycket var klart, och även om hon uppenbart ljög om sitt namn, och dessutom valde att inte sitta bakom Maeve på hennes häst så kunde hon inte låta bli att le. Särskilt mycket log hon, eller snarare flinade, när flickan satt upp bakom Arand. Att han var obekväm var en underdrift, och en liten del av henne tyckte faktiskt synd om honom, särskilt som hon mest sagt det där om att sitta bakom Arand för att jävlas med honom. Men nu hade flickan som kallade sig för Nenye valt att sätta sig bakom Arand och han skulle helt enkelt få stå ut ett tag.
Så satt hon själv upp på sin egen häst och samlade tyglarna i ena handen innan hon mötte Arands lidande blick.
”Du får hålla i dig. Ett varningens ord dock, Nenye, monsterjägaren är kittlig”, sade hon retsamt och blinkade menande åt Arand innan de sakta började rida ut från Tinderstad.
När Asgeir red upp vid deras sida så log hon fortfarande, men gjorde en svepande gest mot Nenye.
”Det är en spion som rider med oss till Frostheim”, kommenterade hon roat. Flickan kunde väl presentera sig själv om hon nu kände för det. Maeve själv brottades med en underlig känsla i maggropen, en som dykt upp alldeles plötsligt och som nu hotade att svämma över och förpesta hennes goda humör. Hon förstod det inte, men vid det här laget hade hon lärt sig att lita på sin magkänsla. Så hon riktade blicken upp mot himlen igen, sökandes efter sin bror. Måtte hans blick vara skarp och sann, ty hon hade en känsla av att de skulle behöva den innan resan var över.
-
En molnfri himmel och gynnsamma vindströmmar gjorde att falken kunde segla lätt ovanför följet nedanför. Skarp blick hade redan sökt av vägen och omgivningen en bit framför dem och ännu var allt lugnt. Men saker kunde ändras snabbt vilket de alla visste och han slappnade inte av, inte för en sekund. Skriar till för att visa att han är där, länken till Asgeir fick honom att kunna känna stämningen på marken, en oerhört hjälp. Den rödhåriga har han noterat, skarpsynt som han är, typiskt Maeve att rädda strykarkatter överallt
”Jag förstår vad Ni säger ” Säger hon och fäster blicken rakt på Arand” Lite väl utstickande för att vara en spion, tycker Ni inte? ”Säger hon samtidigt som hon tar sig upp bakom honom på hästen. Att han är bekväm bryr hon sig inte om utan lägger en arm runt hans midja för att hålla fast i honom. Hon trivdes inte på hästryggen, inte alls men hon fick stå ut liksom monsterjägaren framför henne. Nå, tänker hon med ett litet snett leende över de tunna läpparna. Om ett monster från hemlandet skulle dyka upp skulle hon ändå vara trygg med en monsterjägare framför sig i sadeln. När Asgeir kommer fram till dem möter hon blicken, fortfarande spänd men stadig.
”Om det är en spion Ni tror att jag är då är det väl så ” Säger hon mer riktat mot Maeves håll än åt Asgeirs” Men kalla mig Nenye, det låter bättre. Jag vet än så länge ingen av era namn. Jag är påväg till Frostheim i ett ärende och kvinnan här var snäll och lät mig följa med. Jag hoppas att det inte ställer till med problem ” Säger hon med sin ljusa röst och med kraftig brytning på ett betydligt mer sjungande språk. Återigen finns den där självsäkerheten hos henne, den som så tydligt talar om för andra att hon inte är någon vanlig Me´er.
-
Monsterjägarens blick var genomborrande och mordisk då den såg på Maeves allt för nöjda flin. Nå, inte mordisk på riktig så klart, men detta var en av de där situationerna som inte passade honom i smaken alls. Men nu var det bara att finna sig i situationen och inte göra sig till åtlöje framför alla krigarna, hur skulle det se ut om han var rädd för en harmlös flicka? Men i hans erfarenhet var det de som såg harmlösa ut som högg en i ryggen. Nå, Maeve såg inte speciellt harmlös ut och hon hade huggit honom i revbenen ändå. Men det var en annan berättelse. Så han hummade och muttrade lite, innan han började rida och gjorde sitt bästa för att låtsas att flickan inte satt bakom honom och höll honom om midjan.
‘Låt oss komma fram till Frostheim kvickt då.’ sa han, som en liten önskan om att han kanske då skulle få rida själv igen.Asgeir däremot skrattade bara muntert.
‘En spion säger ni?’ frågade han och studerade flickan nyfiket.
‘Hon ser inte speciellt farlig ut.’ sa han skämtsamt, och gjorde sedan en gest över sin bröstkorg.
‘Mitt namn är Asgeir, detta är min syster Maeve.’ förklarade han, deras namn var så bekanta i Kaldrland att han inte ens tänkte på att säga vilken klan de tillhörde till, trots allt bar han Ulfhednaulven på sitt börstkorg.
‘Och den fruktade monsterjägaren där är Arand. Om du får tråkigt på resan kan du fråga honom om alla monster, myter och förbannelser du kan tänka dig. Han verkar känna till dem alla.’ sa Asgeir med ett skratt.‘Men ett ärende i Frostheim, säger du?’ här i Kaldrland niade man inte, man vara bara värd det namn man bar som resultat av ens agerande och bedrifter, av ens karaktär.
‘Nå, tur att du stötte på oss då, för vi ska dit med, som Maeve säkert berättat. Dessutom är vägarna rätt osäkra just nu, så bättre att resa i grupp. Vår far kommer bli väldigt glad över att höra att en av me’erfolket vistas i Frostheim.’ sa han och vände sin springare för att gestikulera åt gruppen att utgå. Snart hade de kommit ut ur Tinderstad, och de enorma fälten, det vilda landskapet och havet till deras höger öppnade sig framför dem. -
Flickans sätt att stå upp för sig själv även inför deras grupp med beväpnade krigare, fullkomliga främlingar för henne, var uppfriskande. Hon försökte hålla fast vid den känslan, ovillig att låta svårmodet ta över igen. Så hon nickade till svar på Asgeirs presentation av dem, som för att bekräfta att det stämde.
”Är det första gången du är utanför Me’erisia?” Frågade hon efter en liten stund i ett försök att hålla konversationen på mer lättsamma ämnen. Hon ville inte gå in på varför vägarna var osäkra, även om det förstås fanns en chans att Nenye skulle ha hört talas om inbördeskriget i deras land. Men om så var fallet, varför hade hon valt att fly, eller rymma, just hit? Hon fick bara hoppas att de inte skulle bli attackerade under sin färd, och om de blev det, att flickan hade vett nog att hålla sig ur vägen.
-
Asgeirs skratt får henne att slappna av en smula. Kanske ville de henne inte illa ändå. OM de velat det hade hon nog befunnit sig bunden i rep över en häst vid det här laget. Hon var färdig med att vara någon annans fånge. Och nej, farlig var hon nog inte, inte med stål i handen men kanske på annat sätt. Hon var trots allt en drottnings dotter, uppvuxen med politik och slingrande intriger. En lätt nick då han ger henne namnen på dem. Maeve, Asgeir och Arand… hon lägger dem på minnet” Tack ” Säger hon med en lätt böjning på huvudet, ser mot Asgeir igen med ett litet leende lekandes i mungipan” Det kanske jag gör… ber honom att berätta men… jag är säker på att det finns monster även Arand inte sett eller känner till ” Hon kastar en flyktig tanke till sin halvsyster men låter den tanken försvinna lika fort igen, en lätt grimas över ansiktet som snart blir neutralt igen.
”Ja, ett ärende i Frostheim ” Svarar honom utan att utveckla det mer, litade inte på dem än, kanske skulle hon aldrig göra det eller så blev de hennes bundsförvanter. Det fick tiden utvisa. ” Ja jag hade tur… ”Studerar honom en aning” Vad för oroligheter? ” Inte orolig själv egentligen, hennes situation kunde knappast bli värre men hon vill gärna veta vad det är för något hon anlänt till” Er far? Jag förstår inte vad nyheten om att en av mitt folk vistas här skulle göra honom glad. ” Hade Isras långa armar redan sträckt sig så långt? Plötsligt orolig stelnar hon till en aning bakom Arand och hon ser bort för ett ögonblick.
Männen i eskorten formera sig framför och bakom dem samt fyra man längs med deras sidor. Hon betraktar dem en stund, var och en innan hon låter blicken vridas tillbaka, stanna vid Arands rygg och Maeves fråga når henne” Nej, det är inte första gången ” Säger hon och det finns en viss sorgsenhet i hennes röst vid orden. För knappt ett år sedan förälskade jag mig i en man från Kaldrland… på sätt och vis är det därför jag återvände hit även om… han är död nu ” Vid de sista orden sipprar sorgen fram men hon kapslar snabbt in den igen. Lite mer öppen nu i sina svar på frågorna, lite måste hon bjuda på och just det här hade ingen betydelse för vem hon var och varför hon var här.
-
Arand muttrade något som kunde tolkas som ett jakande eller ett nekande över flickans påstående om att han inte kände till alla monster. Det var visserligen sant, men han tänkte inte låta en liten flicka ifrågasätta hans kunskaper.
Över flickans förvirring gällande varför deras far skulle vara nöjd över att träffa me’erfolk skrattade Asgeir.
‘Vår far är en väldigt vänskaplig man, och han har haft en del att göra med Me’erisia då vi var små. Jag vet inte så mycket om det, för att vara helt ärlig.’ I hans värld var det så klart uppenbart att när han talade om deras far att hon förstod att de talade om Kaldrlands konung, då de bar Ulfhednas vapen öppet. Varav den lilla detaljen om hans namn och han var konung uteblev.‘Och jag beklagar för din förlorade kärlek.’ sa han, och gav henne ett litet sorgset leende.
‘Men jag är säker på att han är i Folkvang eller Valhall, och väntar på dig.’Så de reste resten av dagen, och Asgeir informerade deras nya medresenär om läget. Han förklarade hur klanen Hrafn suttit på tronen drygt tio år sedan, för att bli av med den, och nu försökte ta tillbaka den. Att landets jarlar delat upp sig i de som stod på kungens sida, och de som stod på Hrafns sida. Därför var de tvungna att resa i större grupp. Majoriteten stod ännu på Ulfhednas sida, försäkrade Asgeir henne, men Blodkorparna som upprorsmakarna kallade sig hade varit rätt besvärliga på många håll i landet.
Så kom till sist skymningen över detta karga men ändå märkligt tilltalande landskap och det blev dags att slå läger. Sällskapet stannade sina hästar, såg till att de var säkrade, och började slå upp tält, göra lägereldar och annat som hörde till. Arand steg lite stelt av sin häst, men höll fortfarande i tyglarna så flickan skulle komma ned säkert.
-
Flickans sista ord om den förlorade kärleken fick hennes hjärta att smärta en aning, men utåt så log hon bara beklagande och nickade medhållande åt sin brors ord. Flickan var dessutom ung, hon skulle finna någon annan, även om det just nu säkerligen kändes som om hon hade förlorat den enda hon någonsin skulle kunna älska. Det var så livet var, men det lärde man sig oftast inte för ens alldeles för sent.
Så red de vidare medan Asgeir berättade om hur deras land låg i krig, ett ämne som trots alla försök ändå lockade fram det där vemodet inom henne. Ingen annan hade varit där när hon funnit sin yngre bror död, sett hans missfärgade lik på det hårda stengolvet, sättet på vilket de blå ögonen desperat blickat upp i taket, fast i ett ögonblick av smärta och förtvivlan. Ingen annan än Arand, hade hon tänkt sorgset, men minnet skänkte henne ändå en viss tröst. Han hade varit där för henne då och han var där vid hennes sida även nu, mitt i det karga Kaldrland. En sann vän som inte var blod hade hon ännu, en vän som hon då och då kastade en snabb blick åt, road över hans besvärade uppsyn.
Så föll skymningen, allt senare under denna tid på året, men likväl en skymning och inte som uppe på fjället där det aldrig tycktes bli mörkt. Hon satt av sin häst och tjudrade den vid ett tanigt träd i närheten innan hon gick fram till Arand och den rödhåriga flickan. Hon räckte den senare sin hand i en tyst inbjudan om att hjälpa henne av hästen, väl medveten om att hon måste vara stel och lite trött i benen efter en så lång ritt, särskilt som hon sagt sig vara en ovan ryttare.
”Jag hoppas att vår monsterjägare här inte var allt för tråkigt sällskap”, sade hon roat, och blinkade retsamt åt Arands håll där han stod med en sedvanligt bister min.
-
Folkvang eller Valhall… det var inte där hon önskade sin älskade. Hon säger inget om det, greppar bara ett fastare tag om Arand ch biter ihop läpparna hårt. Lyssnar dock till Asgeir med intresse när han förklarar läget i landet för henne och hon lägger allt på minnet, försöker i alla fall göra det. Kanske fanns det något i det han berättade som hon kunde använda sig av. Koncentrerade sig på orden istället för de alltmer ömmande benen och rumpan. Hon tyckte inte om hästar, inte alls och den känslan hade förstärkts under ritten. Hon hoppades innerligt att det inte var långt till Frostheim. Så är Maeve räcker henne handen för hjälp tar hon den. Hennes egen hand är smal och finlemmad med tydliga tecken på var hon kom ifrån, glänsande röda och gröna fiskfjäll kunde anas över huden. Stelt och med en grimas tar hon sig av hästen, vacklar till lite men finner snart balansen.
”Nej, inte alls tråkig. Jag fann dessutom samtalet om ert lands belägenhet väldigt intressant.” Någonstans under Asgeirs berättande hade hon börjat ana att hon reste med långt mer betydelsefulla personer än hon först anat. Helt säker kunde hon inte vara men nog trodde hon att hon haft en oändlig tur sedan hon anlänt tidigare under dagen. Hon vilar en hand mot hästens flank, försöker röra på sina stela ben” Är det långt kvar till Frostheim? ” Frågar hon med ännu en grimas samtidigt som ett skri ekar genom luften och en magnifik falk med gula genomträngande ögon landar på Asgeirs arm efter att ha släppt en död kanin vid Asgeirs fötter likt en broderlig gåva. Den putsar sig, lägger tilltuffsade fjädrar på plats och verkar inte ha särskilt bråttom men förvandlas sakta till människohamn och då intill sin bror, axel vid axel.
”Sätt ut vaktposter i natt ” Säger han allvarligt till sin bror utan att ens bry sig om att hälsa på dem” Det ser ut som om det röt sig en del folk i skogarna, mer än brukligt och jag såg en eldstad inte långt härifrån. Inga rörelser eller tecken på att någon är nära men… man vet aldrig. ” Nenye betraktar tyst fågeln som sedan blir människa, lyssnar och känner hur hela hon spänner sig vid orden. Ett bakhåll? Hon drar häftigt efter andan, borde hon avslöja sig för dem? Nej.. hon kan inte göra det… inte än… eller? Nej, det spelade ingen roll för stunden så hon är tyst, fortsatt tyst men rycker till då hon hör en gren knäckas inne bland träden och sedan ett svärd som lämnar sin skida med ett vinande ljud. Sedan tycks skogen vakna till liv och hon kan se förvåningen i Eiriks gula ögon. Var hade dem kommit ifrån?! Vrål och sedan stormar ett dussintal krigare, kanske fler, in i gläntan med höjda vapen och vrål. Nenye greppar sin dolk, drar den men vet att hon inte har kunskaper nog att kunan försvara sig, men något måste hon göra.
-
Även om de alla var medvetna om att en attack skulle kunna ske när som helst under rådande omständigheter kom det ändå något överraskande hur snabbt de blivit spårade och anfallna. Asgeir och de kaldrländska krigarna utgick så klart ifrån att fienderna var Hrafns krigare, som försökte passa på att göra slut på arvingarna till landets tron som alla tre var samlade på samma plats. I efterhand var det kanske inte det smartaste beslutet.
‘Vapen!’ ropade Asgeir, som det senaste året kontant spenderat tid på att slåss med sina vapenbröder och vapensystrar, och under den tiden hade han bildat ett skarpt sinne för att hålla sig samlad i sådana situationer. Utan att ödsla tid drog krigarna sina vapen. Kaoset började och gläntan fylldes av skrik – de av vrede och de av smärta, metall mot metall och ljudet av sköldar som mötte vapen.
‘Sköldmur!’ vrålade Asgeir högt, och de närmast honom formade en linje med sköldar för att möta vågen av fiender där i mörkret. Utan att tveka slog han sin sköld rakt i ansiktet på en av attackerarna, för att hugga krigaren i halsen med sitt svärd, en grimas av vrede i hans ansikte.
‘Oden!’ ropade han högt, och skyndade sig fram för att möta nästa fiende.Arand i sin tur drog sitt långa svärd som han haft i sadeln, och ställde sig framför Fëani medan hans gula ögon blickade hit och dit för att ta in vad som hände.
‘Bakåt, bakåt!’ väste han åt flickan, med vänster arm beskyddande bakåt över flickans bröstkorg medan han backade och puffade henne med sin arm så hon skulle göra det med. Då Fëani hade ett träd bakom sin rygg stannade han i en stridsposition, beredd att ta an om någon kom för att skada honom eller flickan.
‘Håll dig lugn, och håll dig med mig.’ sa Arand, förvånansvärt lugnt med tanke på situationen, men det var allt han kunde göra – försöka intyga flickan om att de hade kontroll över situationen. Att han kunde skydda henne.
‘Vad som än händer, så hålls vi tillsammans, hm?’ frågade han, och såg på henne hastigt över axeln.Framför dem var striden i full fart, och de karmanska soldaterna som inte alls var vana med kaldrländsk krigsföring eller terrängen verkade allmänt förvirrade. Men de hade åtminstone fått fram sina vapen och sköldar, de var ju ändå veteraner från Karms inbördeskrig, och under korpralens ledning hade de format sina linjer för att även de gå in i striden.
-
Liksom sina bröder kunde hon inte påstå att bakhållet var helt oväntat, men hon hann ändå bli förvånad över hur snabbt de funnit dem. Dock trodde hon inte att de hade väntat sig att finna alla tre syskon tillsammans, då borde Hrafn skickat fler män. Hon bedömde som hastigast att de var ett dussin av dem, troligen några fler, men det var inget som Kaldrlands bästa inte kunde hantera. Hon kunde också konstatera att Asgeir uppenbarligen tränat sedan senast, ty disciplinen och koordinationen som han och resten av männen uppvisade var tämligen imponerande. Detsamma kunde antagligen inte sägas om henne. Hon knuffade undan den rödhåriga flickan, såg hur Arand tog henne bakom sin rygg och drog sitt svärd. Hon hann ge honom en menande blick innan hon drog sina yxor från ryggen. Skölden satt fortfarande fast på packningen, och hon hade inte tid att spänna loss den.
Sen var den första av Hrafns män framme vid henne och hon uppbådade ett högt, ilsket skrik innan hon lät sina yxor falla över honom. Det var första gången hon stridit sedan Loradon, sedan Arand bränt bort en del av hennes tatuering, så gudarna visste vad som skulle ske. Hon fick bara hoppas att anfallarna föll snabbt och att inget oväntat skedde.
”Eirik! Ser du fler!?” Vrålade hon över oljudet. Han var den enda av dem som skulle kunna se längre än till den blodiga striden, han med sin skarpa blick.
Mannen framför henne föll samtidigt som två andra rusade i hög fart rakt mot Arand och Nenye, och Maeve som ännu försökte hålla sig nära tog en av yxorna och kastade den med hög fart rakt mot en av de anfallande männen. Den begravdes djupt i hans rygg och han föll ihop med en duns framför Arand och Nenye, med blod som stänkte upp på skor och byxor.
You must be logged in to reply to this topic.