Elegant och enkelt svingade sig mörkeralven av hästen. Borstade av sin mörka klädnad för att sedan se på Eirik som blivit presenterad av Asgeir. Det var många och raka frågor. Allt för många för hennes egna smak men hon såg på dem båda.

“Har ni pojkar en karta?” frågade hon, för även om de själva skulle se sig som män visste Ziyaté bättre. Och vad var deras ynka år jämfört med hennes tusenåriga?

Det tog ett liten stund men snart hade hon fått en karta i sina händer. Hon fann snart en stubbe för att sedan breda ut kartan där. Hon letade fram en bit kol och markerade några byar och vägar in till Frostheim. Sedan lät hon den röda intensiva blicken rikta sig mot Asgeir.

“Litar du verkligen på alla i den här gruppen?” frågade hon

Nej, givetvis kunde inte flickan slåss. Om det var något hon hade lärt sig under sina resor så var det att kvinnor, och särskilt adliga sådana, absolut inte slogs. Det hela hade förvirrat henne till en början, ty hur skulle de om möjligt kunna försvara sig då? Det var så hon hade lärt sig begreppet livvakt.

Med en liten suck såg hon upp på Arand och skakade lite bistert på huvudet. Hon ville egentligen inte sova, ville bara låta hästen vila och sen rida vidare, men hon visste också att han hade rätt. Han hade antagligen sett hennes dåliga humör och i sanning så var hon själv orolig. Kanske skulle lite sömn ändå hjälpa…

”Var försiktig…” Var allt hon sade när han började röra sig mot platsen där hennes bröder och mörkeralven satt och begrundade en karta. Det kanske var bäst så, tänkte hon, att Arand försökte luska lite i vad mörkeralven gjorde här, själv skulle hon antagligen bara ställa till med mer död och plåga för samtliga.

Hon suckade igen, reste sig upp och gick fram till sin packning. Därifrån tog hon ut en tjock, yvig päls som hon bredde ut på marken intill ett träd. Hon satte sig själv med ryggen mot trädet och viftade till sig Fëani.

”Du kan lägga dig här bredvid mig, så håller jag vakt tills Arand kommer tillbaka. Han har rätt i att du behöver sömn, men låt honom inte veta det, han blir så olidlig när han har rätt”, sade hon lite retsamt innan hon rättade till sig där hon satt, sjönk ned lite extra i den mossiga marken och lutade sig mot den tjocka trädstammen. Det luktade kåda och barr och för ett litet ögonblick slöt hon ögonen…

Det var som en ilning som löpte längs hennes ryggrad och håret i hennes nacke ställde sig upp. Genast öppnade hon ögonen igen och såg sig om, men där var ingen, inget nytt…

• This reply was modified 3 år, 8 månader sedan by Maeve.

Ett litet leende fanns på Ziyatés läppar, som om hon fann deras svar roande. Det var förstås sött, den vanliga mänskliga dumheten. Att lita på dem som skulle stå dem närmast. Skulle hon beröva dem deras oskyldiga små sinnen?

I slutändan kändes det inte värt det. Det skulle ge henne mer misstankar, om någon av dem skulle förråda dem… Eller snarare när… Var det ett senare problem.

“Om jag hade velat skada er – skulle ni inte andas nu.” sa hon simpelt, som om det inte riktigt var något mer till den saken. Hon nickade sedan lätt åt Eiriks förslag. Det var förstås ett förslag och hon skulle ha tid nog att försöka vinna deras tillit.

En gång i tiden hade hon kanske brytt sig om det dystra i Nenyes röst och försökt trösta henne, men som det var nu så ryckte hon bara lite på axlarna åt det hela.

“Om jag känner min far rätt så kommer han inte skicka iväg dig. Vi hedrar allianser, men det kan ta längre tid än du kanske skulle önska, och dessutom placerar det dig mitt i hjärtat av ytterligare en blodig konflikt”, sade hon ändå till slut.

När hennes bröder gick för att ta farväl av de män som fallit så stämde hon in i sången, om än lågmält och utan att sälla sig till de andra.

“Men det är kanske lika bra att du vänjer dig”, tillade hon sen när sången var slut, och sen slöt hon åter sina ögon, fast besluten om att åtminstone få lite vila innan gryningen, trots att hon fortfarande kände sig iakttagen.

Självfallet var det nonsens som Eirik talade om. Att hon inte skulle hinna en sådan sak – tanken var roande och hon kunde inte rå för att skratta åt det hela. Du skulle inte ens lägga märke till mig, pojkvasker. 

Cermonin i sig var ingenting som hon lade sin uppmärksamhet på – varför skulle hon lägga märke till något sådant? Hon skakade nätt på huvudet åt det hela och satte sig ner på en sten. Utan några fler ord tog hon upp en bok som verkade ha ett oändligt antal med sidor innan hon kunde nå den sista sidan och började skriva ner sina tankar.

Ett sätt att hålla dem alla i styr. Att själv vara på alerten. Efter tusen år tenderade åren och dagarna att flyta ihop något. När väl häxkarlen tilltalade henne såg hon upp, lite nonchalant men med ett snett leende.

“Och varför är det till ditt intresse?”

När hon lämnat Kaldrland hade hon varit mer lik sin bror, men nu kom hon på sig själv med att önska att hon hade fått vara ifred, och det skrämde henne. Hon borde vara glad för att de åter var samlade, men allt som skett sedan hon lämnat sitt hemland hade förändrat henne. Trots det så slog hon upp ögonen när Asgeir satte sig ned bredvid henne och log ett litet, matt leende.

”Det har varit… Ett långt år… Eller har det varit fler? Jag är inte säker längre”, sade hon något ursäktande innan hon kastade en snabb blick på flickan som låg på fällen bredvid henne. Hon grät. Insikten fick Maeve att känna sig något skyldig, för även om hon inte hade sagt något som kunde ha fått flickan att gråta så hade hon knappast erbjudit henne något annat än hård sanning, och hur gammal kunde hon egentligen vara?

Under tystnad makade hon sig lite närmre henne, bara så att hon inte skulle känna sig lika ensam, sen såg hon tillbaka på sin bror.

”Hon kommer klara sig”, sade hon med en liten axelryckning.  Hur skulle hon kunna börja förklara vad som hänt henne sedan de skiljts åt? Hon hade varit med om så mycket, så mycket hemskt.

Flera gånger sedan den första natten de spenderat i Kaldrland hade hon känt sig iakttagen och hon hade inte fått särskilt mycket sömn. Det hade varit en tröst att ha sina bröder vid sin sida igen dock, och Arand var ett ovärderligt stöd, trots att han oftast såg bitter och sammanbiten ut inför de flesta. Det hade också visat sig att Fëani var en ovärderlig distraktion från svårmodet, särskilt som både hon och Arand börjat undervisa henne i stridens konster. Det var förstås bara så mycket man kunde hinna lära sig på ett par dagar, men hon var ingen dålig elev, och det hade varit ett bra sätt för Maeve själv att fokusera på annat än sig själv.

Så när de anlände till Frostheim så var hon på bättre humör än hon varit på länge. Det fanns ett litet leende över hennes läppar, men inom henne gnagde oron. Det mörkeralven hade sagt hade väckt misstankar inom henne, misstankar som hon hoppades skulle visa sig ogrundade…

”Skåda Frostheim! Högkonungens säte och vårt hem”, sade hon med värme i rösten och gjorde en svepande gest mot murarna och träbyggnaderna där innanför. Hon riktade kanske orden främst mot Arand och Nenye, men också åt Karmanerna som red bakom dem i tät formation.

Framför dem gled portarna upp och avslöjade en stenbelagd gata som kantades av hus byggda av trä. Det var tämligen enkelt i jämförelse med städer som Hannadon, men för Maeve var det hem.

Ett skri ekar över himlen, ekar över staden. Ett skri av glädje och för att påkalla att de nu äntligen nått hela vägen hem. Ingen mer skadad, ingen mer död… hemma! Skriet blandas med hornet från muren och han tar ett extra varv över staden innan han sänker sig på tysta vingar ner mot sin bror och landar på hans arm. En plats där han trivdes och det är där han blir kvar, med skarp blick som hela tiden tycks vändas från den ena sidan till den andra. Vaksamt som alltid. Men det är med glädje han tar sig in genom stadens portar tillsammans med dem han älskar högst.

Nenya är så trött… så trött i både kropp och tanke. Hela kroppen ömmar av ritten hon inte alls är van vid, ömmar av vapenträningen som hon ändå fann glädje i och tyckte om  men det är med stor lättnad hon ser Frostheim torna upp sig framför dem. Även hornet är en välkommen gest och hon smittas av syskonens glädje.” Jag längtar efter ett bad… nya kläder och en säng ” Ler Nenye trött men hon ler ändå” Det är skönt att vara framme, jag tror inte att det finns en enda del av mig som inte ömmar ” Men det sägs med ett leende, hon hade tinat upp en del under ritten och talat en hel del med Maeve, Brand och Asgeir. Även med de andra i gruppen. Det kändes skönt att för en kort stund inte vara ensam.

Från trähusen kommer folk ut, kvinnor, barn och män, pojkar och flickor för att hälsa dem välkomna. Det märks lättnad och glädje i deras ansikten och de hälsar Maeve som en hjälte. Nenye ler åt det där hon rider vid sidan av Brand. Snart möts de av kungens hirdmän som på hästar rider dem till mötes, mest en symbolisk handling att eskortera dem sista biten upp till kungafästet, här inne i Frostheim fanns knappast något hot. De hälsar med knuten hand över sina hjärtan, klappar om Asgeir och hälsar varmt på Maeve. Hon är omtyckt och det märks. Falken låter de dock vara, den hade en tendens att hugga för närgångna händer med sin vassa näbb. Eirik var den av barnen som kanske var minst omtyckt, ingen man festade med direkt även om de flesta hade respekt för honom och hans egenheter.

De tar sig gatan fram och når snart gruppen sätet, kungahallen. Nenye avvaktar där hon sitter på sin häst. Eirik ger upp ett skarpt skri som för att kalla ut sin mor och far. Bakom dem har en skara människor slutit upp, de som önskar bevittna återföreningen mellan kungaparet och sina barn, dessutom fanns en hel del nyfikenhet gentemot främlingarna som red med i deras sällskap.

Förstås hade Ranghildr och Audgisil fått höra från ett sändebud att deras barn var på väg in mot staden.  Hon andades ut lättat, för hon hade hört att de tre var vid liv och snart i hennes moderliga famn igen. Åtminstone var tre av hennes barn vid liv och god hälsa. Vad hon förstod det som, blicken vandrade som hastigast mot fågeln som seglade där uppe. Hon visste förstås vem det var och följde den med sin isblåa blick ett tag, hejdade sig själv från att vinka utan nickade lite lätt för sig själv i en hälsning.

Blicken som Yazefin gav Maeve fick hennes mage att surna, men inte ens det kunde få hennes goda humör att svalna. Lite hårdare än innan knuffade hon undan mannen för att röra sig framåt mot sina barn. Att de var vuxna – enligt dem själva åtminstone – var inget som hindrade Ranghildr att omfamna både sin son och sedan sin dotter i en varm och moderlig kram. Lite fundersamt betraktade hon sina barn, som för att se om de var vid god hälsa – eller om de behövde vård på något sätt.

“Det var på tiden!” utbrast hon och lade återigen sina armar omkring Maeve för att dra in hennes doft när hennes näsa borrades in lite grann i det blonda håret. Lite som på vana, började hon stryka undan några av hennes hårstrå och resedammet som fanns på dottern.

“Hur mår du?” frågade hon sedan, lite mer avvaktande för även om hon såg att hon var lycklig fanns det något stressat över hennes anlete och hon placerade handen lite oroligt på hennes panna först för att se om dottern hade feber och sedan lade hon den varmt och ömt på axeln. De andra omkring henne verkade inte finnas i Ranghildrs ögon – inte nu.

–

Den väldiga mannen verkade skymma solen för Ziyaté och hon befann sig i hans skugga. Lite fundersamt betraktade mörkeralven personen framför sig. Inte alls orolig för denne mans uppenbarelse. Det var nästan som om hon fann det väntat.

Ett litet snett leende fanns där på Ziyatés läppar som om hon fann det hela roande. Det var till och med att mörkeralven skrockade till över hans sätt att tilltala henne.

“Illusioner igen, Istilwys?” frågade hon, lugnt med en röst som var lugn och verkade inte alls upprörd över att ha blivit hotad och hon lade istället en hand på armen till mannen Rune för att skrocka till igen och klappa mannen lite hårt på armen.

“Det är nästan som gamla dagar, är det inte?” frågade hon lite sarkastiskt och höjde ena ögonbrynet åt honom.

Hon hade knappt suttit av sin häst innan hennes mor var framme vid henne och svepte upp henne i en varm och stark kram. Det hade varit så länge sedan hon sett sina föräldrar och hon skulle inte skämmas över att erkänna att hennes ögon vattnades en aning när Ragnhildr omfamnade henne. Leendet falnade dock inte från hennes läppar, utan blev bredare och fick det nya ärret i hennes ansikte att strama en aning.

”Jag mår bra mor”, sade hon med ett litet skratt när Ragnhildr började åma sig över henne, men hon lät henne hållas.

Sen var hennes far plötsligt där och lade sina starka armar om henne, och hon frustade lite roat åt hans hårda omfamning men besvarade den likväl. För en kort stund verkade hon inte uppmärksamma något annat, eller någon annan, utan lät sig bara välkomnas hem. Prinsessan från Korallrevet och monsterjägaren, ja till och med mörkeralven, var som bortglömda.

Sen släppte hennes far taget om henne och hon tog ett steg bakåt för att se på de samlade. Leendet över hennes läppar var brett och det lilla, karaktäristiska ärret i hennes mungipa fick det som vanligt att se lite snett ut. Och sen dog det.

Hennes blick hade fastnat på en figur som stod en bit i bakgrunden, till hälften dold av skuggorna från det utskjutande sadeltaket. Han såg rakt på henne och deras blickar möttes och för ett ögonblick var det som om den kallaste vinter omslöt henne. Hennes hud knottrade sig och håret i nacken stod på ända och hon tycktes stelna till. Hårt bet hon ihop käkarna och hennes blick blev mörk. Det var med oerhörd ansträngning som hon lyckades hålla sig från att göra något förhastat som hon skulle komma att ångra.

”Vad gör han här…?” Frågade hon med en röst som mer liknade en väsning än något annat, även om hennes röst också tycktes darra något, som om hon hade problem med att hålla den stadig.