- This topic has 154 replies, 6 voices, and was last updated 3 år, 6 månader sedan by
.
-
Rune såg mot Audgisil och Ziyaté under deras diskussion, och sedan vandrade blicken även mot Fëani när denna närmade sig. Samtalet började bli intressant, ännu en spännande deltagare i konversationen, men Rune verkade snart distraherad av någonting, och såg ut mot salen. Han tömde sin tallrik, kvävde en rap, svepte sitt nyligt påfyllda mjödstop och reste sig sedan upp.
“Jag är snart åter, min kung, jag ska bara sträcka på benen.” Yttrade han enkelt, lite lätt distraherad, och gick iväg från bordet och samlingen. Hans blick var intresserad, och han klev ut i salen, men även om hans blick var fokuserad så verkade hans blick följa någonting som inte var där. Han kunde vandra en bit, sedan stanna upp, vrida på sig och se i en annan riktning för att sedan gå i den riktning istället. Detta upprepades, nästan sökandes.
Han vandrade runt i salen nyfiket, och verkade knappt bry sig om de som hälsade, gav dem endast en lätt nickning, utan helt enkelt verkade nästan spana tomrummet i salen.
-
När han talade om Thalia nickade hon lätt, det var kanske sorgset. Åtminstone så såg det ut som hon tyckte det och hon nickade lite lätt. När det talade om det så hörde hon Fëanis röst. Det hela fick henne att le lite grann, så det var inte riktigt tid att avslöja det hela ännu.
“För all del, jag ska låta flickan tala med dig. Jag berättar allt sedan.” sa hon och böjde huvudet för att resa sig och följa Istilwys med blicken. Hon var inte helt säker på vad hon höll på med och följde efter henne, nästan lite nyfiket.
-
Arand såg lite vaksamt på Maeve då han satte sig ned igen, denna gång mittemot henne. Trots allt var det kanske bäst att hålla lite avstånd efter vad han sett, men vad visste han?
‘Påminn mig om att inte göra dig arg.’ sa han med en nickning mot hennes blodiga nävar. Han tömde ett mödstop ungefär i samma takt som under deras ölhävningstävling i Hannadon.
‘Så, finns det någon här som kan reparera din tatuering?’ undrade han.
‘Vart tog vår skyddsling vägen då?’ hummade han och sökte med blicken efter Fëani. Han fann henne snart där uppe vid bordet med konungen, och än en gång kände han den där obehagliga känslan sprida sig inom honom. Instinktivt antog han att det hade något med mörkeralven att göra, men plötsligt avtog den. Att Rune lämnat bordet tänkte han inte på.
‘Vad i helvete pågår här…’ väste han, mest för sig själv.–
Audgisil stannade upp i sitt samtal med mörkeralven då Fêani plötsligt var vid deras sida och talade. Hans blå ögon betraktade henne analytiskt, och sedan nickade han stillsamt.
‘Du hörde rätt.’ sa han, och gjorde en gest som sa att hon kunde sätta sig ned med honom samtidigt som Ziy steg upp.‘Detta är sannerligen märkliga tider. En me’erisier och en mörkeralv i mina hallar.’ Konungens ögon studerade Rune som hastigast då han ursäktade sig, och han nickade. Trots allt hade de många krigare där i hallarna, han var inte nervös trots deras gästs kontroversiella bakgrund. Då Fëani satt med dem log han, lite tankfullt.
‘Något säger mig att du stod Thalia närmare än bara en undersåte i Me’erisia. Jag träffade henne flera gånger.’ Audgisil gjorde en gest åt några krigare i salen, så de skulle följa efter mörkeralven. -
Hon var lättad över att Arand gjorde henne sällskap, trots det som skett där ute, och åt hans ord så ryckte hon bara på axlarna och log lite matt. Han hade stått i vägen en gång redan och hon hade ingen lust att tvinga honom att uppleva det igen.
”Inte i staden, men en bit utanför… Jag ska uppsöka henne, om hon fortfarande lever”, sade hon trött, för det var ju inte säkert att Gerda fanns kvar där ute i sin stuga, trots vad hennes mor sagt. Att bo utanför Frostheims murar just nu var farligt och trots att de flesta undvek att bråka med en völva så fanns det få saker som Hrafn inte skulle göra för att skada hennes familj och de som stod på deras sida.
Orden om Fëani, och svordomen som kom från Arands läppar fick henne att se upp från sitt glas och rikta blicken i samma riktning som Arand. Bort mot högsätet och hennes far.
”Hon tänker berätta för min far… Inför alla som har öron att höra med”, sade hon plötsligt i samma stund som insikten slog henne. Det var dåraktigt.
Vad det än var som Arand känt av så noterade hon det inte, utan höll istället blicken stadigt fäst på Fëani och sin far. Givetvis litade hon på honom, det var inte det som var problemet. Mörkeralven hade flyttat sig från platsen, men det fanns fortfarande för mycket människor runt omkring, för många som kunde höra något som de inte borde höra.
-
Fëani nickar till svar åt inbjudan om att slå sig ned. Inte hade hon menat att avbryta och jaga iväg mörkeralvinnan” nej, stanna, det var inte min mening att jaga i väg dig ” Säger hon med blicken mot henne men slår sig ned på den plats där Audgisil visat. Men när Ziy ändå reser sig och går vänder hon blicken mot kungen och lyssnar. Ett litet svagt leende på hennes läppar” Det är möjligt…” Säger hon stilla i frågan om att hon kanske kände Thalia mer än som undersåte” Jag vistades ofta vid hovet.” Säger hon en aning svävande, hon ljög inte med de orden. Men det var lika bra att låta samtalet glida över på något annat mindre farligt ämne, i alla fall för stunden” Jag lämnade Me´eresia i hast men det jag vet är att Isra Sarracenia (stavning?) sitter på tronen, att mörker styr hennes hand och att hennes sinnen är förvridna. Jag tror kanske inte att folket märker mörkret ännu men vad händer när de gör det?” Frågan är allvarligt ställd men så ler hon svagt som för att försöka ta udden av det en aning.
”Jag har en fråga, eller kanske är det två. ” Säger hon efter en liten stunds tystnad” Det fanns en man en man från Kaldrland som jag älskade men som dog, mördades.. ” blicken sorgsen men ändå stadig” Jag vet inte vad som hände med hans kropp men jag skulle vilja hedra honom. Jag vet inte mycket om era seder…Men jag önskar… jag vill… få ett avslut, få.. ja.. säga farväl. ” Hon sänker blicken innan hon ser upp igen” Min andra fråga är… om det för en tid finns möjlighet att få beskydd här i Frostheim för att vila ut, samla krafter och… fundera över framtiden.”
Hon kan känna Maeve och Arands blickar, ser mot dem som hastigast innan hon åter fokuserar blicken på Maeves far.
-
Rune sökte sig runt i rummet bland alla krigare och andra, verkade nästan jaga någonting som slank undan honom gång på gång innan slutligen han hastigt greppade mot luft framför sig, nästan så att han stötte omkull en av krigarna som stod nära, och det såg ut som att han fick tag i någonting fysiskt som inte syntes. Sedan drog han till.
“Jag fick dig!” Ropade han ur skarpt, som om han fångat en spion. Ut ur ingenstans, i den väldiga Runes grepp var det nu en person, men en lätt genomskinlig sådan. Den blev synlig som om han drog ut den från en gömma, och i en hand höll han den uppe ovanför marken.
Efter en stilla stund började det gå att pussla ihop utseendet, någonting som var svårt till en början då det nästan var som att titta på ett spöke, och bakgrunden man kunde se genom skepnaden försvårade identifieringen.
“KETTIL!” utropade Rune, i vad som lät som förvåning, och släppte taget om den lätt genomskinlige ungdomen. Rune backade sedan undan, betraktade den unga magikern som verkade lika förvånad själv och såg sig om, stressad, tydligt rädd.
“Var är … men … Mor? Far!” Han såg mot bordet där Audgisil satt och räckte ut sin hand, och såg sedan överraskat ner på sina genomskinliga händer, förskräckt. Kettil var klädd i Caras Idhrenins färger, och förutom sin genomskinliga form verkade han vara fysiskt hel.
“Jag förstår inte! Jag känner ingenting!” gnällde Kettil till.
Rune tog ytterligare några steg bak, och såg själv ner på sin egen hand som hade tagit tag i Kettil och till synes dragit ut honom från ingenstans, och verkade själv förvånad att det hade hänt.
-
Arand nickade tankfullt över vad Maeve berättade. Hon hade nämnt denna völva förr, och även om han hört om dem var han inte helt inbegripen i vad det innebar och vilken makt de var. Men om de kunde hålla de krafter som fanns inom Maeve i styr var det en makt man inte underskattade.
‘Din far är säkert en man intelligent nog för att ta henne åt sidan ifall de börjar diskutera känsliga saker.’ sa han eftertänksamt. Åtminstone kunde han hoppas. Avslöjade Fëani för mycket, och det hamnade i fel öron, kunde hennes liv verkligen vara i fara. Och även om han inte låtsades om det till en början kände han något slags ansvar för flickan. Ja kanske han till och med brydde sig.–
Audgisil i sin tur fortsatte studera flickan framför sig, och läste mellan raderna i de ord hon berättade. Han förstod mer än han visade, och nickade lugnt till hennes ord. För de i närheten gav han inget annat intryck än att gästen var en exotisk me’erisian, men inget mer.
‘Du får berätta mer om dina dagar i hovet då vi har tid att sitta ensamma vid elden, då festen avtagit.’ sa han vänligt, men lite menande. Trots allt var det bättre att säga mindre än att säga mer här bland alla lyssnande öron. Trots allt hade de redan hittat ett par spioner i Frostheim, till stor del tack vare Yazfein. Men samtalet gick smidigt vidare till hennes mer personliga frågor.
‘En Kaldrländare, säger du? Tyvärr måste jag säga att det är många som dör i detta land just nu, som inte får den heder och ära de förtjänar. Men jag lovar dig att vi kan hjälpa dig ge din kära det avslut han förtjänar, även om våra seder säkerligen känns främmande för dig.’ lovade konungen, med en medlidande och något sorgsen blick.
‘Gällande din andra fråga så finns det många tomma rum här i Sätet, och en kan bli din, för den vänskap som engång fanns mellan mig och Thalia.’Konungen hade tänkt säga mer, men frös till då ett namn som knappt vågat yttras i Frostheim det senaste året utropades högt. Det var få saker som fick Audgisil att stanna upp så, men att höra sin döda sons namn tycktes driva all kraft ur konungen. Och plötsligt stod han där. Kettil, men ändå inte Kettil. En vålnad, eller skepnad, något som liknade hans son alldeles för mycket. Plötsligt såg Audigisl väldigt gammal ut, gammal och trött, och den sorg som tyngt hans hjärta verkade komma fram.
‘Kettil…?’ hans ord var knappt mer än en viskning, hans skarpa blå ögon som nu var ofokuserade fästa på vålnaden framför dem. Men hans ord hördes väl i salen, för det hade blivit väldigt tyst där inne plötsligt.Sedan hårdnade hans ansiktsuttryck något.
‘Vad är detta för trick?!’ frågade han med sammanbiten ilska i tonen, och reste sig från sin sittplats med händerna fästa på bordet så hårt att knogarna blev vita, och hans blick gick från vålnaden som var hans son och samtidigt inte hans son, till Rune som plötsligt var väldigt synlig där han stod.–
Arands ögonbryn rynkades något, och återigen kunde han känna medaljongen vibrera som den gjort förr. Instinktivt sträckte han sig efter sitt svärd, men kom lika snabbt på att han inte hade det på sig. Han svor tyst inombords. Något var väldigt fel här inne. På samma vis som Audgisil hade Asgeir stigit upp från sin sittplats så häftigt att hans mjöd och mat spillde över bordet, men han var för chockad för att säga något.
-
Ranghildr hade varit ute och samtalat med Eirik en stund och precis tagit sig in i salen igen. Fast det som hon nu såg fick en rysning att krypa sig längst ryggraden. Den isblåa blicken var fokuserad på något som nästan liknade ett skal av hennes Kettil. För trots allt gick det inte att mistta att det var en skepnad av hennes döda son.
Utan att säga något mer, sprang hon fram mot vålnaden och föll ner på knä när armarna som hon ville lägga om sin yngsta son föll rakt igenom och hamnade på trägolvet. Hon knöt sina nävar och det var inte svårt att höra hennes snyftningar och de tårar som rann ner för hennes kinder hade nog ingen sett på äldre sköldmön innan.
“Kettil…” viskade hon, nästan desperat och kröp bakåt för att få en syn på den döde sonen igen. För tillfället var hon oberörd över att resten av folket såg hennes blöta kinder och glansiga ögon. Hennes strupe var torr och det var svårt att säga någonting och för ett kort ögonblick lät hon blicken vandra mot resten av hennes familj. De isblåa ögonen stannade ett litet längre tag på Maeve, oförstående och nästan rädda innan hon begravde sitt ansikte i sina händer och lutade sig framåt mot det kalla trägolvet.
–
Under all tumult rörde sig Ziyaté därifrån. Det var ett ypperligt tillfälle, för det verkade som om allt fokus var på Istilwys. Hon var inte helt säker på vad hon hade för anledning för det – eller om det ens fanns det. Förutom kaos förstås.
I skuggorna rörde hon sig och snart hade hon funnit vart Yazefin hade gömt sig. Det var förstås inte så märkligt, efter den tumult han själv hade skapat där inne i salen. Ett litet snett leende dök upp i hennes ansikte och avslöjade de vita tänderna och henne själv i skuggorna. Så hon steg fram med sin rubinröda blick på mannen.
“Att ni orkar ha de patetiska illusionerna uppe. Att förknippa sig med dem.” sa hon och skrockade till lite grann för att sedan slå ut med sina händer som om hon såg en gammal vän.
“Yazefin då, inget varm välkomnande till en kär vän?”
-
Det var inte det att hon inte litade på sin far, utan snarare att hon inte visste hur Fëani hade tänkt lägga upp det hela. Hon skulle just säga det till Arand när något annat tycktes ske i salen, något som fick håret i hennes nacke att ställa sig på ända och hennes hjärta att sjunka som en sten i magen.
Hon satt still i vad som kändes som en evighet medan hon betraktade spektaklet framför sig. Hennes far som viskade Kettils namn, orden som tycktes komma från Kettils mun, den oförstående blicken…
Det var först när hennes mor steg tillbaka in i salen, fick syn på vålnaden och rusade fram som hon verkade vakna till liv. En väldig vrede hade börjat stiga inom henne igen och hon knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Sen reste hon sig upp och tog några steg mot Rune och den förmodade vålnaden av Kettil. Hon studerade den med genomträngande blick, innan hon vände samma blick mot Rune. Hennes ögon smalnade en aning och någonstans bakom allt brus så tyckte hon sig kunna känna det, samma känsla som fanns kring Yazfein fanns kring Rune.
”Det är inte Kettil, mor. Jag fann honom i Caras Idhrenin och jag brände hans kropp. Det här är ett trick, ett som jag misstänker är väl genomtänkt”, sade hon hårt, fortfarande med blicken riktad mot Rune.
Sen vände hon sig mot sin far. Sorg fanns i hennes blå ögon, men hennes röst var stadig när hon tilltalade resten av salen.
”Mörkeralven som reste hit med oss är inte ensam”, konstaterade hon med återhållen vrede i rösten, innan hon vände sig tillbaka till Rune och riktade ett hårt och snabbt slag, med knuten näve, rakt mot hans ansikte. -
Fëani kan se i kungens ögon att han förstår, vet vad hon menar och hon behöver inte förklara något mer. Bara nickar och ge honom ett litet leende med en lätt böj på nacken. Då ämnet går över till annat ämne blir hennes ansikte mer allvarsamt. ”Främmande seder är inget hinder och jag är tacksam. Ulf var en bra man. ” Hon möter hans blick i sin, sorgsen men ändå beslutsam i att framtiden var det som ändå måste vara i fokus. ” Tack… jag tar gärna emot erbjudandet om ett rum och jag hoppas att vi kan talas vid mer senare. ”Hon ska till att säga något mer men avbryts av det tumult som sker i salen. Hon förstår inte först vad det är som händer och det är när kungen viskar ett namn och sedan ilsket reser sig som hon får blicken vid den skuggiga gestalten, en ande? Söker Arands blick över salen medan även hon reser sig upp.
Tystnaden i salen går nästan att skära med kniv. Hade hon gjort fel som börjat lita på mörkeralvinnan? Besvikelsen går inte att dölja och växer med Maeves ord.
Strax efter Ragnhildr kommer Eirik in, tvärt blir han stående i dörren, stirrandes på scenen som spelas upp därinne framför dem. Käken bits ihop hårt, hårt medan han går över salen, de som inte lämnar väg för honom knuffas omilt åt sidan. Ovanligt för dem som kände honom att han tog till sådana metoder. Han var sammanbiten redan när han klev in, att se sin mor på knä, förtvivlad gjorde inte saken bättre och medan Maeve tar itu med saken på sitt sätt genom att slåss sjunker den seniga och rätt fula unga mannen ned på knä intill sin mor och lägger sina beniga fingrar om hennes kinder” Det där är inte Kettil.. ” Säger han lågt med sin hesa stämma” Det är inte Kettil…
-
Kettil såg mot sin far och följde sedan hans blick mot Rune. Det var kortvarigt dock för hans mor anlände och kom rusande genom salen mot honom. Ett plågat leende fyllde hans ansikte och han sträckte ut sina armar för att möta henne, men liksom henne passerade han rakt igenom. Han såg ner mot henne, tydligt tveksam, och rörde sig för att försöka beröra henne på nytt.
“Maeve!” Sa han plötsligt och klev igenom sin mor mot sin syster armarna utsträckta när han såg henne. Han tvekade sedan när hon talade, och tydligt kunde man se hur tankarna började snurra inom honom när han smälte hennes ord. Med blank blick följde han Maeves rörelser mot Rune, och lät sig distraheras ännu en gång när Eirik kom inrusdande.
“Eirik,” Hans röst var svag, orolig, och just nu stod han bara där i mitten av allting. Medan han gjorde egentligen ingenting, var Maeve påväg att smälla till Rune.
–
Rune stod och stirrade på sin hand, och mot Kettil, och sedan vände sin blick mot Maeve precis när anfallet var påväg. Smällen träffade honom rätt i ansiktet och han fumlade bakåt från träffen.
“Vid Oden!” Rune fräste till och tog handen upp för att hålla om näsan och munnen. Den stora krigaren rätade till sig och såg på Maeve.
“Vad gör du! Jag visste inte vad det var jag följde efter, ni måste ha sett skuggorna också!” Som förbytt gick Rune från lugn och sansad till irriterad, och tog ett kliv mot Maeve för att visa att han inte skulle låta sig bli slagen igen utan motstånd. Han gjorde en gest mot Kettil som verkade uppslukad av tankar.
“Det där kan du knappast skylla på mig, jag är ingen häxmästare!” Han var tydligt irriterad, och verkade förolämpad av blickarna han fick ta emot.
-
Arand reste sig från sin sittplats i kaoset, med ett beklämt ansiktsuttryck. Han kunde inte riktigt säga det han behövde säga högt utan att dra till sig vålnadens eller skepnadens uppmärksamhet. Men han hade inget val, innan Ulfhednarnas upprörda känslor skulle få det hela att flippa ur.
‘Gör inte honom upprörd!’ sa han högt, hans mörka röst skar genom vimlet i rummet som en uppmaning snarare än en begäran. Det fanns en ton av nödvändighet i hans röst som åtminstone Maeve borde uppfatta då hon rest en hel del med honom. Detta var trots allt hans domän, och han hade sett liknande förr.
‘Han står mellan Talanrien och Skuggvärlden, gör… honom… inte… upprörd!’ sa han strängt, och såg från Audgisil, till Eirik, till Ranghildr och Maeve i tur och ordning. Trots allt kunde ett felsteg leda till förödelse de inte ens kunde föreställa sig. Monsterjägarens blick var skarpt fokuserad på Kettil och han närmade sig, försiktigt, som man närmade sig ett rådjur på en jakt.–
Audgisil stannade upp något i sin upprörda ilska över de plötsliga orden, och Kettils förvirrade uttryck. Att se Ranghildr så sårbar var hjärtskärande, trots allt var hon en som sällan visade sådana känslor. Men detta var resultatet av att ha förlora en son, sorgen hon burit inom sig så länge, nu öppen för alla att se på. Han var snabbt vid hennes sida, med en arm om Ranghildrs axlar, beskyddande och stödande. Han ignorerade Rune, utan såg istället på skepnaden av deras son.
‘Kettil, är det verkligen du?’ frågade han, mer vaksamt än förr, mindre dömande, men det fanns en lätt darrning där på hans läppar. Konungen som annars var så stor och kunde fylla ett rum såg väldigt liten ut där på golvet vid Ranghildrs sida.Audgisil skakade på huvudet, som väckt ur en dröm av slagsmålet som var på väg att bryta ut.
‘Sluta nu innan du gör något du kommer ångra, Rune.’ sa konungen sammanbitet och varnande, han hade mycket tålamod men det var nära bristningsgränsen.
‘Hitta mörkeralven.’ beordrade han och såg misstänksamt på Rune. Hade mörkeralven gjort något med den stora krigaren medan han vaktat henne?
‘Och du stannar där du är, jag behöver ett ord med dig.’ sa han och vakterna där inne lade sina vakande ögon på Rune efter konungens ord.–
Asgeir stod som fastfryst en stund, han som kunnat leda krigare i strid var nu som paralyserad på ställe. Till sist samlade han sin styrka och tog sig till sin tvillingbrorssida.
‘Kettil?’ frågade han, fortfarande oförmögen att förstå vad han såg. -
Allt tumult runt omkring Ranghildr verkade hon inte lägga märke till. Hennes kinder var fortfarande glansiga men det verkade inte finna några tårar kvar. Ilskan inom henne blossade upp och hon knöt sina nävar för att försöka hindra sig själv. Trots allt var det inte hennes barns börda att trösta henne. Det skulle vara tvärtom, milt strök hon en hand över Eiriks hand. Hennes hand darrade lätt och hon svalde något samtidigt som hon lade en hand på Audgisils axel. För att nicka lätt åt Asgeir och sedan ställde hon sig på en sida av Maeve.
Milt lade hon en hand på hennes axel för att stryka den, för att lugna henne. För hon mindes hennes ord som de bytt med varandra innan. Även om den andra näven var knuten och redo att slå till Rune, eller någon annan som talade till henne eller hennes familj på ett irriterande sätt. Eller helt enkelt var på fel plats, vid fel tillfälle.
“Maeve…” viskade hon, lite oroligt med blicken mot Kettils skepnad.
-
Hennes blick var hård och kall när hon betraktade Rune. Han var några huvuden längre än henne, så hon fick böja på nacken för att kunna möta hans blick, men det gjorde henne inte mindre obehaglig för det. Vreden kokade inom henne och gång på gång bombarderades hon av bilder, bilder av hur hennes bror sett ut när hon funnit honom på golvet i sitt rum i Caras Idhrenin, uppsvullen och missfärgad av tiden som passerat efter hans död.
”Nej, du är något helt annat, eller hur!?” Fräste hon ilsket och tog ett steg närmre den väldiga mannen.
Hon tänkte slå honom igen, oavsett vad han sade, men Arands röst skar genom bruset och fick henne att vända blicken åt hans håll istället, samtidigt som hon kände hur hennes mor lade en hand på hennes axel som för att lugna henne.
”Är det på riktigt, Arand..?” Hennes röst var knappt mer än en väsning, eller en hes viskning fylld av ilska, men där fanns också ett visst mått av förtvivlan. Om någon visste svaret på den frågan så var det Arand, och om han sade att det där verkligen var Kettil, eller Kettils ande, så visste hon att det var sanningen, och vad kunde vara grymmare än det?
-
Kettil såg på händelseförloppen med stora ögon, och såg ut att ta in mer och mer av sin omgivning. Han såg på sin mor, sin far, sina syskon och slutligen på Rune. Det var tydligt att han försökte göra de kopplingar som alla andra redan verkade ha gjort. “Är det verkligen jag? Jag förstår inte.” Att uttala frågan verkade nästan som att det smakade dåligt i munnens han, och Kettil grimaserade, även om det var så försiktigt som det var, hans röst osäker och långsam
Det var först när Asgeir kom nära som hans fokus helt bröts, och han sträckte ut sin hand för att beröra brodern.
“Asgeir!” Uttalade han saknande, en längtan tydlig i rösten. Självklart passerade beröringen igenom Asgeir som förväntat, och Kettil påverkades synligt av att inte kunna beröra Asgeir. Han verkade då börja stressas av det som pågick.
–
Rune, parallellt till det som pågick med Kettil, såg mot Audgisil när han utfärdade sina kommandon, och fnös till. Han släppte ut ett andetag och lät sin hållning sjunka lite.
“Självklart Audgisil, min kung, men jag gör ingenting, jag kan därför inte sluta.” Han verkade inte längre vara i försvarsläge utan stod oförsvarande mitt bland alla, och lät sedan sin blick vandra mot Maeve. När hans ögon mötte hennes rynkade han på näsan, och höll blicken på henne när han sedan talade.
“Jag är vad jag alltid har varit, ingenting mindre, absolut ingenting mer!” Han såg mot Arand sedan.
“Monsterjägare, berätta för dem! Jag är inte orsaken till detta, jag trodde jag jagade en magisk spion! Eller är jag orsaken? Jag kan ingenting bortom min yxa!” Han verkade frustrerad på situationen, och vädjande mot Arand.
-
Arand rörde sig stelt, som om han inte ville väcka en sovande björn. Han ville knappt säga något högt heller, i rädsla att förarga vålnaden som nu stod där framför dem. Han kunde så klart ha fel, men hans instinkter och hans kunskaper sa att han hade rätt. De gula ögonen mötte Maeves, och han gav henne en tydlig och bestämd nickning. Ja, det var på riktigt.
Audgisils ögon for mellan monsterjägaren och Maeve flyktigt, men hans blick var främst fäst på deras son, som gick fram till Asgeir som även han försökt röra Kettil men vars händer bara gått igenom den spökliknande skepnaden som stod där.
‘Bror, jag har saknat dig.’ sa Asgeir med en darrig röst.Runt om i salen hade gästerna börjat mumla över det märkliga som skedde framför dem, men samtidigt gjorde ingen försök att ingripa, eller blanda sig i händelseförloppet. Det var alldeles för känsligt, för personligt, för att gästerna skulle försöka lägga sig i.
Monsterjägarens blick gick från vålnaden till Rune.
‘Vad exakt gjorde du?’ ville han veta, hans röst stel. Detta var ovanligt, högst ovanligt, men inte helt ohört. Hans blick gick från Rune till Kettil, och då vålnaden verkade upptagen med Asgeir fortsatte han tala snabbt.
‘Personer som mött en brutal död utan ett avslut kan ibland lämna en del av sig kvar i denna värld, som söker sig till sitt hem, eller till sina nära och kära…’ sa han och blickade mot vålnaden.
‘Eller platsen där personen dog… Men att bara plötsligt dyka upp på detta vis?’ sa han beklämt.
‘Vad gjorde du?’ hans huvud vände sig, nästan anklagande, mot Rune. Men det fanns inte tid att slösa på att hitta syndabockar.
‘Vi måste skicka honom vidare, han kan inte stanna här.’Audgisil hjälpte Ranghildr upp på fötter, lika skärrad och skakad som sin hustru.
‘Är detta ett straff från gudarna?’ frågade han lågt, bara för sin hustrus öron.
‘Varför plågas vi och vår son? Är det inte straff nog att vi förlorade honom, att vi ska behöva se honom så?’ -
Var det sant? Bara tanken gjorde att hjärtat sjönk i bröstet på henne. Hon svalde och hörde sin makes viskningar till henne. Hon ville svara men var helt stum. Sorgen var tung och gjorde hennes munn helt torr. Det var frågan hon själv hade ställt sig. Varför? Att Kettil hade fått ro var en av de få tröstande tankarna som han hade. Till slut höjde hon blicken för att se på Kettil med ett svagt, men sorgset leende.
“Älskade lill’pojken min…” hummade hon, som den mor hon var och hon strök hans kind. Även om det kändes kallt och inte hade någon motstånd.
“Varför har du inte någon ro…? Kan du inte… sova?” fortsatte hon, enbart en viskning så att familjen skulle höra. Det var som om han var en liten pojk igen, som hade vaknat från en mardröm och krupit upp mellan hon och Audgisil. Fötterna verkade alltid vara av is då och om inte hans tysta ord hade väckt dem. Hade definitvt hans kalla fötter gjort det.
-
Både vrede och fruktan rasade inom henne och gång på gång knöt hon sina nävar i sina försök att hålla sig lugn. Hon var fullständigt övertygad om att Rune inte längre var Rune. Det var helt enkelt något underligt över honom och varför skulle han, av alla människor, vara den som fick syn på ”en osynlig spion”. Rune hade aldrig varit särskilt begåvad annat än i strid. Om Arand hade varit den som upptäckt Kettils ande så hade hon kanske förstått, men nu gjorde det henne bara än mer övertygad om att han dolde något.
”Utan avslut!? Arand, du stod med mig, du såg mig ta farväl av min bror, du såg när jag brände hans kropp, vi drack… Vi…” Hennes mun kändes plötsligt torr och hon fann att hon inte kunde fortsätta meningen. Istället vände hon bara blicken mot Kettil och såg på honom, betraktade hans uppenbarelse. Han såg inte ut som han gjort i döden, snarare såg han ut som när hon senast sett honom i livet, när hon lämnat honom i Caras Idhrenin efter att ha sett till så att han kommit fram ordentligt. Vem kunde vara så grym att de drog honom tillbaka till denna värld på det här sättet?
Hon trodde att hon visste svaret, men hon vågade inte säga det högt. Istället vände hon bara bort blicken från sin döde bror och slöt ögonen för en sekund. När hon öppnade dem igen så såg hon på sin far och sin mor, båda lika skärrade och skakade över det som skedde. Kanske var det därför som hon vände sig till sin fars närmaste som hon gjorde, med en hård beslutsamhet i både ögon och röst.
”Fängsla honom. Sätt en vakt utanför hans cell tills vi vet hur vi ska göra.” Det var en befallning, en som egentligen borde ha kommit från hennes far, men i det tillstånd han var i nu så förväntade hon sig inte att han skulle fatta några beslut. Om Rune var fullkomligt oskyldig så skulle de kunna ta reda på det sen. Det enda som spelade någon roll var hur de skulle hjälpa Kettil. Dessutom stod hon inte ut med att se Runes dumma ansikte just då.
-
Det här kändes alldeles för privat att bevittna men att gå skulle verka underligt. Fëani känner sig en aning obekväm där hon står mest över att hon i stunden inte kan göra något. Inte trösta, inte vara ett stöd, inte hjälpa Arand eller Maeve. Men hon följer det som händer med fokuserad blick, gastar och andar var inget hon upplevt förut och det här, åsynen av pojken som talade men inte kunde röra vid något var kusligt, obehagligt och skrämmande.
Eirik är kanske den av syskonen som tycks lugnast. Efter att ha försökt trösta sin mor, stötta henne och låtit sin far ta över backar han undan utan att ta blicken för en sekund från Rune. Något var fel och kanske var Maeves känsla och misstänksamhet befogad. Därför är hennes order inte främmande för honom.” Arand… kan du ge honom frid? ” Frågar Eirikt lågt monsterjägaren, kanske jagade mannen andra monster men han var den som var mest kunnig trots allt.
Två av Audgisils hirdmän kommer fram för att lyda Maeves order. Lite tveksamma dock eftersom Rune var en hirdman, en krigare som kämpat vid deras sida länge. De ger sin kung en frågande blick, skulle Maeves order åtlydas?
-
Kettil såg på Asgeir vädjande. “Jag har saknat dig med, jag känner mig tom!! Men vad menar ni, brutal död? Vad hände?” Det var tydligt att bitarna började falla på plats, men han verkade fortfarande förvirrad. Han förde hastigt sin hand genom sitt hår, medan han grep sin andra hand in i en näve och sedan släppte den, upprepande. “Jag minns inte! Jag tror jag sov, och Rune ryckte ut mig ur min sömn och hit!” Han såg mot Rune. Det verkade inte vara någon illvilja mot rune, bara ett oförstående. Han släppte honom sedan med blicken och vände den mot sina föräldrar.
“Jag känner ingenting, far, frukta ej för mig. Jag känner mig tömd, jag förstår inte, men jag har inte ont.” Han såg sedan mot sin mor. När hon kom nära och försökte beröra hans kind, när hon talade så mjukt och moderligt och han inte fick känna hennes beröring grät han till och försökte trots sitt tillstånd fortfarande ta i henne. Sorgset verkade han torka tårar som inte syntes och han höll sina händer nära sin mors armar. “Gråt inte, snälla.” Med en sorgsen röst pressade han ut sina ord. “Det kommer bli okej, jag löser det på något sätt!” Han såg sedan med nyväckt irritation mot Rune.
–
Rune under tiden familjen kretsade kring Kettil såg först mot Arand och lyssnade på hans fråga båda gångerna innan han svarade, och han ryckte på axlarna. “Jag gjorde det alla hade gjort, jag såg en skugga utan sin ägare och det självklara är att utreda. Jag sa ingenting för att inte avslöja mig till spionen, men jag förstår inte hur ni inte kunde se det! Ni är alla smartare än mig!” Hans röst innehöll frustration, och när Maeve sedan gav kommando om hans arrest rätade han på ryggen, gjorde sig själv lite större.
Han såg mot Audgisil när Maeve hade uttalat kommandot, som om han förväntades tas i försvar av kungen. Han såg sedan på de som närmade sig för att agera, dock tveksamt på Maeves order. Till stor del för att de kände Rune sedan tidigare, till viss del för att det var Maeve som hade gett ordern, och kanske till en liten del för att om Rune gjorde motstånd så skulle just de troligtvis inte ha mycket att säga till om.
“Jag har ingen avsikt att göra motstånd, jag går dit ni önskar som jag alltid gjort. Om ni önskar mig i en cell låser jag in mig själv, men jag är oskyldig.” Han såg från Audgisil till Maeve. “Jag förlåter ditt angrepp, jag förstår att detta smärtar dig.” Han lossade sina yxor och släppte dem till marken.
You must be logged in to reply to this topic.