- This topic has 154 replies, 6 voices, and was last updated 3 år, 6 månader sedan by
.
-
Lite besviken över att Eirik så hastigt hade rört sig ifrån henne och bort gjorde henne något besviken och hon hade svårt att dölja det i hennes ansikte men hon ruskade på sina axlar för att sedan röra sig mot Asgeir istället. Hon lade sin arm omkring hans axlar och drog honom in i en mjuk kram.
“Maeve berömde din sköldmur till mig” sa hon med ett svagt leende och klappade honom på axeln lite stolt.
.
Ziyaté kunde inte annat än att skratta lite åt hennes ord. Mycket hade ändrats med henne – men annat hade inte det. Hon lyfte sin hand som bar ringen som Lloth hade gett henne, eller snarare tvingat på henne. Den som band henne till sin mästare mer än något annat. Som fick alla tankar på att fly eller bedra henne att kännas som en dåraktig idé.
Lustigt nog var det en del av artefakten som de båda mörkeralvinnorna hade hämtat deras första uppdrag. Den glimmade till i den röda stenen som hade ett mörkt mönster ingraverat.
Vänligt log hon mot konungen som så vänligt hälsade henne. Mer än de flesta någonsin hade talat med henne. Hon böjde huvudet som en hälsning och tog emot mjödstopet. Det var inget hon fann nöje i att dricka. Vin var hennes dryck, det här stack bara i näsan.
“Tack, självfallet ska vi finna tiden att talas vid om den. Och mat låter inte allt för dumt.”
-
Asgeir hade gått lite hit och dit och talat med de olika gästerna, social som sin far. Då Ranghildr plötsligt var där log han ett varmt leende mot henne, så lik sin far men kanske snäppet fagrare.
‘Verkligen?’ frågade han, lite förvånat.
‘För att vara helt ärlig mor är jag lite orolig för henne.’ sa han och blickade mot Maeve där hon satt.
‘Hon… verkar ha varit med om mycket. Är inte sitt vanliga jag. Kanske ingen av oss är det mer?’ undrade han och såg lite allvarligare ut. Efter Kettil, alltså, men han kunde inte riktigt säga det högt. Han rynkade på ögonbrynen åt den märklige mannen som verkade tveka gällande att gå fram till Maeve och de övriga.
‘Vem är han där, riktigt?’ frågade han med rynkade ögonbryn.–
Audgisil log ett brett leende över Runes ord, och dunkade honom i ryggen.
‘Bra! Ta hand om vår gäst ikväll då, med den gästvänlighet som alla våra gäster förtjänar.’ sa han och nickade mot mörkeralven.
‘Jag måste lämna er en stund nu, det är min plikt att inleda denna måltid. Ta plats nu!’ sa han och gick därifrån för att ta sig till ändan av salen.–
Arand skrattade lågt över Maeves ord. Kaldrländsk prinsessa, ja det hade inte varit så svårt att tro om det inte vore för fjällen hon bar. Hennes kommentar om hans utseende avfärdade han mest som ett skämt det med, trots allt hade Maeve en retsam tunga. Lite frånvarande höjde han sitt stop med till Maeves ord, för det var något som gnagde på hans medvetande.
Vad det var visste han inte, men det var något där inne som inte stämde. Håren i hans nacke reste sig, och han kunde känna samma känsla som han kände då monster var nära – som då han var ett byte. Han drog långsamt ett djupt andetag, och lät sin blick svepa på de närvarande i salen. Inbillade han sig? Hans händer spände sig något, och han verkade inte medveten om Eirik och Yazfein.
‘Det är något… här…’ sa han, kanske för sig själv, men även till Maeve och Fëani. Kanske var det inbillning, men med åren hade han lärt sig att lita på sina instinkter och sin magkänsla.–
Arand blev avbruten i sina tankar då Audgisil harklade sig och klappade i sina händer för att få uppmärksamheten. Det tystnade i salen och blickarna vändes mot konungen, musiken stannades upp temporärt.
‘De flesta av er vet att jag kan hålla långa tal då jag vill.’ sa han, med ett litet finurligt leende på läpparna följt av några skratt i salen. Trots allt var det många som gärna lyssnade på Audgisil som kunde vara mer än karismatisk ibland, men då och då kunde hans ord dröja ut lite för länge.‘Men jag ska bespara er denna kväll, jag vet att ni alla är hungriga och ivriga att få äta, dricka och festa.’ detta följdes av nöjda läten.
‘Så jag vill bara säga detta… Ikväll tackar jag gudarna för att våra barn har återvänt till oss. Likväl har vi gamla och nya allierade bland oss, våra stolta krigare från södern, och gäster från länder långt i fjärran. Nu då vi är samlade skakar Hrafn och hans följare av fruktan! Skål!’ och detta följdes av ekande utrop i samma anda, fötter som klampade och stampade, glada rop och musiken började igen, samtidigt som mat av all dess slag började bäras ut till borden.Audgisil satte sig ned, och gestikulerade åt mörkeralven att sätta sig bredvid honom på gästplatsen.
-
Han stannade till tvärt han plötsligt hade Eirik framför sig, hans blick gick från att ha varit nervös och osäker till kall och hård på ett ögonblick när han mötte de gula ögonen. De var fortfarande några meter ifrån bänken mitt emot Maeve och Yazfein mötte Eiriks blick utan att vika undan. “Eirik, falken eller hur? Jag är Yazfein, rådgivare åt kungen av Karm.” Det var nästan mer ett konstaterande än en fråga och han knäppte händerna bakom ryggen medan han mötte den unge mannens blick. Just nu var det nervösa och förvirrade som borta från honom, Eiriks ingripande hade gett honom chansen att kliva in i en annan roll så att säga igen. Han tar ett djupt andetag och ler snett, men det är ändå något sorgset över hans leende. När han sedan tar till orda är det för ett kort ögonblick något ostadigt i hans röst. “Inget, det är vad jag har gjort.” Men det var väl just det som var felet i det hela, att han inte hade gjort något där och då eller ens senare. Något han tänkte försöka åtgärda här och nu. Han ser på Eirik med ett nu uppenbart sorgset leende innan han lägger handen på Eiriks axel och viskar i hans öra precis när han passerar förbi honom. “Jag kan vilja prata med er senare men nu har jag annat att göra.” Sen glider han snabbt och smidigt förbi Eirik, smidigare än vad man skulle kunnat tro efter hur han ser ut.
Bara sekunder efter att han lämnat Eirik slår han sig ner mitt emot Maeve, möter inte hennes blick utan ser mot Arand och Fëani först innan han nickar kort. Blicken de får är lugn och samlad, inte alls lika hård eller bestämd som den Eirik fått. “Arand och Nenye.” Hälsade han på dem med en kort nick innan han vände sig mot Maeve och knäppte då händerna på bordet framför sig i ett försök att samla sig lite. Då kunde man tydligt se att hans vänstra hand hade bandage som täckte handflatan och handryggen innan det fortsatte upp över hans arm.”Maeve…” Hans röst var stadig och hans blick sökte hennes, men den var osäker och rösten hade haft en underlig ton som inte alls var lik Yazfeins sätt att prata på. Det var en början, han hade tagit sig fram till henne och satt sig där. Men nu då, hur skulle han fortsätta det hela efter att han sagt hennes namn, orden kom inte till honom så enkelt som de brukade göra, han kunde tydligt se hur spänd hennes käke var. Ilskan som var så nära ytan och han förstod henne så väl, själv kände han sig vilsen och förvirrad just nu. Att Ziyate också befann sig där i salen hade han helt slutat tänka på precis som att så mycket annat kändes mindre viktigt just nu. Det är långa tysta ögonblick innan han finner orden igen, rösten är nu bara en viskning men han fortsätter möta hennes blick. “Jag är glad att ni är vid god hälsa och tagit er hit.” Sättet han säger det på kan tolkas som om han menar dem alla tre där men hans blick lämnar inte Maeves och det är tydligt han vill säga mer men vet inte om han bör fortsätta där och nu eller inte. Det var kanske inte det smartaste att göra men så länge de inte var fler än de tre där, Eirik hade han nästan glömt och hade denne flyttat sig närmare fanns chansen han också skulle höra Yazfein. “Jag… jag är ledsen över hur jag försvann men det var utom min kontroll…” Yazfein var ändå glad att musiken, rösterna som hade höjts och ljudet från när maten bars fram gjorde så att än flera hade svårt att höra vad han sa om man inte satt väldigt nära honom.
-
”De passar dig bättre än mig”, hann hon säga till Fëani innan deras nya bordskamrat slog sig ned framför dem och hon märkbart stelnade till. Hon hade inte hört utbytet mellan sin bror och Yazfein, och lika bra var väl det.
Då hennes far utropade en skål så höjde hon sitt glas och svepte innehållet utan att ta blicken från Yazfein där han slagit sig ned på platsen mitt emot dem. Sin lediga hand lade hon dock på Arands ena arm, för hon hade trots allt hört hans ord och kände hur också han spände sig en aning. Beröringen var mest för att låta honom veta att det var okej, trots att nykomlingens närvaro gjorde henne märkbart upprörd. Hon misstänkte att han kände av Yazfeins verkliga natur och ville inte att han skulle göra något åt saken, i varje fall inte än…
”Du borde inte ha kommit hit”, väste hon fram efter några sekunders tystnad. Hennes röst var som vanligt hes, och gjordes hesare av det viskande tonläget, och det fanns något giftigt i hennes ord, något som inte alls lät som henne. Hon förvånades över det själv, men förstod varifrån det kom, för ilskan inom henne slogs mot en överväldigande känsla av sorg och förtvivlan, av känslan att ha blivit förrådd. Det fick hennes blick att förmörkas en aning och den nu värdelösa tatueringen på hennes arm att stickas, som om den desperat försökte hålla henne i styr utan att helt lyckas.
Mat ställdes ned framför henne, men hon tog inte blicken från Yazfein, inte heller när mer mjöd hälldes i hennes glas av en förbipasserande träl. Att han hade mage att dyka upp så här, i hennes hem, efter att ha försvunnit utan ett ord och lämnat henne ovetandes och ensam i över ett år. Han som hade givit löften, löften som han så enkelt verkade ha brutit. Tanken fick henne att omedvetet svepa ytterligare ett glas med mjöd, som om hon försökte dämpa den där växande ilskan inom sig, dränka raseriet.
-
Han jublade starkt efter kungens korta tal, och skrattade till innan han såg ner mot mörkeralven och log. “Skål lilla du! Skål till familjen, skål till det oersättliga!” Han gav hennes axel en knuff.
Rune ledde Ziyaté fram till sätet som indikerades av kungen och föste henne mot det innan han själv satte sig ner intill henne, en vaksam atmosfär om honom. Det var trots allt förväntat av honom att hålla ordning på henne, och man blev inte den sortens människa Rune var utan att ta ansvar.
Vaksam må han ha varit, men av mer än bara Ziyaté. Från där han satt lät han blicken sin vandra mellan alla närvarande, och de var en intressant samling människor. Han spenderade mycket av tiden däremot blickande mot de nyanlända syskonen, ibland mot Ragnhildr och Audgisil, men alltför ofta landade blicken på Yazfein.
-
Leendet Fëani ger Maeve är varmt och genuint. Sömn hade verkligen fått henne att må betydligt bättre än innan. Men leendet svalnar när hon kan känna hur spänd monsterjägaren blick vilket också gör henne på sin vakt” Vad menar du? ” frågar hon honom lågt, låter blicken svepa ut över rummet. Hon kände inte monsterjägaren så väl men hon hade lärt sig under de dagar de färdats tillsammans att mannen inte var den som oroade sig i onödan. Hon avbryts av Audgisils välkomnande och höjer bägaren till en skål likt resten av dem. Ett litet leende på hennes läppar som snart försvinner igen när Yazfein slår sig ned mitt emot. Stämningen kändes vass likt en kniv och för en stund önskade hon att hon inte satt där men.. att resa sig nu kändes otänkbart och Maeve såg ut att inte vilja vara ensam med mannen. Något hade tydligt hänt dem emellan, men vad? Inte för att det var hennes sak att lägga sig i men hon kunde tydligt se att Maeve inte mådde bra.
”Ditt namn betyder inget för mig ” Säger han med en skarp snärt i rösten, som om han egentligen ville ge honom ett skri till svar men eftersom han inte var i falkhamn så gick det inte. Han svarar inte på påståendet eller om det va en fråga om han var falken. Han insåg att det inte var någon idé att följa det för andra längre. Han föredrog trots allt den skepnaden framför den han fann sig instängd i just nu.Eirik möter stadigt Yazfeins blick, inte rädd för honom, backar inte, backade aldrig.” Då var det ett idiotiskt val ” Säger han hest med en lätt knyck, ryckig knyck på nacken. En rörelse som han sällan kunde hejda utan som bara kom. Handen som landar på hans axel sänder obehagskänslor igenom hans kropp och med en snärt på handleden slår han den ifrån sig” Rör mig inte ” Morrar han till svar innan Yazfein går sin väg. Integriteten kändes besudlad och han mår psykiskt illa av beröringen. Yazfein ville tala… det… återstod att se om Eirik ville det. Han vänder ryggen åt dem och söker sig bort mot sin bror och sin mor igen samtidigt som han försöker skaka av sig obehagskänslan som låg djupt inom honom, som om den försökte äta sig in. Tyst med spänd min ställer han sig intill sin bror medan blicken hålls fäst vid Maeve och Yazfein, borrar sig in i Yazfeins rygg.
-
Lite lätt nickade hon åt Asgeirs antygande. Det fanns en sanning där som han sa och hon skakade nätt på huvudet åt det hela.
“Livet har en tendens att ge både goda och dåliga minnen. Till oss alla, Asgeir. Det förändrar inte vem vi är. Tvärtom, det är det som gör oss till den vi är.” sa hon, simpelt. Som om det inte var något annat i världen som var enklare att förstå än det.
Hennes blick vandrade mot Eirik som också hade kommit till hennes sida. Båda sina söners blickar mot denne Yazefin och hon skakade nätt på huvudet åt det hela igen.
“Yazefin och låt er syster ta hand om honom själv. Det är hennes sak och inte er. Eller har ni låtit något karmanskt nonsens att alla kvinnor behöver beskydd?” frågade hon med ett höjt ögonbryn.
“Behöver jag uppfostra er bättre än att inte lägga näsan i blöt?”
–
Tortyr var vad det var. Att vara här, bland alla barbarer som tänkte supa sig fulla och vara mer högljudda och göra fler dumma beslut. Bara tanken gav henne en huvudvärk. Och om inte det skulle vara nog, att ha Istilwys ständiga blickar mot sig och pikar att hon hade svikit Lloth. Hennes härskarinna. Min härksarinna.
Enkelt tvingade hon fram ett snett leende och rörde sig mot Audgisil. Även om hon snarare blev puttad mot Audgisil. Elegant slog hon sig ner bredvid honom och drack lite av vattnet som hon hade funnit istället. Som en hälsning nickade hon åt Audgisil.
-
Arands blick fortsatte söka sig över de i deras närhet, men det var omöjligt att få någon klarhet där bland folkvimlet, skrattet och festandet. Han kunde inte fokusera sina sinnen på någonting, och rycktes bort från sina tankar då Maeve rörde vid hans arm. Ett ögonblick hade han varken hört eller sett något, men nu noterade han den märklige mannen – den utomstående – som satt mittemot dem. På något vis hade han hamnat mittemellan ett väldigt obekvämt och stelt samtal, ett känslosamt samtal där han märkte att han inte hörde hemma.
Men Arand var ju bra på att se otrevlig och hård ut, och hans gula ögon tycktes genomborra Yazfein där han satt. Nästan lite bedjande gav han sedan Fëani en blick. Hur betedde man sig i en situation som denna? Borde de lämna Maeve och Yazfein själva, eller stanna och ge henne stöd? Hans instinkter sa att han inte ville lämna Maeve ensam, men han visste att hon kunde ta hand om sig själv. Men då Maeve väste la han en stödande hand på hennes axel, det var trots allt hans fel – hans risktagning – som hade tagit bort tatueringen från hennes arm som höll hennes förmågor i schack. Kanske det var dags att försöka hitta någon som kunde reparera den? Han hummade lågt, med blicken på Yazfein, ett något allmänt hummande över själva situationen de hamnat i.
‘Man har alltid ett val.’ sa han simpelt över Yazfeins ursäkt, mest en allmän lärdom han lärt sig under sitt liv, och gav Fëani en blick. Det enkla valet hade varit att ignorera den ensamma flickan i Tinderstad, men de hade tagit det svåra valet och tagit med henne.–
‘Visa ord, som alltid mor.’ sa Asgeir med ett litet leende till sin mor.
‘Men så har det alltid varit med dig, få ord men visa ord.’ och med det böjde han sig fram och kysste henne på kinden.
Asgeir såg på Eirik frågande då han dök upp vid han och Ranghildrs sida.
‘Nå?’ frågade Asgeir, och ledde dem båda för att sätta sig ned.
‘Vad är det för drama där riktigt?’ undrade han med blicken på Eirik, för att sedan rycka på axlarna åt Ranghildrs ord och hälla upp dryck åt dem alla medan mat serverades.
‘Åh vi vet att Maeve kan slita huvudet av honom om hon så önskar.’–
Audgisil studerade mörkeralven nyfiket där de nu satt bredvid varann.
‘Jag har lite svårt att tolka ditt exotiska ansikte, men något säger mig att du inte är så bekväm här i dessa salar.’ sa han lite roat.
‘På samma vis som många här inne inte är bekväma med din närvaro. Så säg mig, vad har tagit dig bortom den bekvämligheten och lett dig in i mina hallar?’ undrade han.
‘Jag kan inte tro att du är här av en slump.’ -
Yazfeins händer kramade hårdare om varandra när han hörde hennes ord, blicken hon gav honom skar djupt men samtidigt förstod han henne. Hade han ens försökt hålla sig lugn om det hade varit tvärtom? Det var en fråga han inte alls kunde svara på och inte heller ville tänka på nu så han sköt den snabbt åt sidan. Hennes röst var inte som han varit van att höra den vilket skakade honom lite. Även om hans ansikte höll en neutral mask så var det en helt annan sak med hans ögon. De som satt nära och kunde se märkte skiftningarna mellan osäkerhet och sorg som gled över de stålgrå ögonen. Sen nickar han och tar ett djupt andetag utan att släppa Maeve med blicken. Han rörde varken mat eller dryck där det ställdes framför honom. Långsamt vänder han blicken mot Arand och möter dennes blick med en inte hånfull men lite beklagande blick. “Ibland är det bara en illusion av att du har ett val eller flera. Mitt val gjordes åt mig ganska bryskt, herr monster jägare.” Sen glider hans blick tillbaka mot Maeve.
“Nej, jag kanske inte borde ha kommit hit, men nu är jag här ändå…” Han fuktar läpparna och sneglar mot Arand och Nenye en gång men det är enda tecknet på att han verkar tänka på att de sitter där. Sen är hans fokus åter riktad mot Maeve vars ilska var värre än något han fått utstå under den tid han varit borta. Hur mycket skulle han berätta här? Nog för att han bara ville berätta allt men samtidigt var det inte riktigt platsen för det heller, magen knöt sig mer och han tog ytterligare ett djupt andetag. “Jag är här för att hålla det löfte jag gav om det så är det sista jag gör av egen fri vilja. I Karm gavs jag inget val och hade aldrig lämnat så om ett val givits mig.” Han kunde inte riktigt säga rakt ut vad som hade hänt i Karm då han försvunnit, inte här vid bordet. Men att inte kunna berätta gjorde ju inte det bättre eller lättare på något sätt. Inom sig svor han tyst och funderade ett kort ögonblick på om han borde förblivit försvunnen men ångrade sig genast.
Han blir tyst, vet för ögonblicket inte vad mer han ska säga eller berätta där de sitter bland folk, viljan att bara berätta allt är så stark och drar i honom. Men det var inte någon idé att försöka berätta just där. Han lutar sig lite fram över bordet närmare Maeve för att sänka rösten än mer, försöker göra så bara hon ska höra honom. “Snälla, låt mig få prata med dig ensam…”
-
Rune distraherades i sina observationer när maten serverades framför honom och när han såg ner på den så verkade han nästan tveka. Han vände blicken till det nya stopet med mjöd och imponerande snabbt svepte han även detta stop. När han väl var färdig började han sluka maten med glupskhet.
När Audgisil talade vände Rune med intresse blicken mot Ziyaté för att bättre höra hennes svar. Han slutade inte äta, men höll blicken på henne. Med händerna huvudsakligen förflyttades den serverade maten hastigt in i hans mage, med en iver oftast funnen i någon som upptäcker en god ny maträtt för första gången.
-
Det kändes som om tiden stod stilla omkring dem, när allt hon kunde fokusera på var den blick han gav henne, den sorg och smärta som fanns i hans ögon… Hans ögon, som inte ens var hans egna, precis som orden, hur ärliga de än må låta, säkerligen bara var lögner.
Hon drogs tillbaka till verkligheten när Arand lade en hand på hennes axel, det hade fått henne att rycka till en aning. Hela hon var som en spänd bågsträng där hon satt med händerna hårt knutna i knät och lyssnade till hans ord, både de som han riktade till Arand och de som han slutligen riktade till henne. Det var dock orden om att hålla sitt löfte som till slut fick henne att explodera.
Det skedde underligt långsamt, som om hon inte riktigt kunde begripa vad det var han sagt, som om hon behövde tid för att låta det sjunka in. Han hann luta sig fram och sänka rösten för att be henne tala med honom ensam, i enrum, innan hon reagerade, och när hon väl gjorde det så var det utan att bry sig om att de befann sig mitt i en sal fylld med gäster.
”Ditt löfte!?” Fräste hon högljutt innan hon ställde sig upp och hårt slog händerna i bordet. Hon lutade sig framåt en aning där hon stod, stödd på händerna, så att deras ansikten var farligt nära varandra.
”Dina löften är mindre värda än kattpiss!” Tillade hon i samma höga, giftiga ton, plötsligt yr av vreden och sorgen hon kände inom sig. Sen lyfte hon ena handen från bordet och gav honom en rungande örfil som, om hon inte redan hade haft hela salens uppmärksamhet , säkerligen skulle vända allas blickar åt deras håll.
Nästan lite klumpig tog hon sig upp och bort från sin plats, medveten om att hon höll på att tappa kontrollen över sig själv. Varför hade han tvunget behövt komma och sätta sig mitt emot henne? Ilskan kokade inom henne när hon stapplade bort mot dörren som ledde ut från salen. Hon rev upp den och försvann ut i den kyliga kvällsluften innan hon smällde igen den bakom sig med sådan kraft att sköldarna som hängde på väggen där innanför rasade till golvet. Hon behövde kyla av sig…
-
Ranghildr la en hand på kinden där som Asgeir hade kysst henne som hastigt och skrockade lite över hans ord. Hon lät blicken lite disträ följa Maeve när hon så ilsket marscherade ut. Ett senare tillfälle skulle hon nog få tag på henne. Men inte nu. Nu var hon tvungen att vara kvar i den här festen som hennes make så storslaget lovat.
Lite trött över tanken att behöva vara social så länge, tog hon och svepte sitt mjödstop för att sedan låta Asgeir fylla på det igen med ett litet leende och lät sedan blicken vandra mot Audgisil som satt och diskuterade med mörkeralven. Hon rynkade lite på ögonbrynen.
“Vad har han för dumheter för sig nu då?” frågade hon, mest för sig själv.
–
Nästan lite äcklat betraktade hon Rune, det var roande att tro att det var Istilwys där under alla lager av fett. Hon skrockade lite över konungens ord och skakade nätt på huvudet så hennes vackra ben vita hår flög omkring henne.
“För att vara ärlig, jag kom hit för att få bort en av Lloths följeslagare som gömmer sig här bland er. Men på vägen hit, kanske jag fann ett annat syfte.” sa hon och för ett kort ögonblick landade ögonen på Fëani, men lika hastigt var de borta och hon nickade mot Rune.
“Och Rune här, har ju trots allt hållt ett varmt och välkomnande öga åt mig.”
-
Audgisil gav Rune en liten road blick över hans aptit, och ett litet höjt ögonbryn. Att mannen hörde allt de sa var uppenbart, men samtidigt hade han inget behov av att hålla saker hemliga för sina män och kvinnor. Ordet skulle sprida sig i alla fall. Men mörkeralvens ord fick en skugga att fladdra över Audgisils ansikte, och hans annars trevliga och varma utstrålning var som bortblåst. Man kunde se klart och tydligt krigaren där, mannen som var en ledare över detta folk.
‘En av Lloths följeslagare säger du…?’ frågade han, upprepade hennes ord mest som för att tänka genom dem. Han gjorde bara en gest åt hennes ord om Rune, och det andra syftet fick de ta en diskussion om senare. Detta var för viktigt.
‘Ursäkta min okunskap, men många får det att låta som att ni alla är trogna följare av Lloth. Vad gör dig annorlunda än denna du talar om, och varför är du intresserad av att blanda dig i våra angelägenheter?’ undrade konungen.–
Asgeirs blick följde hans moders till deras far, och han drack ur sitt mjödstop han med.
‘Åh du vet hur far är. Han försöker nog bara se om det finns något att gynna med mörkeralven.’ sa han.
‘Han skulle stifta fred med hela världen om han kunde.’–
Efter att Maeve hade lämnat Sätet satt Arand kvar med Fëani, som fortfarande kallade sig Nenye. På ett vis hade det varit en lättnad, för stämningen där i bordet hade varit väldigt tryckande och obekväm, och han höjde ett ögonbryn åt Yazfein som satt kvar. Trots allt hade han inte så mycket intresse av mannen, och vände istället uppmärksamheten till Fëani.
‘Så jag gissar att du har rätt ont i hela kroppen efter vår resa och vår träning?’ frågade han med ett litet leende.
‘Jag minns hur det var, då jag själv började med min träning.’ -
Nenye följer lonversationen mellan Maeve och Yazfein men lägger sig inte i. Det skulle förmodligen inte uppskattas och hon ville inte stöta sig med någon av dem. När Maeve reser sig och går och då Arand vänder uppmärksmaheten mot henne ler hon lite svagt, fiskfjällen på halsen gnistrar likt guld i ljusens sken” ont räcker inte för att beskriva det. Det känns som om någon brutit alla mina bren, sträckt ut mina muskler och sedan försökt reparera dem men misslyckats ” ler hon och låter blicken svepa lätt mot mörkeralvinnan och sedan mot monsterjägaren” Men jag antar att det blir bättre så jag biter ihop och härdar ut. “Ler lite men tystnar sedan, tyst en stund.
” jag känner mig som en främmande fågel här.. ” Säger hon och ser på Arand igen” Egentligen vill jag tala med Audgisil men jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra. Arand? Får jag be dig om något? tidigare i dag kom ett brev från en man vid namn Wreax. Han arbetar nära min syster… jag bad honom om information och han vill träffa mig på ett värdshus här i Frostheim. jag bör ine gå dit ensam. Följer du mig dig? ” hon är beredd på ett nej.
Eirik står intill sin bror med blicken vilandes på yzfeins ryggtavla kort och hör knappt vad Asgeir och Ragnhildr säger. Det är för mycket röster, för mycket folk och det kryper i skinnet på honom. ” Jag går ut ” Säger han till dem, bryr sig inte om ifall de uppfattar vad han sagt eller inte. Han måste bara ut.
-
Han hade på ett sätt väntat sig örfilen men ändå var han väldigt oförberedd på den. Under ett ögonblick var det stjärnor som dansade framför hans blick och han hade svårt att sitta rakt upp. När Maeve lämnar salen har han satt sig upp med blicken fortfarande rakt fram. Efter ett par andetag för att samla sig själv så ställer han sig upp och utan ett ord till någon lämnar han salen i riktning mot det rum han hade blivit tilldelad där. Även om han såg lugn och samlad ut så var det en hel del han höll inom sig medan han lämnade salen.
-
Rune höjde blicken när Maeve smällde till Yazfein och hans uppmärksamhet riktades åter igen mot dem. Självklart följde han de konversationer som var nära honom, särskilt vad som sades mellan Audgisil och Ziyaté, men blicken följde Maeve när hon lämnade salen, och kort inpå följde blicken även Eirik och Yazfein. Bakom Runes ögon jobbade kugghjulen och för ett ögonblick vandrade tankarna helt bort. Snart vände han däremot blicken mot Audgisil igen.
“Hon har inte gett oss annat än välkommen information, men det är inte information vi inte hade upptäckt själva. Hon är sann sina ord, men det betyder aldrig att alla ord är sagda.” Han vände sin blick mot Ziyaté och såg lite misstänksamt mot henne, men gav sedan ett leende.
“Däremot tror jag på henne, att hon saknar lojalitet till Lloth. Kalla det min magkänsla, inte för att det är någonting man bör luta ett rike mot.” Han böjde huvudet igen och fortsatte glupskt äta, men ögonen vandrade mot utgången och över salen för att mäta stämningen efter att två av syskonen hade lämnat.
-
Det var inte svårt att uppfatta Istilwys pik mot henne och för att vara ärlig gnagde en irritation och ilska inom henne och blicken som hon gav Rune speglade denna. Hon hade förstås inte helt fel, men hon hade inget annat än de senaste månaderna visat sin lojalitet igen för deras härskarinna.
“Inte för att vara oartig, för ert land. Inget intresse alls. Däremot har jag ett intresse att se till att Lloths makt inte sträcker sig till fler länder och ytor. Min egna lojalitet finns inte mer. Min forna härskarinna tvingade mig att försöka mörda min egna son och korrupterade mitt egna barnbarn – Me’ersias nuvarande regent.” svarade hon för att ge honom ett svagt ursäktande leende.
Förstås en liten lögn, men det var väl ett sätt att se på det. Hon vände blicken mot Rune igen, trots allt kunde hon inte rå för att skratta lite åt det hela. Speciellt åt uppmärksamheten kring Yazefin.
-
Arand nickade lite frånvarande över Fëanis ord.
‘Snart blir det bättre, ska du se. Och det gör jag med.’ sa han till hennes påpekade om att hon kände sig främmande.
‘Men ändå känner jag mig mer avslappnad bland Kaldrländare än Karmaner. De känns som ett ärligt folk, raka, direkta. Det passar mig bättre i smaken.’ sa han och såg sedan på Fëani igen.
‘Jag är säker på att konungen vill tala med dig.’ Arands blick sökte upp konungen där han satt med mörkeralven. En stund hade han inte svarat, utan varit fäst med blicken på konungen.‘Hm?’ frågade han, och vände blicken till Fëani igen, nästan förvånad igen över hennes eleganta utseende i kontrast till hur hon sett ut på vägen. Han rynkade på ögonbrynen lätt då orden hann ikapp med hans funderingar.
‘Det låter riskabelt, men jag följer med dig.’ sa han, ärligt och direkt, utan att tänka. Hans blick följde Yazfein då han steg upp efter den säkerligen välförtjänta smällen han fått, vilket fick honom att le lite roat över hela situationen.
‘Jag borde nog se hur Maeve mår… Hennes ilska kan få väldigt besvärliga konsekvenser.’ sa Arand tankfullt, och tänkte på ilskan som bubblade där under hennes yta, som kunde bli så mycket värre än bara ilska. Han gav Fëani ett ursäktande leende, då han reste sig för att följa Maeves steg ut i höstkvällen.–
Audigils blick gick från mörkeralven till Rune, och han nickade lätt över den stora mannens summering. Det var exakt det han tänkte själv. Magkänsla var alltid något, men han hade inte råd att ta risker nu i krigstider.
‘Väldigt nobelt av dig, att försöka förhindra Lloths inflytande och mörker att fästa sig på platser hon än ej rört vid.’ sa Audgisil, med en viss skepticism i sina tankar. Men avslöjandet att hon var besläktad med Thalias barn var en nyhet han inte förväntat sig.
‘Ah… Thalias barn.’ sa han, lite sorgset.
‘Jag och Thalia var allierade, jag och min fru hjälpte henne ta tronen från hennes syster. I flera år hade vi fruktsamma samarbeten och handelsrelationer med Me’erisia, men de är som bortblåsta nu med allt som hänt där. För att vara helt ärlig vet jag väldigt lite, det verkar som om inga säkra nyheter färdas in eller ut ur vattenriket, som i de gamla dagarna. Säg mig, vet du vad som sker där?’ frågade han.
‘Och oavsett förstår jag inte varför dina personliga bekymmer skulle få dig att vilja jaga Lloths agenter. Vad får du personligen ut av det? Men hjälp mig finna denna Llothälskare bland oss, för att visa att dina ord är sanna. Jag kan inte tillåta sådant innanför mina murar.’–
-
När hon återvände till salen så var det i under tystnad och i sällskap med Arand. Hon visste inte riktigt hur länge hon hade varit borta, men både Eirik och hennes mor saknades, ett faktum som gjorde henne lite illa till mods även om hon gjorde sitt bästa för att inte visa det.
På samma sätt så låtsades hon heller inte om de blickar som riktades mot henne när hon lät dörren glida igen bakom sig, gick fram till bänken där hon tidigare suttit och slog sig ned igen. Yazfein var inte där, vilket förstås var lika bra, situationen var tillräckligt obekväm som den var.
Med en suck sträckte hon sig efter sitt tomma glas och fyllde det till kanten med mjöd. Hennes händer var fortfarande blodiga, men det mesta verkade ha börjat torka vid det här laget, förutom på några ställen över knogarna där såren var djupare. Där syntes fortfarande lite blod tränga fram varje gång hon rörde sina händer, som när hon förde glaset till läpparna och drack girigt. Hennes blick hade fallit på hennes far där han satt och samtalade med mörkeralven som kallade sig Ziy. Hon gillade det inte, inte alls, men vem var egentligen hon att säga något?
-
Fëani är tacksam för svaret hon får och andas ut lite. På något sätt hade hon börjat förlita sig på monsterjägaren och det kändes tryggt att ha honom vaktandes sin rygg” Tack Arand ” Säger hon uppriktigt tacksam” Ja det är riskabelt, det var därför jag bad dig följa med. ” Hon ler lite mot honom, nappar åt sig lite korv från fatet framför sig. ” Och risker, är det inte risker ni monsterjägare alltid tar? ” Frågar hon nästan lite road men bara nästan. När han byter ämne till sin oro för Maeve nickar hon. Undrade i sitt stilla sinne om Arand faktiskt var lite svartsjuk, kanske var det så att det var mer än vänskapliga känslor mellan Arand och Maeve, i alla fall från Arands håll? Hon ler lite åt det, ser efter Arand och sedan ut över salen. Ensam kvar på bänken. Tar lite bröd i handen innan hon reser sig upp för att röra sig genom salen. Något mål har hon inte men blicken faller snart på mörkeralvinnan, Rune och Audgisil, tvekar lite men bestämmer sig för att gå mot dem ändå.
Hon når dem lagom för att höra Audgisils sista ord och fråga om vad som sker i Me´eresia just nu. ”Jag råkade höra vad ni sa kung Audgisil. Om Me´eresia… och om Thalia ” Hon ser på honom med klar blick” Träffade ni någon gång Thalia? ” Hon ger mörkeralvinnan en kort frågande blick som om hon sökte efter svar i hennes ögon men såg snart tillbaka mot Audgisil” Mitt ärende här i Frostheim har med Me´eresia att göra och det var därför jag önskade samtala med er, Kung Audgisil.
You must be logged in to reply to this topic.