Post has published by Maeve
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 33 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Luften utanför Sätet var kylig men inte kall. Hösten var i antågande och som vanligt så skulle det antagligen bli en kort affär innan vintern sänkte sig över dem, men i just den stunden hade det ändå inte spelat någon roll. Ilskan och vreden höll henne varm där hon stövlade iväg från Sätet och bort mot de forna kungarnas högar där de låg en bit bakom den stora hallen.

     

    Träden som stod bland högarna bar fortfarande löv, men de hade redan börjat gulna och blommorna som vanligen växte på platsen hade skrumpnat ihop till trötta imitationer av sig själva. Det var en vacker plats, men just då kunde Maeve inte känna någon vördnad inför platsen. Hon stampade bara förbi dem till dess att hon nådde utkanten av gravfältet där det slutade framför en hög bergsvägg. Den kalla luften och den raska promenaden hade räddat henne undan ett raseriutbrott, men känslan brann fortfarande stark inom henne och hon gav uttryck för den genom att skrika högt åt ett av träden som stod intill bergväggen, innan hon gick lös på dess smala, seniga stam med det enda vapen hon hade, vilket var händerna.

     

    Hon slog tills knogarna blödde och hon fått ur sig det värsta av frustrationen och ilskan. Det stackars trädet såg ut som om någon försökt göra brasved av det, men hon verkade inte bry sig om skadan hon orsakat utan gled helt enkelt ned intill trädet och lutade ryggen mot dess knotiga stam. Hon slöt ögonen och försökte ta ett par djupa andetag. Lugna dig… Andas… Låt det inte kontrollera dig.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Det hade tagit honom en liten stund först att ta sig från salen och ut ur Sätet, men det hade varit kvickt nog för att se henne styra stegen mot gravhögarna bakom salen. Han hade följt henne med blicken, tvekat innan han själv följde hennes steg in bland högarna. Vid hennes skrik hade han ökat takten i ett par steg innan han lugnade sig då det varit ett skrik av ilska vilket var väldigt förståeligt. När sedan ljudet av slag som gång på gång träffar en trädstam börjar höras rör han sig långsamt framåt. Håller sig lite dold bland högarna för att sen när allt blev tyst på nytt styra sina steg framåt. Känslan från salen hade inte blivit bättre och klumpen i magen hade bara växt ju närmare henne han nu kom.

    Med en rörelse av en hand och ett ord försvann den illusion som dolt honom i salen, iallafall för Maeves ögon så skulle hon se hans verkliga jag. Han fuktar nervöst läpparna medan han går mot henne, gör nu inga försök att dölja sina steg eller att han närmar sig henne. Men än säger han inget, kan se henne sitta där mot trädet, slutna ögon och blod från knogarna. Han hade lämnat henne och brutit det löfte han givit även om det inte varit något han velat göra eller hade haft något val. Arand hade haft rätt på ett sätt men ändå inte. Han stannar ett par steg ifrån henne, tyst och bara betraktar henne där hon sitter. Alla tankar och ord som bortblåsta med den kyliga vind som var där. Vad skulle han säga nu? Han hade försökt i salen och ville försöka nu igen när de var ensamma men hur skulle han göra det? Långsamt hukar han sig ner framför henne innan han yttrar ett ord, lågt knappt hörbart och fyllt med den sorg samt skam han kände. “Förlåt…”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Ljudet av steg nådde henne som om det varit filtrerat genom ett första lager av brus. Hon hade kunnat tro att det var hennes mor, far eller någon av hennes bröder, kanske till och med Arand, men så fort hon kände håret i nacken ställa sig upp så visste hon att så inte var fallet.

     

    Kanske i ren protest, eller för att hon inte visste om hon skulle falla tillbaka i vreden om hon öppnade ögonen och såg på honom, så fortsatte hon att blunda. En del av henne ville be honom att försvinna, att gå iväg och lämna henne ifred, men när han hukade sig ned framför henne och hon möttes av hans bekanta doft så ångrade hon sig. Hon ville inget hellre än att han honom hos sig, men samtidigt var hon arg, så arg.

     

    Långsamt öppnade hon ögonen och såg på honom där han satt framför henne nu, utan illusioner, och hon kunde inte hindra sina ögon från att vattnas en aning, även om hon gjorde sitt bästa för att blinka bort tårarna innan de hann falla. Hon var arg, inte ledsen!

    ”Varför..?” Det ensamma ordet var det enda som lämnade hennes läppar och det var knappt mer än en hes viskning.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    För ett kort ögonblick blundar han och väntar på slag, skrik eller hårda ord. Men när han öppnar ögonen, ser henne öppna sina och ser hennes försök att hålla tårarna bort sätter han sig ner tungt på marken. Känslan av osäkerhet och skam fanns kvar men samtidigt en liten lättnad över att hon satt kvar. Utan att tänka på det hade han sträckt ut sin vänstra arm mot henne men lät den falla innan den nådde henne. “Jag blev väldigt bryskt hämtad… Utan en chans att säga något även om jag försökte.” Hennes fråga både skar i honom och gjorde det lättare för honom att börja någonstans.

    “Om jag vill berätta allt och jag menar verkligen allt, vill du lyssna på mig då Maeve?” Hans röst var lite darrig och osäker men ändå fanns det något av den mjuka ton han så ofta haft när det bara varit dem två. Hans blick mötte hennes, inga tårar från hans sida men hans osäkerhet och rädsla så väldigt synlig. Han var inte rädd för henne utan rädd för att hon skulle säga åt honom att försvinna och ge sig av.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Instinktivt drog hon benen närmare sig själv, drog upp knäna till bröstet och lade skyddande armarna om dem när han sträckte sig efter henne. Hon var inte redo för det, och han verkade inse det själv när han lät sin hand falla innan den nådde henne.  Hans förklaring förklarade liksom ingenting. Hämtad? Av vem? Och varför? Kunde han inte kämpa emot? Hon hade sett vad han kunde göra mot sina fiender, så varför hade han inte kunnat slåss för att få stanna vid hennes sida? Hon misstänkte starkt att det inte var Sandor eller Leony som sänt iväg honom, men hon förstod ändå inte. Om så självaste Oden hade uppenbarat sig framför henne och försökt dra iväg med henne så hade hon kämpat emot med tänder och klor.

    ”Du övergav mig, Yazfein. Du förrådde mig när jag behövde dig som mest”, sade hon bryskt, och tvingade sig själv att se bort från honom för en stund. Hon stod inte ut med att möta hans blick när han såg så osäker och rädd ut, så sorgsen.

    ”Men om du tror att det skulle hjälpa dig så berätta. Förklara för mig vad som var viktigare än det löfte du gav mig”, tillade hon sen, men hon såg inte tillbaka på honom utan höll blicken fäst på en av de närliggande gravhögarna.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han lade benen i kors för att luta sig lite framåt med armbågarna som vilade mot knäna. Kinden sved och värkte än efter hennes örfil och den hade nog varit värre än om hon attackerat med klinga. Sen suckar han tungt och skakar på huvudet. “Jag vet inte om det kommer hjälpa mig, men jag vill berätta vad som hände.” Sorgen och rädslan är kvar men blandas nu med skam. En känsla han är ytterst ovan vid men som nog är den starkaste just nu. Efter att ha tagit ett par djupa andetag så ser han upp mot himlen.

    ” Den dag eller snarare natt när jag försvann överraskades jag i sömnen av två, låt oss kalla det sändebud från… Lloth. Innan jag ens vaknat ordentligt så var jag både bakbunden med rep och magi. Jag kunde inte röra mig eller säga något när de bar iväg mig. ” Han ser mot Maeve nu och det märks att han är uppriktig med sin berättelse, döljer inget utan berättar det som det var. “Det var så de förde mig tillbaka till Lloth då jag tydligen inte tjänat eller tillbett henne bra nog. Väl framme där så fick jag två val eller egentligen ett val. Gör ett uppdrag åt Lloth eller bli dödad på plats…”

    Han blir tyst och ser bort från Maeve ner i marken medan han drar ett par djupa andetag, ilskan över att inte kunnat göra mer och känna han inte gjort nog hade blev värre vid hennes ord. Hon hade rätt i det hon sa, han hade övergett och förrått henne genom att han inte kämpat nog, han borde ha gjort mer. Försökt med något iallafall.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon var både arg och besviken, men tvingade sig själv att se tillbaka på honom där han satt. Han såg så sorgsen och uppgiven ut, och hans ord lät som sanningen, även om hon omöjligt kunde vara helt säker.

    ”Så din härskarinna gav dig ett uppdrag… Ett uppdrag som tog mer än ett år att genomföra? Under all den tiden, kunde du inte ha bemödat dig att kontakta mig på något vis? Och varför dyka upp här, i Frostheim, hos min mor och far? Varför inte söka upp mig direkt?!” Hon försökte hålla sig lugn, men hennes ilska sipprade igenom i den giftiga ton hennes röst antog.

    ”Jag sörjde dig! Jag trodde att du var död!” Fräste hon till och kom stapplande på fötter, fortfarande med ryggen tryckt mot det stackars trädets trasiga stam. Hon försökte kontrollera sig själv, men det var svårt, så svårt. Ilskan låg närmare till hands än någon annan känsla just då, även om sorgen också trängdes där. Den lös i hennes ögon och avslöjade sårbarheten bakom fasaden av styrka som hon försökte upprätthålla för omvärlden.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Där jag var fanns det ingen jag kunde sända bud med… Sen hölls jag under uppsikt nästan hela tiden, nästan som en fånge.” Han sitter kvar och ser upp mot henne, nu med tårar väl synliga i ögonen. Vinden får hans långa vita hår att fladdra lite  och han sväljer en gång innan han mödosamt kommer på fötter, tog ett steg närmare henne men höll ändå lite avstånd till henne. Vill sträcka ut handen och röra vid henne men hindrar sig  från det just nu. Den enda fasad han höll uppe var för andra som skulle kunnat se dem, men för henne så dolde han ingenting. Ja uppdraget hade tagit tid och under stor del hade han också varit bevakad men han borde ha gjort mer så mycket mer.

    “Jag sändes hit till Kaldrland när jag var klar och ni var till havs, det försvårade det lite att söka upp er direkt.” Hans högra hand kramar hårt om hans vänstra arm medan han ser mot Maeve. Försöker för en stund finna orden igen för att fortsätta berätta men famlar lite efter dem. “Jag kunde ha varit död det är sant och det var inte alls långt ifrån att jag dog på uppdraget. Eller efter det om inte er mor hjälpt mig med såret…” Det var också sant för hade inte Ragnhildr gjort rent det som hon gjorde så hade hans liv varit över.

    Med en långsam rörelse höjer han höger handen mot hennes kind, kommer inte röra vid henne om hon inte tillåter det, försiktigt och långsamt rör sig hans hand. “Ni har varit med om så otroligt mycket på ett år, en gång minst vet jag att ni hade behov av min hjälp. Jag borde ha gjort mer, flytt därifrån eller något det är rätt. Att få återse dig var vad som tog mig igenom vad som faktiskt var ett självmordsuppdrag fast ingen sade det.” Han hade känt det tillfälle då hon använt halsbandets egenskap vilket hade dragit mycket energi från honom men också fyllt honom med rädsla över att inte få se henne igen.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var knappt att hon stod ut med att se på honom när hans ögon plötsligt blev sådär glansiga, så hon lät sin blick vara fäst på marken bredvid sina fötter istället. Hon hade slagit armarna om överkroppen där hon stod, men hon gjorde ingen ansats till att flytta sig, trots att han kom närmre henne.

     

    Hans ord om att ha blivit sänd till Kaldrland oroade henne, för trots allt så fanns det alltid en baktanke med allting, och som han sade det så lät det inte som om det varit av egen vilja han skickats hit. Det var mer än oroande, det väckte på nytt lite mer av den där bekanta ilskan inom henne, men hon hann inte kommentera på det innan hon kände hans hand ömt röra vid hennes kind. Den var varm och bekant, och för ett ögonblick var det som om hennes hjärta slutade att slå, en känsla som fick henne att sluta ögonen och luta sig in i beröringen en aning. Sen kom hon på sig själv och drog sig bryskt undan och öppnade ögonen igen, och den här gången lät hon sin blick möta hans.

    ”Vem sände er till Kaldrland?” Frågade hon i ett försök att låta hård och oberörd, men hennes röst var tjock av återhållen sorg. Hon ville slå honom, ta ut all sin vrede och ilska på honom, men samtidigt ville hon heller inget annat än att få försvinna in i hans armar.

     

    Hans arm, som hon noterade hängde vid hans sida, som han hade kramat hårt, som om det smärtade. Han var redan skadad, och på ett vis tyckte hon att det var rätt åt honom. Vart hade han varit när hon slogs för hans kung i Loradon? När hon nästan fått sätta livet till?

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Efter att hon dragit sig undan från hans hand tar Yazfein ett sista steg mot henne, endast ett halv steg skilde dem åt nu där han stod framför henne. Hans blick mötte hennes och han ville lägga armarna om henne, få återigen känna den väldigt välbekanta känslan av henne mot sig. Men hur hårt han än ville det eller saknade det så slöt han mjukt handen som vilat mot hennes kind medan han sänkte armen. Knöt den som om för att fånga känslan av hennes hud och bevara den i handen. “Jag sändes hit av Lloth’s prästerskap efter att jag bett dem om det efter uppdraget…” Han viskade nu fram orden medan han behöll sin glansiga blick mot hennes, hans egen blick var något suddig av tårarna men han visste ändå precis var han hade henne.

    “Jag är så ledsen och skäms över att jag inte gjorde mer Maeve, jag ville alltid få åter vara med dig och jag vill det än…” Han blottade sina känslor för henne, han kände ändå det måste sägas oavsett om hon ville ha honom kvar eller inte. Han stå kvar framför henne möter hennes blick och kan höra sitt eget hjärtas slag så kraftiga och snabba. Det ekar i hans öron innan han tar ett beslut, antingen skulle det resultera i ytterligare skador hos honom eller inte. Långsamt höjer han båda armarna för att väldigt försiktigt, trevande och nervöst lägga dem om henne. Inte så han drar henne mot sig utan bara lägger armarna om henne så försiktigt.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    ”Varför skulle dem ge dig det? Varför…” Orden var knappt mer än en viskning, för det var som hon befarat, och hon visste att Lloth inte gjorde något utan en baktanke, det hade han själv lärt henne. Inte för att hon brydde sig om vad hon var eller vad hon gjorde, men hon ville inte ha henne inblandad i Kaldrlands affärer. Hon ville inte behöva välja mellan sina fränder och sitt hemland, eller Yazfein.

     

    När han lade sina armar om henne så kunde hon inte låta bli att falla in i omfamningen, och utan att hon kunde rå för det så kom också tårarna då. All ovisshet, känslan av att ha blivit förrådd och övergiven… Ilskan som fanns inblandad i sorgen fick henne att knyta nävarna och slå dem löst mot hans bröst. Det var som små patetiska försök att slå sig fri, som om hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv och därför bara blev stående där hon var med hans armar omkring sig och sin panna lutad mot hans ena axel. Hennes kropp skakade av den tysta gråten och tårarna men hon kunde inte hindra det.

     

    Hon ville så hemskt gärna kunna hata honom, men det gjorde hon inte. Hon hade vetat det när hon först sett honom stå där utanför Sätet, ja till och med när hon slagit honom över ansiktet där inne i salen. Hon kunde inte hata honom trots hans svek, och det skrämde henne.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Jag hoppas de gjorde det för att jag bad om det… Jag är här för att jag vill vara här och hjälpa er, inte för att de bett mig om något medan jag är här. ” Han viskar sedan så tyst han kan i hennes öra och lägger armarna lite hårdare om henne, ” Jag är klar med Lloth och alla hennes anhängare…” Varje gång hennes nävar träffar hans bröst blir känslan av att det är rätt väl bara starkare och starkare, någonstans inom sig önskade han att hon hade slagit hårdare, skrikit mer på honom. Han drar djupa skälvande andetag men låter tårarna fall fritt medan ena handen försiktigt lägger sig på hennes hår medan hans andra vilar på hennes rygg. Just nu säger han inte mer utan bara låter sig själv känna all den saknad på nytt som varit under med honom den tiden han varit borta.

    Hans hand rör sig mjukt över hennes rygg medan han blundar och lägger sin panna mjukt mot hennes huvud, känner hur hennes kropp skakar. Hade hon velat hade hon väldigt lätt kunnat knuffa undan honom men då hon inte verkade vilja det så stod han kvar där med armarna om henne. Blundade och gjorde inga försök att hindra de känslor hon visade eller hans egna känslor. Han förstod så väl hur hon kände sig förråd, hade han inte så ofta förut brutit andra löften  eller förrått andra personer? Men det smärtade så i honom att det hade skett mot henne. Han ville inte det skulle hända igen någonsin eller ens finnas tanke på det om det var så att hon lät honom vara kvar. Han mumlar tyst väldigt tyst med munnen mot hennes hår, drog samtidigt in den så välbekanta doften, lät den fylla hela hans väsen på nytt så som den gjort förut så många gånger. “Jag…jag älskar dig och kommer alltid göra det…”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Sedan när hade hennes liv blivit så komplicerat? Hon kunde minnas hur det var innan hon lämnat sitt hemland, hur ingenting bekom henne, hur allting verkade så simpel och solklart. Någonstans på vägen hade något förändrats och nu stod hon där och visste inte alls hur hon skulle hantera situationen. Hon var arg på honom, så väldigt arg, samtidigt som hon kände en väldig lättnad över att ha honom tillbaka. Inte nog med det så kände hon också ett visst mått av skam, och kanske skuld, för att hon inte kunnat komma över honom, för att hon lät hans blotta närvaro ta över hela hennes sinne när hon egentligen borde vara glad över att vara hemma igen.

     

    Hans ord gjorde inte saken bättre hellre, de kändes både som ett hårt slag i magen, samtidigt som de också fick hennes hjärta att slå hårdare.

    ”Det är inte rättvist… Du får inte göra så här mot mig. Du får inte komma hit och ge mig hopp. Om du förråder mig igen…” Viskade hon hest, men avslutade inte meningen utan lät det outtalade hänga mellan dem. Hon ville besvara hans ord, men hon var för rädd för konsekvenserna. Hon drog sig dock inte undan från honom, utan lutade sig närmre honom, in den bekanta värmen, den som alltid fick hennes hjärta att slå några extra slag.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Livet hade aldrig varit enkelt för Yazfein, allt hade varit komplicerat långt innan han lämnat Dar Zakhar, så mycket han hade upplevt genom åren. Njutit av hur komplicerat han kunde göra saker för andra och han hade varit bra på det. Det var innan han hade stött ihop med Maeve, det hade gjort allt komplicerat på ett annat sätt som han inte varit beredd på. Men nu ville han inget hellre än att göra det mindre komplicerat för henne, lägga Dar Zakhar bakom sig och Lloth skulle inte längre få styra hans liv. Men han visste också att han gjorde det så väldigt komplicerat för henne, skulle de någonsin kunna berätta för någon om varandra om hon ens ville ha honom kvar. Han hoppades innerligt det skulle vara så men just nu försökte han bara få leva i de ögonblick de hade där och nu.

    Hans hand gled från hennes hår, ner över hennes nacke och innanför kragen för att mjukt röra sig över huden innan fingrarna fann kedjan som varit en gåva från honom. Han log lätt för sig själv innan han lade båda händerna om henne lite hårdare. “Jag kommer inte göra det… Maeve jag kommer slåss med allt jag har för att det inte kommer ske igen. Inga hemligheter eller lögner mer från mig.” Sen lutar han sig ner närmare för att igen med hes röst viska i hennes öra. ” Jag är glad att min gåva kunnat hjälpa dig när den behövdes…” Han var inte någon som kom med hopp men han förstod hennes ord så väl och svalde lätt innan han nickade kort, lika väl förstod han att hon inte besvarade hans ord nu.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans fingrar mot den bara huden i hennes nacke fick henne att rysa av välbehag. Det gick som stötar genom hennes kropp där hans fingrar rörde vid henne och hon ville nästan dra sig undan, ville hålla kvar sin ilska, men hon gjorde inget av det. Istället lät hon känslan hänga kvar, till dess att han flyttade sin hand till hennes rygg igen för att hålla om henne.

     

    Hon lyfte huvudet för att se på honom med sina blå ögon när han talade om att inte förråda henne igen, om hur han var glad över att hans gåva kommit till användning… De viskande orden fick hennes hjärta att hoppa några slag, men hon gjorde sitt bästa för att inte visa det utåt.

    ”Du kommer få bevisa det”, sade hon hårt, för trots allt så var handling så mycket mer talande än ord någonsin kunde vara.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han hade så tydligt kunnat känna hennes rysningar både mot din kropp och under fingrarnas rörelser. Egentligen så ville han bara fortsätta med det och känna henne så nära mot sig. Men samtidigt var det kanske lite för fort just nu. Istället nickar han och möter hennes blå ögon, jo hon hade så rätt i det och han hade mycket att bevisa. Så mycket för att vara säker hon skulle kunna lita på honom. Långsamt lyfter han handen igen, kupar den mjukt mot hennes kind, låter tummen mjukt röra sig över hennes hud, följa det nya ärret där.

    “Jag vet jag har så mycket att bevisa men jag är redo att göra det med.” Bara några år tidigare hade han aldrig sagt så till någon och verkligen menat orden som han gjorde nu. Med sin panna vilande mot hennes såg han in i hennes ögon. Med en lite nervös känsla böjer han sig ner i ett försök att kyssa henne, om hon skulle tillåta det. Ingen lång kyss men en fylld med all saknad och värme han kände inom sig.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans beröring var som ett tveeggat svärd. När han med tummen rörde vid det nya, fula ärret så hade hon lust att beskylla honom för det, för att han inte hade varit där, samtidigt som hon ville vända bort ansiktet så att han skulle slippa se på det, men hon lät bli.

     

    Istället öppnade hon munnen för att svara på hans ord, bara för att mötas av hans varma, mjuka läppar. Det var en trevande, osäker kyss, och för ett ögonblick så undrade hon om hon borde dra sig undan, knuffa undan honom och ge honom stryk för att han ens vågade sig på något sådant. Men inte heller det förmådde hon att göra. Hennes sinne var som paralyserat, men hennes läppar besvarade kyssen utan att be henne om lov innan, något avvaktande, men inte tveksamt.  Hon hade saknat honom. Gudarna visste att hon hade saknat honom. Trots allt han ställt till med så kunde hon inte förneka att hennes hela väsen skrek efter hans närhet, så varför kämpa emot just då?

     

    När deras läppar lämnade varandra så var det inte utan att hon kände ett nytt tomrum inom sig, något som speglades i den lilla, skakiga utandning som lämnade hennes läppar, som måste ha känts varm mot hans där de fortfarande var så väldigt nära.

    ”Bryter du ditt löfte så kommer jag döda dig…” Viskade hon hest, och det fanns ingen tvekan om att hon verkligen menade det. Det var uppenbart både i hennes ord, men också i den blick hon nu gav honom då hon slog upp ögonen för att möta hans blick, trots att de var så nära varandra.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Hade han vetat hur hon kände om ärret hade han nog nämnt att det inte alls vår så, men nu höll han bara handen kupad vid hennes kind, lät tummen följa hennes kind ben mjukt. Hans ögon som lugnt mötte hennes med saknad i blicken, men fortfarande något osäker och nervös. Han nickar kort vid hennes ord och tar ett djupt andetag, försöker stilla sina hjärtslag lite som bara blivit snabbare och snabbare. “Om jag gör det så kommer jag inte försöka hindra dig.” Han hade förtjänat örfilen och mer där till kände han själv. Hade förväntat sig att få mer stryk än vad han hade fått, men han förstod också att även om hon lät honom vara så här nära nu så var ilskan inte bort. Kanske dämpad men inte glömd eller borta. Hon skulle inte glömma något i första taget nu det visste han.

    Det var inte bara från hennes utandning som han kände värmen, hennes mjuka läppar och hur hon besvarade kyssen hade spridit sin värme genom hela hans väsen igen. Han ville inte dra sig undan från henne, stod stilla mötte hennes blick lite osäker på vad han skulle göra nu.  Det fanns en sak till han skulle behöva prata med henne om men just nu var det inte tillfälle för det. Efter en stunds tystnad lät han hjärtat bestämma istället för att hjärnan. Läppar mjuka och varma som möts igen i en längre kyss med mer begär än tidigare. Men ändå för den öm utan att vara krävande.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Han hade rätt i att ilskan inte var borta. Den låg fortfarande under ytan och puttrade, men precis som det alltid varit så dämpades den av hans närhet, och just nu kanske också på grund av sorgen, och lättnaden över att han åter var vid hennes sida. Hon hade varnat honom en gång, den där dagen i Iserion som nu kändes som en livstid sedan… Hon hade varnat honom för att ge sig i lag med henne, vad det kunde innebära för hans välbefinnande om han valde att skada henne, och det var kanske mer sant nu än det varit då. Hon var inte längre samma person som hon varit när han försvunnit. Mörkret och ilskan inom henne hade vuxit och grott, och efter striden i Loradon fanns inte längre spärrarna som höll henne i schack.

     

    Likväl så besvarade hon hans kyss igen, hungrigare denna gång än innan, mindre avvaktande. De borde inte göra det här just nu, hon visste det. När som helst kunde någon komma ut för att leta efter henne, för att se vart hon tagit vägen. Hade det varit någon annan så hade hon antagligen inte brytt sig om att bli ertappad, men med Yazfein var det så mycket mer komplicerat. Han hade alltid behövt vara en hemlighet.

    ”Vi kan inte… Inte nu, inte här”, viskade hon lågt efter att ha motvilligt ha dragit sig undan kyssen. ”Jag har fortfarande inte förlåtit dig, och min familj får inte veta. De skulle inte förstå”, mumlade hon lite sorgset, men det var sanningen, hur löjligt det än lät. Stigmat som fanns kring hans folk var allt för omfattande och det låg dessutom sanning i det hela. Han var farlig, även om han inte önskade att han var det, det var liksom en förbannelse som alla av hans folk bar på.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Det är nästan en liten suck som lämnar honom när han drar sig undan men han förstår så väl det hon säger, det var riskfyllt att ens vara nära henne här ute. Han hade inte glömt de ord hon nämnt om risken för hans välbefinnande när de först börjat komma varandra nära. Men ändå hade det varit värt den risken så långt, att ens komma till Frostheim hade varit en stor risk för honom. Att hon inte hade förlåtit honom kunde han förstå men ett steg mot gemensam mark hade de då tagit tillsammans. Han nickar kort och smeker hennes kind ömt igen innan han drar sig lite ifrån henne. Skapar bara ett lite avstånd mellan dem men har inte helt släppt taget om henne. “Jag förstår, men nej de skulle inte förstå just nu. ” Han skulle ännu förbli en hemlighet, kanske passade det honom bäst just nu också. Yazfein var den man mötte i skuggorna och dem var hans hem på ett sätt även om det denna dag inte hjälpt honom så mycket. Långsamt flyttar han sina händer ner över hennes armar för att ta båda hennes händer i sina, håller dem mjukt medan han möter hennes blick.

    Ett litet leende finns på hans läppar medan vinden tilltar i några sekunder, får löst tyg och hår att fladdra nästan lite ilsket innan vinden lika snabbt dör igen. “Jag antar vi inte ska gå tillbaka till salen båda två nu. Det kommer skapa mer frågor än vad folk redan har tror jag…” Han ser på Maeve och har ett litet sorgset leende nu medan han verkar fundera på något innan han suckar. “Jag behöver prata mer med dig, inte bara om oss två utan det är en annan sak med.” Han kramar hennes händer lite hårdare och ser sig om just för att försäkra sig om att det bara var dem två där.

    Han hade helt tappat sin kontroll över vad som funnits runt dem, under en lång stund hade det bara varit dem två som existerat, alla känslorna mellan de delat och deras ord. “När det närmar sig midnatt kan du ta dig till det rum jag har här eller vill du jag försöker ta mig till ditt? ” Det märks ännu på honom att all sorg inte er borta men att den är lite dämpad.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 33 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.