- This topic has 32 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
En del av henne önskade innerligt att det var som han sade, att de inte skulle förstå just nu, att det ändå fanns en chans att de skulle göra det i framtiden… Men sanningen var nog att de aldrig skulle förstå, och kunde hon klandra dem? Tanken fick henne att sänka blicken en aning, och hon kände sig plötsligt kall när han drog sig undan henne aning. Avståndet kändes fel, som om deras kroppar var menade att vara nära varandra. Det var en känsla hon nästan glömt bort och den skrämde henne något.
När han tog hennes händer så såg hon upp på honom igen, mötte hans blick, hans bekanta, underliga, purpurfärgade blick. Hennes hjärta tog ett litet extra skutt och hon drog ett skälvande andetag i ett försök att lugna sig en aning.
”Jag antar att det är bäst… Även om jag hellre skulle stanna här”, sade hon med en liten suck innan hon skakade på huvudet som för att skingra tankarna och försöka fokusera. Hon skulle ju behöva förklara ändå. Förklara sitt utbrott där inne i salen, förklara vart hon tagit vägen, förklara blodet på sina knogar…
”Det är nog klokast om jag kommer till dig. Min mor skulle döda dig om hon såg dig smyga in i mitt rum om natten”, tillade hon sen, och då kunde hon inte låta bli att le lite snett åt honom, något som fick det lilla ärret i hennes mungipa att förvandla det hela till ett bekant flin. Vissa saker hade trots allt inte förändrats.
-
Även om han gjort det lilla avståndet släppte han inte hennes händer, ville helst av allt inte på något sätt bryta den kontakt de börjat återskapa även om den kändes stark så kunde den vara rätt skör just nu. Var det den känslan som hade fått honom att bestämma sig för att vilja berätta allt senare. Mjukt drog han hennes händer mot sig lade dem mot sin bröstkorg. Hoppades lite hon skulle känna hur snabbt och kraftigt hans hjärta slog. Även om han nog kände som att det slog kraftigare än det gjorde. Att allt var så bekant och inte främmande efter den tiden som gått gjorde honom lite nervös. Dar Azkhar hade aldrig varit ett hem, Karm var inte heller ett hem men det närmaste han kom att känna sig hemma var när han varit nära Maeve. Den känslan hade börjat krypa på igen så snabbt, det var med ett stygn av smärta han tryckte ner den känslan just nu. Han vågade inte låta sig känna så djupt direkt även om det kanske ändå var försent redan. “Att stanna här är något jag också gärna gjort.”
Ändå släpper han inte hennes händer där de vila mot hans bröstkorg. Hennes flin värmer honom och det känns så väldigt skönt att se igen. Han ler själv när hon nämner sin mor och han nickar mjukt. “Jo din mor skulle helt klart döda mig om jag en kom i närheten av ditt rum. Men jag förstår henne och kanske hade det varit rätt att göra…” Hans röst är lugn och samlad nu. Lite mer den han så ofta var men ändå med tydliga tecken i ögonen på att hans känslor var mer blottade än någonsin förut.
-
Känslorna inom henne stod i stark konflikt mot varandra, där en del inte ville något hellre än att få hata honom för vad han gjort mot henne, samtidigt som den andra bara ville förlåta och få vara nära igen. Det var en komplicerad situation på så många olika vis, för trots att hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon fortfarande älskade honom så ville hon inte ge honom det så lätt, ville inte förlåta honom med detsamma. Säkert hade han lidit under tiden de varit ifrån varandra, men hon kunde inte riktigt acceptera att han inte haft något att säga till om. Han borde ha försökt hårdare, han borde ha slagits med tänder och klor… Och ändå slog hans hjärta både snabbt och hårt under hennes händer, något inte ens han kunde ljuga om eller bortförklara. Han hade sagt att han fortfarande älskade henne, och hon trodde honom.
Lite disträ lät hon sin ena hand smeka ned längs med hans vänstra arm, den som hon förstått var skadad.
”Kanske…” Mumlade hon hest som svar, innan hon försiktigt lyfte på ärmen till hans tunika för att se bandaget där under.
”Vad hände?” Frågade hon, delvis för att hon faktiskt ville veta, men kanske också för att hon inte ville gå tillbaka in riktigt än…
-
Han stelnar som hastigast till när hennes händer börjar röra sig över hans vänstra arm, inte som att han hade ont utan mer för att han var obekväm med vad som hänt. Men bara på ett ögonblick slappnar han av med en suck och ser mot armen, hennes händer innan han ser mot henne. “Jag blev överfallen i ett bakhåll som höll på att bli mitt slut… Med de skador jag hade efter det så såg jag inte fällan som väntade där vid platsen som artefakten skulle finnas på. ” Han är tyst en stund och ser på hennes händer innan han ser mot Maeve igen med ett varmt leende. Han knyter näven och öppnar den långsamt, kan känna huden under bandaget spänner sig och slappnar av.
“Men jag lyckades kasta mig undan innan det blev värre än det vart. Fast det kommer alltid vara ett märke nu, påminnelse om hur korkad jag varit på mer än ett sätt.” Han lägger sin högra hand som hastigast över hennes innan han står still, låter henne känna sig fram över bandaget med sina händer. Kanske skulle hon kunna känna de små linjer som såren var där de gick kors och tvärs över hans arm. Kanske skulle hon inte känna något alls av det just nu men hon skulle se det senare de fortsatte att ses och han kanske skulle bli förlåten till slut. Kanske kunde han då förlåta sig själv också för att inte gjort med än vad han hade gjort.
-
Mer än troligt berodde det på att hon slagit sina händer trasiga mot ett träd bara en kort stund dessförinnan, men hon kände inget av det han talade om, bara mjukt bandage över en arm. Ändå tvivlade hon inte på att det han sade var sant.
”Vad för artefakt? Var det uppdraget du skickades på?” Frågade hon lågmält, innan hon lät ärmen till hans tunika glida tillbaka ned över hans arm och täcka bandagen igen. Hon höll dock kvar sin hand över hans handled och med fingrarna smekte hon den, något tankspritt, tills hennes fingrar fann hans igen.Hon visste att de inte borde stå kvar där allt för länge, att risken att någon skulle komma ut och finna dem ökade för varje stulen sekund, men det var svårt. Hon visste att hon skulle bli vred på honom igen när de skildes åt, att hennes tankar inte skulle låta sig distraheras av hans närhet lika lätt då. Nu räckte det med att han stod nära, och att hon mötte hans blick med sin egen blå, och då var det som om hon glömde bort varför hon ens varit arg. Och hon förtjänade att få vara arg, åtminstone ett tag till, tills han berättat allt för henne, tills han bevisat att han inte skulle svika henne igen…
Med en liten suck lät hon sina fingrar lämna hans och hon tog ett kort steg ifrån honom, skapade ett tomrum mellan dem som snabbt fylldes med kylig kvällsluft.
”Jag borde gå tillbaka…”
-
Yazfein kände hur hennes fingrar värmde genom bandaget och över hans handled innan deras fingrar flätades samman igen. Han funderade på om han skulle berätta nu eller vänta men han hade lovat så han nickar kort. “Ja det var det uppdraget jag sändes på, att hämta en artefakt som skulle kunna vara användbar när man slåss mot demoner. Så klart så lär ju en sådan sak vaktas av demoner.” Han ler lite snett och skakade på huvudet medan han tyst svor för sig själv, han borde ha förstått att det inte skulle vara så enkelt som de sagt det skulle vara. Han hade nästan fått betala med sitt liv när han skyndat för att få komma tillbaka till Maeve. Han ser ner mot deras hand och ler varmt då det var så välkommen bekant känsla att hålla hennes hand.
Han ville inte släppa taget om hennes hand och höjde kort sin andra hand för att smeka över hennes kind i samma ögonblick som hon släppte taget om hans hand och tog ett steg bakåt. Han förstår henne, ville inte det ska vara så och det syns på honom. Men han nickar kort och suckar han med. Försöker hålla hennes blick så länge det går även om kylan från kvällen och landet runt dem var väldigt påtaglig just nu. Mer än den varit innan han kom dit, den gick djupare nu än innan på något sätt. “Jag vet även om jag inte vill det. Men jag kommer gå till mitt rum om ett tag, det är nog inte bra om jag återvänder till salen som det är nu. ”
Han sväljer och ler sedan men det är ännu lite sorg i leendet. “Jag hoppas vi kan fortsätta vårt samtal senare…” Det var långt ifrån färdig pratat mellan dem. En liten sten hade lagts i bygget av bron mellan dem, han hoppades de kunde fortsätta bygga på den.
-
Efter att Maeve hade lämnat Sätet hade Arand suttit en stund tillsammans med Fëani, som fortfarande kallade sig Nenye. På ett vis hade det varit en lättnad, för stämningen där i bordet hade varit väldigt tryckande och obekväm. Men trots det hade han inte kunnat undvika känslan som sa åt honom att något var fel. Rastlöst hade han suttit vid bordet, och inte kunnat koncentrera sig på glädjestämningen inne i salen med mat och dryck. Istället hade han frånvarande suttit och vridit sig på sin plats.
Trots allt hade Maeve varit väldigt arg, och han visste väl vad som hände då Maeve tappade kontrollen. Det var ganska svårt, trots allt, att glömma hur hon huggit honom i Caras Idhrenin då hon inte längre var sig själv. Och nu hade hon mindre kontroll än någonsin förr. Det hade så klart varit ett strategiskt val, en strategisk risk, att bränna bort en del av tatueringen som hon bar – som hjälpte henne att kontrollera bärsärken inom henne. Men han kände sig ändå skyldig. Ifall hon tappade kontroll var det väl bättre att det var han som fick ta konsekvenserna, än någon som var oskyldig?
Arand ursäktade sig till Nenye, och lovade att han skulle återvända snart efter att ha sett till att Maeve var okej. Dessutom hade han en gnagande känsla som inte gick att skaka bort efter att den märklige främlingen, Yazfein, lämnat bordet en kort stund efter att Maeve gjort det med.
Så han lämnade Sätet, och drog ett lättat andetag då höstluften slog honom. Det hade varit väldigt varmt inne i salen, och han kände sig inte längre påtryckt av alla som var där inne och festade. Så vart kunde Maeve tagit vägen? Han spände sina sinnen, sin hörsel och sin syn som var skarpare än majoriteten. Och med hans kunskaper i att hitta och följa spår var det inte allt för svårt att se spåren som gick avsides från de andra som kommit till och från Sätet. Där var helt tydligt och klart två par fotspår på väg bortom hallarna, och han följde dem.
Snart kunde han höra ord, eller mumlanden mer, då han var på distans. Hans ögonbryn rynkades något, och efter en kort promenad uppenbarade sig Yazfein och Maeve där bland träden och gravarna. Hon såg inte direkt ut att lida, eller vara i fara, snarare tvärtom. Och kanske var det den där omfamningen de hade som gav honom ett pang i bröstkorgen som han inte förväntat sig. De gula ögonen föll från deras ansikten, till deras sammanflätade fingrar. Men vad annat hade han förväntat sig? Ändå kunde han inte undgå att känna sig besviken. Hans öron spändes och han kunde höra ett svagt mumlande om artefakter och demoner. Talade de om Ayperos? Han visste att han bara borde vänt om och lämnat dem där de stod, men det var något i honom som fick varningsklockor att ringa. Som om det var något där, precis i ögonvrån runt Yazfeins konturer, något som han inte ännu förstod eller kunde se förbi.
‘Maeve, är allt väl?’ frågade han, hans röst mörk och nästan känslokall, rakt på sak. Han hade fått sätta stål runt sitt hjärta, precis som han gjorde inför en strid för att hålla huvudet och tankarna klara och neutrala. Arand var inte intresserad av att blanda sig i andras kärleksbekymmer, och synen han såg förklarade varför hon varit så upprörd – delvis i alla fall. Men han tänkte främst på hennes ilska, i ren välvilja.
-
Hon hörde fotstegen alldeles för sent, och när Arand talade så var det nästan så att hon ryckte till när hon vände ansiktet mot honom. Hans röst var mörk och hård, men hon kunde se något hon inte förväntat sig i hans blick och det fick hennes hjärta att sjunka en aning. Hon visste att hon inte borde ha varit så oförsiktig, hon borde inte ha dröjt kvar, och kanske framförallt så borde hon inte ha blandat in Arand i sitt alldeles för komplicerade liv. Det hade varit själviskt.
”Arand…” Hennes röst bar inte riktigt och hon fick harkla sig för att återfå styrkan däri. Hur länge hade han stått där? Hon hoppades innerligt att han inte sett mer än deras fingrar sammanflätade, även om det i sig var illa nog. Lyckligtvis verkade det inte som om Yazfein släppt helt på illusionen, ty då skulle Arand troligen inte ha hållit sig så samlad som han ändå gjorde nu.
”Det är… Jag mår bra… Bättre”, mumlade hon ursäktande och tog ett extra steg bakåt, skapade mer mellanrum mellan sig och Yazfein. Hon hade aldrig vart bra på känslor, nå, mer än ilska förstås, och det här var en situation hon inte alls viste hur hon skulle hantera.
”Yazfein skulle precis gå”, tillade hon sen, lite hårdare kanske, och vände tillbaka blicken mot Yazfein där han stod framför henne. Det var en uppfodrande blick som gjorde det tydligt att det hela inte var uppe för diskussion.
-
Yazfein hade inte alls hört stegen närma sig så när en annan röst hördes hade han dragit kort efter andan. Men han var glad han hade hållit uppe illusionen om sitt verkliga jag om man inte stått alldeles framför honom. Dock gjorde det ju att om man var uppmärksam hade kunnat ana att allt inte var riktigt som det skulle runt honom. Långsamt höjde han handen medan hans blick sorgset vilade på Maeve. Det var med en trött rörelse han lade sin förklädnad över sig igen. Han ser fortfarande inte mot Arand när han talar. “Maeve har rätt. Jag är just på väg härifrån.” Men han var inte säker på om Maeve mådde bättre än tidigare eller om han gjort henne mer förvirrad. Själv visste han inte om det kändes bättre än tidigare, kanske något.
Det är med sorg i blicken han vänder sig från Maeve mot Arand, gör en lätt bugning innan han helt lagt en neutral mask över sina känslor. Han studerade Arand kort innan han nickade kort och började med tunga steg vandra mot Sätet igen. Han hoppades att hon skulle komma till honom senare och att ingen mer hade sett dem tillsammans där ute på gravhögarna.
-
Gillesmedaljongen som föreställde Grå gillets vapen vibrerade lätt under hans tunika. Ett klart tecken på att någon form av magi var i luften. Men han hade redan känt det inne i salen, men att något inte stod helt rätt till var han övertygad om och hans blick hårdnade något då han studerade Yazfein lite mer noggrant. Han besvarade inte bugningen Yazfein gav honom, utan betraktade honom bara med sina gula ögon då han gick förbi honom. En stund stod han bara stilla och lyssnade på stegen försvinna, medan han samlade sina tankar och sina känslor.
‘Helvete…’ muttrade han, mest för sig själv, och skakade på huvudet. Detta hade plötsligt blivit mycket mer komplicerat än han förväntat sig, kanske var det bäst att bara försöka släppa alla sina tankar om Maeve. Men det var svårt.Sedan slappnade han av något och såg på henne.
‘Det var inte min mening att tränga på, men med tanke på din reaktion inne i salen…’ sa han och gjorde en liten gest som imiterade hennes slag hon gjort inför alla i salen.
‘…så var jag rädd över att du kanske var på väg att förlora dig in i din ilska. Vilket så klart varit mitt fel, efter vad jag gjorde till dig i Loradon.’ sa han och syftade på tatueringen han bränt bort. Hans röst var stadig, neutral. Han valde att inte nämna vad han sett, för det var inte hans angelägenhet. -
Ångesten rev inom henne, delvis för hur illa det hade kunnat gå men också för att hon aldrig menat att såra Arand. Hon ville göra som hon alltid gjorde, ignorera de jobbiga känslorna, begrava dem någonstans djupt inom sig och låtsas som om ingenting hänt, men hon visste att hon var skyldig honom mer än det.
”Det var…” Hon harklade sig, kunde inte riktigt ta blicken från Yazfein innan han försvann bort i mörkret. Då suckade hon tungt och lyfte en hand till ansiktet, gnuggade sig lätt i pannan, som om hon hade en huvudvärk som inte ville försvinna.
”Det var aldrig ditt fel. Inget av det här. Jag vet inte vad det är som händer just nu, allting känns så… Fel. Jag är inte riktigt mig själv”, fortsatte hon trött utan att förstå hur hennes ord kunde misstolkas, hur hela situationen skulle kunna misstolkas. Det hjälptes kanske inte heller av hur hennes blick tycktes ofokuserad när hon såg tillbaka på honom med ett litet, blekt leende.
”Jag borde gå tillbaka in… Kommer du med mig?” Tillade hon lite disträ innan hon vände sig mot Sätet och började styra stegen dit, som om hon bara ville lägga hela händelsen bakom sig.
-
Arand betraktade henne lite eftertänksamt, tyst och kalkylerande som han alltid gjorde. Trots allt var han inte en man av många ord, som snarare ältade och vände och vred på vad han såg tyst inuti sig. Kanske han borde frågat henne om hennes relation till Yazfein, men samtidigt var det svårare än att gå in i en strid med dragna vapen. Konstigt hur bara några ord kunde vara svårare än våld.
Så istället för att fråga något nickade han, och gick vid hennes sida, försjunken i sina egna tankar. Men han var ändå tvungen att säga något, innan de steg in, innan det skulle vara försent. Så han la en hand på hennes axel för att stanna henne innan de gick in.
‘Maeve…’ sa han, lite stelt.
‘Om jag kan hjälpa dig på något sätt, tveka inte att säga till.’ sa han och försökte sig på ett litet leende. Han svor inombords, för han kände sig som en liten tonåring igen.
‘Jag vet att du kan ta hand om dig själv, men… du vet.’ -
Handen på hennes axel fick henne att stanna upp precis innan hon skulle dra upp dörren igen. Med ett litet, trött leende lade hon sin ena hand över hans där den låg på hennes axel och kramade den lätt. De blodiga knogarna verkade inte bekomma henne just då, men det måste ha gjort ont, trots att hon låtsades som inget.
”Tack Arand… Och förlåt för det här, för allt. Jag borde inte ha dragit in dig i något av det här”, sade hon uppriktigt. Hon hade vänt sig om en aning så att hon kunde se på honom för ett ögonblick.Sen vände hon sig om och släppte hans hand för att dra upp den tunga dörren som ledde till gillessalen. Tillbaka in i värmen, men också de ögon som betraktade henne.
You must be logged in to reply to this topic.