Det hade tagit honom en liten stund först att ta sig från salen och ut ur Sätet, men det hade varit kvickt nog för att se henne styra stegen mot gravhögarna bakom salen. Han hade följt henne med blicken, tvekat innan han själv följde hennes steg in bland högarna. Vid hennes skrik hade han ökat takten i ett par steg innan han lugnade sig då det varit ett skrik av ilska vilket var väldigt förståeligt. När sedan ljudet av slag som gång på gång träffar en trädstam börjar höras rör han sig långsamt framåt. Håller sig lite dold bland högarna för att sen när allt blev tyst på nytt styra sina steg framåt. Känslan från salen hade inte blivit bättre och klumpen i magen hade bara växt ju närmare henne han nu kom.

Med en rörelse av en hand och ett ord försvann den illusion som dolt honom i salen, iallafall för Maeves ögon så skulle hon se hans verkliga jag. Han fuktar nervöst läpparna medan han går mot henne, gör nu inga försök att dölja sina steg eller att han närmar sig henne. Men än säger han inget, kan se henne sitta där mot trädet, slutna ögon och blod från knogarna. Han hade lämnat henne och brutit det löfte han givit även om det inte varit något han velat göra eller hade haft något val. Arand hade haft rätt på ett sätt men ändå inte. Han stannar ett par steg ifrån henne, tyst och bara betraktar henne där hon sitter. Alla tankar och ord som bortblåsta med den kyliga vind som var där. Vad skulle han säga nu? Han hade försökt i salen och ville försöka nu igen när de var ensamma men hur skulle han göra det? Långsamt hukar han sig ner framför henne innan han yttrar ett ord, lågt knappt hörbart och fyllt med den sorg samt skam han kände. “Förlåt…”

För ett kort ögonblick blundar han och väntar på slag, skrik eller hårda ord. Men när han öppnar ögonen, ser henne öppna sina och ser hennes försök att hålla tårarna bort sätter han sig ner tungt på marken. Känslan av osäkerhet och skam fanns kvar men samtidigt en liten lättnad över att hon satt kvar. Utan att tänka på det hade han sträckt ut sin vänstra arm mot henne men lät den falla innan den nådde henne. “Jag blev väldigt bryskt hämtad… Utan en chans att säga något även om jag försökte.” Hennes fråga både skar i honom och gjorde det lättare för honom att börja någonstans.

“Om jag vill berätta allt och jag menar verkligen allt, vill du lyssna på mig då Maeve?” Hans röst var lite darrig och osäker men ändå fanns det något av den mjuka ton han så ofta haft när det bara varit dem två. Hans blick mötte hennes, inga tårar från hans sida men hans osäkerhet och rädsla så väldigt synlig. Han var inte rädd för henne utan rädd för att hon skulle säga åt honom att försvinna och ge sig av.

Han lade benen i kors för att luta sig lite framåt med armbågarna som vilade mot knäna. Kinden sved och värkte än efter hennes örfil och den hade nog varit värre än om hon attackerat med klinga. Sen suckar han tungt och skakar på huvudet. “Jag vet inte om det kommer hjälpa mig, men jag vill berätta vad som hände.” Sorgen och rädslan är kvar men blandas nu med skam. En känsla han är ytterst ovan vid men som nog är den starkaste just nu. Efter att ha tagit ett par djupa andetag så ser han upp mot himlen.

” Den dag eller snarare natt när jag försvann överraskades jag i sömnen av två, låt oss kalla det sändebud från… Lloth. Innan jag ens vaknat ordentligt så var jag både bakbunden med rep och magi. Jag kunde inte röra mig eller säga något när de bar iväg mig. ” Han ser mot Maeve nu och det märks att han är uppriktig med sin berättelse, döljer inget utan berättar det som det var. “Det var så de förde mig tillbaka till Lloth då jag tydligen inte tjänat eller tillbett henne bra nog. Väl framme där så fick jag två val eller egentligen ett val. Gör ett uppdrag åt Lloth eller bli dödad på plats…”

Han blir tyst och ser bort från Maeve ner i marken medan han drar ett par djupa andetag, ilskan över att inte kunnat göra mer och känna han inte gjort nog hade blev värre vid hennes ord. Hon hade rätt i det hon sa, han hade övergett och förrått henne genom att han inte kämpat nog, han borde ha gjort mer. Försökt med något iallafall.

“Där jag var fanns det ingen jag kunde sända bud med… Sen hölls jag under uppsikt nästan hela tiden, nästan som en fånge.” Han sitter kvar och ser upp mot henne, nu med tårar väl synliga i ögonen. Vinden får hans långa vita hår att fladdra lite  och han sväljer en gång innan han mödosamt kommer på fötter, tog ett steg närmare henne men höll ändå lite avstånd till henne. Vill sträcka ut handen och röra vid henne men hindrar sig  från det just nu. Den enda fasad han höll uppe var för andra som skulle kunnat se dem, men för henne så dolde han ingenting. Ja uppdraget hade tagit tid och under stor del hade han också varit bevakad men han borde ha gjort mer så mycket mer.

“Jag sändes hit till Kaldrland när jag var klar och ni var till havs, det försvårade det lite att söka upp er direkt.” Hans högra hand kramar hårt om hans vänstra arm medan han ser mot Maeve. Försöker för en stund finna orden igen för att fortsätta berätta men famlar lite efter dem. “Jag kunde ha varit död det är sant och det var inte alls långt ifrån att jag dog på uppdraget. Eller efter det om inte er mor hjälpt mig med såret…” Det var också sant för hade inte Ragnhildr gjort rent det som hon gjorde så hade hans liv varit över.

Med en långsam rörelse höjer han höger handen mot hennes kind, kommer inte röra vid henne om hon inte tillåter det, försiktigt och långsamt rör sig hans hand. “Ni har varit med om så otroligt mycket på ett år, en gång minst vet jag att ni hade behov av min hjälp. Jag borde ha gjort mer, flytt därifrån eller något det är rätt. Att få återse dig var vad som tog mig igenom vad som faktiskt var ett självmordsuppdrag fast ingen sade det.” Han hade känt det tillfälle då hon använt halsbandets egenskap vilket hade dragit mycket energi från honom men också fyllt honom med rädsla över att inte få se henne igen.

Efter att hon dragit sig undan från hans hand tar Yazfein ett sista steg mot henne, endast ett halv steg skilde dem åt nu där han stod framför henne. Hans blick mötte hennes och han ville lägga armarna om henne, få återigen känna den väldigt välbekanta känslan av henne mot sig. Men hur hårt han än ville det eller saknade det så slöt han mjukt handen som vilat mot hennes kind medan han sänkte armen. Knöt den som om för att fånga känslan av hennes hud och bevara den i handen. “Jag sändes hit av Lloth’s prästerskap efter att jag bett dem om det efter uppdraget…” Han viskade nu fram orden medan han behöll sin glansiga blick mot hennes, hans egen blick var något suddig av tårarna men han visste ändå precis var han hade henne.

“Jag är så ledsen och skäms över att jag inte gjorde mer Maeve, jag ville alltid få åter vara med dig och jag vill det än…” Han blottade sina känslor för henne, han kände ändå det måste sägas oavsett om hon ville ha honom kvar eller inte. Han stå kvar framför henne möter hennes blick och kan höra sitt eget hjärtas slag så kraftiga och snabba. Det ekar i hans öron innan han tar ett beslut, antingen skulle det resultera i ytterligare skador hos honom eller inte. Långsamt höjer han båda armarna för att väldigt försiktigt, trevande och nervöst lägga dem om henne. Inte så han drar henne mot sig utan bara lägger armarna om henne så försiktigt.

“Jag hoppas de gjorde det för att jag bad om det… Jag är här för att jag vill vara här och hjälpa er, inte för att de bett mig om något medan jag är här. ” Han viskar sedan så tyst han kan i hennes öra och lägger armarna lite hårdare om henne, ” Jag är klar med Lloth och alla hennes anhängare…” Varje gång hennes nävar träffar hans bröst blir känslan av att det är rätt väl bara starkare och starkare, någonstans inom sig önskade han att hon hade slagit hårdare, skrikit mer på honom. Han drar djupa skälvande andetag men låter tårarna fall fritt medan ena handen försiktigt lägger sig på hennes hår medan hans andra vilar på hennes rygg. Just nu säger han inte mer utan bara låter sig själv känna all den saknad på nytt som varit under med honom den tiden han varit borta.

Hans hand rör sig mjukt över hennes rygg medan han blundar och lägger sin panna mjukt mot hennes huvud, känner hur hennes kropp skakar. Hade hon velat hade hon väldigt lätt kunnat knuffa undan honom men då hon inte verkade vilja det så stod han kvar där med armarna om henne. Blundade och gjorde inga försök att hindra de känslor hon visade eller hans egna känslor. Han förstod så väl hur hon kände sig förråd, hade han inte så ofta förut brutit andra löften  eller förrått andra personer? Men det smärtade så i honom att det hade skett mot henne. Han ville inte det skulle hända igen någonsin eller ens finnas tanke på det om det var så att hon lät honom vara kvar. Han mumlar tyst väldigt tyst med munnen mot hennes hår, drog samtidigt in den så välbekanta doften, lät den fylla hela hans väsen på nytt så som den gjort förut så många gånger. “Jag…jag älskar dig och kommer alltid göra det…”

Livet hade aldrig varit enkelt för Yazfein, allt hade varit komplicerat långt innan han lämnat Dar Zakhar, så mycket han hade upplevt genom åren. Njutit av hur komplicerat han kunde göra saker för andra och han hade varit bra på det. Det var innan han hade stött ihop med Maeve, det hade gjort allt komplicerat på ett annat sätt som han inte varit beredd på. Men nu ville han inget hellre än att göra det mindre komplicerat för henne, lägga Dar Zakhar bakom sig och Lloth skulle inte längre få styra hans liv. Men han visste också att han gjorde det så väldigt komplicerat för henne, skulle de någonsin kunna berätta för någon om varandra om hon ens ville ha honom kvar. Han hoppades innerligt det skulle vara så men just nu försökte han bara få leva i de ögonblick de hade där och nu.

Hans hand gled från hennes hår, ner över hennes nacke och innanför kragen för att mjukt röra sig över huden innan fingrarna fann kedjan som varit en gåva från honom. Han log lätt för sig själv innan han lade båda händerna om henne lite hårdare. “Jag kommer inte göra det… Maeve jag kommer slåss med allt jag har för att det inte kommer ske igen. Inga hemligheter eller lögner mer från mig.” Sen lutar han sig ner närmare för att igen med hes röst viska i hennes öra. ” Jag är glad att min gåva kunnat hjälpa dig när den behövdes…” Han var inte någon som kom med hopp men han förstod hennes ord så väl och svalde lätt innan han nickade kort, lika väl förstod han att hon inte besvarade hans ord nu.

Han hade så tydligt kunnat känna hennes rysningar både mot din kropp och under fingrarnas rörelser. Egentligen så ville han bara fortsätta med det och känna henne så nära mot sig. Men samtidigt var det kanske lite för fort just nu. Istället nickar han och möter hennes blå ögon, jo hon hade så rätt i det och han hade mycket att bevisa. Så mycket för att vara säker hon skulle kunna lita på honom. Långsamt lyfter han handen igen, kupar den mjukt mot hennes kind, låter tummen mjukt röra sig över hennes hud, följa det nya ärret där.

“Jag vet jag har så mycket att bevisa men jag är redo att göra det med.” Bara några år tidigare hade han aldrig sagt så till någon och verkligen menat orden som han gjorde nu. Med sin panna vilande mot hennes såg han in i hennes ögon. Med en lite nervös känsla böjer han sig ner i ett försök att kyssa henne, om hon skulle tillåta det. Ingen lång kyss men en fylld med all saknad och värme han kände inom sig.

Hade han vetat hur hon kände om ärret hade han nog nämnt att det inte alls vår så, men nu höll han bara handen kupad vid hennes kind, lät tummen följa hennes kind ben mjukt. Hans ögon som lugnt mötte hennes med saknad i blicken, men fortfarande något osäker och nervös. Han nickar kort vid hennes ord och tar ett djupt andetag, försöker stilla sina hjärtslag lite som bara blivit snabbare och snabbare. “Om jag gör det så kommer jag inte försöka hindra dig.” Han hade förtjänat örfilen och mer där till kände han själv. Hade förväntat sig att få mer stryk än vad han hade fått, men han förstod också att även om hon lät honom vara så här nära nu så var ilskan inte bort. Kanske dämpad men inte glömd eller borta. Hon skulle inte glömma något i första taget nu det visste han.

Det var inte bara från hennes utandning som han kände värmen, hennes mjuka läppar och hur hon besvarade kyssen hade spridit sin värme genom hela hans väsen igen. Han ville inte dra sig undan från henne, stod stilla mötte hennes blick lite osäker på vad han skulle göra nu.  Det fanns en sak till han skulle behöva prata med henne om men just nu var det inte tillfälle för det. Efter en stunds tystnad lät han hjärtat bestämma istället för att hjärnan. Läppar mjuka och varma som möts igen i en längre kyss med mer begär än tidigare. Men ändå för den öm utan att vara krävande.

Det är nästan en liten suck som lämnar honom när han drar sig undan men han förstår så väl det hon säger, det var riskfyllt att ens vara nära henne här ute. Han hade inte glömt de ord hon nämnt om risken för hans välbefinnande när de först börjat komma varandra nära. Men ändå hade det varit värt den risken så långt, att ens komma till Frostheim hade varit en stor risk för honom. Att hon inte hade förlåtit honom kunde han förstå men ett steg mot gemensam mark hade de då tagit tillsammans. Han nickar kort och smeker hennes kind ömt igen innan han drar sig lite ifrån henne. Skapar bara ett lite avstånd mellan dem men har inte helt släppt taget om henne. “Jag förstår, men nej de skulle inte förstå just nu. ” Han skulle ännu förbli en hemlighet, kanske passade det honom bäst just nu också. Yazfein var den man mötte i skuggorna och dem var hans hem på ett sätt även om det denna dag inte hjälpt honom så mycket. Långsamt flyttar han sina händer ner över hennes armar för att ta båda hennes händer i sina, håller dem mjukt medan han möter hennes blick.

Ett litet leende finns på hans läppar medan vinden tilltar i några sekunder, får löst tyg och hår att fladdra nästan lite ilsket innan vinden lika snabbt dör igen. “Jag antar vi inte ska gå tillbaka till salen båda två nu. Det kommer skapa mer frågor än vad folk redan har tror jag…” Han ser på Maeve och har ett litet sorgset leende nu medan han verkar fundera på något innan han suckar. “Jag behöver prata mer med dig, inte bara om oss två utan det är en annan sak med.” Han kramar hennes händer lite hårdare och ser sig om just för att försäkra sig om att det bara var dem två där.

Han hade helt tappat sin kontroll över vad som funnits runt dem, under en lång stund hade det bara varit dem två som existerat, alla känslorna mellan de delat och deras ord. “När det närmar sig midnatt kan du ta dig till det rum jag har här eller vill du jag försöker ta mig till ditt? ” Det märks ännu på honom att all sorg inte er borta men att den är lite dämpad.