Garion hade känt förändringen i hennes blick redan när han tog ett steg tillbaka. Han såg hur ljuset dämpades, hur hennes leende inte nådde hela vägen längre. Och det skar till i honom — den där tysta besvikelsen, den som inte krävde ord för att kännas. Han förstod. Och det gjorde ont, mer än han trott att det skulle.

När hon lät honom följa h…[Read more]

Liksom innan och liksom alltid med Garion kunde hon känna skiftningen hos honom redan innan han tog till orda. Sent… Imorgon… Den guldgula glöden i hennes ögon bleknade till en kallare gul färg. Han avskedade henne inte helt, satte bara punkt för kvällen. Varför kändes det då inte så bra som det gjort alldeles nyss? Hon sökte i sig själv, men…[Read more]

Joij vred på huvudet, de röda ögonen kom att möta Llwyd när hon sa något om bra nosat. Det lockade fram ett snett leende hos henne, men det är inte mycket mer än det som kom att leta sig fram.

Den annars orädda kroppen kände väl en viss anspänning till att behöva få utlopp för något som fanns där i skuggorna en bit bort. Hon visste ju också…[Read more]

Garion svarade inte genast. Han såg på henne, inte som man betraktar något främmande eller främst vackert, utan som man ser på ett åskmoln i fjärran – något som drar ens uppmärksamhet trots att man vet att det kan slå ned. Ett ögonblicks tystnad låg kvar mellan dem, men inte obekväm – snarare som om han respekterade det hon sagt genom att låta de…[Read more]

Garion tog varsamt emot hennes närhet, lät henne komma nära, kände hennes hand i sitt hår och hennes kropp mot sin. Det var svårt att inte låta sig svepas med – hennes närvaro var stark, värmen hon utstrålade svår att värja sig emot. Och han ville inte värja sig heller. Inte helt.

Men när deras läppar skiljdes åt den där andra gången, lät han pa…[Read more]

Ithia lyssnade tyst, som om hon vägde varje ord noggrant, funderade kring vad som var sanning och vad som var skrock. När han talade om blinda präster, skuggor i skogen och förbannade ruiner, låg hennes leende kvar, men ögonen förändrades. Det fanns en glimt där, något djupare, något som kanske hade en liten äventyrlig förhoppning om att något in…[Read more]

Signe förstod vad som höll på att hända. Inte bara utifrån hans gester, utan för elektriciteten mellan dom, i deras beröring. Hon lät det hända, öppnade sitt hjärta och bjöd in honom.

Hennes ögon slöts och hon förlorade sig i känslan av hans varma läppar mot sina. Hon smälte in i honom, ställde sig alldeles alldeles nära. Greppade tag lite o…[Read more]

Garion stod alldeles stilla när hon lutade huvudet mot hans bröst, som om varje rörelse kunde störa något ömtåligt och heligt. Hennes ord – du är varm – fick något att darra i honom. Inte för att han inte redan kände värmen, utan för att hon märkte den. Att hon valde att märka den. Det fick honom att känna sig verklig, betydelsefull, som…[Read more]

Signe lät honom komma nära och fann att hans närhet stillade hennes sinne och tankar för en stund. När han tagit hennes hand och erbjudit henne sitt sällskap slöt hon långsamt ögonen, ville spara den här stunden i sitt inre. Hon kramade om hans hand lite, som för att visa att hon ville ha honom där. Ett svagt, men lyckligt, leende spelade öve…[Read more]

Garion stod stilla där på den tysta bygatan, med månskenet som ett mjukt sken över hennes ansikte, och kände hur allt annat liksom föll undan. Det fanns bara hon nu. Hennes blick, hennes hand mot hans kind, den där svaga kylan i hennes fingrar mot hans hud – som en rysning som inte ville lämna honom.

När hon talade… när hon nämnde ödet med den d…[Read more]

Signe kunde känna den spända förväntan hos honom innan han börjat tala. Den resonerade i henne också. Hon stannade, vände sig mot honom och lät den krokade armen falla till sin sida. Höll nästan andan medan hon lyssnade till hans ord.
Återigen var det som om han blottade henne. Såg hennes innersta väsen. Paniken bubblade nästan upp igen, men hon…[Read more]

Garion såg på henne när hon lade handen på hans arm, och något i hans bröst vek sig lite. Hon var fortfarande vacker i månskenet, men på ett annat vis nu – mindre gåtfull, mer mänsklig. När hon skrattade till och tog hans arm, log han – ett av de där leendena som började djupt inne och spred sig långsamt utåt.

“Jag tar dig gärna på en promenad…[Read more]

Signe stannade upp, drog lite efter andan då hon hörde Garions vänliga stämma. Stapplade något steg tillbaka då han överraskat henne. Hon såg på honom, lyssnade till hans ord och lät ett mjukt leende värma hennes ansikte och ögon. De var blekare nu i månens sken, men fortfarande gula.
“Garion.. du är här..” Fick hon ur sig, nästan lite andlöst. H…[Read more]

Garion hann knappt få upp handen innan stolen skrapade mot golvet. Han öppnade munnen, ett snabbt “Signe, jag menade inte—” men orden föll platt mot det tomrum som blev kvar efter att hon rusat ut. Dörren slog igen bakom henne, och han satt kvar en sekund i ett sorts overkligt stillestånd. Den plötsliga tystnaden efter hennes hastiga avsked var…[Read more]

Signe log lite lättat vid mannens förklaring. På andra ställen hade man säkert försökt utnyttja situationen. Ta mer betalt än nödvändigt, eller dra ut på processen. Folket här verkade dock ärliga. Ärliga och vänliga.
“Tack, vad fint. Ser fram emot det.” Hon höjde sitt glas igen, men denna gången var det som om den brännande spritvärmen steg…[Read more]

Garion lät blicken vila på henne ett ögonblick, mjukt, som om han vägde hennes ord snarare än svarade direkt. Han verkade förstå mer än han sa, men bar det tyst. När han till slut talade, var rösten lugn, stadig, och bar på ett stråk av omtanke.

“Hjulet är under kontroll,” sa han, med en liten nick. “Det gamla gick inte att rädda – virket had…[Read more]

Signe lutade bak huvudet i ett skratt. Hon tyckte om hur han lekte med orden. Sen den där blicken han gav henne, som fick henne att känna att han verkligen såg henne. Den var inte obehaglig, men hon kände sig nästan blottad. Det var sällan hon kände så. Hon skulle behöva gå försiktigt fram för att inte skrämma honom och avslöja sig själv på kupp…[Read more]

Garion såg upp när hon närmade sig, sjalen mot axeln, plommonvinet i handen, och de där ögonen – guldgula och klara som om de kunde se rakt igenom honom.

Hans första impuls var som alltid att skaka lätt på huvudet åt sig själv. Signe hade den effekten. Hon såg ut som någon som alltid visste mer än hon sa.

När hon stannade vid hans bord och l…[Read more]

Signe kände av honom så fort han satte handen på dörrhandtaget. När han klev in rätade hon på huvudet något. Log ett allvetande litet leende för sig själv. Där är du. Tamas hälsade på honom och hon förstod att han intog sin vanliga plats. Hon satt kvar, återgick till sin mat. Åt i lugn och ro. Hon funderade lite över varför hennes känningar f…[Read more]

Garion höll kvar blicken på Signe en stund när hon suckade – det där ljudet som föll någonstans mellan besvikelse och acceptans. Han kände igen det. Sådana ljud hördes ofta på fälten under tunga dagar. När något gick sönder. När man visste att man bara kunde göra sitt bästa, men att det ändå inte skulle räcka där och då.

“Det var inget, S…[Read more]