Åt det som han sa skakade Ranghildr på huvudet och korsade sina armar med ett snett leende. För han hade alltid haft så många lektioner och tankar även om det flesta av dem ekade i hennes huvud ofrivilligt inbultade i henne… ville hon inte riktigt ge honom det hela och fnös.

“Som om du lät mig ifrågasätta dig.” sa hon med ett skrockand…[Read more]

Hon gav honom en grimars. För att vara ärlig var hon inte säker. Hur kunde hon vara? Varför skulle hon vara tvungen till att göra ett sådant stort beslut nu? Att ansvara för allas liv och värdesaker – det var ingenting hon ville nu. Hon behövde mer… träning. Men förstås sa hon inte det utan korsade bara sina armar och nickade lite lätt.

“Så,…[Read more]

Arand gjorde en djup utandning genom näsan medan Wreax och Fëani fortsatte dansa denna duell med ord som han inte hade någon speciell förmåga för eller något intresse för heller. Det frustrerade honom så klart snacket om Ayperos, för trots allt var hans uppdrag om att dräpa demonen det enda han misslyckats med på en lång tid. Ett viktigt kont…[Read more]

Wreax lyssnade, med ett leende som var lite besvärat eller gav anspråk på att han var störd, och vände sitt huvud, först till sidan för att titta bort från dem, och sen tillbaka med huvudet aningen på sned mot både Arand och Fëani.

Fëanis okunskap kunde han förlåta. Det att någon i hennes ålder skulle komma ihåg mycket från tiderna sen hon h…[Read more]

Wreax ord får henne att räta på nacken, höja hakan en aning som om de fick henne att växa. Kanske inte för att det var han som sa dem till henne utan av innebörden i dem. Ja hon var sin mors dotter och hennes mor skulle aldrig ha nedlåtit sig till att bli utpressad och utnyttjad på det här viset. Hon skulle ha funnit andra vägar eller satt hårt…[Read more]

Arand fnös sarkastiskt, detta höll på att gå helt i överstyr och han fick hålla sig för skratt nästan. Om det hela inte vore så sorgligt. Inte inte mannen framför dem gav honom samma obehag som de flesta monster han hade i uppdrag att dräpa. Monsterjägaren la armarna i kors och kunde inte hålla tyst längre.
‘Vem i helvete tror du att du är, som ko…[Read more]

Olaus gav dem båda en bekräftande nickning och rätade på sig för att sedan luta sig tillbaka i sin stol igen, tydligt indikerande att deras samtal var färdigt. För många hade det direkt varit en förolämpning, att inte ens besvära sig med ett avslut på mötet, men Aldusa har sett Olaus ofta nog för att förstå att även om det inte var rätt, så var…[Read more]

Hillevi stod som representant framför Hrafns tält, de var en liten grupp som närvarade, endast Hillevi och ett fåtal andra varav bara två stod med Hillevi. Hon stod med sina händer slutna bakom ryggen sin, obeväpnad och hennes två vakter likaså, med sina händer slutna framför sig. Hillevis blick vandrade bland de närvarande och nyfiket observerade…[Read more]

Eftersom hon visste att hon skulle tacka ja… Hon hade aldrig riktigt förstått sig på folk som henne, de som visste mer än de borde, som alltid hade ett ess i den bildliga rockärmen. Men, de betalade henne ofta väl, och hon hade en känsla av att detta skulle bli ett särskilt lönsamt samarbete, även om det också kom med löftet om att det knappast…[Read more]

Hon verkade inte påverkad av hennes insikt, utan viftade bara bort orden.
‘Konstigare saker har skett.’ höll hon med, och knäppte sina händer igen.
‘Skeppet avgår om två timmar.’ meddelade hon med ett leende. ‘Eftersom jag visste du skulle tacka ja, har jag redan förberett allting. Detaljerna finns i kuvertet, så väl som krediter till den bank du…[Read more]

Skrattet som lämnade alvens läppar passade väl in i bilden som hon försökte upprätthålla utåt, den där oskyldigheten, men Moira misstänkte att denna kvinna nog hade mer blod på sina händer än hon skulle vilja medge. Trots det så kunde hon inte hindra sig själv från att flina roat åt förklaringen.

”Nå, underligare saker har skett förr, inte san…[Read more]

Alvkvinnan höjde ett ögonbryn lite roat över frågan eller konstaterandet som kom.
‘Va? Åh, det.’ sa hon med ett litet skratt, ett allt för flickaktigt skratt för att man någonsin skulle kunna tro att hon var den som sigillet antydde om att hon var.
‘All verksamhet behöver ett ansikte utåt.’ förklarade hon simpelt. ‘Och jag föredrar att det inte är…[Read more]

Precis som sin syster bytte han från resetunika till den nya han låtit göra i Frostheim, när han dragit bältet runt midjan och klivit ut ur tältet stod Torfi kvar vid lagbänken med edsringen i handen. Det var än bara Erngissles lagman som hade tagit plats på lagbänken, Brand misstänkte att Hrafn’s lagkunnige och Ulfhedna’s, om de sände någon, skul…[Read more]

Hon såg ned på kuvertet och synade sigillet. Hon kände genast igen det, och med det så bekräftades hennes misstankar. För några år sedan hade hon aldrig trott att hon skulle jobba för Tionde fingret, kanske hade hon inte ens anat att de fanns på riktigt, men hon rörde sig i tillräckligt skumma kretsar vid det här laget för att veta om att de var…[Read more]

Hon nickade, uppenbarligen nöjd över Moiras svar. Än en gång öppnade hon en skrivbordslåda, och tog fram ett nätt kuvert som hon la på arbetsbordet framför Moira. Det var förseglat i vax, sigillet i det perfekt placerad i mitten med omsorg. Men det var kanske inte det mest intressanta, utan det intressanta var snarare sigillet i sig. En symbol, s…[Read more]

Hon mötte alvens blick med sin egen utan att verka särskilt besvärad om sättet som hon talade om henne och såg på henne. Istället ryckte hon lite på axlarna innan hon svepte i sig det sista av sitt te.

”Det är väl därför, som ni sade, som ni har valt att anställa mig”, svarade hon med ett litet leende innan hon knäppte händerna i knät och åter lä…[Read more]

‘Hmm…’ sa hon tankfullt, och lutade sig framåt lite i sin stol, med händerna knäppta på bordet. Intresserad och nyfiken av vad som berättades och vad hon såg.
‘Men våra kroppar och muskler har minnen. Andas du, och rör sig dina organ, för att de minns hur det var att göra det? Behöver de faktiskt göra det, eller gör du det bara av gammal vana?…[Read more]

Ett litet leende fick hennes mungipor att rycka till en aning och hon dolde det genom att dricka lite mer av sitt te. När hon såg tillbaka upp på alven så var det dock fortfarande med ett litet leende. Det hela var helt enkelt lite för bisarrt.

”Nej… Ni har förstås rätt”, svarade hon roat. Det var konstigt att höra någon säga det högt, men alven…[Read more]

Alvens unga oskyldiga ansikte studerade henne, men det fanns en skarphet där i ögonen, en intelligens som man kunde se om man ville se den – om man kunde se förbi hennes ofarliga utseende.
‘Att du är odöd, Moira.’ sa hon simpelt.
‘Men en odöd som bevarat sin egen integritet, sin egen personlighet, sin egna vilja. Det, om något, är unikt.’ sa hon…[Read more]