Isra stelnade märkbart till när Ziyaté tilltalade henne, och förvåningen över att finna henne där, i sina egna gemak, var inte svår att se. Trots det så behöll hon lugnet och istället för att ropa på sina vakter med detsamma så lade hon armarna i kors och betraktade sin farmor. Hon både såg ut och lät trasig på något vis, som om hon var skadad ell…[Read more]

När väl Isra lade märke till henne, bemödade hon sig inte att sträcka sig efter en av sina knivar eller för den delen sina svärd. Det fanns ingen önskan att skada henne. Inte överhuvudtaget. Ett litet snett leende fanns där på hennes läppar, som om hon fann situationen roande.

“Ah, mitt barnbarn…” sa hon med en röst som var lite bruten, som…[Read more]

Dagen hade varit lång men givande och när Isra drog sig tillbaka till sina rum så var hon på bra humör. Hon och Ayperos hade kommit varandra mycket närmare än hon hade kunnat drömma om, och planerna inför den stundande föreningen hade väckt en ny hunger inom henne. Allt tal om erövringar hade fått henne att börja studera kartor och försvarsverk…[Read more]

Som alltid när Turin talade lyssnade Freggi uppmärksamt – respekten hen hade för honom var inte obefogad och jarlen gjorde skäl för sin ställning även nu. Hen slappnade av synligt när Turin talade, försökte att inte le när han i sin klokhet talade om gudarna. Hur knivigt det än blev kunde hen lita på att Turin stod på god fot med asarna, hen k…[Read more]

I ärlighetens namn hade hon känt sig som ett djur på båten. Inlåst, lite så som hon kände sig i Antrophelia. Utanför dess barriär skulle hon knappast klara sig. Samtidigt var ett löfte ett löfte och Ziyaté var en kvinna vid sitt ord. Där stod hon nu, fortfarande i sin krigsmundering på en av de större bakgårdarna till deras hus.

Hon stod…[Read more]

Ziyatés svar till Wreax att tystna, och han blickade henne i ögonen. I sitt 10-åriga huvud hittade han inte på mycket av ett svar till det hon sade, det han tidigare sade var något som liknade en barnramsa som någon yttrat under en lek, och döden var något fullkomligt främmande för honom att ens tänka på.

Amatha blev dock nöjd av vad Ziyaté svara…[Read more]

En mörk blick granskade pojken länge och under tystnad. En tystnad som trängde sig inpå dem och gjorde de flesta osäkra och inte till freds. Orden som pojken yttrade var löjliga. Det var inte som om hon fann det hotande eller sanna på något sätt. Fortfarande satt hon kvar på huk och hade blicken i hans.

“Nonchalans är det som dödar en i slutändan…[Read more]

Wreax såg upp på Ziyaté med trotsig blick. “Och en ynkrygg yttrar bara hot när de är trygg…” Han bytte tillbaka formen till den han hade innan, och slog undan hennes hand innan han reste sig från golvet.

Amatha såg ogillande på sin son. “Wreax, bete dig…” Sen såg hon mot Ziyaté. “Ziy… Finns det något sätt för mig att ge något i gengäld för…[Read more]

Orden från Amatha verkade försvinna lite, för Ziyaté hade sett hur Wreax ändrade sin skepnad och försökte röra henne. Ett litet skratt – som om hon fann det roande, som om det hela vore en lek mellan dem. Hon skuttade lätt undan och rörde sig snabbt och smidigt. Snart nog hade han trasslat sig in i sig själv för att Ziyaté knuffade ner honom på…[Read more]

Amatha svarade till Ziyaté med lika ilsken ton. “Han skulle inte vara svag av sitt eget val, han skulle vara svag för att han inte har ett val. Och det skulle inte göra honom bättre än någon stark, nonchalant man, tvärtom. Det kommer bara att göra honom förbittrad mot världen, eller så skulle alla starkare män trampa över honom eller döda honom f…[Read more]

“Denna värld har tillräckligt många starka och nonchalanta män” sa Ziyaté och det fanns ett visst hat i hennes blick, en kort inblick i de känslor som hon allt för ofta dolde för omvärlden. Hon knöt sin näve och skakade nätt på huvudet åt Amathas ord för att fnysa lite lätt åt det hela.

“Världen behöver fler män som vågar vara svaga.” sa hon…[Read more]

Amatha såg på Ziyaté, och försökte sitt bästa att vädja till hennes känslor. “Ja, jag är svag. Min kropp lyder inte längre mig, som du tränade den att göra. Men jag var en gång stark, tack vare det…”

Sen såg hon på sin son som låg på golvet. “…Och han är svag, ung, naiv… Ingen har behov för en värdelös Kel’zak som han skulle bli i min upp…[Read more]

Tankfullt betraktade hon Amatha och hennes ilska. Sättet hon skakade av det och hon följde henne med blicken. Fortfarande utan några vidare känslor. Trots att hon strök sin son genom håret för att sedan trycka till lite hårdare mot Wreax rygg. Hon fnös och drog bort Amathas hand, som om det hade varit smuts. Nonchalant sparkade hon till sonen i…[Read more]

Wreax var förvånad och visste inte alls vad allt det hela handlade om. Men han fick den behandling som kunde väntas från en mörkeralv. Han kved ifrån sig efter sin mamma, och sakta kröp det mörkeralviska tillbaka in i Amatha, som hade spenderat största delen av senaste århundradet att arbeta på sitt sätt att umgås med andra folk, vilket var b…[Read more]

“Jag vet att du sökt mig.” sa hon simpelt, det var uppenbart. Hon var trots allt där. För trots att hon hade tränat henne och resten av skuggdansarna var det inte som om hon lärde ut sina egna knep och trick. Enbart en dåre skulle göra det och än hade inte Lloth eller resten av mörkeralverna funnit henne.

De rubinröda ögonen studerade sonen, des…[Read more]

Amatha var själv klädd i en stilig klädsel som var mer anpassad för att umgås i kretsar med adelsfamiljer och annat högre uppsatt folk. Hon hade en klänning i svart och violett, med broderingar i silver. Kontrasten mellan kvinnorna var stor, då Amatha inte var alls klädd likt mörkeralver eller den bild man hade av dem allmänt.

Hon hoppade ti…[Read more]

Vinden var kall och skakade om hans kläder och hår. Även om den kändes frisk efter att han blivit andfådd av att ha sprungit efter henne började den få honom att huttra lite, så ovan som han var med kallare klimat. Men trots det väntade han tålmodigt tills hon steg ut med sina händer i luften. Han såg tillbaka mot Aelis ögon medan hon talade och f…[Read more]

Ifrån skuggorna betraktade Ziyaté modern med barnet. Det fanns ett litet leende på läpparna, även om blicken var känslokall. Hon var själv en mor, även om hon inte skulle gå så långt till att kalla sig en. Inte längre. Den korta och känslosamma stund som det var hon, Izotar och Aeldir… kändes som en dröm. En dröm som var för långt borta för…[Read more]