- This topic has 77 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by Fuchsia.
-
Freggi Einriðivinr
Freggi Einriðivinr banade sin väg genom den tunga vårleran i Ranheim. I sin högra hand bar hen sin senaste stolthet, inlindad i ett svart stycke läder – ett svärd av finaste degelstål, ännu namnlöst. Hen hade funnit en ny metod att inkorporera järn i hjaltets dekoration och det skulle gott skydda dess bärare mot all slags trolldom. Freggi lade en tanke på hur hen lämnat smedjan – hade hen lagt två tänger i kors innan hen lämnat härden? Jo, hen hade aldrig glömt det innan, så varför skulle hen ha glömt det nu?
Mellan långhusen kunde Freggi skymta havet. Varje gång hen såg ett skepp vid horisonten blev bröstet varmt av hopp, även om det nu falnat betydligt senaste tiden. Idag skymtades inget skepp och Freggi hade börjat förlika sig vid att kanske aldrig få återse sin barndomsvän Ragnhildr.
Hens långa ben tog hen tungt vidare. Vid en husknut stod tre barn och viskade, deras blickar följde storögt Freggi, tills en av dem kom fram till hen med något i handen. Freggi log milt.
– Hej Idun!
– Hej Mäster Freggi, tack för den nya hammaren! Idun lade handen på den lilla hammaren i remmen om hennes hals.
– Inga mardrömmar?
– Inga mardrömmar! Bekräftade hon med ett stort leende och sträckte fram en öppen näve, i den låg en enkelt dekorerad benkam.
– Jag har gjort den till dig!
– Tack Idun, det var verkligen inte nödvändigt! Freggi tog dock emot kammen, något annat vore en förolämpning. Idun vände snabbt och sprang bort till sina fnittrande vänner och Freggi stegade leende vidare. Hen var inte ovan vid detta bemötande av skräckblandad förtjusning från barn.Turins hall tornade snart upp sig framför hen och röken från härden där inne steg grå mot en lika grå himmel – regn eller snö skulle garanterat falla i natt. Hen försökte klampa av sig större delen av leran på stenen utanför porten innan hen klev in i dunklet.
Figurerna där inne var ännu bara mörka siluetter innan Freggis ögon vant sig vid ljusskillnaden, men hen såg tydligt att någon satt på knä, medan alla andra stod som jotnar över figuren.
-
Dåraktigt. Inget annat ord skulle beskriva hennes tillfångatagande. Ranghildr var en god krigare, men hon kunde inte låta Turins män tortera den lilla pojken. Inte en droppe blod till. De stora ögonen på pojken som ropade efter henne hemsökte henne ännu. Tänk om hon kunde ha räddat hennes egna pojke på det sättet.
Kettil hennes yngsta son som hade blivit mördat. Endast för hans namns skull. Hennes namn. Tanken fick henne att skaka av ilska och hon röt ifrån sig några svordomar och försökte att dra sig loss från repen utan någon större framgång.
Åtminstone hade de släppt pojken som hade sprungit på sina små ben mot Frostheim för hjälp. Även om hjälpen skulle vara för jävels. I motstånd till allt spottade hon på marken.
“Till Hel med er alla!”
-
Freggi
Freggi kisade automatiskt, figuren där framme blev tydligare för varje steg hen tog. Något med den knäböjda figurens ställning gjorde det tydligt att det inte handlade om någon slags hemställan eller vördnadsbesök, händerna var möjligtvis bakbundna. Men hens första tanke var att detta var inte hens sak. Freggi hade för vana att inte lägga sig i Turins sak. Hen tog stolthet i sitt arbete och sin plats som en av Svartfåglarnas högst aktade smeder, men hen hade noga aktat sig att gräva ner sig djupare i politiken. Hen smidde sitt heliga järn, fruktade sina gudar och skaldade ibland sina verser.
Hen stannade till ungefär 10 meter från den lilla gruppen, knäppte händerna runt klingan bakom ryggen, väntade på att högdjuren skulle bli klara.
Om någon konversation hade föregått den hade inte Freggi varit uppmärksam nog att höra vad som sagts, men när svordomssalvan ekade i hallen spetsade hen öronen, något var bekant med trotsen i den där rösten.
-
Hillevi Hansdottir Drake
Den lätt rödhåriga kvinnan Hillevi, höger hand till Turin och påstådd hjärtlös stod inför gruppen av Turins krigare och andra åskådare, med den ädle Ranghildr Ulfhedna på knä mitt i salen. Som alltid var Hillevi klädd för långvandring, argt väder och strid, tre saker hon hade uthärdat den senaste månaden tillsammans med hennes Kråkor och de soldater hon kunnat locka från Turins krigare. De var inte lätta att rekrytera, då löftet om timmar av stillasittande, spejande och smygande inte tilltalade de flesta av dem. Jaktlyckan hade däremot varit så bra som man hade hoppats, med den bästa sortens fångst: En Ulfhedna. Hillevi pressade änden av sitt spjut mot Ranghildrs bröstkorg.
“Besegrad av ett barn,” Inledde Hillevi och såg Ranghildr i ögonen med ett lätt leende. “Barnet lever, men vilka följder tror du inte det har att låta dig bli tillfångatagen?” Hon tog tillbaka sitt spjut, vände blicken från Ranghildr och såg ut över samlingen för att tala med en stark nog röst så att alla hörde. “Vi håller nu Ranghildr Ulfhedna, Audgisils maka. Oavsett om han delar hennes vekhet eller visar sig stark är det nu vi som styr ödets tyglar.” Hon höll spetsen mot Ranghildrs axel och tryckte långsamt till. Det var vasst, gjorde säkert ont, men det var inte kraft nog för att punktera hud.
“Kettil är död. Tre barn kvar, men riket är inte stort nog för dem att gömma sig. Ulfhedna styr Kaldrland, men de äger inte dessa slätter, kullar och berg. Det finns ingenstans de inte är rädda att färdas tack vare oss. De styr Kaldrland, men de är inte i kontroll. De har antalen, men de har inte styrkan.” Hon skiftade sitt spjut mot Ranghildrs nacke, och lät spetsen vila mot den. “Fru Ufhednas död skulle slita dem ur sin vagga av falsk trygghet.” Hon stirrade Ranghildr i ögonen innan hon drog tillbaka spjutet. “Men först ser vi om de erbjuder ett utbyte.”
Bakom där Hillevi stod fanns det tomma sätet där Turin förväntades sitta, men han var ännu en gång upptagen. Det spelade ingen roll, hans namn hade inte förlorat någon styrka. Kriget gick framåt trots hans ökande frånvaro från stora händelser som denna.
-
Kettil är död. Orden ringde i hennes öron och det var som om alla andra ord försvann. Tanken på hennes sons kalla kropp fick henne att skälva. Skaka av ilska och sorg. Att inte kunnat göra något. Och där stod hon. Hon som var en av de ansvariga för att Kettils glada skratt inte längre hördes. Ögonen avslöjade hennes ilska och hon spände käken.
Smärtan från spjutspetsen var nästan som ingenting, jämfört med sorgen efter sin son. Blicken vilade ilsket på Hillevi och på de människor som var omkring dem. Nej inte människor. Djur. Att ens veta att hon en gång fann denna stad som sitt hem. Det kändes som en dröm. Eller en mardröm.
“Ulfhedna är starkare än vad ni någonsin kommer bli. Var är ens er ledare?” hånade Ranghildr med ett skrockande.
-
Freggi var van att höra Hillevis röst myndigt dåna i hallen, den var imponerande så det förslog och hade kanske kunnat övertala till och med Freggi att dra ut i strid i yngre dagar – om det inte var för att hens kall fordrade att hen höll sig mer på hemmaplan. Men plötsligt kändes hennes röst förvriden i Freggis öron, hon hade tagit ett namn i sin mun hen inte hade hört på många år, ett för Freggi mycket kärt namn. Hen stelnade till, blinkade inte ens. Kunde det verkligen vara…? En isklump började formas i hens maggrop medan Hillevi talade, för varje sekund monologen pågick grävde sig sanningen in och när Hillevi började orera kring Ragnhildrs öde högg det till i Freggi. Hen glömde sin plats och tog ett steg fram, tappade nästan klingan bakom ryggen.
Hens röst var raspig och låg, hes. Munnen kändes torr.
– Ra… Ranghildr?
Hen tog ett par till stapplande steg fram så att skenet från elden föll på hens långa spensliga gestalt, de grånande tinningarna skimrade som guld i ljuset och de stålgrå ögonen speglade elden perfekt.
– Vad är det här?
Hen kände sig plötsligt gränslöst aningslös, ignorant… Hen hade stått där i sin smedja, givit sig ut på sina pilgrimsfärder, hållt sig utanför all politik och nu hade hens ovilja att beblanda sig med intrigerna kommit tillbaka för att bita hen i ryggen – efter alla dessa år! -
Hillevi var en kvinna med få leenden, men att hånle var inte henne främmande. Hon log och såg tydligen inte utropet från Ragnhildr som det hån det kanske var. Hon höjde sina armar utåt som om de menades omfamna hela rummet.
“Ja vart är Turin? I hans frånvaro lyser din närvaro, för hans vilja är var och en av oss. Inte är han i era salar, inte är han i Audgisild ägo. Turin gör sitt och vi vårt, men Audgisil var ingenstans att finna när vi släpade dig hit. Vart var din ledare?” Hon var redo att fortsätta, och krigarna omkring henne som kanske hade reagerat lite väl mycket på Ragnhildrs poäng om Turins frånvaro såg ut att vända tillbaka till sina ryt av jubel när Hillevi talade. Sedan klev Freggi fram.
Hillevi tystnade och såg mot Ferri. Hon stod stilla och synligt sökte igenom sina tankar och minne medan hon nästan blankt stirrade på Ferri.
“Vår gamla granne, maka till Audgisil Ulfhedna, är åter bland oss Freggi.” Hon gestikulerade mot Ragnhildr och lät Freggi ta det utrymme hen önskade sig. Hon hade haft mycket kontakt med Freggi genom åren, då båda i grunden jobbade inom hantverk, men de hade aldrig varit nära, Hillevi hava gjort hennes grej och Freggi sitt.
-
Ranghildr. Rösten var bekant, men det kändes nästan som i en dröm. Det var allt för länge sedan rösten till hennes närmsta vän hade fyllt hennes öron. För ett ögonblick vandrade minnena tillbaka till barndomen när de talade om äventyr, ära och framtiden. Fast vem skulle kunna förbereda dem till detta mötet?
De isblåa ögonen vandrade mot Freggi och hon kunde inte rå för att le lite svagt. Ett leende som gick upp till hennes ögon. Freggi. Hon viskade namnet, trots allt ville hon inte sätta hennes vän i fara. Fast det var svårt att inte se en slags värme när hennes blick för en kort stund mötte Freggis.
Hennes första instinkt var att ropa ut sin ilska, men kanske var det bättre att hålla masken. Låta dem tro att de hade övertaget. Även om det var ett hårt slag mot hennes egna stolthet. Blicken var hård med en brinnande ilska och sorg i sina ögon. Utan några fler ord spottade hon mot Hillevi – det var ju inga ord, men samtidigt kunde hon inte vara utan att visa sitt hat mot denna kvinna.
-
När Ragnhildrs ögon och svaga leende nådde Freggi fanns det ingen tvekan hos hen längre – de var åter barn och igenkänningen sprakade igång en svallvåg av känslor. Vad Hillevi sa var bara en dov gröt utanför suset i hens öron, hen tog snabbt några långa kliv och var framme hos Ragnhildr där hen föll på knä och lade sina stora händer på sin gamla väns axlar, klingan föll till marken bredvid dem.
Freggis grå ögon speglade år av en stillsamt pyrande saknad. Freggi var inte den som hade vänner, nära och kära, inte längre. En livstid hade gått sedan de sist sågs och de var inte samma barn de då varit, men i detta ögonblick kunde Freggi känna de rena vindarna från sin barndoms dagar som om de svepte runt dem där i salen.
Freggi drog av känslostormen Ragnhildr intill sig i en stor kamratlig kram, helt obrydd om situationen omkring dem, släppte all hänsyn till det politiska läget.
– Ragni! Du är tillbaka! Du är här!
Kylan hen känt i maggropen nyss började plötsligt istället hetta när insikten om situationen tillslut verkligen slog rot och hen sköt Ragnhildr ifrån sig.
– Är du skadad? Sa hen sammanbitet.
Hen synade kort Ragnhildrs ansikte. -
Dörren till salen öppnades åter och Turin klev in. Han såg mångas ögon vändas mot honom och hörde röster som började viska. Utan att fästa någon som helst uppmärksamhet vid detta gick han målmedvetet fram mot mitten av salen.
– Jag hörde ryktena, och jag vågade knappt tro att det jag hörde var sant. Men nu ser jag ju med egna ögon att ryktena stämmer. Ranghildr Ulfhedna, i dessa salar!
Han lyfte sina armar och svängde runt ett varv för att ta emot vrålet från de samlade styrkorna. Han vände blicken mot Hillevi och tilltalade henne.
– Jag kom så fort jag kunde, det här var för viktigt för att låta gå förbi! Men fortsätt, för all del. Det här är en föreställning som jag inte vill missa.
Han gick och satte sig i sitt säte. Han fäste blicken vid Ranghildr och log brett.
-
Hillevi såg enkelt på Ragnhildr när hon spottade mot henne och verkade knappt bry sig om det. Om något kunde sägas om Hillevi så var det hur opåverkad hon var av andras känslor och deras färgstarka försök att uttrycka dessa. Så när Freggi sprang ut för att möta Ragnhildr var det inte heller en stor förändring hos Hillevi, utan hon bara stod där tålmodigt för att låta händelseförloppet framför henne spela ut i sin helhet. Hennes stilla tillstånd och väntan belönade sig när sedan Turin anlände, och hon sänkte sitt huvud av respekt när han passerade henne.
Med händerna slutna bakom sin rygg vände hon sig först halvt mot Turin där han satt för att av respekt se att han var färdig. Hon såg sedan tillbaka mot Freggi och Ragnhildr, och log lätt mot dem. Hon höjde blicken mot resten av rummet och lutade spjutet sitt över sin axel istället för att stå med det bredvid henne.
“Vi har Ragnhildr, men vi är inte färdiga. Vi skickar vetskapen till Audgisil, och deras svar bestämmer Ragnhildrs öde. Hennes man, hennes barn, hennes folk beslutar hur detta slutar. Hon har ett värde till oss, att hon är mer värdefull för dem, att det är till ingen kostnad för oss men stor förlust för dem att hennes liv slutar här.” Hillevi talade med en stark, bärande röst som innehöll mer energi än hennes kropp uttalade, hon hade minimalistiska rörelser, men hennes blick vandrade över hela rummet och talade till de samlade istället för specifikt till Ragnhildr.
“Vi kommer erbjuda dem Ragnhildr tillbaka mot Audgisil eller ett av barnen. Kommer de alla med avsikt för våld kommer Vindbergen sluka dem, skickar de ett byte har vi chans på två fångar eller ett byte till en av högre värde, och låter de bli förlorar de en drottning, maka och en mor, och vi kan räkna med ett svar. Mina vänner, det här är början av slutet! Vart den här vägen än leder, har vi påbörjat det vi sökt hela den här resan. Det vi har väntat på har sin begynnelse här!” Hon gav en gest med sin hand mot Freggi och Ragnhildr.
“Var försiktig Freggi, för Ragnhildr har blivit lärd att avsky oss. Hon är vår fånge och inte vår gäst, för hon har glömt vårt värde. Hon har redan kostat Ejvald hans liv, och jag vill inte att ditt eller någon annans blir nästa.” Hon såg mot samlingen, och mot Turin, för att sedan se tillbaka mot Ragnhildr och Freggi.
“Ordet är fritt. Alla som önskar sig bli hörda får nu tala.”
-
Kramen, som hon inte ville annat än att besvara, var varm och det fick en klump i magen att bildas. Tänk om de skulle skada Freggi? Bara tanken gjorde henne illamående och som svar på kramen strök hon sin kind mot hennes huvud. Vad mer kunde hon göra, fastbunden som hon var?
“Freggi… Det är ingen fara” viskade hon, tyst. För vad spelade det för roll om hon var skadad? Det fanns ingenting hon skulle kunna göra något om hennes sår. Inte som på de dagar när hon hade baddat hennes sår efter att hon kommit hem, eller efter ett dåraktig slagsmål i byn.
Vaksamt följde hon blicken mot Turin och trots den uppenbarliga underlägsna position som hon var i kunde hon inte dölja ett snett leende. Vad var döden, om inte en varm omfamning? Om det skulle hjälpa hennes familj och folk – var hennes liv inget.
“Freggi… Du kan inte… Du måste släppa mig” viskade hon i sin väns öra.
-
Freggi Einriðivinr
Freggi märkte knappt när Turin kom in i hallen, men vid Ragnhildrs viskning följde hen hennes blick. Freggi hade stor respekt för Turin och bara skymten av hans gestalt fick Freggi upp på fötter igen. Hen fick med sig klingan upp och ställde sig nära sin vän, vänd mot Turin, rakryggad med böjt huvud och händerna hårt knutna om paketet bakom ryggen. Gåvan fick vänta. Allt medan Hillevi skanderade sin vision om en slutgiltig seger på bekostnad av Regnhildrs liv knöts händerna hårdare om klingan i dess läderstycke bakom hens rygg.
Spådomarna hen fått i Draumrheim hade skvallrat om ett ödesdigert möte och ett omöjligt vägval. Freggi hade aldrig velat tro att något var omöjligt, just därför hade völvornas ord satt sig djupt i hen – och nu förstod hen vad spådommarna syftat på. Freggis lojalitet låg hos Turin och Svartfåglarna, men klan Ulfhednas svek mot kung Iki hade hen delvis haft skygglappar för – hen kände bara Ragnhildr som en kär vän från sin ungdom: en av samma folk som kämpade i leran på Ranheims gator. En mansålder hade passerat sedan dess och Freggi blev nu långsamt plågsamt medveten om att det inte var samma Ragnhildr hen känt som satt på det kalla golvet vid hens fötter. Vad hade hon gjort under alla dessa år? Hillevis ord ekade tyst i hens öron – “lärd att avsky oss”.
Hen hade bara tystnad att bidra med här, politik övergick ofta hens förstånd och hen hade inte hela bilden klar för sig. Nog förstod hen att båda sidor var skyldiga till fruktansvärda och stora dåd, detta var bara det senaste i raden, men någonstans måste allt vara rättfärdigat inför asarna – Freggi sökte efter rättfärdigheten i detta och fann att det nog inte var mycket som kunde hjälpa Ragnhildr i denna situation. Detta smygande med fångar och byten och mygel störde dock Freggi, det enda sanna ärofulla förfarandet var öppen strid. Kanske kunde asarna ge råd? Kanske kunde hen övertala Turin att söka asarnas vilja?
Freggi lyfte sitt huvud och såg på Turin, inväntade hans reflektion av situationen som Hillevi beskrev den. Turin var tidvis impulsiv, men han var sin fars son och kanske kunde han visa nåd.
-
Turin satt i sina egna tankar, gudarnas ord i Draumrheim hade plågat honom, “ätter och släkter ska täras itu” och “ömse sidor ska lida”. Exakt vad innebar dessa ord? Strider innebar lidande för båda sidor, det var ingen överraskning. Men ätter och släkter som ska täras itu och rämna i tusende bitar? Som alltid väckte gudarnas ord lika många frågor som svar. Han väcktes av Hillevis ord om att alla som önskar sig bli hörda får tala. Egentligen hade han inte mycket att tillägga, men de väntade sig med all säkerhet att han skulle säga någonting. Han väntade en stund för att se om någon hade någonting att tillägga, och steg sedan upp för att tala till dem.
– Ragnhildrs liv är i gudarnas händer, precis som allas våra liv. Men Hillevis ord är sanna, Ulfhedna ska veta att hennes liv likväl vilar i deras händer, och hur det här fortsätter beror på deras svar. Väljer de att konfrontera oss ska vi slå tillbaka och då ska de få se vad Svartfåglarna och Vindbergen kan göra. Men om de väljer hederns väg, ska vi visa dem den respekt som gudarna kräver. Och korpen ska åter få flyga!
-
Hillevi betraktade de två framför henne med svagt men befintligt intresse, hon var aldrig en att engagera sig i dramat, känslorna och de sociala delarna av livet, och hade svårt att empatisera med vad som pågick framför henne, men detta var inte nytt till många i rummet. Hillevi var engagerad och känslosam där det krävdes av henne, men annars lät hon inte känslor eller moral styra hennes beslut, och det hade resulterat i många lyckade räder, beslut och förändringar i kriget. Men självklart fanns det blandade känslor på båda sidorna om henne på grund av detta, åtminstone bland de som var involverade i beslutfattande.
När Turin talade såg hon sig om mot honom, ett svagt leende dekorerat över hennes ansikte, men hennes nävar knöt sig, hennes ena greppade hårt men diskret om spjutet för att kväva en större reaktion, och hennes naglar grävde in i hennes andra hand. Men hon var bättre än att låta detta vara tydligt, och leendet förblev ända tills Turin var färdig med sitt korta tal. Hon vände sig tillbaka till rummet och talade inför alla, men såg till att lägga särskild fokus på Ragnhildr och Freggi.
“Ulfhedna är ett hedersamt släkte, hela deras styre är baserat runt tron att de står över oss. Vi förväntar oss ingenting annat än ett fredligt utbyte, men med deras son och broder död samt moder och hustru i våra klor behöver vi räkna med det oförutsägbara. Vi kan inte vinna detta krig genom att inte leverera på vårat löfte. Ragnhildr var en gång en av oss, men om Ulfhedna inte svarar på våra krav behöver vi vara redo att leverera på vårt löfte.” Hon såg mot Freggi.
“Detta betyder inte att hennes vistelse hos oss behöver vara en plågsam sådan om hon inte själv gör den till det. Inför er alla vill jag överlämna vårdhavandet av Ragnhildr till Freggi, och att vi tillsammans ser till att hen har allt som behövs för att det ska gå.” Hon höjde sin hand för att indikera att Ragnhildr fick resa på sig. Hillevis ansiktsuttryck var oläsbart, men som så ofta, strängt, allvarsamt. All den här hedern och respekten skulle kosta dem kriget om det eskalerade, men de var ändå ett stolt folk, på båda sidorna om kriget. Detta betydde såklart inte att slutet var skrivet, eller ens resvägen, men det krävde av Hillevi att navigera både intern och extern politik för att säkra Turins plats på tronen.
-
Som alltid när Turin talade lyssnade Freggi uppmärksamt – respekten hen hade för honom var inte obefogad och jarlen gjorde skäl för sin ställning även nu. Hen slappnade av synligt när Turin talade, försökte att inte le när han i sin klokhet talade om gudarna. Hur knivigt det än blev kunde hen lita på att Turin stod på god fot med asarna, hen kände sig stolt över att få förse sin jarl med sina smidesverk.
Hen noterade med viss undertryckt skadeglädje hur Hillevi förmodligen inte var helt överens med Turin. Hen hade aldrig dragit helt jämnt med Hillevi. Hon var kall och beräknande, praktisk, det hade sina fördelar och hon hade inte den ställning hon hade för inte – Freggis hade alltid försökt vara ödmjuk. Men här var det svårt för Freggi att se det ur den synvinkeln.
Det var därför också mycket förvånade att höra Hillevi föreslå att Freggi skulle ansvara för Ragnhildrs vistelse i deras klor. Ett hopp tändes i Freggis ögon och det var svårt för hen att hålla sig tills Hillevi talat till punkt. Men när hon var klar såg Freggi allvarligt på Turin och tog till orda.
– Min jarl! Om du vill överlåta Ragnhildr till min omsorg och tillsyn skall jag svära vid de stora asarna att inte svika din tillit, må Vör vittna!
Hensåg allvarligt kort ned på sin vän, försökte åter att inte le när hens hjärta gjorde extra slag. Hen såg sedan på Turin igen.
– Du vet att jag knappt lämnar smedjan längre ändå, med min rygg… Hen syftade på en gammal skada hen ådragit sig i kamp med rövare på en av sina långa vallfärder. Hen fortsatte efteränksamt. – Jag har nog rum där, kanske kan säkra fänas del, på något sätt… Med din tillåtelse…
Hen hade stått rakryggad med händerna runt klingan bakom ryggen hela tiden, men nu lade hen händerna knutna runt den framför sig istället, inväntade Turins svar och hoppades på ett naturligt tillfälle att räcka över sitt senaste verk.
-
Adrenalinet hade slutat att dunka i hennes huvud och striden som hon hade haft i skogen kändes avlägsen. Verkligheten verkade komma ikapp med henne, snabbare än vad hon själv hade tänkt. Fast trots det visade hon inte sin rädsla, ensamhet eller sorg öppet. Att komma tillbaka till Frostheim… det kändes så avlägset. Speciellet med tanke på att Ejvald inte längre skulle vara där.
Den som hon hade sett som sin far, nästan hela livet. Hon försökte att tränga bort tanken och tårarna som ville synas. För att visa sig svag inför denna skara var inget som hon ville… Å andra sidan kanske det var exakt det som hon ville?
Lite förvånad blev hon att hon skulle vara i Freggis förvar. En sida av henne jubla, medan den andra inte riktigt kunde glädjas över det. Om… Eller när hon skulle vara tvungen att ta sig härifrån skulle säkert hennes vän komma till skada. Verkligen ingenting som Ranghildr hade önskat. Kanske… kanske hon kunde komma med till Frostheim? Se allt som hon velat berätta…
-
Hillevi hade självklart helt rätt, de måste vara redo att leverera på sitt löfte. Men hedern bjöd att Ragnhildr måste behandlas väl tills detta blev nödvändigt. Om det blev nödvändigt…ömse sidor ska lida. Var ödet verkligen ristat i sten? Kunde allt lidandet stoppas? Ville gudarna visa att en rättvis behandling kan skifta ödet. Freggis ord väckte honom ur hans tankar och han log mot hen.
– Du har min tillit, jag vill Ragnhildr tas väl hand om under sin vistelse här. Det finns ingen orsak för henne att behöva lida, så länge även hon håller sig till hedern. Men om hon missbrukar vår gästfrihet…
Han avslutade inte meningen, det fanns ingen anledning att göra det. Alla visste ändå vad detta betydde.
-
Hillevi kände sig färdig med situationen. Hon hade tagit från den vad hon kunde och när Turin var färdig med sitt svar så nickade hon mot honom och sedan såg mot deras fånge och Freggi.
“Låt dig inte förvirras, Freggi. Hon kommer försöka leda dig bort från klarsynthet.” Hillevi log lätt åt Ranghildr för att sedan börja gå, passerade dem båda och lämnade rummet. Några av de samlade följde efter henne, de som stod henne närmast. Stilla stunder var sällsynta för Hillevi, det fanns på tok för mycket att göra.
-
Freggi följde Hillevi med blicken och vände den åter till Turin när hon lämnat salen. Nickade allvarligt som en bekräftelse på hans order.
Situationen var något för allvarsam för att Freggi skulle uppvisa något av de känslor hen härbärgerade inom sig nu. Hens första känsla var en av säll lättnad. Hen hade haft svårt att uppskatta Ragnhildrs direkta tillstånd – både fysiskt och politiskt, men nu hade hen i alla fall chans att utforska situationen närmare i lugn och ro. Men Hillevis ord genljöd också i hens sinne. Hon satte fingret på något – Freggi kände inte den Ragnhildr som satt där på golvet i salen nu och det gnagde mer och mer. Hen och Hillevi må ha haft sina meningsskiljaktigheter genom åren, men hon hade den position hon hade av en anledning.
Hen såg vemodigt på Ragnhildr, ville le betryggande men kunde inte förmå sig. Hen kunde inte se hur detta skulle sluta gynnsamt för någon part. Hen kliade sig tankfullt under den gråsprängda flätan i nacken. Det här skulle bli en svår vistelse oavsett Freggis ansträngningar.
Hen tog Hillevis sorti som ett tecken på att saken var klar och böjde sig ordlöst ner för att lyfta upp sin vän under ena armen, tog henne sedan om midjan och lät henne stödja sig på hen. Med låg stämma talade hen nära Ragnhildrs öra.
– Säg inget nu, följ bara med.
Hon må vara illa åtgången, men Freggi visste också vilken eld som bodde, hade bott, i henne. Så började de linka mot ingången.
Halvvägs genom salen stannade Freggi till och vände sig halvt om med en vemodig min mot sin jarl, höjde rösten något.
– Turin… Jag vet att ni också hört orden från gudarna själva, jag må vara ovetande om dess innehåll, men spådommar har en tendens att inte ägna någon större kraft åt männskans veka, högmodiga trots, det som är förutsett är förutsett. Jag litar på att ni är klok nog att inte göra en dålig situation värre. Freggi skakade nästan av adrenalin när hen långsamt vände sig om igen.
Hen hade aldrig talat så till Turin förut, men litade på att den gemensamma respekt hen föreställde sig fanns mellan dem var nog för att Turin skulle förstå att hen menade det hen sa i största välvilja.
Hen vände sig om igen och forsatte. Om en eskort av vakter följde så noterade hen det inte nu.
You must be logged in to reply to this topic.