Freggi kunde inte låta bli att föreställa sig barnen, alla exakta små kopior av Ragnhildr. Som hen mindes henne från när de själva var barn. Och så föreställde hen sig motvilligt det bleka ensamma barnet. Hen bet ihop käkarna och undrade för sig själv om Turin medvetet tillåtit detta. Detta var inte krig, eller ens en vanlig familjefejd. Detta var terror, som Ragnhildr uttryckt det. Hen bannade åter sig själv för att haft sådana skygglappar hela tiden. Men nu kunde hen göra något rätt! De måste härifrån!

“Det där… Det låter fruktansvärt!” Sade hen lågt sammanbitet. Vad mer fanns att säga? Hen kramade henne hårt igen men tog henne sedan om axlarna med sina stora händer och såg henne allvarligt och beslutsamt i ögonen. “Jag packar nu, sedan vilar vi och innan morgonen gryr kontrollerar jag läget, skickar ett meddelande om möjligt. Men vi kan inte stanna här länge till!”

Freggi lade sedan huvudet lite på sned, något vädjande, hen visste att det kunde bli en kamp att få henne att vila. Men skulle de fly så snart, under dessa förhållanden, måste hon spara alla krafter hon hade – också Freggi. “Snälla, lägg dig ner en stund! Jag gör dig snart sällskap!” Det fanns trots allt inga andra sovplatser och de hade sovit jämsides förut. Det var inte heller som att någon ära stod på spel.

Hen reste sig sedan och rörde sig tungsint runt i rummet i skenet av den falnande elden. Hen ställde fram sin gamla sköld. Kontrollerade sitt svärd, egenhändigt tillverkat med hens egna runor jämte Frejas på bladet. Packade konten med några småsaker, lade ömt ner bältesspännet Ragnhildr nyligen givit hen. Hen började sedan plocka av sig sina smycken – örhängen, armringar och halsband med diverse skydds- och gudasymboler.

När hen kontrollerat allt en sista gång såg hen sig kort om i sin gamla smedja, i själen redo att lämna den när det behövdes. Och så gick hen bort till Ragnhildr på sovbänken och väntade på att hon skulle göra plats för hen.

Freggi satte sig tungt på kanten på bänken och såg ner på Ragnhildr med en mild blick. “Precis som på den gamla goda tiden va?” Hen smekte undan lite hår från hennes kind och lade sig sedan ned på rygg bredvid henne.

När hon lade armarna om Freggi kunde hen inte låta bli att sucka belåtet, hen lade sin hand på hennes. Hennes inandning framkallade en rysning. Själv kände hen att hen förmodligen skulle kunna sova bättre än hen gjort på många år just nu – de dystra omständigheterna till trots. Hen log. “Vi behöver inte sova, bara vila…”

Ett lågt, trött skratt mullrade genom Freggis bröst. “Klart vi kan sova! Det var du som undrade hur… Vill du att jag ska sjunga för dig eller?” Hen tystnade en stund, smekte Ragnhildr över håret. Hen visste inte om hon kanske redan somnat, men tyst började hen nynna en melodi, knappt märkbart först. Så började hen sjunga, tyst tyst…

Hver mun syngja mér
Í sofa dauða kasta mér
Er ek helvegin fer
Ok lagið sem ek stíga
Eru kaldir, svá kaldir

Det var bitterljuvt att åter ligga här vid hennes sida. I alla år hade hen försökt sätta ord på de gamla känslorna som åtföljt saknaden efter Ragnhildr. Nu förstod hen att hen inte behövde sätta ord på känslorna, hen kunde bara ligga här och sova med sin vän – i lugnet före stormen.

När Freggis sång hade klingat av lade sig tystnaden i det lilla mörka rummet. Ljuden ute från byn hade också lagt sig. Det enda som hördes var sprakandet från elden och deras tunga andetag. Ord kunde inte beskriva hur trött Freggi var, ändå kom inte sömnen. Hen kysste Ragnhildr förstrött på de röda lockarna i hennes panna och suckade långsamt.

“Vad händer när vi kommit härifrån?” Viskade hen ut i mörkret lite för sig själv, förväntade sig inte något svar. Frågan kändes omöjlig att svara på nu, de visste inte ens om de skulle komma levande från Ranheim. Kanske var detta striden som skulle ta hen till Valhall? Hen kunde inte tänka sig en bättre väg – att dö i strid för att hjälpa sin själsfrände.

Freggi log trött. “Kanske både och…”

Hen rättade till sin kropp något när Ragnhildr vände sig, så att de låg på sidan mitt emot varandra, det var trångt men det gick. När hon strök undan hens hår blundade Freggi kort. När Ragnhildrs andra fråga kom öppnade hen åter ögonen och mötte hennes blick. Vemodet var tillbaka. Det fanns alltid där mellan dem i slutändan. Hen verkade tänka en stund över saken. Hen suckade tillslut mjukt och tog hennes hand i sin, kysste den varmt och höll den sedan mellan deras bröst. Hen såg allvarligt in i Ragnhildrs ögon.

“Jag är för gammal för att ångra någonting… Vad tjänar det till nu?” Hen tystnade, tänkte åter över något… “Det skulle vara att jag varit så blind för Turins… Förehavanden.” Sade hen med avsmak. “Du är här igen, men anledningen till att du är här… Jag önskar jag vetat tidigare. Kanske hade jag kunnat göra något.”

Trots den initiala tanken att ånger inte tjänade någonting till kände hen nu hur hen långsamt började falla ner i en lång mörk spiral av ånger. Hen försökte genast svälja bort knuten i halsen. Det ryckte till i ena mungipan när hen försökte gaska upp sig, men det blev aldrig något leende. “Nu är det du som säger så dumma saker… Det finns inget vi hade kunnat göra annorlunda… Den grymma nornan spinner vår tråd…” Sade hen dramatiskt, men lyckades inte ens övertyga sig själv.

Freggi anade att det låg mer tankar bakom Ranghildrs ord. Varför kunde de inte säga helt vad de tänkte? Freggis bröst höll på att sprängas av det tunga hjärtat som krävde att få lättas. Hen kunde ljuga för sig själv, men hen ville inte ljuga för Ragnhildr.

Freggi suckade frustrerat och knep ihop ögonen. “Helvete Ragni! Ibland ångrar jag allt! Precis allt! Att jag ens blev född! Och ibland kan jag bara vara glad att jag får se solen gå upp på morgonen! Men en sak är alltid samma…” Hen tystnade och blicken avslöjade en sorg som var omöjlig att dölja. “När jag ser tillbaka på mitt liv här i Ranheim känns det… Tomt! Som att jag vandrat på utan mening eller mål. Så många färder jag har gjort till Draumrheim borde något ha uppenbarats, ett tecken, men… Inget! Bara gåtor om att ‘Din tid kommer…’.”

Hen tystnade och funderade på hur hen skulle fortsätta, som att hen anade vad Ragnhildr tänkte. “Det har varit ensamt, Ragnhildr… Men jag vill att du ska veta att jag aldrig för en sekund tänkt att du burit någon skuld i det. Jag har bara mig själv att skylla. Jag borde ha tagit kontroll över mitt liv. Istället har jag stannat kvar här i någon sorts limbo. Det ångrar jag, Ragnhildr!”

Freggi hade aldrig talat så med någon tidigare. Det var knappt att de talat så öppenhjärtigt när de var yngre ens – trots att de varit så nära varandra. En rodnad hade vuxit fram över hens kinder, kanske av intensiteten i monologen, kanske av genans.

“Men min tid verkar visst kommen nu…” Hen log vemodigt med en ursäktande blick. Här skulle de sova och istället satte Freggi igång att öppna upp sin själ. Hen harklade sig lite och tittade generat ned på deras sammanflätade händer.

Med fasa insåg Freggi vilka tankegångar hen väckt hos henne, just vad hen försökt undvika.

“Tänk inte så, Ragnhildr!” Hen lade sin varma hand runt hennes kind och såg allvarligt in i hennes ögon. “Jag vet inte exakt vad som föranlett allt detta, men det våld din familj utsatts för är inte ditt fel! Hrafn har hela tiden haft ett val och han har valt den ohederliges väg!”

Hen strök tröstande med tummen över hennes kind. Freggi kunde inte föreställa sig hur det var att ha en familj med barn och se dem ryckas ifrån sig på det viset. Men hade hen haft en sådan familj hade hen nog gjort allt för att hålla den samman. “Din familj hade inte klarat sig en sekund utan dig! Och de hade saknat dig! Jag slår vad om att de går genom berg och sten för att hitta dig i detta nu! Snart är vi här ifrån och du kan återförenas med din familj och ni kan ta hand om varandra! Det är nu ni behöver varandra som allra mest! Vi möter dem säkert på vägen ska du se!”

Freggi hörde själv hur överoptimistiskt det lät, som floskler. Men hen hatade att se Ragnhildr på detta vis, mer än att se henne fysiskt skadad. Hen var också delvis skyldig till hennes vånda.

Hen var tyst en sekund, de grå ögonen fästa i hennes, försökte försäkra sig om att hon verkligen tog in det hen sa. Så försökte hen sig på ett försiktigt mildt leende. “Om du inte hade lämnat Ranheim kanske du inte hade haft dem alls, dina barn hade kanske aldrig funnits – och på din beskrivning av dem låter det som att det hade varit en trist värld att leva i. Ångrar du verkligen det?” Frågan var retorisk förstås, hen hoppades att den inte var för okänslig. Hen hade ändå sett med vilken kärlek hon pratat om sina barn.

Freggi kunde inte låta bli att skrocka lite.”Ja, jag börjar nästan tro att du gör det med flit för att få vara nära mig…” Retades hen, försökte hitta tillbaka till jargongen de hade för så länge sedan. Tonen var lite ironisk, med tanke på hur lång tid som gått sedan hen sist hade behövt ta hand om Ragnhildr på detta vis.

“Låt det inte bli en vana bara!” Sade hen och petade till henne lätt på näsan med sitt pekfinger. “Din kung kanske blir svartsjuk. Och om jag ska vara på rymmen resten av livet har jag inte tid att ta hand om dig!” Hen log skälmskt och fann det plötsligt lättare att skämta. Kanske var det någon sorts övertrötthet som började träda in. Eller så var det bara det faktum att hen fått lätta sitt hjärta något.

Freggi låg inte kvar vid Ragnhildrs sida, det verkade som att hen hade varit vaken en stund. Hen hade precis stängt dörren efter att ha pratat med någon. Kanske var det det som väckt henne.
Freggi vände sig om med vilda ögon. “Nu! Vi måste gå nu!” Hen började raffsa ihop konten, svärdet, skölden och sin mantel. Sedan kom hen med långa kliv bort till Ragnhildr. “Det där var Idun. Det händer något bortom passet! Folk är som yra höns där ute på byn. Detta kan vara vår enda chans!” Hen tog en filt från bänken och lade den ömt över Ragnhildrs röda uppseendeväckande hårsvall. Hen kostade på sig ett försiktigt leende och smekte henne mjukt över den mer oskadda kinden med baksidan av handen. “Jag sa ju att de skulle komma för dig!” Freggi visste naturligtvis inte vad som egentligen hände i passet, ingen visste än. Men om det kunde pigga upp Ragnhildr så var det värt att föreställa sig att det var hennes folk som var på väg.