Freggi sade inget medan hen ledde sin vän genom Ranheims gator, hennes arm över sin axel. Hen gick bara med en sammanbiten men målmedveten min mot smedjan. Nickade kort förstående när Ragnhildr nämnde Ejvald. Hen visste vem Ejvald var, vem han var för henne.

Folk var upptagna med sina dagliga sysslor, men några stannade upp och betraktade dem med obestämbara ansiktsuttryck. I ögonvrån såg hen Idun och hennes vänner stå vid en husknut och följa dem med blicken.

De kom in i smedjan och Freggi hjälpte Ragnhildr att sätta sig på en av de väggfasta bänkar som fanns i den lilla bodelen. Hen plockade upp en fårfäll, lade den varsamt över hennes axlar och klev sedan något steg bort för att lägga mer ved på härden i rummets mitt. Mycket snart började det spraka och Freggi rätade på sig och vände sig om mot Ragnhildr med händerna i sidan. En besvärad blick låg över hens ögon. Hen höjde ena handen och gned fundersamt sin haka så att det raspade i den silvriga stubben. Med en suck gick hen sedan trött och satte sig bredvid henne. Lyfte försiktigt Ragnhildrs haka och inspekterade hennes ansikte.

– Har du några sår? Skador? Hen visste inte var hen skulle börja, så en började där. Hen mötte hennes ögon med sina grå, årens kråksparkar förgrenade sig ut i den grånade tinningarna.

Frågan hade varit dum, Freggi såg tydligt det stora såret i ansiktet. Hen suckade medlidsamt och rynkade bekymrat ögonbrynen när det röda håret kittlade hen i ansiktet. Med en grov men senig hand förde hen försiktigt håret bakom Ragnhildrs öra för att hålla det ur vägen. Hon var uppenbart mer illa däran än hen först uppfattat – och såret i ansiktet verkade vara det minsta av hennes problem, om Ejvald var död… – Ssssch… Du har ett sår i ansiktet, jag ska ta hand om det, sedan ska du få vila. Hen lade handen på hennes axel och mötte hennes blick. – Så kan vi prata sedan. Gudarna visste att de behövde prata, men kanske inte just i detta nu.

Hen reste sig igen och plockade fram några rena linnetrasor och doppade en i en liten hink med rent vatten som stod vid härden. Hen satte sig bredvid Ragnhildr igen och lyfte åter hakan för att försiktigt tvätta såret och lägga om det. En puls av igenkänning rörde sig genom Freggi. Att lappa ihop Ragnhildr hade hen gjort förr, hen följde det gamla ärret med blicken. Hen log snett. – Så gott som ny – igen… Hen reste sig och tog hand om de blodiga trasorna medan hen fortsatte tala. – Jag kanske måste lägga på lite örter, vi får se. Hen bökade runt och plockade fram fler fällar och täcken och bäddade upp på bänken. Det fick duga så länge.

När hen var klar satte hen sig på huk framför Ragnhildr och såg upp på henne med en allvarlig min. – Jag vet att du inte menade att lämna mig, du lämnade inget – du begav dig mot något. Men vi kan prata mer om det sedan. Nu måste du vila, lägg dig är du snäll.

Elden sprakade i det varma rummet, gjorde tystnaden nästan mer påtaglig. Freggi satte sig med ett lätt stön på en fäll på golvet vid den väggfasta bänken bredvid Ragnhildr. Hen tog mjukt hennes hand, lade den mellan båda sina.
Hen skrockade till lågt och log lite åt hennes tanke om att hon skulle ha tagit hen med sig. – Du yrar! Hen lade huvudet lätt på sned. – Du vet att jag alltid hört hemma här. Hen smekte Ragnhildrs hand knappt märkbart med tummen. Böjde huvudet och försökte föreställa sig henne som mor till ett par tre små barn. Nej, det hade nog inte varit ett liv för Freggi, men hen hade också svårt att föreställa sig det yrväder hen mindes från deras ungdom som förälder – även om hen inte tvivlade på att hon var en formidabel mor. Hen valde att inte kommentera saken. Istället vandrade tankarna till nuet. Att hen nyss ansett att Ragnhildr behövde vila hade hen glömt. Frågorna pockade obönhörligt – även om hen inte visste om hen verkligen ville veta svaren.
– Vad gör du här, Ragni? Sade hen lågt efter en stunds tystnad, endast fylld av sprakandet från elden. Hen kom på hur det lät och skyndade sig att tillägga: – Inget gör mig gladare, att se dig igen! Men… Vad är det som hänt egentligen?

Freggi ångrade med en gång frågan lite, det var dumt att anstränga henne nu – fysiskt och psykiskt. Hen log lugnande. “Ja… Ja, förlåt… Vi ska inte prata om det nu…” Hens leende blev något snedare. “Men du kom tillbaka i alla fall, som du alltid gör.” Freggi sade inget om hur hen hade slutat hoppas. Att se henne igen efter så många år var omskakade på många sätt, hennes tillstånd var bara ett bedrövligt tillägg. De säger att en inte vet vad en har förrän en förlorar det, Freggi förstod det talesättet väl. Hen hade spenderat stor tid av sin ungdom utan Ragnhildr, när hon var ute på sina seglatser, men under den tid de spenderat tillsammans hade de varit i stort sett oskiljaktiga. När Ragnhildr en dag inte kom tillbaka hade det blivit plågsamt tydligt för Freggi hur mycket deras vänskap betytt för hen, hen hade blivit helt ensam. På något vis hade hen föreställt sig att de alltid skulle ha varandra.
Freggi hade alltid varit den mjukaste av dem, men kanske också bäst på att dölja sina innersta känslor. Det var svårt nu. Ilska och förebråelse blandades med stora mått av lättnad och ömhet och allt hotade nu att svämma över. Hen sänkte huvudet igen och drog ett stärkande andetag, svalde ner känslorna, som vanligt. Hen sträckte på sig och höjde blicken och såg barskt på Ragnhildr igen. “Jag hoppas du tog med något till mig i alla fall…”

Freggi skrattade vemodigt till åt hennes nostalgiska mothugg, men kunde inte hålla fasaden länge, Ragnhildr gjorde det inte lätt för hen. Hens leende stelnade och ögonbrynen rynkades tydligt berört redan innan hen sett vad hon plockade fram. Hen hade bara narrats såklart, men nu plockade hon trots allt fram något. Hen höjde en darrande hand, som om hen skulle få röra en helig artefakt. Hen tog vördnadsfullt emot den ovärdeliga biten metall som hon plockade fram, fortfarande varm. Hen betraktade spännet, läste de mödosamt hantverkade runorna. Hen förstod med en gång att Ragnhildr själv hade gjort den. Freggi visste att fördämningarna skulle brista för hen om hen mötte Ragnhildrs blick nu.
Hens röst skälvde märkbart. “Vid Oden, Ragni, vaför skulle jag vilja smälta denna!?” Hen såg upp och mötte tillslut hennes blick, det grå i hens ögon hade fått en helt annan glans och snart steg sällsynta tårar över bräddarna. Hen kunde inte säga något, rädd att det skulle sluta med att också de onda, misunsamma, förebrående känslorna skulle få ett utlopp. Det var inte rättvist mot henne, hennes liv var hennes att leva som hon ville och nu var hon trots allt tillbaka, även om omständigheterna var komplicerade och beklämmande.
Med spännet i ena handen och Ragnhildrs hand i den andra lade hen trött huvudet på kanten av bänken och lät tårarna rinna färdigt.

Freggi log först åt hennes självkritik, men när hon spottade blod reste hen huvudet igen, torkade sina tårar och sträckte sig efter en linnetrasa. Hen torkade såret ömt med bekymrad blick. “Vi behöver nog lägga på någonting på det där idag…” Hen såg sig sedan om i rummet och reste sig med ett stön för att leta rätt på det hen behövde.
Hen pratade dämpat medan hen gick runt i rummet och plockade. “Ting som den… Som är skapade med möda och med… Kärlek…” Hen dröjde med det sista ordet, som om hen inte visste om det var rätt ord. Stod med ryggen till Ragnhildr och mortlade något. Hen fortsatte. “Sådana ting har makt Ragni. Magi…” Hen vände sig om med morteln i hand och ett milt klokt leende på läpparna. Freggi hade alltid beskrivits som en “gammal själ”, men nu var det tydligt att åren också förunnat hen vidare lärdomar. Med varsamma händer lindade hen ett illaluktande bandage om såret.
Så suckade hen med en led min och skakade på huvudet. “Kung Iki… Ju fler år jag lägger bakom mig, ju fler besök i Draumrheim – desto mer ter sig hela den här historien menlös i det stora perspektivet. Du får förlåta mig Ragni, du har förstås ett annat perspektiv… Jag har försökt hålla mig i sidolinjen, förstår mig inte på världslig politik och nu kommer det tillbaka för att bita mig. Det här är… Ovärdigt…” Hen tystnade och slutförde sitt arbete. “Turin… Jag har alltid sett honom som en hederns man, respektabel, värdig tronen. Men Ulfhedna måste ha sina kvaliteter också… Om han vunnit ditt hjärta.” Hen log vemodigt och skrattade till lite.

Freggi log vemodigt vid hennes utbristande när hon tog hens hand igen. Väldigt gamla känslor blandades med nyare och över dem låg ett tjockt täcke av årtiondens undantränganden, försök att glömma. Hen hade under många år funderat på om hen kanske tillskrivit deras förhållande mer än det faktiskt varit. De hade varit så unga. Men sedan de sist sågs hade Freggi inte känt någon som Ragnhildr, inte varit så nära någon. Och nu var det på en och samma gång som att åren inte gått alls och som att eoner passerat. Hen kunde inte bara bortse från detta faktum.
Med viss förvåning såg hen därför med frågande blick på henne när hon viskade sin fråga. Hen hade föreställt sig att hennes återvändande inte varit frivilligt – trots att hon verkat skoja om att så var fallet. Men hon hade alltså kommit tillbaka med avsikt. Med avsikt att träffa Freggi… Vid den tanken högg något till i hens maggrop – Ragnhildr hade återvänt till hen, inte bara till Ranheim.
Med en skälvande viskning svarade hen: “Vad? Vad som helst!”

När Ragnhildr drog Freggi till sig kunde hen inte låta bli att le vagt. Men när hon frågade om hen var säker blev hen lite allvarligare. Vad menade hon med det? Hade Freggi lovat något hen inte kunde hålla nu? Hen sköt Ragnhildr mjukt ifrån sig och såg med frågande ögon på henne. Rösten var fortfarande låg och hes.
“Men Ragni… Vad… Det är klart att jag vill hjälpa dig, vad det än är! Men nu gör du mig lite orolig…”
Tanken att Ragnhildr skulle begära mer än vad hen var förmögen att bistå med slog Freggi och hen svalde hårt. En oro började röra sig i maggropen. Hen vile slå bort den – nu när Ragnhildr äntligen var tillbaka igen, så nära, ville hen göra allt hen kunde för henne, oavsett vad. Men vad kunde hen göra?

Freggi stelnade till och såg om möjligt ännu allvarligare på Ragnhildr när hon sa “vi”. Hen flyttade sig något bakåt på golvet där hen satt så att avståndet dem emellan blev större, även om hela hens bröst skrek efter att få vara nära.

Freggi var tyst en lång stund och betraktade allvarligt sin väns ansikte, ett outgrundligt uttryck låg över hens eget. Hen visste inte vad hen skulle säga, eller ens tänka för den delen – menade Ragnhildr att hon ville ha hjälp att rymma och att Freggi skulle följa med? Visste hon vad hon bad om? Hen omvandlade sina tankar till tal.

“Förstår du vad du ber mig om?” Sade hen tillslut lågt. Hen sänkte blicken och spände nävarna i sitt knä. Hen hade föreställt sig att hen skulle ge allt för sin vän, men detta… Detta var inte rättvist. Hen var en person med heder, lojalitet, integritet – allt det som gjorde en person fullödig i gudarnas ögon, i Turins ögon. Skulle hen nu behöva svika allt det, för att vara fullödig i Ragnhildrs ögon? Hen ville inget hellre, men tanken på att förråda Turin skar genom hens innanmäte.

Freggis tankar vandrade vidare längs en mörk väg som hen helst inte ville se var den slutade. Hen hade haft en bild av att detta skulle sluta med att Ragnhildr tillslut måste bli släppt och få återvända hem och sedan kanske Freggi kunde… Ja, vaddå? Hälsa på hos Turins svurna fiende? Hen kunde inte föreställa sig att Turin blankt skulle avrätta Ragnhildr, eller? Kanske var hen förblindad av all sin lojalitet? En plötslig ångest steg i Freggi. Hen sökte desperat hennes blick igen. Hade Turin för avsikt att ta Ragnhildrs liv? Släcka den här elden som brann framför hen?

“Åh, Ragni… Det måste finnas ett annat sätt!” Rösten brast mot slutet.

Freggi reste sig plötsligt och började röra sig av och an i den lilla rummet. Det var inte mycket lägre i tak än något annat hus, men med sin längd verkade hen nästan kunna nudda taket. Nacken var böjd och hen rev sig rolöst i skäggstubben. Hen ställde sig tillslut med armarna i kors och ryggen vänd mot Ragnhildr, ögonen stint fästa i glöden i härden.
Rösten var låg och raspig. “Jag vet… Jag vet…” Tidigare hade det kanske funnits en gnutta hopp i hens röst, inte nu. Freggi hade alltid varit den som velat äta kakan och samtidigt ha den kvar och oftast hade hen kunnat hitta en gyllene medelväg. Hen hade alltid varit en skicklig medlare, en sinnrik problemlösare. Nu räckte inte det. Hen skulle behöva göra ett faktiskt val, det mest ödesdigra. Och egentligen var valet självklart, hens tvekan var bara pliktskyldighet i förklädnad. Hen skulle utan tvekan rädda Ragnhildr undan sin dödsdom – och samtidigt skriva under sin egen.
Freggis axlar sänktes långsamt, hen vände sig åter mot Ragnhildr och såg modfällt på henne. “Det finns en väg. Du minns det nog inte, jag vet inte var du var första gången jag reste, men jag tog vägen genom bergen när jag reste till Draumrheim. Jag har gjort resan flera gången… Men Ragni… Vägen är bevakad, om än inte lika hårt som sjövägen, men terrängen gör det minst sagt… svårt.” Hen såg förtvivlat på sin vän.