Signe rörde sig lite i sömnen när Garion lösgjorde sig från henne. Omedvetet drog hon täcket tätare om sig, sökte tröst i den värmen nu när Garion inte längre låg där bredvid. Hon sov vidare en stund, men började sedan vakna till liv. Vad som väckt henne visste hon inte ännu. Hon gned sig i ögonen, kände efter Garion bredvid sig, men fann säng…[Read more]

Ljuset i vagnen var dämpat, ett varmt guld från eftermiddagssolen som silade in genom springorna i träet. Doften av henne hängde fortfarande kvar i luften – jord, rökelse, något vildvuxet han inte kunde placera. Deras kläder låg i oordning på golvet, täcken hade skjutits åt sidan. Signe låg intill honom, halvt över hans bröst, och andades tungt i…[Read more]

När Signe lutade sin kind mot hans hand stannade tiden för Garion. Hennes värme mot huden, hennes ögon som bar både sorg och längtan – det var mer än han trott att en människa kunde bära. Han kände hennes ord lika mycket som han hörde dem, och när deras blickar möttes, var det som om allt annat i världen blev tyst.

”Jag vet, Signe…” svarade h…[Read more]

“Det ska vi nog ta att ordna!” sa Brenn, fortfarande lite över exalterad och strök ett litet finger över kattmalens huvud innan han reste sig upp och rörde sig mot dörren som ledde in till köket. När köksdörren svängdes upp kunde han säkert höra hur några pratade där inne, två helt olika konversationer dock som inte verkade svara på varandra. S…[Read more]

Bizz började hoppa på stället när främlingen sade det om mjölk med honung medan han själv bara satt där, studerade den andre som såg betydligt yngre ut än han själv, men fasaden kunde dölja mycket.
Galather nickade lite vid frågan, övervägde sin valmöjligheter men insåg att han egentligen inte hade någon aning om vad som egentligen fanns…[Read more]

Llwyd höll tillbaka ett lågt skratt när hon såg skuggorna börja klättra över Joij, som om det inte vore mer än en dammig rock hon tog på sig. Inte för att hon var imponerad, sånt trams hade hon sett förr,  men det fanns ändå något… tillfredsställande i att se hur hon växlade form utan skryt och dramatik.

“Fint” mumlade hon, mer till sig själv…[Read more]

Signe lutade sin kind mot Garions hand. Slöt ögonen för en sekund och bara kände in hans värmande närhet. Så kände hon hans andra hand vid sin höft och det var som om den brände hål i tyget på hennes kläder. Hon behövde få vara med honom. Skulle inte klara att åka därifrån nu. Deras öde var bundet och behövde spela ut sin roll. Signe slog upp ögon…[Read more]

Förtjust såg han ner på djuret som kom allt närmare honom, nästan som han helt hade glömt Galather ifråga och vaknade till lite när han sa något. Blinkade lite, som om han inte helt var säker på om det var allvar eller inte. Men vanligtvis brukade de gå bättre om han skrattade. Så han gav ifrån sig ett litet skratt för att låta djuret skaka han…[Read more]

Han slöt ögonen, bara njöt av att slippa undan det irriterande regnet, men han fick inte sitta så länge innan han hörde en röst nära honom och han öppnade ena ögat en springa för att se någon sätta sig framför honom. Ett nästan gurglande morrande lämnade Galather och han öppnade båda ögonen med en kraftansträngning han inte visste att han behö…[Read more]

Tid var alltid något flytande på Smarriga Smulan och Brekkn Daggdroppe hade som vanligt tappat bort tiden när han pysslat om de insekter och växter som fanns utomhus. Han stack ut huvudet först genom en av de många dörrarna, nästan väntandes att se Flinga susa förbi eller Rushla gorma ifrån baren åt honom att komma dit och få något värmande. Men…[Read more]

Garion stod där, alldeles stilla. Marken under honom kändes plötsligt både fast och svajande, som om hon rubbat själva tyngdlagen bara genom att ta stegen mot honom. När hon släppte hästen, lät väskan falla, och lät sig själv komma nära… då försvann hela världen omkring honom. Allt han såg var hon. Allt han hörde var hennes röst.

När hennes h…[Read more]

Signe kände hur en hård klump i magen formades då hon såg på Garion. Hon stod som förstenad där, med tyglarna i handen och väskan slängd över ena axeln. Hon ville springa där ifrån, men hans väsen slet i henne, ville dra henne närmare sig. Så istället stod hon kvar, oförmögen att veta vilken känsla hon skulle lyssna till.

Hon såg hur han gav he…[Read more]

Den svala morgonluften låg fortfarande kvar som ett mjukt täcke över marken, men Garion svettades ändå. Skjortan var uppkavlad till armbågarna, och han hade jordfläckar längs sidorna av byxorna. Spaden låg lutad mot vagnen, marken var uppgrävd just där det nya hjulet skulle fästas. Han hade precis lagt ifrån sig verktyget och satt på huk för att k…[Read more]

Åh vad hon ville ge svar på tal. Vad visste han om livet? Han levde så skyddat, så oskuldsfullt. Det var orättvist tyckte hon, och det gjorde henne arg. Och ledsen. Om han bara vetat, förstått hur hon haft det och fortfarande hade det, kanske han kunde förstå hennes reaktion. Känslorna för honom skrämde henne och hon visste inte hur hon skulle…[Read more]

Garion stod kvar en stund med händerna stilla i luften efter att hon dragit sig undan. Hennes ord träffade honom som ett knytnävsslag rakt över bröstet. Det tog någon sekund innan han riktigt förstod vad hon sagt. Sedan började han ana – nej, känna – hur värmen inom honom slog om till något annat. Något hårdare. Något han inte ville bära, men i…[Read more]

Åh, men se där! Så fint det blev!” Utbrast hon, glatt överraskad över att hjulet var färdigt. Kanske var hon lite lättad över det med. Det betydde att hon kunde ge sig av så snart det satt på plats på vagnen.

“Självklart, räknat och klart enligt överenskommelsen.” Hon log ett vänligt leende då hon lämnade över pengarna till smeden. Hon hade…[Read more]

Ljudet av klockan och rösten som följde fick Ormund att lägga ifrån sig filen han arbetat med. Han sköt undan det lilla arbetsbordet där hjulet stått för att inspekteras en sista gång och ropade tillbaka utan att darra på rösten.

”Kom in, kom in! Om du letar efter ett vagnshjul, då är det färdigt och står här, starkt nog att rulla över bergen…[Read more]

Efter en stadig frukost från Tamas var Signe nästan redo att möta dagen. Baksmällan pulserade inte lika hårt i huvudet längre, utan var mer som en dov påminnelse. Hon lämnade värdshuset men visste inte riktigt vart hon ville ta vägen. Överallt kändes det som om någon tittade på henne och det fick det att krypa i huden på henne. Hon ville inte hel…[Read more]