- This topic has 14 replies, 2 voices, and was last updated 4 dagar, 22 h sedan by
.
-
Hettan hade precis börjat lägga sig i Thel Shaen. Skuggorna blev längre och de flesta andades ut över svalkan som tog över. Det var som om staden började leva på nytt och folk tog sig ut som myror efter att ett barn petat på myrstacken. Virrvarvet av folk på gatorna, både invånare, turister och handelsmän. En salig blandning som få lyckades ta sig ända upp till palatset som överblickade hela skådespelet. Utan att se det visste drottningen vad som pågick i staden, för det var få eftermiddagar hon inte hade sett rutinerna av folket. Men denna dag stod hon inte uppe på balkongen och se det. Nej, salen hon var i hade inga fönster utan var helt täckt av ljus sten som gjorde det kallare. Rummet var en märklig syn för de som inte hade sett det förr. Stort som många salar i palatset men det kändes som den som inredde rummet inte helt kunde bestämt sig för vad den ville. Ena delen hade grönt högt gräs medan en annan del var som en stor sandstrand som slutade i en damm som var djupare än vad man trodde. I sanden satt drottning Akila, knappt över tjugofem år. Fötterna borrade hon ner i sanden och hon lutade sig mot det vackra spjut hon höll i händerna medan blicken vandrade mot vattnet som reflekterade ljusen som brann ovanför.
När dörren öppnades bemödade hon sig inte ens att vända blicken dit. Det var inte förrän dörren gick igen med en liten smäll som hon istället lade sig ner och lät blicken vandra dit. Ett roat leende fanns där i mungiporna när hon såg Dastan. Svettpärlorna i hennes ansikte och de enklare kläderna gjorde det enkelt att förstå att hon hade tränat. Något hon vanligtvis brukade göra när hon försökte komma undan några andra plikter.
“Ge mig inte den där blicken, Dastan.” suckade hon, lite överdramatiskt nästan och gjorde en gest framför sig i luften där hon låg och lät blicken vandra upp mot de hundratals lyktor som fanns där ovanför.
“Det är inte som om jag flyr. Men vad är en otränad drottning, om inte svag? Och om mina öron får vänta med att höra deras konstanta rövslickeri. Ännu värre sedan Tarald… gick bort.” sa hon, de sista orden ännu svåra att uttala även om det var nästan ett år sedan nu han mördades.
“Och hela saken med Sera förstås. Det är som om de tror jag är gjord av porslin.” fnös Akila, irriterat och rörde sina fötter i sanden medan hon inte gjorde något försök att lämna sin avslappnade position.
-
Dastan stod kvar ett ögonblick vid dörren. Den svala luften i salen var en välkommen kontrast till den brännande eftermiddagen utanför. Han förde en hand över sin renrakade hjässa av gammal vana innan han bugade djupt. “Min drottning.”
När han reste sig igen fanns ett svagt, nästan ursäktande leende i mungipan. “Jag försäkrar att min blick inte var dömande.” Han lät blicken glida mot spjutet hon höll i. “Snarare lättad. Det hade oroat mig betydligt mer om ni plötsligt beslutat er för att bli bekväm. Dessutom, om fler här i palatset svettades lika mycket som de pratade skulle mitt arbete vara betydligt enklare.”
Han lät blicken svepa över salen. “Även om jag misstänker att de just nu river halva palatset i tron att ni blivit bortrövad.” Han sade det med en torr ton, nästan försiktigt skämtsam. En ton som samtidigt bar respekt, men som han aldrig hade vågat använda inför någon annan regent.
När Tarald nämndes blev hans ansikte allvarligare. Han sänkte blicken en kort stund. “Han saknas fortfarande av många.” sade han lågt. “Och det kommer han att göra länge.” Han visste att det fanns väldigt lite någon kunde säga som gjorde en sådan förlust lättare.
När hon sedan nämnde Sera kunde han inte låta bli att dra lite på mungiporna. “Och Sera…” Ett nästan omärkligt leende återvände. “Hon påminner mer om er än hovet verkar förstå. Hon faller, blir arg på marken, reser sig och försöker igen.” Han drog lätt på mungipan. “Det känns… bekant.” Han skrockade något roat. “Hon frågade mig tidigare i dag varför alla vuxna viskar så fort ni lämnar ett rum.” Han skakade lätt på huvudet. “Jag svarade att de gör det därför att de tror att de skyddar er.”
En kort paus. “Men jag tror att de snarare skyddar sig själva.” Han satte sig långsamt på ett knä i sanden, fortfarande på ett respektfullt avstånd. “Ni är drottningen av Iselem. De ser kronan först och människan sedan. Jag…” Han valde sina ord med omsorg. “…jag har haft förmånen att se båda.” Hans röst var stadig, utan smicker. “Ni behöver inte låtsas vara orubblig inför mig. Inte för att jag tvivlar på er styrka, utan därför att jag redan känner den. Jag såg den långt innan hovet började viska om att ni blivit svagare.”Sedan sneglade han mot den stängda dörren och höjde ett ögonbryn. Ett stillsamt leende drog över hans läppar. “Jag antar att frågan är hur lång tid du har innan någon avbryter denna… högst kungliga flykt från plikterna.”
-
“Bekväm…” fnös Akila, som om det aldrig skulle vara fallet. Kanske hon förra året hade blivit för bekväm, eller för lycklig, så att Tarald togs ifrån henne och snart Sera med. Trots att hon försökt med alla medel att ha kvar sin flicka, men mutor verkade inte komma längre än några små korta stunder i taget. Även om det var dystra tankar så fanns det ett litet leende i mungipan på drottningen. Dastan var en av de få människor som kunde få henne på bättre humör. Vansinnig också ibland förstås, men hellre både hållet en konstant en smula irritation.
Med någon slags respekt lät hon spjutet falla mot sanden. Ett vackert spjut som hade tillhört Tenír släktet ända sedan Yieras tid. Då hade det varit hennes vandringstav, men när hon blev drottning gjordes det om till ett spjut. Handen drogs lite fundersamt längst ingraveringarna av de is’ajerna och den behornade ormen som klättrade till toppen. Välputsat förstås och vasst.
“Äh låt dem leta. Eller kanske de redan kom till dig med sitt panikartade problem? Annars har vi väl en säkerhetsbrist som måste korrigeras om inte du blir informerad av sånt.” hummade hon roat, som om hon inte direkt misstänkte att det var så. För att sedan skratta lite när hon återvände till en tanke på vad han hade sagt om de andra som satt vid långbordet ikväll.
“Tror du inte att de svettas tillräckligt när jag ser på dem med min allvarliga min? Men det kanske ligger något i det. Våra adelshus får inte bli lata, inte heller folket förstås.” sa hon för att låta tystnaden ta plats medan han talade om Tarald. Det var svårt att riktigt placera några ord om det och istället lät drottningen blicken vandra upp mot de flackande eldarna. Kanske han var där nu? Bland Sharah? Fast han brukade ju tala om någon annan hall. En som alltid hade gjort henne upprörd när de talat om det. Som om de inte skulle finnas en plats för dem att återförenas i döden.
Roat hummade Akila till svar om Sera. Nog fanns det likheter, det kunde även hon erkänna. En liten barbar var hon nog ändå dock. Även om Tarald inte var där för att förstärka det. Kanske för det bästa ibland. Minnet av henne och Tarald som försökte leka vikingar mot adelsmän och rådgivare, med träyxor och lera målat i ansiktet, fick henne att le. Medan hon lyssnade vidare på Dastans ord med ett uppskattat leende.
“Tror du verkligen de vågar störa sin drottning? Snarare sitter nog de alla och viskar om att jag kanske äntligen har blivit galen?” sa hon roat och tog upp lite sand i sin hand för att lite retsamt kasta det mot hans fötter.
“Om jag går med på att du släpar mig ut härifrån om några minuter, behöver jag en sup efteråt.”
-
Den lilla skvätten sand träffade hans stövlar och Dastan sänkte blicken mot dem med ett uttryck av spelad förvåning. Sedan såg han tillbaka på drottningen och skakade långsamt på huvudet. “Ett angrepp mot rikets general.” Han lade en hand mot bröstet. “Jag är osäker på om lagen ens omfattar sådant.” Ett stilla leende vilade kvar innan han fortsatte. “Men jag ska överväga att visa nåd. Den skyldiga råkar trots allt bära kronan.”
Han lät skämtet klinga av innan blicken föll på det gamla spjutet. Det var svårt att inte känna vördnad inför vapnet. Han hade sett det otaliga gånger, men det kändes aldrig mindre betydelsefullt. När hon nämnde en sup drog han åter på mungiporna. “Det där…” sade han och höjde ett ögonbryn. “…är förmodligen det farligaste ni sagt sedan jag klev in genom dörren.” Han reste sig från knäet och borstade av sanden från byxbenet. “Om någon ser mig leda ut er ur den här salen och ni sedan dyker upp vid middagsbordet med en bägare vin i handen…” Han lät en kort paus följa. “Då kommer de alla vara övertygade om att det är jag som har korrumperat er.” Han log lite bredare. “Fast…” Han lutade huvudet en aning. “…jag misstänker att det vore första gången i historien någon anklagade en general för att ha gjort sin drottning på bättre humör.”
Dastan tog ett kliv ut i sanden närmare sin drottning, men höll sig fortfarande på behörigt avstånd. “Jag misstänker att jag borde avråda er från att stanna här mycket längre. De andra hade nog tjatat på mig att det hade varit det korrekta att göra.” nickade han och kliade sig lätt fundersamt på hakan. “Men å andra sidan tjatar de också om så många saker på en och samma gång att jag knappt tror att de själva är med på noterna ibland. Dessutom är det inte min plats att tillrättavisa mitt drottning på det sättet.” Sade han med ett snett leende.
Den unga generalen sträckte något plikttroget på sig och lät sin hand vila uppepå svärdets fäste som satt tryggt vilande vid hans höft, som någon slags omedveten gest av vana. “Jag måste erkänna att jag själv gärna hade stannat här med min drottning om det vore hennes önskan. Men mina plikter kallar mig på annat håll.” Han såg upp mot det höga stentaket en sekund innan han lade huvudet något frågande på sned och såg mot Akila. “Om inte min drottning beordrar något annat från mig, det vill säga?” Föreslog han något roat.
-
Skämtet fick drottningen att le lite bredare och såg på hans skådespel lika roat. För att resa sig upp, lämnade spjutet i sanden. Trots allt gissade hon att det låg säkert där det låg. Stegen förde henne till en gömd hylla bakom några av vapen för att dra fram en flaska vin.
“Ah, korruption. Illa, jo. Men ännu värre tänk om vi skulle ha sex.” sa Akila med en liten blinkning och tog sin ena hand och rufsade lite retsamt sitt hår för att röra sig mot honom och slå sig ner innan hon började öppna flaskan. Roat hummade hon för att se på flaskan och räckte vinet åt generalen för att se lite fundersam ut ett tag. Nästintill allvarlig.
För att ta emot flaskan när hon fick tillbaka den, höjde den lite som en skål för att sedan ta en rejäl klunk och satte den i sanden mellan dem. Som en gest att han kunde ta mer om han önskade så. Som hon brukade när hon funderade på saker försvann blicken mot horisonten och hon hummade något åt hans ord rätt uppenbart att drottningen inte helt lyssnade.
“Det är faktiskt något som jag har tänkt diskutera med dig, rörande armén.” sa hon och log lite snett. Det var en hel del tankar som hade snurrat där sedan mordet på Tarald och oroligheterna som började truva i Karm.
“Det finns några svagheter som måste korrigeras. Samtidigt som det finns några möjligheter jag hade velat testa med. Vad tror du, anledning nog för att missa middagen och plikter?” sa drottningen sen med ett roat leende tillbaka men något allvarligt där bakom med förstås.
-
Akilas ord träffade honom betydligt hårdare än den näve sand hon kastat bara några ögonblick tidigare. Dastan blinkade till.
“…Jag…” Han hann inte längre innan orden fastnade någonstans mellan hals och tanke. En torr harkling lämnade honom medan blicken, för första gången sedan han klivit in i salen, sökte sig någon annanstans än mot drottningen. Han drog, nästan omedvetet, en hand över sin renrakade hjässa och lät ett generat småleende skymta fram. “Det…” sade han efter ett ögonblick och harklade sig ännu en gång. “…vore onekligen ett betydligt större bekymmer för rådet.” Han vågade till slut möta hennes blick igen. Rodnaden som letade sig upp över kinderna gick inte riktigt att dölja. “Jag tror dock att de skulle hinna döma mig långt innan de hann döma er, min drottning.” Det låg ett försiktigt skämt i orden, men också en tydlig respekt. Han visste mycket väl att Akila retades. Ändå hade hon lyckats göra den unge generalen märkbart ställd.När hon sedan räckte fram vinflaskan tvekade han. Hans blick föll först på flaskan, sedan tillbaka på henne. Han öppnade munnen som om han tänkte artigt avböja. Plikten sade att han borde hålla huvudet klart, särskilt när han fortfarande hade tjänst kvar. Men när han såg uttrycket i hennes ansikte gav han efter. “Om min drottning insisterar.”
Trots den enorma, djupa respekt han hyste för Akila fanns det någonting hos henne som, under hans tid i Thel Shaen, sakta fått honom att slappna av något i hennes närhet. När han först anlänt till palatset hade han förväntat sig en drottning lika avlägsen som de statyer som prydde rikets torg – högt ovanför alla andra, omgiven av etikett och formaliteter. Istället hade han, till sin egen förvåning, fått lära känna kvinnan bakom kronan. En sida av henne som bara en handfull människor i hela Iselem någonsin skulle få se. Hon kunde skratta, retas och tala utan den ständiga tyngden av sitt ämbete. Kanske var det just därför han uppskattade stunder som dessa mer än han egentligen ville erkänna.
Dastan var soldat i grunden. Han var van vid dammiga marscher och tält som rests mellan sanddynerna, där dagens största bekymmer oftast handlade om nästa marschväg, eller hur länge vattenförråden skulle räcka. Att stå i timmar och lyssna på aristokrater och adelshus diskutera hur rikets stadsmedel bäst borde fördelas var en värld han inte riktigt vant sig vid. Här, i den svala salen, med sand under stövlarna och utan hovets ständiga blickar, kändes allting märkligt… vanligt. Och det trivdes han med.
Han tog varsamt emot flaskan med båda händerna, höll den nästan vördnadsfullt och tog en liten, återhållsam klunk innan han genast räckte tillbaka den. När Akilas ton sedan blev allvarligare försvann den sista glimten av humor ur hans ansikte.
Han sträckte omedvetet på ryggen, handen fann åter sitt naturliga viloläge ovanpå svärdets fäste. “Om armén berörs…” sade han lugnt. “…då finns det få plikter som väger tyngre.” Han nickade respektfullt. “Middagen klarar sig utan både er och mig en liten stund. Men rikets soldater förtjänar att deras drottning blir hörd.” Han slog sig ner bredvid henne i sanden medan hans blick vilade stadigt på henne. “Jag lyssnar, min drottning.” -
Åt genansen som var så uppenbar i Dastans kinder fick Akila att skratta glatt. Lite roat knöt hon sin näve och knuffade på hans axel något, som för att få honom att slappna av lite grann.
“Vid Sharah Dastan, det är inte som om jag gav dig en order att ligga med mig. Eller ens ett förslag.” hummade hon roat. Men något inom henne hade alltid tyckt om att ta saker ett steg för långt med de som hon kunde. Speciellt skämt, men Tarald och hon hade funnit det roande att se hur länge de kunde säga något galet innan det bet dem tillbaka. Få som vågade dock.“Se det som en order om det underlättar din skuld över att ta ett par klunkar vin.” sa Akila när hon såg hur han skiftade från att vara mer skämtsam till den mer seriösa general som så många såg dagligen. Ännu idag tackade hon sig själv att ta sitt egna råd att låta en ung general ta befäl snarare än en gammal stålle. Inte för att de inte visste vad de gjorde… Men att kunna tala jämlikt på detta sätt gjorde det lättare att undvika svåra samtal.
Eller inspirerande för den delen. Det var något uppfriskande med Dastan som vågade skämta tillbaka, eller till och med ifrågasätta hennes tankar och beslut ibland. Men inte konstant ifrågasätta heller. Vissa idéer var för moderna för de äldre i armén. En svår balansgång som de båda delade.
“Du kommer inte tycka om mina tankar först. Men ge det lite tid, hm?” uppmanade hon för att ta ännu en klunk av vinet och lägga tillbaka det mellan dem. För att sedan rita i sanden med spjutet medan hon började tänka.
“Just nu har vi ett övertag på land, speciellt i svåra landskap som öken. Men vår flotta är inte direkt… Du vet vad jag menar. Och det oroar mig. För om en fiende kommer, är de korkade om de ens försöker komma via öken. De skulle se på vart våra svaghet ligger. Fördomarna skulle vara en perfekt sak att spela in i. Hur kan ett ökenland vara bra på strider i vatten?” hummade hon roat.
Sedan tystnade hon lite för att låta honom ta in orden. Blicken vandrade ifrån sandens små sträck till Dastan. Hon studerade honom, som för att se riktigt vart hon hade honom. Väckte det hon sa något slags intresse? Eller kanske det var hon som hade stängt in sig för mycket i sina egna tankar?
“Jag fastnade också något på vad vi talade om ett par dagar sedan. Du vet kring struktur i armén. Vi har förstås lite uppdelning beroende på placering och Anar’sharim, våra spanare och lönnmördare. Men… Det känns som om det finns potential som vi inte tar tillvara på.”
-
Knuffen mot axeln fick Dastan att dra lite generat på mungipan. “Det gläder mig att höra, min drottning.” Han skrattade lågt och skakade på huvudet. “Jag tror ändå att ni just lyckades ta tio år av mitt liv.” Den sista rodnaden över kinderna började sakta lägga sig. Hennes sätt att avdramatisera situationen gjorde sitt. Det var en sida av Akila som väldigt få människor fick se, och en som Dastan med tiden kommit att uppskatta.
När samtalet sedan gled över till armén förändrades någonting i honom. Inte så mycket att värmen försvann, men blicken blev mer fokuserad. Han satt kvar i sanden, med ena underarmen vilande mot knät och handen fortfarande nära svärdets fäste av ren vana, medan han lät henne tala färdigt. “Jag tror faktiskt inte att jag ogillar era tankar.” Han såg upp mot henne. “Tvärtom.” En kort paus. “Det är lätt att vinna ett krig genom att bli bättre på det fienden redan vet att man är bra på. Det är betydligt svårare att tvinga fienden att planera för något den aldrig väntat sig.” sade han instämmande.
När hon sedan nämnde arméns struktur lade han huvudet en aning på sned. “Det där…” sade han eftertänksamt. “…väcker min nyfikenhet.” Dastan drog långsamt fingertopparna genom sanden framför sig, som om han omedvetet försökte följa hennes tankebanor. “Ni sade att jag nog inte skulle tycka om era idéer till en början.” Han såg upp på henne. “Det får mig snarare att tro att de är värda att lyssna på.” Ett svagt leende drog över hans läppar. “Ni har redan funderat på det här en tid. Det hör jag. Så vad är det ni ser?” Det fanns ingen tvekan i frågan, bara ett uppriktigt intresse. Hans ton var respektfull, men inte inställsam. Snarare den hos en officer som uppriktigt ville förstå sin befälhavares resonemang.
-
“En tid? Ja jo… Lite för länge kanske. Oroligheterna i Karm fick mig att se över om ett potentiellt anfall skulle inträffa. Eller värre, om någon skulle vilja få tankarna om att försöka skriva om Iselems historia genom att ta bort mig.” hummade hon med ett litet snett leende. Kanske lite dystrare tankar, men samtidigt så är det lättare att se över sådana saker nu och förbereda för det värsta än att låta det ske utan någon chans.
Hon sträckte sig innanför den nätta skjortan hon hade på sig och fiskade fram ett litet pergament. Att hon hade haft det ett tag och läst det flera gånger om var inte svårt att se över skicket som det var i. Rivet i kanterna och fläckar av både vin, mat och stearin här och där. Hon kastade en blick på det en sista gång innan hon sträckte det mot generalen.
“Sen fick jag det här meddelandet från en… furste vid namn Sandor.” sa hon och fnös lätt. Tankarna hade vandrat från och till hela tiden. Ena sidan fann det brutalt att ännu en gång såra sin forna förlovade furste Eltram igen. Men å andra sidan fanns det en möjlighet där med.
Ett tag var drottningen tyst medan han kunde läsa igenom brevet. Karms inbördeskrig var förstås ingenting han inte visste om, men att hus Sandor hade mage att skriva åt själva Akila Tenír. Ett vågat val. Trots allt kunde hon ju välja att ställa sig på Eltrams sida istället. En man förstås som var skapad för rollen av kung, med sin etikett och korrekthet.
“Om vi tar deras sida och hjälper dem, kan Iselem få en större roll i Karm. En oerfaren ledare och kung. Enklare att kontrollera till vår fördel.” hummade Akila, med ett litet leende för att sedan inse att hon hade talat om allt annat än det som generalen hade bett henne. Hon gjorde en liten gest framför sig som om det hela var en liten sak vid sidan om deras andra konversation.
“Precis som jag, finns det många som har liknande helande krafter. Det borde vi ta vara på, göra en specialist styrka över det. Utöver det har vi inte tagit vara på det som Sharah välsignade oss med, eld.”
-
Dastan tog varsamt emot pergamentet och lät blicken vandra över de slitna raderna. Han läste långsamt, en gång, sedan ännu en gång, innan han till slut räckte tillbaka det till sin drottning. “Hm..” Han valde sina ord med omsorg. “Att skriva direkt till Iselems drottning när utgången av ett krig ännu är oviss… det kräver antingen desperation eller mod. Men en allierad på Karms tron väger betydligt tyngre än ännu en vunnen strid.”
Han blev tyst en stund. Inte tveksam, utan eftertänksam. “Jag ska erkänna att min kunskap om Karms släkten är något begränsad i jämförelse med er diplomatiska erfarenhet. Men Valmont känner jag givetvis till. De besitter en styrka, råder det ingen ingen tvekan om.” Han tystnade i fundering ett par sekunder och rynkade på pannan, medan han övervägde alternativen. “Men rykten om hans… temperament har inte undgått mig. Det gör honom svår att kontrollera. Men ur en krigsstrategisk syn också lätt att förutspå.” Han nickade instämmande till Akilas ord om fördelarna med att hjälpa denne Sandor. “Mycket sant. Och ett större inflytande i Karm är svårt att tacka nej till.” Han lät det stanna där.
När Akila sedan kort gled tillbaka till de korta orden arméns framtid föll Dastans blick mot de linjer Akila ritat i sanden innan han långsamt nickade. “Eld och helare…” Ordet lämnade honom nästan prövande. Hans blick blev alltmer fokuserad. “Vi använder redan båda delar, men vi använder dem som verktyg… inte som en styrka i sig.” Ett litet leende drog över hans läppar, som om om en dörr just öppnats för honom. “Det är en intressant tanke, min drottning. Jag skall studera hur de bäst kan tränas, organiseras och användas tillsammans på effektivast vis.” Fortsatte han med en plikttrogen nickning.
-
“Något att tänka på..” hummade Akila för att sedan sträcka sig efter vinflaskan igen och ta sig en klunk innan hon lade sig ner med ryggen i sanden. Blicken upp mot de hundratals lyktorna som fanns där. Det kändes rätt skönt att inte ha så många omkring sig just då.
Ett tag var hon tyst och funderade på alla de saker som de hade diskuterat. Det skulle förstås förändra Iselem en del, men kanske för det bättre? Iselem hade alltid haft en fördel i krig men på det senaste seklet hade inte prioriteringarna legat där. Inte för att armén var värdelös men lite upputsning hade väl inte skadat någon? Ett litet retsamt leende fanns på hennes läppar när hon la sitt huvud på sidan och såg på Dastan som verkade lite djupare in i funderingarna själv. För att få hans uppmärksamhet harklade hon sig.
“Se så, ta en klunk vin till. Du kommer behöva det för min nästa fråga.” sa hon med skämtsamhetens glimt i ögonen för att låta sin blick vara kvar på generalen.
“Jag hörde någon rykte om en kvinna som kanske fångat generalens öga, hm? Kan det vara sanna tro? Ibland tror jag mer att det är svärd ni söker efter istället för… nå. Inte för det spelar någon roll. Bara min nyfikenhet”
-
Dastan hade knappt hunnit sjunka tillbaka i sina egna funderingar förrän Akilas harkling drog honom tillbaka till nuet. Han höjde blicken mot henne. När hon åter räckte fram vinflaskan tvekade han först, innan ett uppgivet, roat leende drog över läpparna. “Nå väl, om det är min drottnings önskan.” Orden följdes av ett lågmält skratt. Den här gången protesterade han inte. Han tog emot flaskan, höjde den med en nästan högtidlig nick mot henne och tog en något större klunk än den första innan han räckte tillbaka den.
Precis innan han hunnit svälja sitt vin kom drottningens fråga. Vinet tog tvärt fel väg. Dastans ögon spärrades upp och han fick hastigt hålla handen för munnen medan en kraftig hostning hotade att bryta fram. Han lyckades med nöd och näppe svälja, men inte helt. En ensam röd droppe letade sig obarmhärtigt ut ur ena mungipan innan han snabbt torkade bort den med handryggen. Han drog ett djupt andetag. “…Förlåt mig.” Det tog honom ytterligare någon sekund innan han återfick fattningen. “Jag… måste erkänna att jag inte var beredd på den frågan.” Han mötte hennes blick och kunde inte låta bli att skratta lågt åt sig själv, innan han skakade lätt på huvudet. “Jag börjar misstänka att ni finner ett visst nöje i att sätta er general ur spel.”
Dastan drog ena handen över den rakade hjässan och lutade sig tillbaka något i sanden. “Det gläder mig nästan att höra att hovet lyckats hitta något annat att skvallra om än rikets budget och vem som förolämpade vem under senaste middagen. Men de tillskriver mig betydligt mer framgång än jag förtjänar.” Ett litet, nästan ursäktande leende följde.
“Jag måste dessvärre göra er besviken, min drottning. Jag har nog ägnat större delen av mitt liv åt att jaga fiender, övningar och strategier. Det lämnar inte mycket tid över till kvinnor.” Han kliade sig lätt i nacken och suckade lättsamt. “Nej du, ers höghet, jag är gift med min plikt mot Sharah och riket.” Han gjorde en kort paus och såg ut över den stilla dammen.
“Men det fanns en tid då jag faktiskt såg på någon med andra ögon.” Ett svagt leende drog över hans läppar. Inte glatt. Snarare varmt, som åt ett avlägset minne. “Vi var unga och naiva. Förmodligen alldeles för unga för att tro att världen kunde ge oss ett lyckligt slut.” Han drog långsamt fingertopparna genom sanden bredvid sig. “Sharah välsignade henne under sandens vila.” I hans röst fanns ett lugn som bara kunde komma från en sorg som burits under många år. Han andades ut genom näsan och skakade sedan lätt på huvudet, som om han medvetet lämnade minnet där det hörde hemma. “Sedan dess har jag insett att armén är betydligt enklare att förstå än kärleken.” När han såg tillbaka på Akila hade leendet återvänt, men i hans ögon dröjde något kvar. Ett stilla vemod som bara visade sig för ett ögonblick innan den välbekanta, samlade generalen åter tog plats.
-
Fast hon försökte att hindra det kunde drottningen inte rå för att skratta lite lätt åt hans reaktion och blinkade bara lite med ögat, som för att säga att hon trots allt varnade honom. Men det retsamma och skämtsamma försvann något vid hans ord och istället sjönk ögonbrynen ihop något till ett bekymrat uttryck. Försiktigt lade hon en hand på hans axel och klappade den lätt, som för att visa sitt stöd.
“Förfärligt. Det var inte meningen att väcka sådana minnen hos dig.” sa hon och gjorde en ursäktande min mot honom. Kanske en som ångrade sin tunga och nyfikenhet som hade blivit lite för mycket idag. Hon var inte helt säker på hur hon skulle fortsätta efter en sådan sak. Vad sa man ens?
“Men åtminstone har vi minnena, hm?” sa Akila till slut, trots allt hade de väl båda förlorat fina kompanjoner. För att sedan dra lätt efter andan igen. Kanske klumpigare än vad hon hoppats på men bättre än att sitta tyst. Eller ta tillbaka allt hon hade sagt.
“Fast generalen får väl unna sig ett nyp då och då, så han inte blir galen. En frustrerad general låter inte vettigt.” lade hon till, kunde inte rå för det och skrattade glatt.
-
Dastan lade genast märke till hur drottningens uttryck förändrades. Han log ursäktande och skakade långsamt på huvudet. “Nej, min drottning… det är jag som ska be om ursäkt.” Han gjorde en liten avvärjande gest med handen. “Det var inte min mening att göra er obekväm. Ni ställde en oskyldig fråga, och jag råkade ge ett betydligt tyngre svar än vad kvällen förtjänade.”
När hon sedan skämtade om att en general borde unna sig ett nyp då och då kunde han inte hålla tillbaka ett skratt. “Ett nyp då och då?” upprepade han med spelad eftertanke. “Nå, om det är drottningens officiella bedömning av vad som krävs för att hålla rikets general stridsduglig, då får jag väl ta den under övervägande.” Han log brett och skakade roat på huvudet. “Fast jag tror fortfarande att några extra timmars sömn vore en säkrare investering.”
Han lät skrattet klinga av och kastade sedan en blick upp mot de hundratals lyktorna som lyste över deras huvuden.
“Min drottning, jag har aldrig uttryckt min tacksamhet tillräckligt för att ni lät mig tjäna er. Tjäna Sharah. Tjäna riket.” Han drog ett lugnt andetag.
“Dastan Ashoka – Oäktingen från Aldarah.” Han log svagt, följt av ett lågmält skratt. “I många andra hov hade det varit slutet på min historia innan den ens hunnit börja.” Hans blick sökte sig tillbaka till Akila. “Men ni anförtrodde mig inte bara befälet över er armé.” Han skakade nästan omärkligt på huvudet. “Ni anförtrodde mig också det dyrbaraste ni har.” Ett varmt leende drog över hans läppar. “Sera.” Han lät namnet vila mellan dem ett ögonblick. “Att ni lät mig vägleda henne…” Han sänkte blicken ett ögonblick innan han åter mötte hennes. “Den tilliten kommer jag aldrig att ta för given.” Han placerade sin högra handflata mot sitt bröst. “Och när hon väl återvänder, om ni tillåter mig, kommer jag göra allt i min makt för att vaka över henne och förbereda henne för den dag då hon själv kommer bära kronan efter sin mor.”Han log åter, lättare den här gången. “Så… om jag någon gång glömt att säga det.” Han bugade huvudet en aning.
“Tack, min drottning.” -
Blicken vandrade upp igen mot de tusen lyktor över deras huvud och lyssnade på vad han hade att säga. Huvudet lite på snedden men med ett varmt leende. Då och då hummade hon till över hans ord, skratta när han skrattade, för att sedan tystna igen och satte sig upp för att se på honom när han bugade med huvudet för henne. Samma varma leende fanns där och hon såg på honom.
“Du ska vara jävligt tacksam.” sa drottning, för att sedan skratta högt till för att skaka på huvudet över allvaret. Lade en hand på hans axel och väntade på att hans blick skulle möta hennes.
“Oäkting, har aldrig riktigt tyckt om det ordet. Varför ska du dömas för ett val som två andra har gjort? Låt inte deras historia skugga över din skicklighet. Du har varit en uppfriskande fläkt i dessa dammiga hallar. Din kunskap och skicklighet kan ingen tvivla på. Så, det är jag som ska tacka dig för din tjänst och om jag får vara djärv, vänskap” sa Akila. Ett tag höll hon kvar tystnaden där, som om hon ville försöka förtydliga att hon verkligen menade orden.
Sedan klappade hon honom lätt på axeln igen och det fanns en liten hemlighetsfull blick där. Ett kort tag övervägde hon om det vore dumt att yttra orden för att sedan fnittra till. Nästan lite flickaktigt.
“Dessutom passar ni väl bra ihop, du och Sera. Hon är ju en oäkting med. Åh, vid Sharah vilket stressat moment det var när Tarald stod där och bad om en privat audiens… För att fråga om jag kanske nå, väntade vår lilla skatt. Inte hade jag haft en tanke på vad ett kort möte av kärlek kunde göra. Därför var jag borta så mycket längre. För vem skulle kunna acceptera en oäkting på tronen?”
You must be logged in to reply to this topic.