- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 9 h sedan by
.
-
Hettan hade precis börjat lägga sig i Thel Shaen. Skuggorna blev längre och de flesta andades ut över svalkan som tog över. Det var som om staden började leva på nytt och folk tog sig ut som myror efter att ett barn petat på myrstacken. Virrvarvet av folk på gatorna, både invånare, turister och handelsmän. En salig blandning som få lyckades ta sig ända upp till palatset som överblickade hela skådespelet. Utan att se det visste drottningen vad som pågick i staden, för det var få eftermiddagar hon inte hade sett rutinerna av folket. Men denna dag stod hon inte uppe på balkongen och se det. Nej, salen hon var i hade inga fönster utan var helt täckt av ljus sten som gjorde det kallare. Rummet var en märklig syn för de som inte hade sett det förr. Stort som många salar i palatset men det kändes som den som inredde rummet inte helt kunde bestämt sig för vad den ville. Ena delen hade grönt högt gräs medan en annan del var som en stor sandstrand som slutade i en damm som var djupare än vad man trodde. I sanden satt drottning Akila, knappt över tjugofem år. Fötterna borrade hon ner i sanden och hon lutade sig mot det vackra spjut hon höll i händerna medan blicken vandrade mot vattnet som reflekterade ljusen som brann ovanför.
När dörren öppnades bemödade hon sig inte ens att vända blicken dit. Det var inte förrän dörren gick igen med en liten smäll som hon istället lade sig ner och lät blicken vandra dit. Ett roat leende fanns där i mungiporna när hon såg Dastan. Svettpärlorna i hennes ansikte och de enklare kläderna gjorde det enkelt att förstå att hon hade tränat. Något hon vanligtvis brukade göra när hon försökte komma undan några andra plikter.
“Ge mig inte den där blicken, Dastan.” suckade hon, lite överdramatiskt nästan och gjorde en gest framför sig i luften där hon låg och lät blicken vandra upp mot de hundratals lyktor som fanns där ovanför.
“Det är inte som om jag flyr. Men vad är en otränad drottning, om inte svag? Och om mina öron får vänta med att höra deras konstanta rövslickeri. Ännu värre sedan Tarald… gick bort.” sa hon, de sista orden ännu svåra att uttala även om det var nästan ett år sedan nu han mördades.
“Och hela saken med Sera förstås. Det är som om de tror jag är gjord av porslin.” fnös Akila, irriterat och rörde sina fötter i sanden medan hon inte gjorde något försök att lämna sin avslappnade position.
-
Dastan stod kvar ett ögonblick vid dörren. Den svala luften i salen var en välkommen kontrast till den brännande eftermiddagen utanför. Han förde en hand över sin renrakade hjässa av gammal vana innan han bugade djupt. “Min drottning.”
När han reste sig igen fanns ett svagt, nästan ursäktande leende i mungipan. “Jag försäkrar att min blick inte var dömande.” Han lät blicken glida mot spjutet hon höll i. “Snarare lättad. Det hade oroat mig betydligt mer om ni plötsligt beslutat er för att bli bekväm. Dessutom, om fler här i palatset svettades lika mycket som de pratade skulle mitt arbete vara betydligt enklare.”
Han lät blicken svepa över salen. “Även om jag misstänker att de just nu river halva palatset i tron att ni blivit bortrövad.” Han sade det med en torr ton, nästan försiktigt skämtsam. En ton som samtidigt bar respekt, men som han aldrig hade vågat använda inför någon annan regent.
När Tarald nämndes blev hans ansikte allvarligare. Han sänkte blicken en kort stund. “Han saknas fortfarande av många.” sade han lågt. “Och det kommer han att göra länge.” Han visste att det fanns väldigt lite någon kunde säga som gjorde en sådan förlust lättare.
När hon sedan nämnde Sera kunde han inte låta bli att dra lite på mungiporna. “Och Sera…” Ett nästan omärkligt leende återvände. “Hon påminner mer om er än hovet verkar förstå. Hon faller, blir arg på marken, reser sig och försöker igen.” Han drog lätt på mungipan. “Det känns… bekant.” Han skrockade något roat. “Hon frågade mig tidigare i dag varför alla vuxna viskar så fort ni lämnar ett rum.” Han skakade lätt på huvudet. “Jag svarade att de gör det därför att de tror att de skyddar er.”
En kort paus. “Men jag tror att de snarare skyddar sig själva.” Han satte sig långsamt på ett knä i sanden, fortfarande på ett respektfullt avstånd. “Ni är drottningen av Iselem. De ser kronan först och människan sedan. Jag…” Han valde sina ord med omsorg. “…jag har haft förmånen att se båda.” Hans röst var stadig, utan smicker. “Ni behöver inte låtsas vara orubblig inför mig. Inte för att jag tvivlar på er styrka, utan därför att jag redan känner den. Jag såg den långt innan hovet började viska om att ni blivit svagare.”Sedan sneglade han mot den stängda dörren och höjde ett ögonbryn. Ett stillsamt leende drog över hans läppar. “Jag antar att frågan är hur lång tid du har innan någon avbryter denna… högst kungliga flykt från plikterna.”
-
“Bekväm…” fnös Akila, som om det aldrig skulle vara fallet. Kanske hon förra året hade blivit för bekväm, eller för lycklig, så att Tarald togs ifrån henne och snart Sera med. Trots att hon försökt med alla medel att ha kvar sin flicka, men mutor verkade inte komma längre än några små korta stunder i taget. Även om det var dystra tankar så fanns det ett litet leende i mungipan på drottningen. Dastan var en av de få människor som kunde få henne på bättre humör. Vansinnig också ibland förstås, men hellre både hållet en konstant en smula irritation.
Med någon slags respekt lät hon spjutet falla mot sanden. Ett vackert spjut som hade tillhört Tenír släktet ända sedan Yieras tid. Då hade det varit hennes vandringstav, men när hon blev drottning gjordes det om till ett spjut. Handen drogs lite fundersamt längst ingraveringarna av de is’ajerna och den behornade ormen som klättrade till toppen. Välputsat förstås och vasst.
“Äh låt dem leta. Eller kanske de redan kom till dig med sitt panikartade problem? Annars har vi väl en säkerhetsbrist som måste korrigeras om inte du blir informerad av sånt.” hummade hon roat, som om hon inte direkt misstänkte att det var så. För att sedan skratta lite när hon återvände till en tanke på vad han hade sagt om de andra som satt vid långbordet ikväll.
“Tror du inte att de svettas tillräckligt när jag ser på dem med min allvarliga min? Men det kanske ligger något i det. Våra adelshus får inte bli lata, inte heller folket förstås.” sa hon för att låta tystnaden ta plats medan han talade om Tarald. Det var svårt att riktigt placera några ord om det och istället lät drottningen blicken vandra upp mot de flackande eldarna. Kanske han var där nu? Bland Sharah? Fast han brukade ju tala om någon annan hall. En som alltid hade gjort henne upprörd när de talat om det. Som om de inte skulle finnas en plats för dem att återförenas i döden.
Roat hummade Akila till svar om Sera. Nog fanns det likheter, det kunde även hon erkänna. En liten barbar var hon nog ändå dock. Även om Tarald inte var där för att förstärka det. Kanske för det bästa ibland. Minnet av henne och Tarald som försökte leka vikingar mot adelsmän och rådgivare, med träyxor och lera målat i ansiktet, fick henne att le. Medan hon lyssnade vidare på Dastans ord med ett uppskattat leende.
“Tror du verkligen de vågar störa sin drottning? Snarare sitter nog de alla och viskar om att jag kanske äntligen har blivit galen?” sa hon roat och tog upp lite sand i sin hand för att lite retsamt kasta det mot hans fötter.
“Om jag går med på att du släpar mig ut härifrån om några minuter, behöver jag en sup efteråt.”
-
Den lilla skvätten sand träffade hans stövlar och Dastan sänkte blicken mot dem med ett uttryck av spelad förvåning. Sedan såg han tillbaka på drottningen och skakade långsamt på huvudet. “Ett angrepp mot rikets general.” Han lade en hand mot bröstet. “Jag är osäker på om lagen ens omfattar sådant.” Ett stilla leende vilade kvar innan han fortsatte. “Men jag ska överväga att visa nåd. Den skyldiga råkar trots allt bära kronan.”
Han lät skämtet klinga av innan blicken föll på det gamla spjutet. Det var svårt att inte känna vördnad inför vapnet. Han hade sett det otaliga gånger, men det kändes aldrig mindre betydelsefullt. När hon nämnde en sup drog han åter på mungiporna. “Det där…” sade han och höjde ett ögonbryn. “…är förmodligen det farligaste ni sagt sedan jag klev in genom dörren.” Han reste sig från knäet och borstade av sanden från byxbenet. “Om någon ser mig leda ut er ur den här salen och ni sedan dyker upp vid middagsbordet med en bägare vin i handen…” Han lät en kort paus följa. “Då kommer de alla vara övertygade om att det är jag som har korrumperat er.” Han log lite bredare. “Fast…” Han lutade huvudet en aning. “…jag misstänker att det vore första gången i historien någon anklagade en general för att ha gjort sin drottning på bättre humör.”
Dastan tog ett kliv ut i sanden närmare sin drottning, men höll sig fortfarande på behörigt avstånd. “Jag misstänker att jag borde avråda er från att stanna här mycket längre. De andra hade nog tjatat på mig att det hade varit det korrekta att göra.” nickade han och kliade sig lätt fundersamt på hakan. “Men å andra sidan tjatar de också om så många saker på en och samma gång att jag knappt tror att de själva är med på noterna ibland. Dessutom är det inte min plats att tillrättavisa mitt drottning på det sättet.” Sade han med ett snett leende.
Den unga generalen sträckte något plikttroget på sig och lät sin hand vila uppepå svärdets fäste som satt tryggt vilande vid hans höft, som någon slags omedveten gest av vana. “Jag måste erkänna att jag själv gärna hade stannat här med min drottning om det vore hennes önskan. Men mina plikter kallar mig på annat håll.” Han såg upp mot det höga stentaket en sekund innan han lade huvudet något frågande på sned och såg mot Akila. “Om inte min drottning beordrar något annat från mig, det vill säga?” Föreslog han något roat.
-
Skämtet fick drottningen att le lite bredare och såg på hans skådespel lika roat. För att resa sig upp, lämnade spjutet i sanden. Trots allt gissade hon att det låg säkert där det låg. Stegen förde henne till en gömd hylla bakom några av vapen för att dra fram en flaska vin.
“Ah, korruption. Illa, jo. Men ännu värre tänk om vi skulle ha sex.” sa Akila med en liten blinkning och tog sin ena hand och rufsade lite retsamt sitt hår för att röra sig mot honom och slå sig ner innan hon började öppna flaskan. Roat hummade hon för att se på flaskan och räckte vinet åt generalen för att se lite fundersam ut ett tag. Nästintill allvarlig.
För att ta emot flaskan när hon fick tillbaka den, höjde den lite som en skål för att sedan ta en rejäl klunk och satte den i sanden mellan dem. Som en gest att han kunde ta mer om han önskade så. Som hon brukade när hon funderade på saker försvann blicken mot horisonten och hon hummade något åt hans ord rätt uppenbart att drottningen inte helt lyssnade.
“Det är faktiskt något som jag har tänkt diskutera med dig, rörande armén.” sa hon och log lite snett. Det var en hel del tankar som hade snurrat där sedan mordet på Tarald och oroligheterna som började truva i Karm.
“Det finns några svagheter som måste korrigeras. Samtidigt som det finns några möjligheter jag hade velat testa med. Vad tror du, anledning nog för att missa middagen och plikter?” sa drottningen sen med ett roat leende tillbaka men något allvarligt där bakom med förstås.
You must be logged in to reply to this topic.