“Jag är vår skapare, är inte alla mina trogna tjänare?” Hon hånlog. “Jag undrar hur det fungerar egentligen. Lämnade skaparen mig när rätt person föddes, eller är jag fortfarande skaparen? Om de försökte döda mig, vilket vi kan konstatera att de försökte, är jag skaparen tills jag dör?” Hon lekte ibland med tankarna, men ärligt brydde hon sig inte så mycket. Hon trodde på högre makter, men att hon eller hennes familj var det, hade hon svårt att tro.

“Såklart mycket kan gå fel, jag kan bli tillfångatagen av henne och säljas till kejsaren för en lax, men helt ärligt har jag saknat att ta del av lite skvaller och att få använda huvudet. Vi har inte njutit av ett slag på veckor, och kan jag inte få ett uppdrag, kan jag åtminstone få ge mig själv ett.” Hon ryckte på axlarna och log för sig själv.

“Får inte?” Hon såg roat på Toku, ett litet skratt lämnande hennes läppar. Det var roande att se Toku så rak och tydlig. Okaji klev fram och satte händerna på hennes axlar.

“Om du säger det så. Jag vill inte uppröra min dam.” Mungipan var spänd från att Okaji försökte säga det med en rak min, men hon nickade sedan för att bekräfta oron.

“Dai-nai är alla sorters farlig och olämplig, jag förstår det. Om det gör dig orolig att jag går dit själv, så ska jag såklart inte hindra dig från att följa med. Men detsamma gäller för dig vet du. En skönhet som sig är någon hon absolut vill sätta klorna i.”

“Kom igen, Toku, vi vet båda att du har en adelskvinnas hållning och skönhet. Minns du inte jobbet i Seiwan? Det fanns inte en person som inte var övertygad om att du var en mångenerationell adelskvinna av gyllene börd. Du är bättre på det än mig, både adelsdelen och skönheten.” Hon log åt henne och såg sedan över mot brevet för att reflektera över det, och sedan ta ett mer allvarligt uttryck.

“Snarast. Bevakningen efter oss kommer vara som tätast dagen innan och samma dag som det händer, så om vi redan befinner oss i Masei då, kommer det vara lättare för oss att vandra omkring. Vi vill slippa passera portarna när man som mest väntar sig oss. Sedan kommer vi såklart oundvikligen behöva visa oss i enlighet med inbjudan för att kunna visa respekt till din far, men risken att vi blir svepta till någon håla är större om de tar oss vid porten än om vi visar oss bland människor viktiga för kejsaren att behålla respekt från.”

Det kändes märkligt i stunden att bli pampad av Toku. Hennes far hade dött, och där var hon och fixade Okajis hår. Trots all deras tid tillsammans skulle hon nog aldrig helt förstå Toku. Hon förstod att detta kunde lugna henne, men hur det var alls möjligt var märkligt för Okaji.

“Det får du avgöra. Allt de behöver veta är att vi är kallade till Masei, av kejsaren. Kommer vi inte tillbaka vet de vart vi är, eller var innan vi dog. De har en rätt att få veta så mycket. Men orsaken är bara din att avslöja, den bär jag ingen rätt till. Hur vill du göra?”

“Det börjar kännas mindre och mindre viktigt att bevara vårt förflutna. Vårt kompani är informellt i krig med självaste Nirai, någon i palatset vet helt klart, om inte hela palatset. Det kanske börjar bli dags att låta kompaniet vara delaktiga i helheten.” Hon ryckte på axlarna och log åt Toku.

“Skulle det inte göra vår vardag lite mer spännande om vi var mer öppna med allting? Orochi hade dödat oss på det där berget om han inte kände igen mig, vi kanske har färre fiender där ute än vi tror?” Hon talade frågande, men mest tänkte hon nog högt. Däremot plågade det henne att de nu var fiender till kejsaren, av anledningarna många inom hennes kompani inte visste om, och som folket i Nirai kanske förtjänade att veta.

“Men det skulle innebära en massa politik.” Suckade hon och sänkte på huvudet. “Eller kan vi hoppas att alla bara fortsätter med sin vardag efter jag meddelat att jag finns, de kanske inte bryr sig om arvslinjen och annat tjafs?” Hon påtvingat log för sig själv åt tanken. Nej det skulle bli en outhärdlig, lång period av tjafs om arvsrätt, tronsfölje, kejserliga plikter och mer. Om de inte dog på fläcken. Men Okaji tvivlade på att det skulle göras öppet, det skulle inte se bra ut.

“Jag kunde inte bry mig mindre om tronen, men jag kan inte föreställa mig att de skulle tro mig. Däremot kan vi inte bara låta dem jaga oss till döds, vilket är det oundvikliga slutet om vi inte lämnar Nirai, men kanske inte ens det skulle vara tillräckligt. Att röra om i grytan är nog exakt vad vi behöver göra, vilket jag vet att du älskar.” Hon hånlog för sig själv och sneglade mot Toku.

“Skulle du vara okej med det? Att visa mig på begravningen? Det kommer nog påverka hela tillställningen ganska mycket.”