Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på Ragnhild som arbetade på med hennes skador och hörde hennes erkännande. Hon drog bara på munnen i ett snett leende. Hon hade sina aningar om varför vakten gjort som han gjort. Hon trodde inte Ragnhild förstod vilket stöd hon hade hos sitt folk. De älskade och vördade henne och hon, en smed och novis till sköldmö hade slagit henne halvt fördärvad. Men hon höll sina misstankar för sig själv.

Hon lät kvinnan arbeta och flyttade bara på sig när hon sa åt henne, hon iakttog henne med skarpa ögon och pressade samman sina läppar då kvinnan verkade ha uppenbart ont. Kanske hade hon gått för hårt åt ändå? Hon kände det dåliga samvetet bubbla upp i magen men innan hon hann säga något så avbröt Ragnhild henne med sin fråga. Hennes mun som varit öppen stängde hon plötsligt och visste inte vad hon skulle säga plötsligt.

” Så Asgeir har berättat?” frågade hon lågt, viskande hest och drog lite på munnen i ett mer roat leende. Hon kände kinderna hetta lite röda. Kanske var det därför sköldmön gått på henne så? Var hon upprörd över gården?
” För svärdet mitt jag gav  Asgeir önskade jag besittningsrätten till Gerdas gamla gård. Den med Ulven över portalen..” Hon såg på henne med en allvarlig blick. Gården låg en liten bit utanför Frostheim inne i en lugnare liten vik. Det var goda fiskevatten och gården hade en liten sliten smedja. Hon hade varit förbi där under sommaren. Även om gården var förfallen nu så fanns där goda möjligheter. Det sades att det spökade där, att andar hemsökte platsen och få vågade sig dit numera. Men hon mindes gården med värme från sin barndom, när hennes mor tagit henne dit på regelbundna besök. Hur hon fått leka i trädgårdarna bakom huset, äta hur mycket hallon hon ville ur hallonsnåren där. Örtagården var övervuxen av ogräs nu men hallonen hade hon ätit av under sommaren.
” Husen är förfallna men det finns en liten smedja och markerna och vattnet är goda att bruka.”
Hon nickade allvarligt, uppriktigt mot Ragnhild. Hennes röst var hes och skrovlig men örterna och omslagen hjälpte henne, det kändes svalt, milt och skönt.
” Jag skulle kunna få mig ett gott liv där. En get eller två. Lite höns och gott med fisk. Smedjan här i Frostheim är min brors och även om jag älskar min familj så vill jag ändå stå på egna ben..”

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på kvinnan som ilsknade till när hon nämnde Gerdas gård. Hon höll upp händerna i en avvärjande gest.
” Han sa det. Att det inte var hans att ge bort. Allt han lovade var att försöka se till att jag fick chansen, när det var dags, att be om det” . Hon såg allvarligt och uppriktigt på Ragnhild. Asgeir hade varit tydlig med att gården inte var hans att göra som han önskade med. Samtidigt hade han sagt att det inte var omöjligt. Hon slickade sig om läpparna och harklade sig lite. Det var svårt att tala och hon hade häftigt protesterat eller snarare kommit till Asgeirs försvar då hans mor tänt till som ett fyrstråk.
Hon svalde något igen och slickade sig lätt om läpparna. ” Jag förstår att gården är för stor betalning för ett svärd, jag önskar bara tillstånd att bo på gården och bruka dess marker. Jag var där under sommaren, husen är slitna och mycket arbete krävs på den. Markerna är igenvuxna och husen snart helt förfallna. Det vore synd att låta gården helt gå tillbaka till naturen..” Hon log lite mjukare och iaktog Ragnhild som tog några klunkar av den starka drycken.
Då kvinnan sträckte flaskan till henne tog hon den och tog flera djupa klunkar hon också. Om det var för att döva smärtan eller nerverna nu var svårt att säga.

Hon såg hur Ragnhild höll hennes blick med sin och hon vek inte bort med den. Hon hade inte vikit sig i kampen varken mellan henne eller hennes vakter så att börja med att vika sig nu kändes oklokt. Men så kom en fråga hon inte alls hade väntat sig och hon satte den starka drycken i vrångstrupen. Hon hostade till lite och kinderna hettade så röda att hon kände hur även öronen blev varma.

“Asgeir?..” frågade hon lite stammande och skakade på huvudet. Hon kände ofrivilligt en del fjärilar i magen men också ett sting av..dåligt samvete? Hennes tankar snuddade strax vid Villi och hon kände sig något förvirrad och minst sagt ansatt i den här situationen. För ett ögonblick önskade hon att vakten lyckats med sitt förvärv och fått henne avsvimmad. Hon tog hastigt en klunk till av den starka drycken. Den brände ända ner i tårna och hon såg hur kvinnan vände blicken utåt igen. Eller kanske mer inåt henne själv. Hon mjuknade något då hon såg det mjuka lilla leende som spelade i Ragnhilds mungipor när hon talade om sin son. Hon fingrade också nervöst på flaskan.

” Min drottning..er son är en prins, jag är en smed. Jag har inget att komma med till bordet och jag förstår att hans position är allt för viktig för att slarvas bort. ” det tog ändå emot att säga orden, kanske mer än hon ville erkänna men hon tvingade sig ändå att fortsätta. “Jag har förstått att vi inte har någon framtid så du behöver inte oroa dig. Min dröm om gården kom långt innan Asgeirs erbjudande, eller snarare vänlighet att låta mig följa med till Utgård”.

Hon svalde något och sträckte fram flaskan med den starka drycken igen mot kvinnan. Hennes blå blick var allvarliga, kanske något nedstämda men de höll fortfarande en viss beslutsamhet. Även om hon kanske inte var värd en prins så hade hon ju trots allt ett värde. Ja hon var en smed, men hon visste att hon var en förbaskat duktig sådan och hon var också en likväl duktig sköldmö. Hon tänkte inte låta varken Ragnhild eller någon annan för den delen förminska henne på något vis.

Det knackade plötsligt på dörren med ett stadigt handtag och avbröt den fyllekonversation som pågick där inne. Den knarriga dörren öppnades och en figur stod där som för Ranghildr var väldigt bekant. Väldigt nostalgiskt säkert, med Audgisil som återvände hem – förutom att han var äldre och i finare kläder än han varit då de bodde i detta lilla hus. För honom var det tillika nostalgiskt, och fyllde honom med blandade känslor. Han skulle egentligen offrat allt han vunnit om han skulle få tillbaka sin döde son, om priset var att de skulle leva det enkla livet i denna stuga hade han inte klagat.

‘Jag hörde intressanta rykten om våldsamheter och fyllegång.’ sa kung Audgisil då han klev över tröskeln, och betraktade de två kvinnorna med sina skarpa blå ögon, ögon som alltid verkade ha ett intelligent lyster och en klarare ton till och med än sonen Asgeir. Men det fanns även något muntert där i hans mungipa och i ögonen då han betraktade de två kvinnorna.
‘Vad har du att säga för dig själv, Ranghildr?’ frågade han, lite skämtsamt strängt.
‘Och du, Ylva, du borde veta bättre än att slå din drottning gul och blå!’ sa han, fortfarande strängt men även där med en munter glimt i ögonen.

Ylva Sigvaldadottir

Precis som hon misstänkte så slog drottningen ifrån sig hennes ursäkt. Och kungen verkade också inte vilja höra den riktigt. Inte heller att hon talade till honom på  det formella sättet som kanske ändå varit väntat. HOn hade inte träffat honom personlingen och förvånades lite över att han redan visste hennes namn. Men så måste vakterna ha berättat för honom vart Ragnhild var någonstans och med vem. Såklart.
Hon svalde dock ändå och kände sig på något vis, som om hon höll på att bli uppläxad och utskälld av föräldrar snarare än monarker. Känslan fick henne att le något och hon kände sig, trots att hon faktiskt lagt en hand på drottningen, väl till mods. Så mycket hon nu kunde känna sig väl till mods med tanke på samtalets riktning.

Hon iakttog regentparet och deras varma, skämtsamma sätt med varandra. En varm känsla spred sig i bröstet och hon kunde inte låta bli att fundera på om hennes föräldrar skämtat sådär med varandra också? Innan. Men så började drottningen att tala om ..barnbarn?! Hon blev så chockad och överrumplad att hon nästan trillade av bänken hon satt på. Hon fumlade med flaskan och spillde nästan ut drycken och hon hade precis fått fatt den då Audgisil blick vandrade till henne. Hans ögonbryn var så skjutna i höjden att hon nästan räknade dem till hårfästet och hans fråga fick hennes kinder att blossa lika röda som elden i eldstaden.

” Nej! ”  fick hon bestämt fram med den hesa kraxande stämman. Hon skakade huvudet och höjde händerna till sitt försvar. Hon vände blicken från den ena till den andra. ” Barnbarn… barn.. här väntas inga barn!. ” Hon sträckte fram flaskan till Ragnhild igen, sköt den i hennes händer . ” Ragnhild går alla händelser i förväg. Jag är en svärdsarm åt er son, inte något mer och i synnerhet inte någon sängkamrat… han lät mig följa med till Utgård. Inget mer. Och Gerdas gård må vara min dröm, men jag måste dra gränsen någonstans… ” svarade hon paret stammande. Av alla konversationer att ha inför en farlig resa så var detta nog det hon minst väntat. Hon kunde bara tänka sig vad Asgeir skulle säga om det här. Eller den allvarsamme Eirik!”

Audgisil höjde ett ögonbryn åt Ylvas våldsamma försvar och nekelser, för att se på sin hustru lite menande.
‘Tror du hon ljuger?’ frågade han, med ett snett leende på läpparna. Trots allt kunde det ju vara så att hon var deras sons älskarinna och väntade deras barn, men inte vågade säga något. Men om så var fallet hade nog inte Ranghildr slagit henne gul och blå. Men han flinade sedan och tog flaskan för att dricka en klunk, ett muntert skratt på hans läppar. Rätt skönt, efter långt krigs- och rekryteringståg genom halva landet.
‘Och några barnbarn till oss.’ fnös Audgisil retsamt, som ett tillägg till överenskommelsen.
‘Asgeir behöver en kvinna med fötterna på jorden!’ sa han bestämt.

‘Och Eirik skulle behöva en kvinna som lyfter upp hans fötter något, men det är en annan sak.’ han suckade lätt, dessa söner. Han verkade inte så bekymrad och pompös av sig där i Ylvas närvaro, nästan som vilken förälder som helst. Då Ranghildr plötsligt spottade en tand rynkade han på ögonbrynen.
‘Seriöst Ranghildr, någon måtta får det väl vara? Jag får nog ta dig till Karm så magikerna får lägga in nya tänder åt dig. Och ja, hur ska jag kunna glömma?’ frågade han med en liten suck och ett litet leende, för att sedan se på Ylva.

‘Så, du ska resa med mina söner på något sattyg, vad har jag missat?’ undrade han, och såg från den ene till den andre som om han väntade sig att de skulle komma med en bra förklaring.

Ylva Sigvaldadottir

Hon gjorde en liten grimas då Ragnhild spottade ut tanden igen. Hon sneglade mot Audgisil och undrade om han skulle hålla hans hustrus tandlösa leende mot henne för all framtid. Det var just ett redigt sätt att bli presenterad för någon. Torbjörn skulle slå ihjäl henne när han fick höra om det här. För höra om det skulle han, hon var helt säker på det. Det var som om det var hans magiska egenskap, att alltid veta allt om alla. För att vara en storvuxen, surkarl så visste han mycket om allt skvaller som verkade flyga kors och tvärs i Frostheim.
Men att slå ut drottningens tänder, ja det var ett skvaller som nog fler än han skulle höra. Hon önskade för en sekund att sjunka genom golvet. Hon nickade bara och tog lite mer av drycken. Hon kände den starka drycken surra i huvudet som en bisvärm. Eller så kanske det vara var alla hemska scenarior hon kunde fundera ut när hennes bröder fick veta om det här.

Det började bli varmt i stugan nu och hon drog av sig manteln och den tjocka, nedblodade tunikan i vaddmal. Hon drog lite efter andan då det var svår att lyfta armarna utan att känna stelheten och smärtan i dem. Hon nickade lite bekräftande då de upprepade Utgård. Hon var inte rätt person att tala om uppdraget eller valet av det. Hon visste inget om det och tydligen hade hon vett nog som en snigel som hade anmält sig, eller övertalat Asgeir om att få följa med. Om man nu skulle lyssna på hennes storebror.

Regentparet fick hennes uppmärksamhet igen då han ställde frågan om hurdan kvinna hon var? Om heder och slagsmål var allt hon brydde sig om. Hon kunde inte låta bli att le lite åt orden. För ifrågasättandet var så likt Villi att hon ville skratta. Men hur kunde en kung inte förstå? Eller så hade Villi ifrågasatt livet som Kaldränning så ofta att hon hade hört kungen fel. Det gjorde ont i hela ansiktet att le, trots både de svalkande omslaget och den starka drycken.
Hon visste inte vad hon skulle svara på den frågan, på annat vis än hon redan svarat honom. Hon var smed, hon var sköldmö och hon ville visa gudarna och sig själv att hon var en förbaskad bra kvinna också. Alla i riket önskade väl att minst en gång i livet verkligen få visa sig i en prövning. Så varför inte denna? Hon kunde inte se ett mer värdigt uppdrag än att beskydda två prinsar och kanske ge dem en stor fördel i stridigheter som utan tvekan skulle komma förr eller senare.
Hon skickade flaskan vidare tillbaka till paret och iakttog deras sätt att le mot varandra, vara mot varandra. De hade delat så mycket med varandra och en konstig… känsla.. spred sig i bröstet. Hade hennes föräldrar sett på varandra sådär? Skulle någon se på henne på det där viset?
Hon vände bort blicken för en stund då det kändes som att hon stirrade och trängde på något intimt och nära. Istället reste hon stelt på sig och la lite mer ved i elden. Hon var inte rädd för lågorna och hade inga problem att komma nära elden med händer och armar. Något som de många ärr också vittnade om. Hon såg på elden och glöden något, lät paret få en stund för sig själva bakom henne innan hon hängde upp de tjocka plaggen hon skalat av sig på en krok och satte sig tillrätta igen.

Hon såg på dem med ett litet leende. Hon hade berättat för Ragnhild om Asgeirs och hennes överenskommelse och berättade den återigen för hans far. Även om hon hade en känsla i magen att detta kanske borde komma från deras sons mun och inte hennes. Hon fortsatte sedan till att berätta om det nya sätt hon hittat att skapa svärdet från början och bad Ragnhild att visa honom yxan hon gett kvinnan till låns medan hon skulle vara borta. Hon gick inte in i allt för många detaljer om hur hon vek stålet, hur hon visste hur hon skulle hetta det till exakt rätt temperatur eller hur tidskrävande arbetet var. Men i stora drag. Att vapnen var lättare, starkare och eggen blev sällan slött och det var uppenbart att hon brann för sitt arbete. Hela hennes ansikte lös upp då hon talade om hur hon kunde sjunga fram vapnet ur stålet. Att det aldrig var tydligt innan det var helt klart hurdan vapnet skulle bli. Hur skulle hon förklara för någon som inte kände samma sak, inte såg samma sak.. att stålet och vapnet redan var levande. Att hon bara gjorde det synligt för andra?
Hon berättade om att hennes bröder inte delade hennes åsikter om detta nya sätt att bruka stålet men att hon älskade dem, att smedjan var hennes brors och att hon önskade att skapa sig något eget. Se hur långt hennes teknik kunde ta henne och att Gerdas gård och lilla smedja skulle vara en bra start och egentligen allt hon önskade i livet. Att få prova sina vingar och stå på egna ben.

Hennes röst var hes, skrovlig efter vaktens stryptag och även om den starka drycken dövat den värsta smärtan var det fortfarande svårt att tala. Så hon fick ta det lugnt och hejda sin egen iver. Hon blev alltid eld och lågor när hon talade om sitt arbete. Hennes bröder ville aldrig lyssna på det och hon hade inte riktigt några nära vänner. Och kontra vad Asgeir sagt och trott under midvinterblotet hade hon ju knappast haft en ström av män heller vid smedjan för hennes skull. Hennes bröder hade gjort den saken väldigt klar och tydlig att sådana besök inte uppskattades. Så hon tog väl tillfället i akt att prata om det när hon kunde.
Hon såg på dem där de tålmodigt satt och lyssnade och rodnade något när hon äntligen slutat prata.
“Jag… jag borde nog hejda mig. Innan era öron trillar av..” skrattade hon lite lågt, ursäktande och viftade bort det lite som om hon sagt för mkt om en alldeles för liten sak.

Audgisil verkade inte överdrivet förvånad över Ranghildrs tänder som flög hit och dit, men samtidigt var det kanske något han gärna undvek. Och framförallt verkade han inte skylla på Ylva, han visste nog att det bara fanns en person att skylla på för kaoset, och det var Ranghildr. En förmåga hans kära dotter ärvt av henne med. Kvinnorna i hans liv… Bara tanken på det fick honom att skaka på huvudet lite. Han var så klart avslapnnad då han talade som han gjorde i deras sällskap, offentligt kunde han inte annat än att prisa Kaldrländarnas hederskultur. Och visst, med åldern kanske han blivit lite mjukare, samtidigt hade de senaste månaderna gjort honom hård igen. En utveckling han inte riktigt gillade i sig själv.

Han sneglade efter Ylva då hon la på mer ved i elden, lite uppryckt ur sina tankar av rörelsen i rummet. Det hade nästan kunnat vara Maeve som slängde i veden med, då man såg på Ylva bakifrån med det ljusa håret. Men så klart var det inte, deras familjeliv hade gått i kras länge sedan då Kettil dog. Ett hål i familjen som man ignorerade att prata om. Då Ylva berättade sin berättelse nickade han stillsamt här och där, och tog in vad han hörde, vände och vred på det i sitt sinne. Han studerade hennes vapen med en nyfiken och listig glimt i de blå ögonen. Han kunde inte rå för att han log lite över kvinnans passion för sitt yrke. Ett litet skrockande lämnade hans läppar då hon var klar.

‘Väldigt vana…’ höll han med Ranghildrs kommentar. ‘Många gånger tänker jag att det är allt regenter gör. Om alla skulle vara så passionerade som du kanske man skulle vara ivrigare om mornarna.’ han log lite finurligt åt Ranghildr.
‘Åh jag tror nog jag vet varför vår kära Asgeir gillar dig.’ sa han till sist, lite roat och sträckte på sig, där han suttit lutad över sina knän.
‘Gudarna ledde mig till seger en gång, med visioner i mina drömmar. Kanske gör de det igen, denna gång med nästa generation.’ sa han tankfullt till sist.
‘Kanske visar gudarna vägen genom dig, och ditt arbete, Ylva.’ konstaterade han. Oden hade talat till honom en gång, och han hade lyssnat, för det hade de erövrat Hannadons skatter och vunnit ett rike. Kanske var detta nästa steg i Odens plan?
‘Då alla andra ignorerar din röst, som Ranghildr säger, finns det de som lyssnar. Om det gör dem till dårar…’ hummade han och såg på sin fru, en tankfull glöd i hans ögon då han tänkte på deras ungdom.
‘Kanske det är dårar gudarna värderar över vanligt folk.’

Återigen vände han blicken från sin hustru, och tillbaka till Ylva, och tog en klunk.
‘Ni ska resa, vi får aldrig denna chans igen. Om inte ni kan vinna över jättarna, vem annars?’