Återigen tog Audgisil en klunk av spriten, varför inte trots allt? Han hade hållit sig skarp och nykter länge nu för att hålla sinnet skarpt under sina förhandlingar, druckit sig mätt och galen på blod i Haukvik. Något han inte talat om än med Ranghildr, men lite sprit för att glömma det blodbadet var kanske på sin plats. Världen började få ett behagligt lyster omkring honom nu, och det började bränna något i kroppen och bli varmare. Lättare att prata, inte för han var den tysta sorten direkt.

‘Anspråkslös…!’ hummade han muntert åt Ylvas sätt, kanske man kunde höra lite i hans ton att han druckit en del nu på en kort tid, men han artikulerade ändå bra nog. Han kramade om Ranghildr med sin arm och gungade henne lite.
‘Gudarna talar där man minst anar det!’ sa han, vist, som om han visste. Trots allt hade ju gudarna kommit till honom i ungdomens glans.
‘De gav dig dina gåvor, underskatta dem inte!’

Medhållande nickade han till Ranghildrs ord.
‘Eirik har ett hårt skal. Asgeir…’ han fnös och skrattade lite, Asgeir var som han var.
‘Stor på utsidan och mjuk på insidan!’ då Ranghildr sedan började prata om honom lutade han huvudet lite bakåt som för att bättre kunna kisa på henne, och ansträngde sig lite för att göra henne skarp i sin lite snurriga blick.
‘Hmf, du valde själv att gifta dig med denna dåre vet du.’ han skakade på huvudet över denna orättvisa attack från sin hustru, och såg lite roat på Ylva igen.

‘Se så, är det kanske dags att få era blodiga näsor tvättade, hm?’ frågade han och gjorde ansats att resa sig, vilket tog lite längre tid än vanligt för Kaldralnds kung i sina bästa år.

Ylva Sigvaldadottir

Hon drog på munnen och skrattade i ett roat leende åt drottningen och sedan åt konungen. Hon undrade om någon skulle tro henne om hon sa att hon fått skiten spöad ur sig av drottningen, gett igen med samma mynt så pass att kvinnan tappat tänder och sedan blivit kidnappat av konungaparet för bastu och bad. Tanken var så rolig att hon skrattade, långt och länge åt hela situationen. Kroppen värkte när hon skrattade, ett genuint högt skratt samtidigt som hon tog emot tygstycket hon kunde linda kring kroppen i bastun. Audgisil sa inte heller emot utan ställde sig upp för att följa efter sin hustru. Vem som styrde i familjen var för henne klart och tydligt och hon måste ju ge det till kvinnan, det gick inte att säga nej.

Hon ställde sig själv upp efter att Ragnhild och Audgisil båda öppnat dörren igen för att säga åt henne att skynda på. Ja hon kunde ju inte säga nej till dem då de mer eller mindre beordrat henne att följa med dem. Hon kände att det snurrade bra i huvudet och det kanske skulle hjälpa, att komma ut i kylan igen. Hon tog sin tjocka tunika och mantel från kroken och följde med dem ut i den kalla blåsten. Det var som att få en ny käftsmäll att gå ut men hon kände hur kylan svalkade hennes ömmande ansikte och fick henne att nyktra till, om så bara en smula. Ett bad kanske inte skulle vara så dumt för då slapp hon ju skrämma slag på sina bröder när hon kom hem. Ja… eller hon behövde inte skrämma fullt lika mkt.

Hon följde den upptrampade stigen i snön mot den ändå rätt generösa bastun nere vid vattnet. Hon kunde höra skratt komma från den redan och hon undrade vad vid alla Gudar hon hade gjort för att hamna i den här situationen. Tankarna gick till Villi, allt hade börjat med den där kvällen han bjudit henne på en öl efter slagsmålet hon haft med garvaren. Natten hon och han spenderat i den lilla stugan vid bryggorna. Hon hade stannat upp ute i den iskalla vinden och funderade över ödets nycker när dörren till bastun slogs upp och Audgisil frågade vad i hela friden hon gjorde stående där för? För att säga att de var gamla och grå var de kvicka som vesslor att klä av sig för en bastu tänkte hon roat ” Ja ja… jag kommer..” svarade hon med ett litet skratt och började att klä av sig sina kläder innan hon virade tyget kring kroppen för att göra dem sällskap i värmen.
Värme hade hon inga problem med och som Asgeir sa, hon skulle nog lätt slå vem som helst i en tävling att sitta kvar i en bastu.

Ylva Sigvaldadottir

Hon klev in i värmen och såg sig om i den lilla bastun. Hon slog sig ned intill Audgisil som gått in efter Ragnhild. Han satt därför på “mittenplatsen” i det varma huset. Hon drog tyget om sig något och slog sig ned med ett nöjt litet ljud. Det -var- skönt i bastun för musklerna precis som Ragnhild sagt och kylan under den lilla promenaden dit hade också gjort gott för huvudet något.
Hennes armar och ben var redan tänkt av blågula och blålila stora missfärgningar. Runt halsen kunde man nästan kunna se fingeravtrycken av vaktens händer. I övrigt var kroppen hyfsat fri från andra ärr, skador och märkningar. Något som kanske inte var helt vanligt i Frostheim då de flesta verkade smycka kroppen på ett eller annat sätt.

Hon trodde sig precis kunna slappna av och njuta av värmen och kanske tystnaden då Ragnhild bröt tystnaden med en sådan personlig fråga att hon stelnade till. Hon svarade inte på en gång och var ändå glad över att bastuns värme gjorde att kroppen blev röd oavsett pikar och kommentarer. Hon slickade sig om munnen och såg på regentparet som satt intill henne. De var inte bara kung och drottning de var också Asgeirs föräldrar och frågan var allt annat än subtilt ställd också.
Hon såg från den ena till den andra innan hon drog ett litet andetag.

” Jag ska säga det här en gång för alla. Det finns inget mellan mig och er son annat än en vanlig..hederlig..yrkesrelation” Hon skakade lite på huvudet och skrattade till sedan, brännvinet hade släppt något och hon kände hur leendet i ansiktet smärtade till något. ” Mina svärd, yxor och vapen får varmare blickar av honom än vad jag” hon gjorde en gest mot sig själv och drog händerna över sin kropp..”..någonsin fått. Så oavsett OM jag skulle ha några som helst känslor eller varma tankar om Asgeir. Och det är ett OM ” la hon till och gav Ragnhild en skarp blick. “Så kan jag nog ganska säkert säga att hans intresse ligger mer i min smideskonst än något annat.”

Hon såg allvarligt på dem igen, från den ena till den andra innan hon skakade på huvudet och skrattade igen. Hon satt tyst en kort stund. Lutade bak huvudet och slöt  ögonen och njöt av värmen en stund ” Jag vill ha det min bror, Ragnar, har med sin fru. Det ni också verkar ha. Någon som ser på mig på det sättet som ni ser på varandra.” hon drog lite på munnen i ett skämtsamt leende. ” och någon som inte skräms bort av mina bröder.. ” la hon till.

Audgisil skrockade lite åt Ranghildrs sätt, men hjälpte henne genom att hälla mer vatten och tvätta av henne med lugna rörelser trots sina händer som på senare tid varit vana att se slagsmål och krig. Då hon var ren skrockade han lätt.
‘Se, det fanns till och med en kvinna under allt blod!’ utbrast han, nästan överraskad.
‘Men jag antar du har rätt, så klart.’ skrockade han och såg på Ylva, lite road över hela situationen och de två kvinnornas tillstånd. Som om det någonsin varit nödvändigt att ta saker så långt som de gjort? Då Ylva var tillbaka klappade han Ranghildr lätt på ryggen.
‘Hjälp henne du.’ sa han. ‘Dina fingrar är smidigare än mina, då det kommer till den där typen av arbete.’ de hann inte såga mycket mer dock innan ytterdörren öppnades med ett litet brak och en naken rödhårig figur steg in med ett brett leende.

‘Ah, det är här festen är!’ utbrast han muntert. Det var Villi, så klart, som inte hade någon känsla för när det var passande att dyka upp eller inte.
‘Ers högheter!’ hälsade han teatraliskt med en rullande handgest medan han bugade sig, hans manliga bitar dinglandes hit och dit då han rörde sig spralligt in i bastun, ett rejält stop mjöd i handen.

Audgisil såg ut att tänka säga något, men gav ifrån sig bara ett långt hummande då Villi satte sig ned bredvid kunden med en arm om den äldre mannens axlar, för familjärt.
‘Och Ylva, här tror du att du kan få lyxen att ha kungaparet alldeles för dig själv!’ fnös han med benen utspridda oblygt då han lutade sig bakåt mot ryggstödet och slöt ögonen.
‘Ah… Släng på lite mer! Här är ju kallt!’ fnös han, och satte sig till rätta för att ta i hinken och häva i rejält med kallt vatten som fräste aggressivt och fyllde bastun med varm ånga och stigande temperaturer.

Den rödhårige virrpannan tog en titt på Ranghildr och Ylva, lite nyfiket.
‘Vad har ni gjort nu då? Gav ni Odenstjärna och hans män stryk?’

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på kungaparet där de satt intill varandra i den varma bastun. Hon höll fortfarande omslaget mot pannan och kungen själv verkade gladeligen lämna över hjälpen till sin hustru.
Men innan de hann börja slogs dörren upp och in kom en spritt språngande naken Villi med bästa humör.
Nu var nakenhet inte något ovanligt i riket och bastu delades ofta av män och kvinnor men det var något med hans överdådiga gester och spralliga lemmar som ändå fick henne att vända bort blicken något.
Hon kunde inte låta bli att dra lite på munnen åt hans kommentar. Som om hon velat sitta i bastun här ensam med regentparet från början? Hon hade inget emot dem men det kändes lite underligt och obekvämt ändå och hans nakna, flamsiga närvaro gjorde inte situationen mindre obekväm heller.
Hon såg Ragnhild titta på honom och hörde hennes lilla skratt innan hon lämnade henne ensam med männen i bastun.

“mmmm något sånt…” Svarade hon bara Villi och såg efter drottningen med ett roat litet leende. Hon tänkte inte säga något mer om den saken eller vad som sagt mellan fyra ögon, eller sex ögon heller för den delen.
Hon höll fortfarande i den andra trasa och försökte tvätta ansiktet något försiktigt då Ragnhild kom in igen och fick henne att slå sig ner mer till rätt. Hon höll händerna lätt mot bänken efter att ha rättat till tygstycket hon virat kring kroppen.
Även om de andra var bekväma med sina nakna kroppar här inne så kändes det ändå gott att ha något på sig. Som något av en rustning i den här minst sagt underliga situationen.
Hon såg på Ragnhild då hon värmde nålen i elden. Hur elden rörde vid hennes fingrar utan att kvinnan gjorde en min. Hon var smed, hon kände till eld mer än väl och lågorna lämnade inte ens en liten rodnad på drottningens fingrar. Hon såg förundrat på och skulle säga något då drottningen tystade henne och bad henne att se upp något. Hon slöt ögonen och lät henne med vana fingrar sy ihop pannan på henne. Det var ju allt annat än bekvämt men hon försökte sitta så avslappnad hon kunde. När stygnen var klara hjälpte kvinnan henne att tvätta av blodet som hon inte såg själv.
Det tog en stund men tillslut blev hon väl så ren och lagad som hon kunde bli. Hon tog då en försiktigt klunk av ölet som hon fått i handen. ” Tack min drottning.” svarade hon med ett tacksamt leende innan hon sträckte henne ölet som hon tagit en klunk av. Det hade inte gått henne förbi att hon bara haft två med sig in, en till henne och en till Audgisil.

Hon såg på Villi och Audgisil som satt avslappnade i bastun och hörde sedan Ragnhilds ord. Det var något som var i görningen, hon hade vetat det sedan stunden hon träffat Villi. Han hade en förmåga att förolämpa folk men ändå få det att kännas som en komplimang och något roligt. Det var som om huvudet inte gick att använda klart i hans närvaro.

‘Groteska är vi väl alla!’ frustade Villi muntert åt Ylvas kommentar, och tog en klunk till ur sitt stop. Audgisil hummade lite, kanske han hade ett svagt minne av denne Lopt, och gav Villi en fundersma blick där den gänglige mannen satt med en arm om hans axlar. Kanske det var något magiskt i görningen, men Audgisil var för trött för att göra ett större nummer av saken.
‘Visst, det låter väl bekant…’ hummade Audgisil och torkade sin svettiga panna där i bastun.
‘Lopt? Det är väl många som kalla sig så?’ frågade Villi med ett skratt, ett muntert ett som fyllde bastun.
‘Ja, ja, låt gå då, jag kan väl ha kallat mig Lopt någon gång.’ sa han med en handviftning, som om det inte var något märkvärdigt med att ha flera namn här och där.
‘Spelar det någon roll? Här är jag nu, med er, och snart på väg igen. Med Ylva, Eirik och Asgeir, för att försöka vända jättarna till er fördel. Vem om inte Villi kunde övertyga dem?’ frågade han med ett roat leende. Audgisil skrockade lite åt det.
‘Så vadå, denna unga man kan väl inte vara den Lopt du träffade för, vadå… tjugo år sedan?’

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg mellan de alla tre och hade svårt att följa samtalet. Var Villi lik någon från förr? Eller släkt med någon som hette Lopt? Hon måste slagit i huvudet hårdare än hon först trott. Kungen verkade skratta lite och se på Villi med både misstänksam blick och stora ögon på samma gång. Drottningen lämnade dem plötsligt och en iskall vintervind svepte genom den ångande varma bastun.
Hon satt tyst kvar på sin plats och tog en klunk av ölet drottningen lämnat kvar.
” Du kan inte mena allvar Villi? Sluta reta oss nu..” sa hon med ett litet skratt. ” Om du är den här Lopt.. då skulle du vara..äldre än vår konung här. Sluta tramsa dig nu.” Hon skrattade och fnös lite på samma gång. Hon tog sedan en kall tygstycke och la över ansiktet. Den varma ångan gjorde inte direkt underverk för hennes bultande huvud eller bultande näsa.

Hon undrade om drottningen skulle klara sig där ute i kylan? Men så kom hon att tänka på vakterna och de skulle inte låta något hända henne. Och hon var inte helt säker på att hon var redo att konfrontera eller bli konfronterad av vakten som hon haft sin kamp med. Inte än.

” Du ger mig huvudvärk Villi..” sa hon sedan med ett litet lätt, roat stön under tyget. Hon drog sedan bort det och såg mellan männen som var kvar i bastun. Att tävla vem som orkade sitta kvar i värmen längst mot Villi var en lönlös kamp. Mannen var väl född ur eld, eller något liknande och verkade aldrig känna sig varken varm eller kall.