Audgisil kände hur det var som om all alkohol försvann i ett sus då det kalla vattnet omfamnade honom och Ranghildr med sin kalla omfamning.
‘Se så, jag vet när du ljuger.’ sa han lite roat med ett leende på läpparna.
‘Men det är skönt att vara hemma igen.’ sa han och kysste henne på tinningen. Kom nu innan du fryser brösten av dig.’ sa han och vände henne tillbaka mot land.
‘Vad är det som du är så bekymrad över, Ranghildr?’ frågade han med en arm om hennes midja.

Åt frågan som Ylva kläckte ur sig kunde inte Villi rå för att skratta.
‘Alv?! Jag? Se så, du har ögon, klart jag inte är någon fjollig alv!’ frustade han och drog en hand genom sitt långa röda hår. Han sköljde lite vatten över sig ur ämbaret, för at möta hennes blick.
‘Se så, jag har väl bara bra hud och gener?’ frågade han lite retsamt, och ryckte på axlarna.
‘Magi, något annat, vad spelar det för roll? Jag är den jag är, oavsett ändrar det väl inte vår vänskap?’ frågade han, med ett snett leende.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på Villi igen då han skrattade åt hennes påstående att han skulle vara en alv. Klart han inte var alv, det hade hon inte trott heller men han måste ju driva med henne. Han kunde inte vara så gammal ändå? Även om han inte såg gammal ut så verkade han inte heller gammal till sättet. Ingen gammal människa hon kände ändå. Om man nu ville säga att 50år var gammal.

Hon drog på munnen vid hans fråga, ett nästan lite sårat tonfall tycktes han ha och hon skrattade själv. ” Oroar du dig för min vänskap?” frågade hon honom istället med ett litet retsamt leende. ” Jag visste inte att min vänskap uppskattades så mycket. ” hon skrattade igen och doppade trasan i det kalla vattnet igen innan hon tvättade av ansiktet med den, halsen och vidare ner där tygstycket var virat kring kroppen.

” Kan jag lära mig magi Villi? Kan alla det eller är det något… något som Gudarna skänker? ” frågade hon sedan efter ett kort stunds tystnad. Hon hade funderat mycket på den frågan. Hon var inte säker, men hon trodde att Eirik kanske hade det också och hon hade funderade nu om det kanske fanns fler som hade den än hon först trott? Fram till det att hon träffat Villi hade hon inte trott sig att träffat någon med magi förut och nu sedan han kom in i hennes liv tyckte hon se och känna den lite varstans.
Hon skulle precis till att säga något mer då dörren öppnades och hon vände blicken mot dörren istället.

Audgisil kände sig lite vemodig över ämnet som tagits upp, det var trots allt något han tänkte på varje dag – trots att det sällan pratade om det. Att Ranghildr skulle ta på sig skulden för det var inte direkt något han önskade. Han visste inte riktigt heller vad han skulle säga eller göra då de öppnade dörrarna och Villi och Ranghildr började tala i skuggan av Ranghildrs ilska, en av de få situationer där Kaldrlands kung inte hade mycket att komma med.

Villi däremot verkade inte speciellt påverkad av Ranghildrs frustration, även om drottningen säkert kunde ge honom en snyting eller två.
‘Vad är detta nu?’ frågade han då Ylva var på väg ut och Ranghildr kom in som ett ilsket bi. Audgisil hummade något bara till svar över Ylvas avsked, en liten nickning, trots allt va det ju upp till henne om hon ville ha lite egen kväll. Villi gav Ylva en liten vinkning, han antog trots allt att det nu var hans lott att vara ensam med kungaparet, vilket han kanske inte helt räknat med.

Audgisil var inte helt säker på vad han sagt nu som gjort Ranghildr upprörd, men det var bäst att hålla huvudet lågt då sköldmön var på det humöret. Samtidigt, vem kunde klandra henne, ilskan, sorgen och frustrationen gjorde sitt avtryck å olika vis i skuggan av deras yngsta sons död. I Ranghildrs fall kanske det var starka ord och våldsamheter, i Audgisils fall blev det tystnad. I ett försök att vara stödande och visa att han var där för henne la han en hand på hennes axel.
‘Ranghildr…’ försökte han säga, men visste inte riktigt vad han skulle säga. Varför klandrade hon sig själv?

Kanske var det en slump att deras son vandrade där vid vattnet, lite blåslagen han med efter kampen med sin bror. Nu sökte han tystnad efter en lång kväll av festande, men stannade upp då han verkade höra ljud från vattenbrynet. Han rynkade på ögonbrynen då han verkade se en lättklädd kvinnlig figur som höll på att klä på sig.
‘Ylva? Vad gör du här?’ frågade han, lite förvånad. ‘Lite sent för kvällsdopp?’ undrade han, och log lite.

Ylva Sigvaldadottir

Hon huttrade lite då hon torkade av sig vid stranden. Kanske borde hon gått in och värma sig igen innan hon klädde på sig men hon hade knappt kommit ut därifrån så hon vågade inte ge sig in igen. Vem visste hur länge kungaparet orkade sitta i värmen och Villi… ja han var ju säkert född i den på något vis och skulle väl kunna sitta i en masugn för resten av sitt liv. Och..drottningen hade verkat upprörd. Hon rynkade pannan då hon tänkte på Ragnhildr. Det var något med kvinnan men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Nej, det hade varit dags att gå. Hon hade spenderat flera timmar i drottningens närvaro redan och hon hade säkert flera timmar av Torbjörns uppläxande kvar.

Huttrande drog hon därför den tunna tunikan över sig trots att hon inte var helt torr. En tröstande tanke måste ändå vara att hon verkligen var helt ren nu. Hon stod med ryggen mot Asgeir då han kom fram och hon hoppade till, högt då han talade till henne. Hon snodde hastigt runt med handen på hjärtat. ” Åhh! Asgeir..” svarade hon sedan med andan i halsen , med ett ovanligt hest tonfall och skrattade lite. ” Vid gudarna ..du och ditt blod..” hon skakade lite på huvudet. Hans familj hade verkligen satt ett avtryck på henne idag. Hon drog några blöta lockar ur ansiktet och harklade sig lite då rösten inte riktigt ville komma som hon önskade än. Av erfarenhet visste hon att det skulle dröja någon dag eller två innan det lagt sig. Hon såg lite ursäktande på honom med hettande kinder då hon tog upp sina byxor och började med att försöka få byxbenen rätt innan hon klev i dem och drog upp dem. Hon sneglade mot bastun och nickade sedan lite mot vakterna som stod en bit ifrån den. ” Din mor skickade mig en inbjudan idag..” . Svarade hon bara och försökte att inte visa allt för mycket av hennes sönderslagna ansikte så han inte skulle få fel uppfattning till besöket.

Ylva Sigvaldadottir

Hon log lite snett då han verkade komma på sig själv och vände sig sedan om för att ge henne utrymme att klä på sig ifred. Hon log åt det hela och tänkte på Villi i bastun. Han hade inte vänt sig om och hon skrockade till kort vid tanken.
Hon drog upp byxorna innan hon drog på sig den tjocka tunikan över det hela och sedan manteln och strumpor och stövlar. Hon drog upp mantelns huva för att dölja ansiktet något. Solen hade gått ner nu och det var inte lika lätt att se men hon ville ändå inte att han skulle se omfattningen av mötet med Ragnhildr.
” Hon ville… bara ta en närmare titt på mitt smide. ” svarade hon sedan så ärligt hon kunde. Det var ju inte direkt någon lögn, tvärt om så var det det hennes kallelse handlat om från början.
” Jag är klädd..” svarade hon sedan och rättade till bältet och drog på sig vantarna. Hon såg sig om lite och märkte att han var ensam. ” Vad…gör du här? Ensam..” hon lät uppriktigt förvånad. Hon trodde han skulle hålla till i Hallen den här kvällen. Det var trots allt där han höll till de flesta kvällar. Och hon ville också skifta fokus på samtalet. För hon hade ingen aning om hur hon ens skulle kunna börja berätta om vad hon varit med om. Eller vad hans mor framförallt sagt till henne. Barnbarn..kinderna brann av bara tanken på det nu i Asgeirs närhet.

Hon hörde dörren till bastun öppnas igen en bit upp från stranden och såg hans föräldrar lämna den tillsammans i varandras armar och ett litet leende kröp upp på hennes läppar ändå. Att vara så… kärleksfulla.. mot varandra efter så många år tillsammans. Asgeir och hans syskon hade tur. Även om de inte skulle varit kungligheter så hade mer rikedom än många andra hon kände.
Hon kände en viss tvekan, hon borde verkligen gå hem. Torbjörn skulle med all säkerhet hålla henne vaken en bra stund med uppmaningar och utskällningar. Samtidigt ville hon inte gå riktigt än då hon inte fått chansen att prata med Asgeir sedan blotet. ” Tack förresten…” började hon med ett litet leende. ” För inbjudan till midvinterfirandet. Hedersplatsen och allt. Mina bröder.. och jag..” la hon till och försökte fånga hans blick ” uppskattade det verkligen. “

Asgeir kunde inte riktigt påstå att han förstod vad hon pratade om. Han var dock rätt trött, slagen och bultande av värk efter dagens kamp, och kanske något för mycket mjöd därefter. Att ha stött på Ylva var en märklig slump han inte räknat med, då han gått för att få lite egen tid. För några dagar sedan hade de knappast känt varandra, nu verkade hon dyka upp lite här och där.
‘Jag trodde du skulle varit uppe vid Sätet och firat ikväll, hedersgäst trots allt.’ sa han med ryggen fortfarande vänd mot henne.
‘Men istället hittar jag dig här? Som om smedjans värme inte är varm nog för dig.’ skrockade han. Han suckade lite dock då hon talade om hans mor.
‘Närmare titt på ditt smide?’ han såg på henne över axeln då hon gav tillstånd.
‘Och jag? Kanske jag behövde lite lugn, mina öron susar av allt oväsen där uppe!’ skrockade han, ovetande om hennes tankar och samtalen som de haft henne och hans föräldrar. Inte i hans vildaste fantasier kunde han tänka att de skulle haft sådana samtal i hans barndomshem. Asgeir sneglade mot bastun där han fick en skymt på sina föräldrar, och rynkade på ögonbrynen något då han försökte räkna ihop ett och två.
‘Har du…?’ frågade han, som om han inte riktigt visste vad han skulle fråga, och gjorde en gest mellan henne och figurerna. Han skakade på huvudet, kanske det inte var viktigt.
‘Oroa dig inte, du förtjänade det.’ sa han lättsamt, trots allt bjöd han hellre in henne än någon jarl. En liten tystnad föll mellan dem, där han log, och kände sig lite pinsam på samma gång.
‘Nå väl, det var inte min mening att störa dig Ylva. Ska du tillbaka till staden?’

–

Villi såg efter kungaparet med något uppspärrade ögon, kanske var stundens allvar något han inte riktigt kunde hantera. På samma vis var Audgisil inte riktigt van att höra Ranghildr prata på det viset.
‘Verkligen?’ frågade Audgisil tålmodigt, inombords orolig för Ranghildr. Bekymrad över hennes hostande och svaga tillstånd. Han hade ju inte riktigt mött henne sedan hon kommit hem från sitt vansinnesäventyr med fienden, de hade mycket att prata om. Villi hade dock klivit ned från bastun, och kanske var det en slump eller vinden som gjorde att dörren stängde sig.
‘Hör här nu, Ranghildr.’ sa Villi lite mer allvarsamt än förr.
‘Du har pressat dig alldeles för hårt. Jag visste att du var en idiot, trots allt… varför skulle jag annars pratat med dig då du var ung?’ frågade han med ett litet skratt.
‘Men du är konstant på kanten mellan denna värld och nästa, då du vägrar vila. Hur svårt kan det vara?’ frågade han och himlade med ögonen, som om han försökte besluta något. Audgisil såg på Villi lite fundersamt, som om han försökte förstå situationen, men han var tyst, hans skrapa blå ögon på den rödhåriga figuren.
‘Men vi kan inte låta den gamle mannen ta dig än.’ sa Villi, okaraktäristiskt allvarsam då han studerade Ranghildr. Han mötte Audgisils blick, som släppte henne så Villi kunne leda henne till bastubänken.

‘Idiot är du. Dina sår har knappt läkt efter vad du varit med om, så låter du en yngre och starkare kvinna halvt slå ihjäl dig. Vad hade du att bevisa? Jag kan försäkra dig om att Valhall är jävligt tråkigt, inget att ämna efter. De skulle snarare döda den stackars flickan om det kom fram att hon orsakat din död.’ sa han, och tog lite kål från vedugnen och började rita runor på hennes kropp, som han sedan rörde så de började glöda. Kanske var det bra att Ylva och Asgeir inte såg detta. Ranghildr skulle nog känna en brännande värme i kroppen, smärtsam kanske, men också renande.
‘Detta är sista gången jag gör något sådant här för dig, hör du det, Ranghildr?’ frågade han, och ritade på hennes panna den sista runan, nu en på båda axlar, armar, ben, och mage. Alla glödande, medan Villi mumlade lite för sig själv.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg mot hans föräldrar och Villi. Det var upprörda rösten som talade där uppe, det kunde hon läsa ut på Villis vilda gestikulerande och snart hade han dragit med kungaparet in i bastun igen. Hon rynkade lite på pannan och undrade vad det hela handlade om. Men släppte det sedan då hon insåg att det var Villi och det kunde lika gärna vara att han övertalat dem att tömma allt fler brännvinsflaskor där inne.
Hon vände istället blicken till Asgeir igen som verkade lite förvirrad över hela situationen och hon kunde också förstå honom. Men då han lät blicken vandra från bastun och henne igen med en sådan frågande min och då hon hörde tonfallet, insinuationen i hans fråga brann det om hennes kinder. ” Åhh nej…nej inget sånt! ” hon skrattade lite och skakade på huvudet.
Hon kunde förstå ändå att han ställde frågan då Midvinterfirandet i sina dagar tre trots allt på sätt och vis hyllade sådana kontakter. Att även i de mörkaste stunder fanns de varmaste tillfällen och mången nytt liv såg dagens ljus 9 månader efter Midvinterblotet.
Hon kände kinderna hetta som om hon var kvar i bastun över den frågan. Eller ickefrågan. Hon harklade sig lite och tvekade om hon skulle berätta vad som hänt eller inte. Men han avbröt henne med en annan fråga.
Hon rynkade pannan, hon borde gå hem. Hon skulle gå hem. Hon hade ju varit på väg, så varför kändes det plötsligt lite svårt att faktiskt gå?
Den lilla tystnaden sträckte ut sig dem emellan och då han tog ett kliv för att gå så sträckte hon handen efter honom. ” Du stör inte”. Det måste vara brännvinet tänkte hon för sig själv och log lite ursäktande och drog tillbaka sin hand.

Hon bet sig något i läppen, den var trots allt hel till skillnad från Ragnhilds och hon tvekade en stund innan hon drog av sig mantelns huva och klev något närmare honom så han kunde se henne bättre. Hon visste att hon måste vara en syn för både hans far och Villi hade trots allt gjort stora ögon och båda hade påpekat deras utseende på sina egna sätt.
“Innan du går upp där och gör dem sällskap…” började hon och nickade mot bastun dit han först verkat vara på väg..” Din mor och hennes vakter satte mig på lite prov idag. Och…” hon tvekade lite men hon ville ändå berätta så han inte höll det emot henne. Varför var den känslan så viktig? Att han inte klandrade henne.. Hennes röst var fortfarande hes, revbenen värkte efter Ragnhilds spark, för att inte tala om bröstkorgen där hon pressat sin grova stövel.” Jag höll tillbaka så mycket jag kunde. Jag vill ju trots allt inte vara den som permanent gör någon skada på vår drottning. Och jag ville inte heller såra hennes stolthet genom att vinna.” Hon såg uppriktigt ursäktande på honom. Hon hade ju trots allt, lika mycket som Ragnhild bankat skiten ur henne också slagit henne något sönder och samman. Hon hade inte förstått riktigt varför hans mor gått så hårt åt henne dock men gjort var gjort och hon kunde nog inte agerat annorlunda heller.
Som för att lägga ved på elden så hörde hon från bastun ett smärtsamt skrik. Hennes uppmärksamhet gick genast dit och hon såg vakterna snabbt vara på plats, slita upp dörren till bastun. Men ilskna röster inifrån fick dem att backa ut.
Hon vände blicken till Asgeir igen. Han borde och ville kanske se att allt stod rätt till. ” Jag ser värre ut än din mor. ” försäkrade hon honom ändå men tog ett litet kliv tillbaka för att ge honom utrymme att fortsätta mot bastun och lämna hennes sällskap om han önskade.

Ylva Sigvaldadottir

Då Asgeir lutade sig in för att udnersöka hennes ansikte bättre kände hon kinderna bli lite varmare. Han hade verkat chockad först, lite orolig kanske men sedan mer ..saklig. Hans mor hade klart läst in saker där som inte fanns och hon nickade lite och vände blicken till hans igen då han berättade om Ragnhild. ” Jag…jag visste inte. Asgeir om jag vetat..” så hade hon ändå inte kunnat gjort annorlunda. ” De lät mig inte gå…din mor och vakterna.” Hon såg uppriktigt orolig ut och som vid något elakt himlaspel så hörde de ropen från bastun. Han tog tag i hennes arm och drog henne med sig. Vakterna flyttade snabbt på sig vid hans auktoritära stämma.

Synen som mötte henne där han drog in henne i det lilla varma utrymmet var svårt att ta in. Hon visste vad hon såg men det var som om hon inte ville förstå vad hon just såg. Hon var som fastfrusen i golvet. Det var inte första gången hon sett Villi utföra sin magi och hon kände skammen komma krypa över hur hon reagerat första gången. Hon hade lovat sig själv att inte reagera så några fler gånger. Han hade uppenbarligen blivit sårad över det och han hade ju lovat henne att han aldrig skulle göra henne något ont. Han var ju hennes vän. Men det hon såg var skrämmande och hon kunde se att de andra kände på samma sätt som hon.
Alla utom Ragnhildr. Hon verkade inte riktigt medveten om något annat än smärtan som ..Villi …verkade utföra.

Då..vad nu Villi gjort.. verkade vara över så var kungen framme för att stötta sin hustru. Hon själv såg på Villi som sjunkit ned på golvet, naken och utmattad. ” Villi. ” sa hon högt och klev snabbt fram till honom. Hon drog åt sig ett halvfullt stop och sträckte det till honom. Hon mötte hans blick med ett litet leende, som en ursäkt för förra gången han brukat magi i hennes närvaro. Så ställde hon sig upp igen och backade ett litet steg. Hon vände blicken mot Ragnhildr. ” Varför SA du ingenting?! Varför vid allt som är heligt tvingade du mig att göra såhär mot dig?! Vad är det för fel på er?! ” Hon kände en ilska och en viss panik leta sig in i rösten. De var galna… fullständigt, spritt språngande… nakna… och helt galna.
Varför hade Gudarna kastat in henne i det här?! Hon skakade lätt på huvudet och vände på klacken för att försöka ta sig ut ur bastun, men inte bara Asgeirs stora ram hindrade henne från att nå dörren, där stod också två vakter tätt bakom. Hon slängde upp händerna som om hon gav sig och kände hur hon skämdes. Torbjörn skulle döda henne.