Det fanns en liten lättnad djupt inom henne då orken verkade nappa på hennes förslag. Tack och lov fanns det alltså något att förhandla om på detta förbaskade skeppet! Orken verkade byta om och till hennes lättnad var det inte framför henne. Hon ville inte se några nakna kroppar och höll det gärna till ett minimum. Orden från orken fick kvinnan dock att se förvånat upp då hon inte väntat sig detta. Ett, fick hon sova på sängen, och två. Skulle han också sova här inne? Med en missbelåten min gick hon till sängen och studerade den noga. Aldrig hade hon sovit på något så obekvämt men det var säkert betydligt mycket bättre än ett golv. Sen var ju frågan om hon ens skulle kunna somna då lite väl mycket hade hänt idag. Självklart var hon helt slut i kroppen men sinnet hade inte mycket till ro. Kvinnan väntade ett tag, stod bara upp tills orken verkade ha slumrat till. Då lät hon sin klänning efter mycket om och men hamna på golvet vid hennes fötter. Så fort hon bara mäktade med lät hon den lila klänningen täcka hennes kropp. Det var inte lätt att ta på sig en sådan klänning själv men hon lyckades i alla fall. Ett flertal gånger hade hon sneglat mot dörren i fundering km hon skulle försöka. Kanske skulle hon lyckas? Dock om hon skulle misslyckas igen kunde hon nog tacka sitt skydd hejdå. Det fanns säkert rätt flertal män där ute som även skulle stoppa henne. Med en tung suck lade sig tillslut kvinnan ned i sängen och kunde känna hur vågorna vaggade hennes kropp. Detta var första gången hon var på ett skepp och rörelserna var väldigt ovant för henne. Magen verkade inte gilla detta alls då hon började känna illamåendet krypa fram. Med ren vilja lyckades hon hålla sin mat kvar i magen men det blev inte mycket till sömn den natten.

Kvinnan sade inte ett ljud då hon hörde Oroc vakna till. Det var tidigt och även om Selaaka inte kunde så var hon inte riktigt än beredd att kliva upp. Istället höll hon sina ögon stängda och bara lyssnade till ljudet från Oroc, vilket var förvånansvärt svårt då han var otroligt tyst och smidig. Kvinnan andades djupt i ett försök att hålla sin mage och huvud lugn men inte mycket verkade hjälpa då det aldrig blev bättre.

När Oroc till slut kom tillbaka tittade hon förvånat upp mot honom och sedan på brickan han hade med sig. Han var förvånansvärt trevlig mot henne, något hon var oerhört tacksam över. Även om hon inte skulle hålla sig lugn och foglig under resan så var hon väl medveten om att inte ta denna gest av vänlighet för given heller. Hon behövde ta vara på den och visa sin tacksamhet tillbaka för att förhoppningsvis få behålla detta under resans gång. Hon hade ju ingen aning om hur länge hon skulle vara här.
” Det är verkligen vänligt av er. Ni behöver inte oroa er, jag äter det mesta.” Ett litet vagt leende visades på hennes läppar medan hon sakta satte sig upp. Hennes tunga var van att äta det finaste och dyraste men Sekaala hade aldrig varit en känslig ätare. Hon hade aldrig haft problem att äta det mer ”vanligare” i matväg även om hon fått utskällning från hennes föräldrar för det.
” Jag hade gärna ätit lite men är rädd att min kropp inte riktigt vill samarbeta.” Hon lade sin hand mot sin panna i ett försök att stoppa den yrsel hon hade, men så klart hjälpte inget. Tänk att hon skulle bli sjösjuk så lätt.
” Är tydligen inte van vid att resa med båt.” Skrattade hon lätt fram och med tunga rörelser lät hon sina ben hamna utanför sängkanten medan blicken studerade det som tagits fram till henne. Hon var inte korkad utan förstod ändå att detta inte var dåligt som de bjöd på. Bättre än vad många fick på ett skepp. Sakta sträckte hon sig efter tekannan då lite vätska kanske kunde få henne att lugna sig. Lite lätt skakigt lyckades hon hälla upp i koppen och lät den varma koppen vila i hennes händer.
” Så, vad är reglerna? Sitta duktigt här i hytten tills ni släpper mig eller finns det möjligheter att sträcka på benen uppe på däck?” Var lika bra att ta reda på spelreglerna, inte för att hon skulle följa dem speciellt bra men till en början åtminstone. Hon behövde få se sig om, få grepp om hela situationen och vara beredd om ett tillfälle gavs till henne. Det fanns inte mycket hon kunde göra nu så lika bra att leka duktig fånge nu när de ändå behandlade henne med respekt.
”Tack förresten för maten. Jag lovar att äta upp den så fort jag blivit av med sjösjukan.” Tillade hon snabbt tillslut då hon inte ville verka oartig eller snofsig. I deras ögon var hon säkert prinsessan på ärten, skör och svag, vilket troligen stämde lite för mycket men hon ville inte verka snofsig åtminstone. Det skulle inte skapa en känsla av sympati till henne.

Utan att ens fundera över saken tog hon tacksamt emot koppen och mer eller mindre hällde i sig det i en klunk, hann knappt reagera på den starka vätskan som brände sig ända ned till hennes mage. Hon hostade efteråt då den starka drycken inte var något hon var van vid. När hon drack sprit var det oftast nektar eller vin vilket var ändå ganska milt att dricka. ” Tack, ser fram emot att bli lite mindre vinglig.” Erkände hon lätt innan hon smuttade på teet i ett försök att få bort lite av eftersmaken av spriten i hennes mun. Hon lyssnade noga på orden och kunde inte låta bli att flina med läpparna mot koppens kant medan hon funderade.
” Ta ett dopp har jag lärt min läxa, slag mot ditt manskap skulle jag inte våga, eller jo. Kanske inte kan lova något om Tareq dock. Han skulle förtjäna en omgång stryk.” Kanske var hon lite väl lättsinnad och skämtsam i ett sådant pass allvarlig situation men vad skulle hon egentligen göra? Hon kunde inte fly, de kunde när som helst göra precis vad de ville mot henne och hon skulle inte ens ha en chans. Så varför inte åtminstone verka lugn och självsäker? Självklart var hon allt annat på insidan men hon tackade verkligen sin mor som tränat henne så gediget i skådespeleri.
” Sessan var ett fint smeknamn men du får gärna kalla mig Sela. Var ditt namn kapten Oroc?” Första steget var att försöka vinna någon form av sympati från kaptenen. Kanske skulle han använda silkeshandskar istället för läder när allt kom till kritan om hon försökte leka snäll?
Teet var verkligen välkomnande till hennes oroliga mage och värmde verkligen kroppen inifrån och ut, hade även en viss lugnande effekt då hon hade något att fokusera på i sin hand. Hon försökte äta lite av frukten men märkte att hon inte riktigt än var redo. Kanske när hon fått sträcka lite på benen kunde aptiten komma tillbaka?

” Ja tänk! Eller ännu värre, mina hårstrån blivit kluvna? Vilken skandal.” hon minns inte ens sist hon kunde skämta öppet om något sådant och ännu konstigare var det att hon satt och skämtade med en person som hade precis kidnappat henne. Hur kunde en hotfull främling få henne att faktiskt våga visa sitt inre? Kanske för att de inte dömde henne om hon misskötte sig på det sättet utan skulle nog döma henne hårdare om hon faktiskt försökte hålla uppe den fina fasaden.
” Det hade varit väldigt skönt tack. ” Hon reste sig försiktigt upp och kände av hur hennes ben höll, blev rätt nöjd över att allt inte längre snurrade som det tidigare gjort. Snabbt drog hon handen igenom det silvervita håret som nu fått en del lockar i sig efter saltvattnet. Det lade sig på plats, inringade den skönhet hon faktiskt bar på. Med ivriga stek började hon gå mot dörren och sneglade först mot Oroc för att se att hon inte gjorde något dumt innan hon sakta öppnade dörren. Ljuset slog sig hårt emot hennes ögon och hon behövde hålla upp sin hand framför ansiktet i ett försök att minska det vassa. Det som syntes framför henne var en besättning som verkade jobba flitigt, alla verkade veta sin egen roll på denna skjuta vilket ändå var imponerande. Tänk om hon skulle någon gång känna en tillhörighet och syfte? Vinden smekte mjukt mot hennes kind där hon tog ett steg till och lät det öppna havet breda ut sig framför henne. Hon tog ett djupt andetag som om hon faktiskt njöt av utsikten och luften, vilket hon faktiskt gjorde. Skulle hon någonsin bli fri skulle hon be sina föräldrar att få resa med båt oftare. Detta var ju helt fantastiskt.
” Jag förstår varför ni håller er till sjöss.” Orden var mer tysta då det var ett konstaterande för sig själv.

Förundrandes följde kvinnan efter då hon inte visste vad Oroc ville. När hon nickade mot masten tittade kvinnan bara uppåt med gapande mun innan hon insåg att hon måste se ut som en fågelholk. Skulle hon verkligen få klättra upp dig? Det var inget skämt eller ett dåligt spratt? Kvinnan tänkte inte ens låta Oroc ångra sig innan hon sprang ivrigt fram och greppade tag om stegen. Lite ta fatt började hon klättra men då hon varken var van eller hade rätt kläder gick det inte så otroligt snabbt, i alla fall inte lika snabbt som hon önskade. Det var högt och rangligt men kvinnan fokuserade bara mot toppen med en sådan beslutsamhet att hon faktiskt glömde bort allt annat. Skulle hon vara fången och hela tiden vara i fara kunde väl hon försöka njuta av dem få chanser hon verkligen fick? Hela hennes liv hade varit en bur med förväntningar och hårda blickar. Hon verkligen hungrade över någon annan känsla än instängd och kvävd. Även om musklerna började klaga och energin ta slut lyckades hon ta sig ända upp till en liten plattform där solen så varmt välkomnade henne. Vinden var lite starkare här uppe och slet tag i hennes hår medan hon själv bara slog ut armarna och sög åt sig av alla de känslor som sprudlade inom henne. Hjärtat slog hårt i hennes bröstkorg av både ansträngning och upphetsning medan lungorna rörde bysten upp och ned i långa inandningar. ” Det är fantastiskt!” Ropade hon ut och lät blicken studera ända bort till horisonten. Bara stort vatten kunde hon se vart hon än sneglade vilket var både läskigt men underbart. Hon var helt i deras fångenskap men samtidigt hade hon aldrig känt sig så fri, hur kunde det komma sig egentligen? Hon hade aldrig riktigt förstått att hon aldrig trivts i sitt liv men nu skulle hon aldrig vilja gå tillbaka till hur det exakt var förr.
”Är detta det du ser varje dag?” Blicken vändes mot Oroc med en sådan glädje att dem nästan glittrade i solens strålar. Genom att se Oroc började hon inse att allt inte var så himla bra, att hon faktiskt borde tona ned sig själv en aning för detta var ingen nöjes resa precis.
” Ja. Förlåt.” Hon greppade tag om sitt hår och förde det fram över hennes axel för att få lite kontroll på det medan blicken istället slog ut mot havet igen.

” Du blev alltså så imponerad av min teknik på stegen att jag skulle passa?” Hon kunde inte låta bli att retas tillbaka men nej. Hon skulle vara borta från detta skepp så fort hon fick chansen. Fångenskap var trotts allt fångenskap och hon tog sig hellre hem till sina föräldrars trygga famn än att leva konstant i fara med främlingar. Hon skulle dock kräva lite förändringar i sin vardag och få segla på ett skepp var ett av dem.
Selaaka var inte beredd på dem andra orden och började själv försöka snegla mot skeppet som knappt syntes. Hon ville försöka dölja sin nyfikenhet och alla de tankar som nu började snurra. Var det ett skepp som faktiskt kunde bli hennes räddning? Tänk om det var hennes far eller Kieran som faktiskt kunnat komma ikapp? Hon försökte låtsas som om hon såg detta som farligt och nickade lätt till.
” Jag håller mig undan så jag inte är ivägen.” Jupp hon kunde alltid leka hjälpsam men hon skulle allt hålla sig beredd på den första bästa chansen som kom upp. Försiktigt började hon klättra ned igen, inte alls lika kaxig som tidigare då höjden verkligen gjorde sig påmind när hon behövde titta nedåt. Med sammanbitna käkar försökte hon trycka tillbaka rädslan som sakta började krypa fram medan hon varsamt tog sig ned. Hon försökte fokusera på alla de män som gjorde sig redo där nere under henne tills hon med en lättad suck kände sina fötter på däck igen. Hon försökte se om skeppet syntes nu och om hon kunde få någon information om situationen men kände ganska direkt att hon var ivägen för dem andra som sprang runt. Med försiktiga steg började hon röra sig i hytten igen men såg sig noggrant omkring för att lägga vissa detaljer på minnet. Detta kanske skulle vara hennes chans till att fly, hon tänkte inte missa den chansen. Dörren gick försiktigt igen bakom henne och direkt började hon leta för att se vad som kunde finnas här inne till hjälp. Kanske något hårt åtminstone?

Kvinnan såg sig förvånat om när hon hörde att något låstes bakom sig och svor högt till, sådana ord som en så fin dam som hon inte borde yttra högt. Hon trodde verkligen inte att Oroc skulle låsa, den detaljen hade hon minst sagt missat och började nu febrilt leta efter något som kunde hjälpa henne att komma ut ifrån rummet. Hon slängde sig sedan mot fönstret i hopp om att se något men tyvärr var det inte riktigt rätt riktning för att hon skulle kunna se skeppet. Som tur så fanns alltid nödlösningen att slå sönder glaset och ta sig ut den vägen. Hon insåg att det faktiskt skulle kunna fungera och gick fram till sin klänning för att börja slita den i stycken tillsammans med ett lakan som hon försökte knyta till ett rep. Så fort striden skulle börja, och skeppet inte var värre skurkar än dem som fanns på detta, skulle hon försöka fly. För att faktiskt få lite mer energi började hon äta upp av frukten och torkade köttet då magen skrek högt i protest efter något att äta. Hon sneglade hela tiden mot fönstret i hopp om att snart kunna se något men tyvärr gick detta lite mer långsammare än hon önskade då hon var rätt otålig av sig. Det dröjde inte länge förrän hon kunde höra höga smällar ovanför och förstod att striden nu hade börjat. Det var minst sagt läskigt med hela situationen men hon hade inte tid att låta rädslan slå sig fast i hennes kropp.

Striden verkade ta fart där ute men av det lilla hon kunde se och förstå var detta inte ett skepp som skulle bli hennes räddning. Det verkade vara ett annat piratskepp och därför satte hon sig istället ned på sängen med en tung suck. Fan att det inte skulle vara hennes räddning! Allt hade gått så mycket bättre om det varit några som faktiskt stod på lagens sida men istället måste hon hålla sig gömd från några som troligen var ännu värre. Mer och mer rop, skrik och skott hördes utanför innan hennes dörr smälldes upp med ett riktigt hög smäll som fick kvinnan att hoppa till på sin säng. Hon hade väntat sig Oroc men såg istället en otroligt vältränad, barbröstad man framför sig som var säkert ett huvud högre än henne. Han verkade se sig omkring efter värdesaker innan blicken fastnade på henne och ett stort flin spred sig på hans läppar innan han närmade sig.
” Åh Jackpot ser jag. Kaptenen kommer verkligen gilla denna skatten.” Med raska steg gick han fram mot henne där hon själv försökte fly undan men utan att lyckas. Han greppade hårt tag om hennes arm men hon lyckades få tag på en ljusstake som hon mer eller mindre drämde i ansiktet på honom. Till hennes otur verkade detta bara skada honom och göra mannen otroligt arg då han lät sin hand hårt drämma till hennes ansikte som fick det att ringa i hennes öron. Hon föll ned på knäna men blev rätt fort uppdragen i hans famn och åter igen lagd över axeln. Vad var det med dessa män och bära henne över axeln? Han höll henne oförskämt över rumpan vilket fick henne att försöka sprattla sig loss men hans styrka var betydligt mycket bättre än hennes och hon kunde inte göra annat än att följa med. Det var fullt kaos ute på skeppet och ingen verkade ens lägga märket till henne och mannen som med hjälp av ett rep svingade sig över. Han fick klippa till en annan man innan han gick mot en man som troligen var kaptenen. Han verkade ha fullt upp med att slåss men lyckades skada en av motståndarna innan han såg förvånat upp mot sin kompanjon.
”Oj det fanns mer skatter på detta skepp. Släng in henne hos mig så ska jag allt få njuta efter denna seger.” Flinade han bara sliskigt och med dem orden började mannen röra sig mot en dörr långt bak på skeppet. Kvinnan försökte med all sin kraft och ren desperation ta sig loss men hon verkade knappt rubba den stora mannen. Till sin lycka fick hon på vägen tag på ett svärd som hon snodde från en annan skadad pirat och med dem orden stack hon in den rakt in i hans rygg. Med ett stort vrål föll hon ned på marken och var snabbt upp på sina ben igen i ett försök att fly. Kaptenen verkade ha märkt av detta och var väldigt snabb med att fånga upp henne i språnget.
” Vart tror du att du är på väg?” han fick en spark på sitt smalben men det räckte inte för att få honom att släppa taget. I ren panik för vad som troligen skulle vänta henne framöver skrek hon ut Orocs namn i hopp om att kunna få någon hjälp. Även om Oroc hade henne som fången hade han inte annat än visat henne respekt, vilket inte denna mannen skulle göra. Om det ändå handlade om pest eller kolera så föredrog hon Orocs sällskap klart före denna mans. Hon försökte sprattla sig loss men kände hur en knytnäve borrade sig in i hennes mage som tryckte ut luften ur lungorna. I fallet fångade kaptenen upp henne mera i sin famn för att börja släpa henne tillbaka mot dörren.

Kvinnan försökte greppa efter luft men hade svårt att fylla lungorna alls, detta gjorde allt betydligt mycket svårare att streta emot. Hon märkte inte ens att någon kom emot dem förrän kaptenen släppte taget om henne. Förvånat föll hon ned på marken och såg upp mot Oroc som med några väl utvalda slag fick ned kaptenen på marken. Det var verkligen imponerande hur han lyckades med detta i allt detta kaos. Hon önskade att hon också kunde vara lite starkare för då hade hon inte ens suttit i denna situation.
” Det är ingen fara.” Rösten var rasslig men hon började äntligen återhämta sig. Det var inte förrän nu hon kunde se blod sippra ut från mannens bröstkorg fick henne att samla sina tankar. De måste härifrån innan allt skulle bli värre.
”Du är skadad!” Ut brast hon och greppade ett svärd från marken innan hon ställde sig upp men erbjöd Oroc stöd om han behövde. Det var verkligen inte säkert här i allt tumult. ”Kan du ta dig tillbaka? ” Hon kanske inte var speciellt stark eller skicklig men ett svärd i hennes hand så kunde hon åtminstone göra något. Hon var tvungen att släppa blicken från Oroc för att parera ett annat svärd som kom mot dem och med två rörelser och ett rasande ansikte skar hennes svärd igenom piratens mage. Det var tur att han redan var skadad för annars hade detta inte gått så bra.
” Vi måste få dig till säkerhet!” Oroc hade räddat henne så det var inte med all rätt hon försökte hjälpa honom. Som sagt höll hon honom hellre vid liv än död då han ändå verkade hålla henne säker. Det var betydligt mycket bättre än alla andra alternativ som fanns här omkring.

Kvinnan lyssnade noga till orden och såg till att följa dem. Styrmannen verkade vara duktig då han varsamt ledde henne genom massorna och såg till att ingen lyckades komma nära henne. Med en lätt rörelse greppade han tag om hennes midja och tillsammans svingade dig sig över. Sekaala hade hela tiden försökt hålla ett öga på Oroc och var snabb att följa efter då hon förstod att han behövde hjälp. Hon hann knappt reagera på något innan order kom till henne som hon genast följde. Hon gick fram med redskapen Oroc bett om och försökte att inte titta för mycket men till sin förvåning hann hon se tillräckligt. Mannen som hon hela tiden trott var egentligen en kvinna! Hon vågade inte yppa ett ord då hon skämdes lite över sitt antagande. Hon hade en sådan stor och stark kropp, klädde sig även manligt och hade även starka ansiktsdrag. Kvinnan hade aldrig kunnat gissa att Oroc var av samma kön som henne själv. Snabbt fick hon samla sina tankar då det inte fanns tid till detta men ganska direkt började hon känna sig mer bekväm i hennes halvnakna tillstånd. Var det en kvinnlig kropp behövde hon inte oroa sig då hon sett sådana otaliga gånger.
” Jag kan försöka vara till hjälp men jag har aldrig sytt i ett sår tidigare.” Hon hoppades innerligt att Oroc skulle klara sig själv för Sekaala hade ingen aning om hennes medvetande skulle hålla sig från blod och öppet sår. Hon må vara ganska tålig men här gick hennes gräns. Hon var trots allt uppvuxen väldigt skyddat och hade otroligt få gånger fått beskåda blod.